Eva Bofride ljuger om journalistik

“Journalister har inga egna syften (även om det finns mängder av konspirationsteorier även om detta). Det som publiceras av olika medier med en ansvarig utgivare kan ställas till svars. I fria medier kommer flera sidor av samma verklighet till tals.”

Så skriver Gotlands Tidningars centerpartistiske ledarskribent Eva Bofride idag. Eftersom journalistik är ett ämne som intresserar mig – Dels har jag jobbat som journalist, d.v.s. fotograf, och vet att verkligheten bestäms av uppdragsgivarens/arbetsgivarens intentioner. Dels anser jag att media bestämmer, genom indoktrinering, hur människor ska tycka och tänka i politiska och andra frågor, vilket gör journalistik/media till den största maktfaktor vi har i vårt samhälle. – så blev jag självklart förbannad. Inte fan kan man vara så okunnig och/eller så oreflekterande att man som f.d. journalist inte vet hur det fungerar i branschen. Läser Eva Bofride inga böcker???

Jag ska här presentera några mycket namnkunnigare och erfarnare journalisters synpunkter på journalistik.

Göran Rosenberg skriver i sin bok ‘Tankar om journalistik’:

“Valet av journalistisk berättelse är alltid ett subjektivt val, i de här sammanhangen oftast styrt av inomredaktionella förväntningar och koder, av ett slags journalistisk ideologi om man så vill. Som alla ideologer får den oss att betrakta världen, inte som den är, utan som den borde vara. Den belyser det vi bör se, och lägger i skugga det vi bör bortse från.”

Rosenberg berör också Gotlands lokalpress. 😉

“Det okritiska refererandet, det mekaniska återgivandet, det ogrundade påståendet, är inte bara ytlig journalistik. Det är inte journalistik alls.”

Tryckfrihetsexperten Erik Göthe har sagt:

“Idag måste varje intresse och politik – och varje krig – drivas kraftfullt också via massmedia. Det ideologiska trycket på journalisterna blir oerhört starkt. Ytterst få lyckas stå emot.”

Men det gör GT:s stadiga klippa Eva Bofride… 🙂 🙂 🙂

Anders R Olsson skriver i sin bok ‘Lögn, förbannad lögn och journalistik’:

“Vi journalister är anställda och/eller ekonomiskt beroende. Det finns ägare och politruker inom massmedia – och de ger oss order. Överheten kontrollerar utbudet av yttranden i första hand via budget och chefsutnämningar, inte genom censur och grundlagsmygel.”

Läs också vad den mångåriga Ekots reportern, dåvarande Studio Ett krönikören, Björn Elmbrant skrev i en debattartikel i Expressen, med titeln ‘Är granskningsnämnden en politisk domstol?‘. Hans bakgrund och slutsats var följade:

“I krönikan [Egyptierna på Bromma] sa jag att händelsen på Bromma var en del av ett större system, att USA efter attacken den elfte september fängslat både svagt och starkt terroristmisstänkta personer världen runt, som utan rättegång hämtas via specialplan och förts till fängelser i länder där de kan torteras, eftersom detta inte kan ske i USA. Om denna krönika anförde granskningsnämnden att det kan ”diskuteras om krönikören inte gick lite väl långt när han sade att USA fraktar misstänkta terrorister till länder där tortyr kan utföras eftersom tortyr inte får förekomma i USA och ett antal andra länder”.
/…/
“Granskningsnämndens omdöme att jag i min krönika ”gick väl långt” rymmer därför principiella konsekvenser. Medarbetarna på Sveriges Radio får därmed en signal att saklighet är att springa i exakt samma drev som alla andra journalister gör. Man ska akta sig för att gå utanför vad de stora svenska tidningarna skriver, undvika att självständigt söka egna källor.”

Nyligen var det Ekots f.d. Östeuropakorrespondent Maria Persson Löfgren som berättade hur Ekot väljer att hålla sig med dubbla måttstockar.
Hon börjar i en krönika i Kommunalarbetaren. Hon berättar att ett inslag med kritik mot Carl Bildt aldrig sändes i Ekot. I inslaget anklagar Srebrenicas mödrar Europa och den svenske utrikesministern Carl Bildt för massakern i Srebrenica, som skedde i juli 1995. Maria Persson Löfgren skriver:

“Det är mycket hårda ord. Långt från svenskt ”lagom” och det går inte: Det kan tas politiskt, som att jag är en allianshatande reporter, är ute efter utrikesministern och att svärta ned Sverige under EU-ordförandeskapet.
Hatet mot Bildt kommer inte med i svensk radio.”

Men gäller det t.ex Ryssland och andra länder och dess ledare, som av självgoda mainstreammedier anses mindre demokratiska, är det fritt fram för varjehanda obelagda påståenden. Maria Persson Löfgren fortsätter:

“Jag tänker på hur många gånger jag gjorde inslag med samma hätska utfall mot en annan politisk toppman, presidenten i Ryssland Vladimir Putin.
Aldrig en invändning om huruvida argumenten eller ilskan mot Putin var saklig eller ej. Det var självklart att släppa fram kritiska röster mot den ­en­väldige presidenten i Ryssland utan att egentligen kontrollera om han ­verk­ligen hade makten att göra något åt det ena eller det andra.”

Jag har verkligen hatat, hatat, hatat Maria Persson Löfgren, ända sedan hon började rapportera från Ryssland, just för att många av hennes inslag var grundade på rykten och spekulationer. Nu inser jag att det inte var hon det var fel på utan den Eko-ledning som befinner sig i Sverige, som vill styra lyssnarnas världsbild så att den instämmer med den politiska agenda och de politiska mål Eko-ledning önskar förverkliga.

Maria Persson Löfgren fick också utveckla sin kritik ytterligare i radioprogrammet Medierna. Där är hon ännu tydligare i sin kritik.

Jag påstår, på goda grunder, att Eva Bofride ljuger när hon påstår att:

“Journalister har inga egna syften (även om det finns mängder av konspirationsteorier även om detta). Det som publiceras av olika medier med en ansvarig utgivare kan ställas till svars. I fria medier kommer flera sidor av samma verklighet till tals.”