logo

Magnus Berg – Motbild.Se

Min bild av världen

Förnedringen jag känner på min 51-årsdag

Politik - fredag 26 maj 2017

Idag är det min födelsedag. Det är ingen glad dag. Mina födelsedagar påminner mig extra mycket – mer än andra dagar – om min förlamande feghet att inte våg ta mitt liv. Så har mina födelsedagar varit sedan sena tonåren. Idag fyller jag 51…

Det sprids uppgifter i media om att man kan få hjälp mot depression , ångest och självmordsambitioner. Hjälp skulle jag vilja ha.
Eftersom min självmordsambition numera grundar sig på den förnedring jag är utsatt för samt ekonomisk stress hjälper inte s.k. lyckopiller.
Att som lösning medicinskt avtrubba förmågan att känna förnedring är en förnedring i sig; Förnedringen kvarstår men jag kan inte uppleva den lika starkt.
Likaså är medicinering ingen hjälp mot ekonomisk stress.

Utan att fördjupa mig i medicinering som bot för depression, ångest och självmordsambitioner vill direkt jag göra klart att jag medicinerat med olika sorters s.k. lyckopiller under många år. På mig fungerar de så att jag blir och känner mig avtrubbad. Och de ger absolut ingen eufori, vilket t ex. hasch ger. Lyckopiller gör att jag inte kan ägna mig åt intellektuella sysslor som att tänka, läsa och skriva på ett så intelligent och skärpt sätt som dessa sysslor kräver.

Efter att ha avfärdat s.k. lyckopiller som hjälp återstår endast rent konkret hjälp mot min psykiska ohälsas grundproblem.

Som hjälp mot ekonomisk stress mottar jag gärna månatligt ekonomiskt stöd på samma nivå som riksdagsledamöter kravlöst erhåller efter 12 års tjänstgöring. Det kan inte föreligga några som helst moraliska eller andra problem att erbjuda mig och alla andra, som liksom avsuttna riksdagsledamöter inte har ett arbete som ger 50 000 kronor i månaden, ett så generöst ekonomiskt stöd . I en representativ demokrati ska självfallet inte de valda företrädarna ha andra och bättre trygghetssystem och villkor än de medborgare de representerar. En sådan orätt finns det inte demokratiskt stöd för bland folket, som all makt ska utgå ifrån enligt regeringsformen.
Därmed förväntar jag mig att min ekonomiska stress är ett minne blott inom kort.

Som hjälp mot förnedringen behöver en hel del åtgärdas. Med tanke på att Sverige skrivit under FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna – där det i det engelska orginalet talas om värdighet (dignity) medan det i den svenska översättningen av någon anledning översatts till värde – förväntar jag mig att även dessa åtgärder kommer att bemötas positivt och genomföras. Värdighet är alltså viktigt. Det finns inget parti i Sveriges riksdag som motsätter sig detta. Inte heller i det övriga offentliga Sverige – media, myndigheter, organisationer – finns någon som motsätter sig FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna.

Värdighet är motsatsen till förnedring. Att bli manipulerad; utsatt för det offentliga Sveriges lögner, halvsanningar och förtigande är förnedrande. Det strider dessutom mot den demokratiska idén att medborgarna ska vara upplysta och kunna göra rationella val. Rationella val kan bara göras om medborgarna känner till alla fakta som behövs för beslutet. Bland demokratiskt sinnade människor och institutioner finns inte fog för lögner, halvsanningar och förtigande. Dessutom är det inte värdigt att utsättas för detta.

När värdigheten är återställd är jag inte längre förnedrad; deprimerad och ångestfylld. Då kommer jag inte längre att längta efter att få dö. Då kommer jag att känna hopp inför framtiden; för min egen del, för media och politiker, för representativa demokratin och för Sverige.

FN:s ALLMÄNNA FÖRKLARING OM DE MÄNSKLIGA RÄTTIGHETERNA – Artikel 1
Engelskt orginal: ”All human beings are born free and equal in dignity and rights. They are endowed with reason and conscience and should act towards one another in a spirit of brotherhood.”
Svensk översättning: ”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.”

Skriv kommentar


Låt det gå åt helvete med Gotland

Gotland - söndag 2 april 2017

Det är härligt att ha flyttat från Gotland. I Stockholm sover jag bra på nätterna och har minimalt att irriteras av. Men visst: Jag tar inga risker. Jag håller mig aktivt borta från media som kan innehålla gnistor som kan tända min irritation. Men Stockholm är ändå inte Gotland. Det som präglar Gotlands politik och kommunala styre är de ständiga felsluten – korkade och olagliga beslut som politiker och tjänstemän fattar. På Gotland finns inte förmågan att lära av misstagen. Inkompetens är norm. En för skattebetalarna mindre lönsam mark eller fastighetsförsäljning kritiseras men samma sak upprepas något halvår senare. Och så håller det på: Samma klanterier om och om igen.

Jag önskar jag hade energi. Jag skulle verkligen vilja skriva en bok om mina 11 år på Gotland. Jag har 970 artiklar ur lokalpressen, i mitt dataarkiv, till mitt förfogande, för att minnas alla märkliga egenheter som präglar livet på Gotland. Gotland är magiskt. Eller som någon med mer klarspråk beskrev öns särprägel: ”mot all rationalitet, mot sunt förnuft och mot all anständighet”.

Men eftersom jag inser att jag aldrig skulle orka fullfölja en bok om min tid på Gotland så har jag beslutat sluta bry mig om ön. Och det går bra. Alldeles utmärkt. Någon gång per vecka kommer jag att tänka på Gotland och gör ett snabbt besök på helagotland.se. I övrigt skiter jag fullständigt i Gotland.

När jag bodde på Gotland brukade jag skämtsamt säga att Gotland har knäckt mig. Nu när jag flyttat därifrån vet jag att det var sant. Gotland knäckte mig. Gotland lärde mig att där ska det vara så som det alltid har varit. Allt mitt engagemang för att göra Gotland bättre var förgäves och oönskat. Den uppgivenhet och depression som Gotland gav mig är nu borta. Nu känner jag glädje och hopp för egen del. Men inkompetens och lögn ska förbli de två ben Gotland står på. Det är så de vill ha det.

Öns formella och informella makthavare vill låta ön gå åt helvete. De maktlösa som bor där fattar inte vart det barkar eller vågar inte protestera. Så fint. Då är vi eniga: Jag, Gotlands styrande och de styrda: Låt det gå åt helvete med Gotland.

När jag senast tänkte skriva en initierad och djupgående etnologisk skildring av öns liv så fick jag en bra början i stolparna ovan. Men det blev inget skrivet då och kommer aldrig att bli något. Varför ska jag ödsla engagemang på en ö och en befolkning som vill marginalisera och förgöra sig själva?

 

Skriv kommentar


Hundar ska ha det så bra som möjligt

Hundar - torsdag 9 mars 2017

Under de 20 år jag har haft hund (15 år med Alfa och 5 år med Linux) har jag bott i markplanet. Mina hundar har därför alltid kunnat ligga ute och se sig omkring, betrakta passerande människor och djur samt ta små promenader i omgivningen, även när inte jag varit med. Nu när Linux tvingats flytta in i en lägenhet några meter upp i luften går inte det längre. Trots att jag är med Linux och går i mer än 5 timmar per dag (brukar bli ungefär 3 timmar förmiddag + 1 timme eftermiddag + 1 timme kväll) så anser jag att han inte ska tvingas ligga inne i lägenheten resten av dagen utan någon stimulans. Så redan när jag planerade flytten till lägenheten planerade jag att bygga en plattform på balkongen, där Linux skulle ligga för att  kunna se sig omkring och se de människor och hundar som passerar på gatan. Nu är den plattformen klar.

Skriv kommentar


Linux i Årstaskogen

Hundar - torsdag 2 mars 2017



Idag gick förmiddagens promenad till Årstaskogen. Där har vi aldrig varit förut. Inte ens husse har varit där. Men där var riktigt fint. Så dit ska vi snart igen. Men då ska vi ta oss tid att gå hela vägen till Liljeholmen.

Skriv kommentar


Första bloggartikeln från Stockholm

Stockholm - lördag 4 februari 2017

Bilderna är från förmiddagens promenad.

Det är märkligt vad lite motivation jag har till att skriva nu när jag är tillfreds med mitt boende och min omgivning. För detta riktar jag tack till Svenska Bostäder och Stockholms trevliga, positiva och gnäll-obenägna befolkning. Tusen tack!

Jag har alltid känt som om Stockholm var hemma. Och nu är jag hemma igen. Jag har äntligen fått mitt s.k. lösöre på plats i min nya och nyrenoverade lägenhet i Hammarbyhöjden i sydöstra Stockholm. Flyttprocessen från Gotlandshems sunkiga och död-råtta-i-väggen-stinkande lägenhet i Burgsvik på södra Gotland har tagit nästan två månader. Nu känns det bara så bra.

Redan i femtonårsåldern längtade jag till Stockholm. Jag bodde då i Oskarshamn men åkte ofta upp på skolloven. Bodde hos min snälla faster i Jordbro. Vandrade runt på Stockholms gator med kamera. Upptäckte och upplevde Stockholm. Och jag ville så gärna dit.

Det var och är inget större fel på Oskarshamn. Men Oskarshamn är inte Stockholm. När jag var tjugo år lämnade jag min födelse- och uppväxtstad. Jag hade blivit tillfrågad av två tjejkompisar om jag ville flytta in och dela deras andrahandsfyra i Bredäng i södra Stockholm. Jag tvekade inte.
Där bodde jag mellan 1987 och 1990. Sedan blev jag bostadslös.

Därefter tillbringade jag en kort tid i Oskarshamn, samt bodde och hade arbete i Vimmerby i 8,5 månader.

1991 var jag vilsen i Oskarshamn och och hade turen att se en annons i Dagens Nyheter om en ledig lokal med övernattningsmöjligheter i Traneberg i västra Stockholm. Jag åkte upp och tittade på den. Den var jäkligt fin. Jag köpte den för 50 000. Där bodde jag i 14 år och 9 månader.

25 februari 2006 flyttade jag in i en av Gotlandshems lägenheter i Burgsvik, längst ner på södra Gotland. De första 15 månaderna trodde jag att jag var i paradiset. Jag skrev lokalpatriotiska inlägg med betydelsen att Gotland sköter sig bäst självt. I maj 2007 sprack illusionen. Med ilskan som nödvändig drivkraft startade jag en blogg där jag trodde mig kunna förändra tänkandet bland Gotland styrande och småpåvar. Jag förekom också flitigt på lokalpressens insändarsidor med samma budskap. Några år senare insåg jag att de jag försökt nå med mina skriverier inte vill ändra någonting. De ville fortsätta med korruption, svågerpolitik och att låta skattepengar gå till satsningar som gynnar turister och fritidsboende i stället för de bofasta skattebetalarna. Då kom uppgivenheten över mig. Den förlamade mig. Jag ville därefter bara bort från Gotland. Men jag visste inte vart jag skulle flytta.

I mina tankar trodde jag att jag ville fortsätta bo i glesbygd men på någon någon rättssäker och korruptionsfri plats på fastlandet. Men åren gick och jag kunde inte komma på var den platsen fanns att finna. Under dessa år fortsatte jag klaga i lokaltidningarnas kommentarsfält över Gotland och dess vanstyre. På bloggen orkade jag inte skriva. Jag var alldeles för uppgiven, deprimerad och kraftlös för det.

Så kom undret: I somras fick jag låna en väns lägenhet i Kärrtorp i en månad. Lägenheten låg precis vid Nytorpsgärde. När man stod där kunde man se en gigantisk glob – Globen – och var det fotboll på Söderstadion kunde man höra och känna trycket från talkörerna. I områdena Kärrtorp, Hammarbyhöjden och Björkhagen – de områden som omgärdar Nytorpsgärde – minskade min misantropi för varje dag. Jag gick från introvert till utåtriktad. En stor orsak till detta var att jag inte mötte den negativa attityd till lösgående hundar som jag ständigt mötte på Gotland och många andra platser. Det verkade som om människorna i områdena Kärrtorp, Hammarbyhöjden och Björkhagen tyckte att även hundar har rätt att vara fria, umgås med varandra, vara glada och ha roligt. Storsinta människor missunnar vare sig andra människor eller djur att ha bra liv. I den miljön förändrades jag och trivdes. Jag överraskades stort av mig själv när det från en klar himmel slog mig att: Det är här jag vill bo.

När månaden sedan närmade sig sitt slut blev jag allt mer ledsen över att behöva åka hem till Gotland. Tillbaka på Gotland blev jag åter uppgiven, deprimerad och sur på alla gnälliga människor. Den sociala kontrollen har verkligen spårat ur när människor har ett stort behov av att gnälla över småsaker som maktlösa individer med låg social rang tar sig friheten att göra – t ex ha sin golden retriever lös – men inte vågar säga ett knyst när de styrande och småpåvarna roffar åt sig av skattepengar och annat för egen vinnings skull.

När jag kom tillbaka till Gotland började jag aktivt söka på bostadsförmedlingen. Det var verkligen inget överflöd av 2:or i områdena Kärrtorp, Hammarbyhöjden och Björkhagen. Först var det en lägenhet. Sedan ingen. Men så i november kom nummer två. Mindre än hundra meter från Nytorpsgärde. Tvärs över gärdet – 300 meter – från där min kompis lägenhet ligger. I kön hamnade jag på första plats av över 800 sökande. Jag hade köat sedan 1991 – 25 år.

Nu är jag här. Glad och positiv.

Skriv kommentar