Rosenbad under Göran Persson

Jag har länge haft en dröm om att skriva en roman. Romankonsten tycker jag är den högsta av konstarter. Trots att jag arbetat som frilansfotograf i mer än tio år så blundar jag inte för bildens brister. En bild säger inga tusen ord. Det är bara ett fånigt talesätt som fotografer och andra bildkonstnärer vill hålla levande för att känna sig behövda. Men ska man verkligen få något sagt så är det ord som behövs.
Så många ord brukar jag dock inte få ur mig innan jag tappar gnistan. Det blir en start, en rusning och ett tvärstopp. Sen hamnar mina skrivförsök i viloläge på hårddisken.
Nu har jag i alla fall plockat fram ett stycke inaktuell samhällsatir. Inaktuell i så motto att Göran Persson inte längre är statsminister. Men hans tankar lever vidare i den nuvarande regeringens förda politik. Och det jag en gång skrev tror jag fortfarande är en ganska realistisk bild av livet i regeringskansliet under Göran Perssons tid.
Nedanstående text skulle bli en del av en roman. En utvecklingsroman om en man som, genom uppväxt och påverkad av olika maktinstanser i samhället, formas till att bli statsministermördare.
Hade romanen blivit av hade den varit till stor nytta för SÄPO:s arbete att kväsa all opinion mot den rådande maktbalansen i samhället. Förre chefen efterlyste på sin tid kunskap om vad som skapar terrorister. Naturligtvis är det svårt för en organisation bestående uteslutande av auktoritetstyrda att förstå sig på självständigt tänkande människor. Kanske kommer jag i sinom tid att ge SÄPO den hjälpen men nu får de och ni hålla till godo med en bit om hur det kunde gå till i Rosenbad under Göran Persson.

Rosenbad under Göran Persson

”Kan du komma in med en kopp kaffe och ett par wienerbröd” beordrade Göran och släppte upp knappen på snabbtelefonen.
Belåtet hörde han sin sekreterares ”ja, visst!” och lutade sig tillbaka i stolen och lade armarna på stöden. Funderar man på statsangelägenheter då behöver man både koffein och energi för att hålla hjärnan på topp tänkte han och såg belåtet på sin mage som svällde under stjortan.

Under sin skoltid hade hans fetma ständigt varit föremål för mobbing, men nu som statsminister tyckte han att den gav pondus och det var heller ingen i hans omgivning som skulle våga säga ett knyst om saken. Han var nöjd med sig själv och ansåg att hans utnämning till statsminister var bevis nog på hans fullkomlighet. Visserligen kunde han aldrig glömma resultatet från mönstringens intelligenstest en gång i ungdomen. Det retade honom fortfarande att de använt sig av så opålitliga metoder för att sålla agnarna från vetet. Att hans resultat i testet låg betydligt under snittet var bevis nog för det tyckte Göran. På uppenbarligen felaktiga grunder hade han blivit utsedd till förnedrande malajtjänstgöring när han i själva verket var ett perfekt befälsämne. Men det var då det, nu är det han som bestämmer över alla.

Han satt just och funderade över medborgarnas dumhet. De visste inte ett dyft om nationalekonomi och var fruktansvärt rädda för förändring. I ett sådant läge fanns det inte plats för tvekan. Ledaren måste visa vägen oavsett vad folket ansåg. Dessutom var nej-sägarna bakåtsträvare som inte kunde inse sitt eget bästa. Nej-sägarna var rädda om sina jobb och utifrån det perspektivet såg de inte in i framtiden. Även Göran var rädd om sitt jobb och visste att han kunde bli bortröstad, även om chansen var liten. Visserligen skulle han leva gott på sin inkomstgaranti resten av sitt liv men att förlora statsministerposten var ändå en betydligt större förlust än vad de fega väljarna skulle kunna gå miste om i en framtida lågkonjunktur. Skitjobb till låg lön skulle det alltid finnas till de som var villiga att arbeta. Men tyvärr var hans undersåtar en samling lata kverulanter. Själv hade han börjat med två tomma händer och genom lojalt partiarbete arbetat sig upp till den absoluta toppen. Medborgarna borde se honom som en förebild i stället för att avundas och missunna honom sin lön som i internationellt perspektiv var alldeles för låg. När han träffade de andra statsministrarna i EU kände han sig som en fattiglapp. Hans namne och grabbarna i konstitutionsutskottet hade visserligen gjort ett bra väl till statsrådsarvodesnämnden och han fick stora löneökningar varje år. Men det skulle dröja tills han befann sig i Europatoppen med bara 4 procent påslag per år. Ja, otack var verkligen världens lön.

Det knackade försynt på dörren och hans sekreterare trippade tyst in med en silverbricka i händerna. På brickan var en smal vas med en ros, kaffemugg och hans kära wienerbröd. Sekreteraren ställde försiktigt ner brickan på Görans tomma skrivbord och gick sin väg igen. Inte ett ord hade hon sagt. Hon visste att Göran oftast satt i viktiga funderingar, det hade han påtalat redan när hon tillträdde sin tjänst, och han ville då inte bli störd.
I själva verket avskydde hon sin chef. Han var ett drygt, egenkärt, arrogant, fetto, sa hon till sina nära vänner. Dessutom var han gubbsjuk och nära på dreglade när han såg på henne, sa hon också till sina nära vänners. Men jobbet var alldeles för bra betalt för att hon skulle säga det öppet. I stället valde hon att ligga lågt och göra som hon blev tillsagd.

Internt hade Göran rykte om sig att omge sig med ung personal. Ynglingar var lättare att domptera än gamla tjurskallar, brukade han säga. Även statsråden var utsedda efter sig foglighet. Det kunde bara finnas en ledare i regeringen om den skulle få något uträttat och då gick det inte att omge sig med nej-sägare.
Han hade gamle Maggan som visserligen inte var ung men ändå foglig. Sen hade han Mona, eller Jag Mona, som hon brukade kallas bakom ryggen. Hon var så korkad att hon inte ens kunde komma på att tänka en tanke självständigt. Marita var mer skärpt, men viljan att sitta i regeringen var större än viljan att ha egna åsikter. Och Leif var riktigt självständig. I bland brukade Göran tycka att det varit ett misstag att ta in honom i regeringen. Leif sa vad han tyckte även officiellt och det komprometterade statsministerns auktoritet, tyckte Göran. Per var en kille i Görans stil. Honom kunde man lita på ideologisk. Inget knussel med löntagarna utan en grabb som hellre tänkte på näringslivet och dess bekymmer. Och lille store Hans. Han hade gått i den fackliga skolan och tjafsade inte emot eller tog sig friheter utan att fråga först. Men favoriterna var ändå Ulrika, Jan och Thomas. Om alla var som Ulrika vore statsministerns jobb en barnlek. Hon gjorde inget utan att fråga om lov först och ställde aldrig till besvär. Jan var en gammal tjurskalle men eftersom han i sak stod nära Göran spelade detta ingen roll. Dessutom var han slagkraftig i sin argumentation även om argumentationen kunde bli lite väl slagkraftigt ibland och blåsa upp till mediestorm. Thomas var som en son för honom. En värdig efterträdare till landets viktigaste arbete. Thomas lät så förnuftig när han talade inför TV-kamerorna att ingen lyssnade på vad han egentligen sa. Ett ypperligt politikerämne med framtiden för sig. Det var lätt att leda en sådan regering, tyckte Göran. Men folket skulle han gärna byta ut, de bar gnällde.

Ett par wienerbröd senare hördes Hans på snabbtelefon.
”Det var det här med kverulanterna. Har du tid en stund.”
”Visst Hans jag är precis klar med det jag hade för händerna. Kom du så löser vi problemet. Vill du ha kaffe och wienerbröd?”
”Det vore inte dumt. Det suger lite i magen.”
”Då fixar jag det”
Göran lutade sig framåt snabbtelefonen och beordrade. ”Två kaffe och fyra wienerbröd, tack.”
”Kommer”, svarade sekreteraren van vid de kortfattade orderna.

Hans steg in genom dörren utan att knacka. Visserligen tyckte Göran att det var respektlöst, men det uppvägdes av att han slapp ropa, kom in, och därför fann han sig i det. Det var mest praktiskt så, tyckte han.
”Sätt dig”, sa Göran och pekade på den armstödslösa stolen framför skrivbordet. ”Kaffet kommer strax.”
Hans satte sig försiktig ner i den anvisade stolen. Han skulle hellre ha suttit i soffgruppen än vid Göran skrivbord. Efter en stund fick han ont i ryggen av den jävla skitstolen och föredrog därför soffan.
”Hur är det på Öland”, undrar Göran.
”Helt underbart. Jag kommer aldrig att ångra att jag tog steget att bli året runt boende där. Det var visserligen väldigt kallt i vintras men nu när värmen är på väg tillbaka är det bara positivt.”
”Sen får du ju traktamente och resorna betalda. Det ger väl ett bra tillskott i kassan. Förmåner som du inte fick som avtalssekreterare på LO.
”Nä, det har sina fördelar att vara politiker”, svarar Hans med ett skratt.
”Onekligen. Men det ska vi inte prat öppet om”, säger Göran och blinkar konspiratoriskt med högra ögat.
En lätt knackning och sekreteraren kommer tassande in med silverbrickan med kaffet och wienerbröden.
”Nu hoppas jag det ska smaka”, säger hon och sätter ner brickan på skrivbordet. Fyra ögon följer henne när hon lämnar rummet.
”Hon är inte dum, va”, säger Göran i en ton som är mer ett påstående än en fråga.
”Nä, en sån skulle jag själv kunna tänka mig. Jag får ju dras med en årgång som egentligen skulle ha blivit utbytt för länge sedan.”
”Du får väl se dig om efter en ny modell. Den gamla kan du alltid omplacera eller låta gå i pension. Hon har väl den åldern?”
”Ja, hon fyller 57 i år” svarar Hans.
”Ta för dig”, säger Göran och gör en svepande gest över silverbricka.
Hans tar ett av kaffefaten från brickan och ställer framför sig. Det andra tar Göran. Hans häller upp ur silverkannan. Först till Göran och sen till sig själv. Under tiden placerar Göran ett wienerbröd på en servett framför sig och väntar tills Hans gjort detsamma innan han tar till orda.

”Jaha, vad var det nu du hade på hjärtat.”
”Det är det eviga problemet att sätta de arbetsskygga i arbete.”
”Jasså det problemet”, svarar Göran med stark betoning på problemet.
”Det tar aldrig slut. Men det gör budgeten för a-kassa och sjukförsäkringar.”
”Vad har du för ny förslag att komma med?”
”Det enda man kan göra, som biter, är att sänka ersättningen. Det ger både incitament att arbeta och besparingar för statskassan. Sen behövs lönebidrag för att få näringslivet att anställa dessa arbetsskygga. Annars får vi aldrig några arbetsgivare att anställa långtidsarbetslösa eller långtidssjukskrivna. De skyr dessa som pesten, precis som de skyr invandrare. Just långtidsarbetslösa invandrare är en mardröm för mig. Ingen vill anställa dessa. Det är knappt att det går att få ut dem på arbetsmarknaden med lönebidrag, trots att Svenskt näringsliv propagerar för arbetskraftsinvandring. Deras medlemsföretag vill ju inte anställa de invandrare som redan finns här. Hur tusan ska det då bli om vi tillåter arbetskraftsinvandring. Då lär det snart vara massarbetslöshet på EU-nivå även i Sverige.”
”Det är det som är Svenskt näringslivs poäng. Massarbetslöshet. Då blir arbetskraften billig. Då lär du kunna hålla dig med en egen städerska, hemma på Öland. För en spottstyver, även om du betalar vitt.”
”Ja, det vore ju inte så dumt. Men då skulle väl LO-medlemmarna förfasa sig om deras gamla avtalssekreterare skaffar hemhjälp. Även om det är vitt.”
”Det är sånt vi ska tala tyst om. Men det går att lösa genom att låta städning och hemhjälp ingå som löneförmån för statsråd. Våra löneförmåner och löner kan inte vi rå för”, tillägger Göran ironiskt.
”Det är en lösning som min fru skulle uppskatta”, skrattar Hans. ”Hon har rätt många kvadratmeter att hålla ordning på, och hon sitter hellre och fikar med grannkärringarna.”
”Det är inget fel med att fika”, inflikar Göran och tar ett stort bett i sitt wienerbröd.
”Absolut inte”, replikerar Hans, och tar ett något mindre bett.
”Göran”, hörs ur snabbtelefonen.
”Ulrika”, viskar Göran till Hans.
”Ja”, svarar Göran med ett snett leende mot Hans medan han trycker ner knappen på snabbtelefonen.

”Har du tid?”
”Hasse är här men om det går snabbt så.”
”3G företagen har vänt sig till PTS om att få öka sändningsstyrkan i sina sändare för att öka räckvidden. De tycker det blir för dyrt att sätta upp sändare tätare för att nå bättre inomhus. Nu undrar PTS vad vi tycker.”
”Jaha!”
”Ska vi låta dom höja effekten. Du vet att dom ligger på från miljörörelsen och vissa enstaka kommuner.” vädjar Ulrika.
”Annars får vi ett rent h-vete med näringslivet. Svenskt näringsliv kommer att liera sig med moderaterna och skylla oss för tillväxtfientliga. Sen hänger facket på och beskyller oss från vänster för att förhindra nya arbeten i Sverige.” hävdar Göran.
”Dom ska få öka effekten då?”, undrar Ulrika.
”Det är helt och hållet ditt beslut. Det vet du” tillägger Göran suckande.
”Jag vet. Jag vet. Ville bara höra vad du tyckte.”
”Nu vet du väl det?” suckar Göran.
”Ja, ja, hej då!”
”Ge dom vad dom vill ha.” avslutar Göran.
”Ska bli!” avslutar Ulrika.

”Var var vi?” suckar Göran.
”Det där med hemhjälp åt statsråd, kom jag att tänka på.” säger Hans eftertänksamt. ”Är det din namne som basar för den saken.”
”Om du menar namne till förnamnet så stämmer det. Har är ordförande i statsrådsarvodesnämnden som har tre medlemmar, varav han själv är en.” svarar Göran sarkastiskt. ”För detta uppbär han ett fett arvode, och gör därmed som vi säger.”
Hans stirrar förväntansfullt på Göran. Göran känner blicken och förväntningarna. ”Hälsa från mig när du pratar med honom.”
Hans ansikte spricker upp i ett glatt avväpnande leende. ”Så var det bara den här lilla frågan om de arbetslösa som jag tänkte du skulle lösa åt mig.”
”Visst, det fixar jag.” skrattar Göran. ”Vatten och bröd.”
”Det är nog ändå en aning gammaldax, tycker jag. Även om det bevisligen är effektivt för att få ner kostnaderna för arbetslöshetsunderstöd, och ger de arbetslösa incitament att verkligen anstränga sig att skaffa arbete.”
”Någon morot måste de ha. Och självfallet piska.” intygar Göran med emfas.

1 tanke på “Rosenbad under Göran Persson”

Lämna en kommentar