Min gotländska resa – Furilden


Vallevikens ny hotell

Andra dagen på resan slutade på ön Furilden. Då hade jag ätit pizza i Slite och tagit en snabb koll på om något förändrats i Valleviken sedan jag var där för tre år sedan. I Valleviken hade det byggts en sjuk, ful och sanslöst omdömeslös byggnad precis vid kanten av hamnbassängen. Byggnaden sabbade hela hamnmiljön. Självklart var den ämnad för att profitera på turister. Den rymde 8 hotellägenheter. Fy fan vad man får förfula för så lite. Och det är väl jävligt sjukt.

Nu förtränger vi det för en stund och ägnar oss åt Furilden.

Furilden ligger utanför nordöstra Gotland. Man svänger av på vägen mellan Lergrav och Valleviken. När man kört över vägbanken som förbinder Furilden med huvudön så kommer man fram till Furildens by. Sedan leder en nyanlagd väg genom det gamla kalkstensbrottet. Ett gigantiskt minne över hur naturen kan förstöras av omdömeslös exploatering. Annars är Furilden otroligt vacker. Den är till och med så jävla vacker att det nödvändigtvis måste byggas hus i den natur som är orörd. Och ända nere vid stranden. Att gå längs stränderna på Furilden och annorstädes på Gotland lär bli ett minne blott sedan kommunpolitikerna påbörjat ”inventering av områden för kustnära boende”. Är naturen alltför lockande så måste tydligen de som är privilegierade med att ha råd att betala för dyr mark bygga fritids- eller bostadshus i den undersköna naturen. Vacker natur upplevs tydligen bäst sedd genom ett fönster.

På kvällen var det ett fantastiskt åskväder över Gotland. Furilden slapp åskan och regnet men blixtarna och mullret kunde jag avnjuta från strandkanten på perfekt avstånd.

När jag var på Furilden för omkring ett decennium sedan blev jag stannad av militär och ombedd att följa med dem till förläggningen i väntan på tillkallad polis. En grupp värnpliktiga hade sett mig fotografera de radaranläggningar som finns på Furilden.
Sanningen var den att jag stod på en platå med vy över det tidigare nämnda stenbrottet och fotograferad just stenbrottet, när tre värnpliktiga och en schäferhund kom gående genom brottet. När jag då skulle skruva på ett polarisationsfilter så stod jag vid sidan av kameran så att kameran, som stod på stativ, hamnade mellan mig och radaranläggningen och antagligen var det det som gjorde att de värnpliktiga trodde att jag riktade kameran mot radaranläggningarna.
I vilket fall som helst var det perfekt att få komma till militärförläggningen eftersom jag tacksamt tog emot erbjudandet att ta en varm dusch.
När polisen kom förklarade jag som det var och fick sedan åka.

När jag var på Furilden den här gången träffade jag på författaren Håkan Nesser och hans hund Norton vid Fabriken. Norton och Alfa fick tillfälle att hälsa på varandra. Men det slutade med att de rök ihop efter att Alfa blivit förbannad på Nortons sätt att försöka kaxa sig. Men Nesser var snabbt framme och särade kombatanterna utan att någon kom till skada. Det är ju för det mesta så med hundslagsmål att det låter värre, om dem, än vad det är.
Nu vet jag att Håkan Nesser ska bygga hus på Furilden och jag hoppas innerlig att det inte är han som visar det dåliga omdömet att bygga strandnära i orörd natur. Jag har inget emot att det byggs i anslutning till den befintliga byn eller på det före detta stenhanteringsområdet, där den så kallade Fabriken nu håller till, men lämna för fan Furilden i det sevärda skick som den är.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,

6 tankar på “Min gotländska resa – Furilden”

  1. Nä, jag frågade inte. Och det var först när jag åkte ifrån Fabriken som jag så att det skulle byggas på ett olämpligt ställe, enligt mitt tycke, och tog bilden.
    Bilder från Fårö kommer vad det lider.

    Svara
  2. Hej igen Magnus… och visst har du rätt i att stranden borde få förbli orörd natur. Det är tragiskt när allt helt plötsligt bara handlar om ägande…

    En helt fantastisk bild på blixtarna och hur det speglar sig i vattnet,.. ja och de andra är såklart fina de med .. 🙂 ..

    Svara
  3. Härliga bilder från min socken, men jag håller med dig, Vallevikens ”hotellbyggnad” är vedervärdig, men allt handlar om pengar tydligen. Nog är det konstigt att man inte gör det bästa av platsen.
    Att Furilden, eller Furillen som jag kallar det är helt och hållet privatägt idag är också så sorgligt, även om det är öppet för allmänheten. Det är annars en av mina många smultronställen här, så fantastiskt!
    Du har många fina bilder här på din blogg!

    Svara
  4. Nog är det Nessers tomt du fotat allt, men jag vet inte om jag vill kalla den strandnära. Jag förstår dina synpunkter på byggandet, men sanningen att säga så är det faktum att stora delar av ön är privat bara till godo i nuläget. Å andra sidan ägdes ju ön av kommersiella intressen redan tidigare. Kalkbrott eller turism? Jag väljer i alla fall det senare.

    Jag ser hellre ön som den är idag än när jag växte upp (delvis) på plats och det bara var släkt och personal utöver militären som vistades på ön.

    Dina bilder är fantastiska från Furilden och jag hoppas många hittar hit för att beskåda dem.

    // Nick

    Svara
  5. Hej ^^
    Jag saknar Furilden väldigt mycket och funderar nästan hela tiden på att åka dit och campa eller liknande.
    Det var lite roligt att stöta på din blogg över just detta eftersom mellan 95-97 gjorde jag min värnplikt där och jag kom ihåg lite svagt att vi en dag ”tog tillfånga” en fotograf som vi erbjöd en dusch. Fast det behöver ju inte händelsevis varit dig. Det hände även fler gånger. En dag ”plockade” vi några svampplockare som vi erbjöd fika på förläggningen iväntan på polisen hehe
    Fast det var ju klart att det hände mycket mer spännande saker än så vissa dagar, fast vintern var lite tråkig ibland.
    Anyways, Ett stort tack för de fina bilderna och de härliga minnena du väckte ^^

    /Thomas

    Svara

Lämna en kommentar