Solidaritet

Vi lever i en tid då hyckleri och dubbelmoral blivit högsta moraliska norm. Jag har på senare tid skrivit om det i Den godhjärtade människan i flyktingtider, Svenska mediers hyckleri och dubbelmoral i invandringsfrågan och Don’t mention the war!. Hyckleri och dubbelmoral är också den hållning som numera är politiskt korrekt – de s k eliternas, journalisternas och politikernas hållning –  och därmed ett givet recept för de som vill nå framgång i vårt samhälle. Att vara intelligent – tänka utanför fyrkanten – och individualistisk – tänka självständigt – är svårt och kräver stora mått av kurrage i ett sådant samhället. Därför blir jag så glad och så imponerad när någon har förmågan och modet; Att tänka själv och utanför boxen, som vägrar hyckla och hålla sig med dubbla måttstockar, som hellre håller sig till sanningen än är politiskt korrekt.

Innan jag reste bort i mellandagarna funderade jag på vad jag skulle läsa under min bortavaro. Jag visste i varje fall att jag skulle vila upp mig från faktaböcker genom att läsa skönlitteratur. Funderade på att läsa August Strindberg, Sven Delblanc eller Vilhelm Moberg eftersom jag visste att jag hade en del olästa böcker med dessa författaridoler i läsplattan. Men när jag gick igenom plattan hittade jag Var det bra så av Lena Andersson.

Jag har för inte så länge sedan läst romanerna Egenmäktigt förfarande och Utan personligt ansvar, samt Förnuft och högmod – som innehåller artiklar, pjäser och prosa – och blivit väldigt imponerad av Lena Anderssons knivskarpa intellekt. Just nu läser jag Duck city. [Nu, dagen efter , när jag kompletterar texten med länkar till böckerna, läser jag Du är alltså svensk?]
Lena Andersson tycks, precis som jag själv, ta livet på stort allvar. Det är en fröjd att se Lena Andersson i tv, få en fråga, stå där och pröva ord i munnen en lång stund innan ett riktigt superintelligent svar kommer. Den människan snackar inte utan veta vad hon säger. Så Lena Andersson är verkligen en idol för mig.

Men när jag hittade Var det bra så tvekade jag. Jag visste att den handlade om hennes uppväxt och skolgång i Tensta. Jag tänkte att det var en typ tonårsroman. Men eftersom den bara var på 174 sidor så hade jag inte så mycket tid att förlora. Så jag började läsa och fastande väldigt snabbt. Ja, redan vid Qaisar Mahmoods förord insåg jag att den här boken kommer att få mig att gå i spinn. Och det gjorde den.

Var det bra så är en på egna upplevelser baserad svidande kritik mot invandrings- och integrationspolitiken och de hycklare som ställer sig bakom den. Den är också en svidande kritik mot avsaknaden av klassperspektiv i politiken och den mediala politiska debatten. Lena Andersson beskriver i Var det bra så livsförhållanden som helt har hamnat utanför den mediala och politiska debatten. Nu i hyckleriets och dubbellmoralens tid är det bara invandrare det är synd om och som får kosta, helt utan kostnadtak. De svenskar som lever i reellt utanförskap och fattigdom är det ingen som bryr sig om. Allt i den politiskt korrekta samhällsdebatten handlar bara om invandrare och deras behov. Det är nu, i hyckleriets och dubbellmoralens tid, de svenskar som har det allra sämst – som lever på bidrag eller lågavlönade arbeten – som tvingas dela med sig till invandrare av sina bidrag och konkurrera med invandrare om arbetstillfällen. Min bloggartikel Den godhjärtade människan i flyktingtider handlar om detta.

Nedan är citat ur Lena Anderssons bok Var det bra så. Jag tycker dessa utplockade godbitar säger mycket om vår tid, den tid då hyckleri och dubbelmoral blivit högsta moraliska norm. Men boken säger ännu mer, så jag uppmanar er att läsa hela boken.
Jag hoppas Lena Andersson, för den goda sakens skull, har överseende med att jag snott olagligt mycket ur hennes bok och publicerat här.

Hon går i 2b. En förmiddag är de hos turkklassen och hälsar på. Era kamrater från Turkiet vill bara ha kontakt, förklarar fröken när det har varit bråk. Det är ofta bråk. Det är därför de är hos turkklassen. För att få kontakt. Genom att pyssla tillsammans. I turkklassen går man tillsammans oavsett ålder; där är det ursprung som räknas, blodet som flyter i ådrorna.
[…]
Den turkiske läraren säger åt dem att börja pyssla. Fröken säger åt dem att göra som den turkiske läraren säger. Fröken är inte sig själv idag. Hon skrattar hetsigt åt allt den turkiske läraren säger som kan ha släktskap med ett skämt och vid minsta ljud från klassen fräser hon att de får lov att vara tysta för en gångs skull nu när de sitter här hos klassen med barn ända från Turkiet och försöker få kontakt.
[…]
Fröken säger att rött och vitt är de vackraste färger hon vet. Ordet turk yttrar aldrig fröken. Hon antyder att klassen inte heller ska göra det men säger det inte rakt ut för även en sån uppmaning kunde missuppfattas, som om det var något fel att vara turk. Det tycker hon naturligtvis inte, men ordet kan ändå av oförklarad anledning uppfattas som ett skällsord.

Peters lillasyster har varit i bråk med en tjej i sin klass. De försökte skalpera varandra och för att kunna göra det slet Peters syster sönder den andras sjal så att hon tvingades gå barhuvad en hel eftermiddag. Enligt säkra källor har flickans bror samlat kusiner och vänner från närbelägna skolor för att göra upp med Peter.

 

– Skriv nu. Skriv! Ni kommer inte härifrån förrän ni i skrift tagit ställning.
[…]
»Fröken, vilken planet är du ifrån? Får jag besöka den så att jag förstår,precis hur tankegången går.En sten som låg i fickans linning,fördes mot Bassams broders tinning.Förklara för mig så att jag förstår,att det är rasism att slå en algerier med sten,men inte att krossa en svennes ben.»

 

Det är att inte behandla raserna lika om man får påstå om en av raserna att den är överlägsen de andra i vackerhet och styrka och intelligens men inte påstå samma sak om andra raser. Antingen får man tycka fritt och göra vilka iakttagelser man vill om vilken ras man vill eller också får man hålla tyst. Eller helt låta bli att intressera sig för rasernas olikhet.

 

Alla är lika mycket värda ju. Inte i pengar räknat, men på nåt annat sätt är alla lika mycket värda ju.

 

Marek: Va fan ni äter ju inte blodpudding nu heller. Det är fuskigt att ni får potatisplättar när vi måste äta blodpudding. Varför får inte vi också potatisplättar?
Pia: Det är ju bara för att dom är muslimer.
Mustafa: Just det, vi är inte lika äckliga som er. Vi äter inte blod från grisar och djurmage och hästballe och sån där skit. Jävla svenssonmat e ju re snubbigaste man kan äta. Fy fan säger jag bara. Fy fan asså.

 

Elsa Granlund hostar från magen och uppfattar inte ett ord de yttrar.
– Nu är det faktiskt Yılmaz som är viktig här, säger hon när hon hostat klart. – Han har sett saker ni aldrig behöver se. Ni är fria barn och det är skillnad. Ni måste förstå att ni aldrig kan förstå. Jag är chockad över att se er sitta här och vara helt utan ånger. Det ni gör kallas för pennalism. Det var det som låg till grund för det som skedde i 30-talets Tyskland. Yılmaz har berättat saker för mig om vad han utsätts för i den här klassen som…
9a slutar andas. Ljuden faller och dör. Overheadapparaten surrar. Ett skrik skär över skolgården. Långt bort hörs sirener. Det är Zeynep som säger det:
– Vad skulle Yılmaz ha berättat för dig? Han utsätts väl inte för nåt annat än det han själv utsätter andra för?
Elsa skruvar på sig. Hon börjar plocka med overheadpapperen, lägger dem i väskan.

 

»Det är hög tid att inse att vi nu är och kommer att förbli ett multikulturellt samhälle. Det enda raka är att låta våra nya vänner konkurrera om jobben och inte stänga dem ute med våra exempellöst krångliga regler för arbete och våra extremt höga lägstalöner. Sänk minimilönen och bryt fackets makt så att fler kommer in på arbetsmarknaden»

 

»Jag läste förresten något i går i din tidning, i skolbiblioteket. Jag läste att här i Stensby finns något som inte finns på så många andra platser i Sverige. Det kallades mångfald. Motsatsen är enfald, skrev artikelförfattaren.»

 

Armeniern med silvertand går ut med hunden. Den bajsar i sandlådan, han står och sliter i kopplet. Sen kommer zigenarna i porten mittemot hem med matvaror i en skevande kundvagn som de lämnar på gården.

 

– Det har hänt en fantastisk sak, säger Zeynep.
Hon biter med framtänderna på underläppen. – Jag har räddats tillbaka till livet. Det är därför jag är så glad. Jag kan inte ens bli riktigt ledsen för Åsas skull, fast jag borde.
Lotta lossar på sandalremmarna, låter fötterna fladdra.
– Vill du inte veta vad som hänt?
– Jorå, visst, berätta.
– Du verkar inte riktigt med.
– Jag tänker på Åsa.
Tystnad uppstår. Lotta kliar ett myggbett. Zeynep ser skuldmedveten ut.
– Berätta nu då, vad är det som hänt?
Zeyneps ansikte spricker.
– Jag slipper gifta mig med en äcklig man som min farbror hittat åt mig i vår by.
En boll studsar mot dem. Zeynep sparkar den mot spelaren som ska kasta inkast. – Jag lovade att slänga mig framför pendeltåget. Jag till och med stod där på järnvägsbron. Då först fattade dom att jag menade allvar, det var bara för dom att välja.
Lotta bänder upp en flisa från den torra bänken. Den lossnar med ett knastrande ljud.
– Det där är ju bara fördomar, säger hon.
– Att din farbror har hittat en man åt dig.
– Vad pratar du om?
Zeynep kliar sig i håret så häftigt att det ställer sig åt alla håll.
– Vi svenskar har en massa felaktiga föreställningar byggda på okunnighet om såna som dig, säger Lotta. – Det har jag läst i DN.

 

Han går runt lite och tittar lite i en grå välsittande kostym och grön stickad slips. Han är från Holland. Han är expert. Expert på områden som Stensby. Hans gester är svepande men kontrollerade.
– Oftast är det inte så svårt som det verkar, säger han.
Han har ett följe efter sig. – Ni har jämförelsevis små problem här i Sverige.
Följet nickar, andas lättade ut. – Lösningen på både små och stora problem är ofta förvånansvärt enkla.
– Det är min erfarenhet också, säger den som går först i följet.
De stannar där centrum börjar. Experten tittar ut över den stora centrumplattan. Garaget.
– Här till exempel.
– Ja?
– Stensby kunde ordna en karneval, låt säga en gång om året, där olika nationaliteter får dansa folkdans och visa upp sin kulturella rikedom. För att höja statusen på området och få svenskar att flytta dit.

 

– Trivs du här?
– Här på bänken?
– Nej. Här i Stensby.
– Jaså här. Nej.
– Inte?
– Nej.
– Men ni har ju fått inglasade balkonger nu på vissa ställen och en konsthall. Färg på fasaderna. Gult, blått, rött, rosa. Jättefint är det ju.
[…]
– Vad är din uppfattning om islam?
– Vad min uppfattning om islam är? säger Lotta och pekar mot sig själv.
– Ja.
– Det är väl inget vidare det heller.
Kvinnan lyfter på ögonen, inte bara ögonbrynen utan hela ögonpartiet. Då bildas det små rynkor däromkring som avslöjar att hon lyft på ögonpartiet på det här ställföreträdande indignerade sättet många gånger.
– Du är alltså intolerant mot religiös mångfald? säger hon och skriver i sitt papper.
– Är jag det?
– Det är mycket allvarligt.
– Säger du det.
– Det är klart. Som om vår gamla unkna kristendom skulle vara bättre än nåt annat. Den är ju det mest livsförnekande som finns.
En upprördhet rör sig mot pannan.
– Jag kan inte påminna mig att jag nämnde kristendom, säger Lotta.
– Det gjorde du väl eftersom du uttalade dig negativt om islam?
– Nu förstår jag inte din logik.
[…]
Hon har ljust hår och diskret makeup runt grå vaksamma ögon. Oklanderlig skärning i den hundtandsmönstrade kavajen, en grön scarf i halsen, en tunn enkel kappa i obestämbar färg, oknäppt. Byxorna dyker fram vid knäna där kappan tar slut. De smalnar nertill, en liten slits i sidan längst ner. Nylonstrumpor. Snygga loafers. Säkert italienska. Dyra.
– Vad jobbar du med? frågar hon.
– Jag är biografmaskinist, säger Lotta.
– Det låter intressant.
– Ja, jag tycker om film.
Skymningen blir tätare. Kvinnan med pennan sätter sig bredvid Lotta på bänken.
– Du förstår, säger hon i försonlig ton, när jag kommer hit känner jag att det finns en kraft här. En oförställd kraft som vi bättre måste lära oss ta vara på. En vitalitet. Är du född här?
– I Stensby ja.
– Och inte har väl du lidit av att bo här, gå i skolan här, det är väl snarast bättre än på andra ställen, mer mångfacetterat, för att inte använda de gamla slitna orden som börjar på mång.
[…]
– En sån sak som doften av mat här, mat från så många olika ställen på en så här liten gård, är inte det nåt man uppskattar?
Frågan är försiktig som byxslitsen vid ankeln. Lotta drar in luft i näsan. Hon funderar.
– Jag tycker inte om matos.
Kollegan öppnar munnen för att säga något, men avbryts av kvinnan.
– Men känner du inte, säger kvinnan energiskt och irriterat, curry, piripiri, salvia, pepperoni, feferoni, spiskummin. Vad, tala om det för mig, vad skulle svensk mat vara utan dessa tillskott? Det är helt fantastiskt att vi fått in så mycket kryddor till vår tråkiga matkultur. Tack vare. Jag handlar alla mina färska kryddor hos invandraren i mitt gathörn. Jag går inte nån annanstans.
Hon skriver i sina papper och ruskar på huvudet. Hon skäms å sina etniska landsmäns sida. Hon skäms. Och en våg av kärlek trycker skammen fram. En våg av kärlek till något abstrakt som man inte kan älska så. Men det vet inte hon. Hon har tagit ställning och känner sig nöjd, mycket nöjd med sig själv och sitt ställningstagande.
Lotta Svensson tar av sig ena skon och häller ut ett gruskorn som legat där och tryckt.
– Så du har en invandrare i ditt gathörn du, säger hon.
Kollegan tittar på klockan och säger att de ska tänka på refrängen. De har varit i Stensby hela dagen och är rätt trötta. De måste hem.

 

Zeynep svänger höger, vänster, gör en omkörning.
– När vi gick i skolan var det ingen normal människa som antydde att det skulle vara särskilt kulturellt i Stensby, eller i vår skola. Det måste ha hänt nåt sen dess. Det lär vara fantastiskt där nu. Mångkulturellt. Fullt av liv. Kraft. Styrka. Vilja. Dofter. När hände allt det?
Det tar ett kvarter innan Leyla svarar:
– Du är sarkastisk.
Hon tittar ut genom sitt sidofönster. Gatlyktorna svänger in och ut ur bilen.
– Det är klart jag är sarkastisk. Jag sitter framför tvn och jag hör dig tala och jag frågar mig: var befann du dig dom där åren? Att du flyttade innan det var slut minns jag ju, men fram till dess. La du inte märke till saker och ting? Hur människors liksom medvetanden blir till? Du kan inte ha sett nånting, för du sitter där och pratar som… (hon släpper ratten och viftar med armarna) fan, som rektorn gjorde när vi hade temaveckor och terminsavslutning. Eller som den där tanten som kom och föreläste om mänskliga rättigheter när Jocke hade borrat Yılmaz i magen. Du sitter där i din bananformade soffa och det låter som att det är dom människorna som har betalat dig för att säga det där. Deras själar har lånat ditt svartskalle-skal som passar bra just nu, så att dom har ryggen fri om det blir som i Tyskland, utrotning och det där. Då finns du på deras lilla meritlista i arkiven.
– Jag vet inte vad du pratar om, Zeynep. Jag behöver inte vara betald av nån för att säga det där.
– Jobbar du gratis på tv?

 

– Jag lider av en ögonsjukdom. Jag ser inte samma sak som andra ser. När du ser till exempel en hund tittar jag på samma sak och ser bara ett djur. Det är nåt fel med hjärnkontakten från ögonen. En oförmåga att se saker ur ett visst perspektiv, tror jag det heter i diagnosen; den bristen uppvägs av en förhöjd förmåga att se andra detaljer, som friska inte ser. Många lider av den här sjukdomen, i tysthet, men hjärnan korrigerar ögonfelet: man lär sig att det är en hund och inte ett djur. Men för att inte riskera att göra fel väntar man tills någon säger att det är just en hund man ska se, och säger: »vilken fin hund!», i stället för att säga: »djuret ser inte lyckligt ut på ögonen och haltar svårt på bakbenet, är det skadat?»

 

Askpelaren är lång. Cigaretten kort.
– Du måste ringa om kylskåpet, säger Lotta och tittar in i det. – Det rinner, det låter.
– Jag ska.
Det duggregnar. Lotta tittar ut över buskaget som rör sig slött i mörkret.
– Vill du ha jordgubb eller hallon på?
– Du behöver inte baka.
Karin tänder en cigarett till. River med naglarna längs underarmarna.
– Baka. Jag har köpt färdiga tårtformar. Färdig vaniljkräm. Färdig sylt. Det är bara grädden som ska vispas och på, och sen bären.
– Hallon då.
Karin summerar på ett kladdpapper medan hon kliar sig så att det hörs i hela lägenheten.
– Jag står inte ut med det här kliandet. Nu har jag fått utslag på benen också.
– Du måste be om en förflyttning. Finns det inget annat du kan göra?
– Jag blir antagligen uppsagd snart ändå.
Vitgrå hudflagor faller mot bordets plastskiva. Lotta vänder sig om, tar två steg till brödburken, tar fram en hårdbrödmacka, brer smör, letar efter pålägg i den rinnande kylen, hittar inget, ställer sig vid fönstret igen medan hon tuggar.
– Det märks att det börjar bli mörkare nu.
Karin tittar genom röken.
– Det går inte ihop, säger hon.
– Du får sluta röka.
– Jag försöker.
– Du får sluta köpa kvällstidningen.
– Det har jag slutat med för länge sen.
– Du får skaffa mindre. Du behöver ju inte allt det här utrymmet nu.
– Vi kan väl inte bo i en etta, Jonas och jag.
– Han får väl snart nåt jobb.
– Tror du?
– Nej.
Lotta öppnar fönstret och håller ut handen mot regnet. Ljummet augustiregn.
– Vad ska du rösta på? frågar hon.
– När då?
– Det är val om en månad.
– Jag ska inte rösta, säger Karin Svensson och reser sig. Hon hämtar hudsalva i kylen. Sätter på radion.
– Vi måste hålla lönerna nere, säger radion.
– Visst måste vi det, säger Karin. – Tolv tusen räcker gott och väl.
Hon gnider in armen från handleden och uppåt.
– För inflationens skull.
– För inflationens skull.
– Och för räntornas.
– Kanske för deras också.
Hon pressar ut mer hudsalva.
– Vi måste bli mer företagsamma, säger radion.
– Absolut, säger Karin.
Lotta lägger pannan mot den kalla fönsterrutan.
– Stäng av.
Karin gnider sig över armen.
– Sånt här lyssnar jag på varje dag. Det är min ritual på kvällen medan jag smörjer in armarna.
Hon gnider ända upp över armbågen, den är rosa och trasig.
– Våra hjältar måste vara de företagsamma, säger radion.
– Vi skall inga andra hjältar hava jämte dem.
Mellan fingrarna krokodilhud. Det är blod i sprickorna, sönderkliat.
– De välutbildade flyttar utomlands om vi inte sänker skatterna.
– Vi måste sänka skatterna för de duktiga.
– … så att de vill stanna kvar och vi samtidigt signalerar att utbildning lönar sig.
– Just det, säger Karin och tittar ut på en kvinna med all hud täckt som drar en barnvagn längs den bilfria gångvägen.
– … speciellt med tanke på att det i Dethärlandet är kolmörkt och kallt från november till april. Vi behöver dem för att företagen ska kunna ge folk jobb.
– Och så att vi får några att se upp till.
– Stäng av radion!
Karin håller upp handflatorna mot henne.
– Låt den vara. Jag deltar i demokratin.
Hon skruvar på korken på tuben.
– Klasskillnaden, säger radion, går mellan oss som har jobb och dem som inte har det.
– Det finns bara två klasser, säger Karin och tänder en cigarett till med darrande händer. Hon samlar ihop räkningarna i en hög och lägger dem i Lottas hand. Kröker hennes fingrar runt dem.
– Gå och lägg dom här på min säng. Jag ska laga födelsedagsmiddag åt min dotter.
Lotta pressar pappershögen mot bröstet. Karin tar fram en kastrull, häller i vatten, lägger i potatis och ställer den på spisen. Så går hon fram till fönstret. Hon stirrar ut över gångvägen och huset mittemot, den blinkande gatlyktan, polisbilen som sakta rullar förbi, den använda blöjan, turbanen, kepsen, gänget i lösa kläder och olja i håret.
Radion säger:
– Vi som har jobb täpper till för dem som inte har jobb, i synnerhet för de nya svenskarna. Därför får vi inte tycka att anställningsskyddet är det viktigaste här i världen.
Karin Svensson håller fast sig i fönsterbrädan med hala insmörjda händer.
– Vi är en stor propp.
Det blir imma på fönstret.
Radion säger:
– Ni måste inse att ni inte kan se bakåt och längta efter det som var.
Regnet tar i. Det blir genast mörkare.
– Nej, vem i helvete vill ha det som det var, skriker hon och sliter ur kontakten och kastar radion i diskhon.
Den fortsätter att låta. Den går kanske på batteri.