Den nyliberala friheten

Jag gillar tanken på löntagarfonder. På så sätt skulle löntagarna få ett inflytande proportionerligt efter kapitalinsats. Det är alltid något. Logiskt sätt borde löntagarna redan nu få inflytande efter sin arbetsinsats. Tänk vilken frihet att kunna anpassa arbetet efter löntagarnas bästa, med avvägningar mellan fritid och inkomst anpassat efter den individuella arbetarens eget önskemål. En vision som dock inte är möjlig att infria så länge vinstmaximering är ända målet med näringsverksamhet.

Alla människor har olika intressen. Jag upptäckte nyligen vid en intervju med en kvinna som jobbade på Svensk Näringsliv vad det är som får deras värdsbild att vara så annorlunda än min. De ser arbetet som meningen med livet och tror eller förutsätter att alla andra också ska tycka så. Detta bör man ha i bakhuvudet när man hör eller läser något från den sidan.

Själv utgår jag ifrån att alla vill ha mer fritid, eller åtminstone kunna bestämma mer över sin tid. Jobba när de vill och vara lediga när de vill och inte när det passar arbetsgivaren.

Det som nyliberalerna vackert omtalar som ”en flexibel arbetsmarknad” är inte till för att ge löntagarna inflytande över sin tid, utan ett sätt för arbetsgivaren att slippa ta ansvar för arbetarna när dessa inte behövs i produktionen. Samma system som efterträdde slaveriet eftersom det var dyrare med slavar.

Det kostade att hålla slavar under vintern när dessa krävde mat och logi utan att kunna uträtta något arbete på den djupfrysta åkern. Därför infördes statarsystemet. Statarna bodde på gården under de arbetsintensiva perioderna från sådd till skörd. Efter det blev de ställda på bar backe och fick klara sig bäst de kunde. Det är precis vad nyliberalismen vill tillbaka till. De gamla goda tiderna då arbetarklassen inte hade något socialt skyddsnät och därför var billiga att köpa och kunde behandlas hur som helst.

Till skillnad mot de framsteg för arbetarklassen som uppnåtts vill begreppet”flexibel arbetsmarknad” riva ner och återföra oss till förgångna tiders utsugning av oorganiserad arbetskraft.

Trots en i mina ögon positiv ökad rörlighet mellan partierna (väljarna ser mer till politikens innehåll än namnet på partiet och dess eventuellt ärorika historia) så är ändå en majoritet för välfärdssamhället och att det får kosta via skattsedeln. Majoriteten är fortfarande för små löneskillnader och kan inte förstå hur någon kan vara värd 100 gånger så mycket som någon annan. Nyliberalisterna vill hävda att den inställningen bottnar i avundssjuka, men jag vill hävda att den bottnar i sunt förnuft. Majoriteten är fortfarande för att betala den personliga sociala tryggheten via skatten, även om de tycker att skatten är onödigt hög eftersom en stor del går till sånt som inte gynnar den egna sfären. Precis som de som bestämmer över landets kassakistor inte vill att dessa rikedomar ska tillfalla andra än dem själva.

Ska då minoriteten eller majoriteten få styra?

Den nuvarande så kallade representativa demokratin tycks mer inriktad på att tillfredställa politikernas egna plånböker än de plånböcker som de ska representera, och därmed får majoritetens röst ropa ohörd. Och många slutar följdaktligen att ropa!

Att löntagarna blivit aktieägare har inte påverkat inriktningen för företagen.Vinstmaximering råder och då hamnar löntagare med aktier på två stolar. Ska löntagaren sparka sig själv för att öka värdet på sina aktiereller ha kvar jobbet och göra en presumtiv förlust på dem? Valet är inte svårt eftersom en löntagares aktieportfölj knappast motsvarar den inkomstförlust som skulle uppstå vid ett avskedande, även om löntagarnas fackliga företrädare vanligtvis tycker annorlunda. Löntagaren vill alltså har kvar jobbet, om inte av annan orsak än ekonomiska själ.

Trots alla dessa småsparare så leder det inte till någon förändring av den nuvarande ekonomiska ordningen eftersom deras inflytande som splittrade mikroskopiska aktörer på aktiemarknaden är noll.

Pensionspengarna skulle kunna ta löntagarfondernas plats. Pensionsfonderna har tillräckligt med ekonomisk styrka för att bli en maktfaktor i Sverige och i hela världen. Tillsammans är vi starka men de som representerar oss hyser uppenbarligen ingen vilja att med det aktiekapitalet förändra företagens inrikting enligt löntaganas intresse.

Privata radiokanaler kan jag leva utan. Vi lever inte på femtiotalet nu utan var och en kan lika väl spela sin egen favoritmusik utan att vara hänvisad till vad undersökningsföretag har kommit fram till att den stora massan gillar. Då är möjligheten att hämta ner musik från nätet, för dem som har dator, en större individuell frihet. Den privata radion har inte tillfört ett skit, mer än reklam som folk är skittrötta på att höra. är det något att vara imponerad av på tjugohundratalet?

Men låt dom hållas, mer harmlös verksamhet får man leta efter.

Friskolor som är vinstdrivande ska bort, bort, bort. Skattepengar ska stanna i den verksamhet de är ämnade till. Det ska heller inte förekomma skolavgifter eftersom det är ekonomiskt diskriminerande. Skolorna ska dessutom inte kunna gallra själva bland eleverna. Annars har jag inget emot friskolor.

När det gäller sjukvård och annan omsorgsverksamhet är jag av samma åsikt. Men USA’s system med privata vårdprofitörer har visat sig dyrare per patient än det svenska vården utförd av landstinget. På grund av att företagen vill göra sig en hacka genom att ge mer dyrbar vård än vad situationen kräver.

Den valfrihet som uppstår är en chimär eftersom individens kompetens att bedömmade de olika skolorna eller vårdföretagen är ytterst begränsad. även om somliga kanske anser att man kan välja efter den marknadsföring som företagen sprider. Alla är så flexibla, så individanpassade, så kunniga och så vidare.

Politiker kan ni upplysa oss om vilket fondbolag som förvaltar våra pensionspengar bäst? Och är det så upplyftande att tvingas välja när man inte har en aning om vad man ska välja? Vilket bolag ger en bra pension?

Jag vill förstatliga elförsörjning, teletrafik och annan för landet och medborgarna viktig infrastruktur.I Sjöbo har dom tydligen billigast el i landet och den enda elleverantören där kommunen behållit fullt inflytande, och inte i nyliberal anda avknoppat det som ett kommunalt bolag.

Att privatisera leder även till omfördelning. Om staten hade kvar sina lönsamma företag i stället för att sälja ut dem billigt skulle skatten kunna sänkas samt ge minskade kostnader för konsumenterna. I stället gives mellanhänderna, de privata näringsidkarna, våra gemensamma tillgångar.

Genom att ha försämringar för lokförare, med flera, i kalkylen så lyckades Connex vinna upphandlingen av tunnelbanetrafiken i huvudstaden genom att lägga lägsta budet. Arbetarna fick alltså uppoffra sig för att förverkliga Connex önskan att profitera på Stockholms skattebetalare. Och driften, som är huvudsaken för de som betalar kalaset, har blivit sämre.

Varför valde man då som ansvariga politiker i den borgerliga koalitionen att låta tunnelbaneresenärerna frysa på perrongerna i stället för att anta ett högre bud som inneburit att varken tunnelbaneresenärer eller anställda blir lidande?

Vad är det som är så upplyftande fantastiskt med denna nyliberala kvasifrihet? Det är ord, ord, ord och mera ord. Men vad betyder de? Jag låter Vilhelm Moberg svara.

”När en politiker säger att vi sitter i samma båt så var på din vakt. Det betyder att det är du som skall ro.”

Lämna en kommentar