Jag minns att vid den här årstiden är Stockholm tömt på sin befolkning. De flesta tycks ha flyttat ut i skärgården, till Gotland eller till andra sommarvisten. Där tränger de sig samman medan en person som står mitt i stan, på Odenplan, kan räkna till kanske tio personer på den vanligtvis så folktäta och bullrande platsen.
Förutom att det vanligtvis var så kvalmigt varmt så tyckte jag bäst om Stockholm på sommaren. Då kunde man hitta lugn och relativ tystnad om man drog sig undan från turiststråken i själva city. Biltrafiken blev till ett glest stril när de boende i Brommas villakvarter inte jobbade och tvångsmässigt måste ta bilen till arbetet. Åka bil bara för att visa upp sin dyrgrip. Det finns liksom ingen poäng med att köpa dyr bil om om man åker kollektivt och inte får möjlighet att visa upp bilen. Därför kunde bilkön vid Alviksrondellen, där de boende i Äppelviken, Smedslätten och Ålsten ska ta sig ut på Drottningholmsvägen, in mot stan, vara en halv kilometer lång. Hellre tillbringa en stor del av morgonen i bilkö än lämna prestigen/bilen i garaget.
Statistik, som kan ha en decennium på nacken, berättade att Tranebergsbron, som leder Drottningholmsvägen från Bromma in mot stan, passerades av 78.000 fordon per dygn. Självklart innebar den bilfloden ett massivt bullertäcke. Ett täcke av oljud som spred sig ända tills det mötte ett annat bullertäcke från någon annan av Stockholms otaliga trafikleder.
Stockholm är helt invävt i buller. Mest trafikbuller. Det är inte undra på att storstadsbor blir stressade. Många tror att stressen orsakas av ett hektiskt liv med mycket som ska hinnas med. Om de bara visste hur mycket energi som går åt till att hålla ute bullret från att ta överhanden i hjärnans ständiga omvärldsanalys skulle de inte acceptera att leva i en sådan människofientlig, tärande och nedbrytande, statsmiljö. Hjärnan måste ständigt bearbeta bullret och sortera bort det som oviktig information. Men de stressplågade storstadsborna är så indoktrierade med att det ska vara på ett visst sätt. Det är få som förmår tänka själva och ifrågasätta den invanda miljön. Om massan fattat, så hade de talföra, och i andra fall så handlingkraftiga stockholmarna ändrat på den rådande ordningen.
Det finns små grupper, som antagligen räknas till vänsterkanten, som propagerar för en mänskligare stad. De får dock inget gehör hos den indoktrinerade flocken. De tror stress är en ofrånkomlig självklarhet.
Städer och samhällens utformning är inte avhängigt någon naturlag utan en mänsklig skapelse som kan ändras. Städer och samhällen är skapelser som uppkommit när olika intressen mätt sina krafter och där de som tjänar på den rådande ordningen, med buller och stress, bestämmer så länge flocken låter dem ha makten.
Om fler fick insikt i stressens uppkomst och dess personliga, många gånger omedvetna, konsekvenser skulle rådande förhållanden kunna förbättras. En längre tids vistelse på landsbygden ger den insikten.