Dagens Bild: Hemse – Electronik Service

electronik_service.jpg

Lite reklam för Electronik Service, men det bjuder jag på. Här inne köpte jag min nuvarande mobiltelefon. Sedan köpte jag här också en likadan till min mor.
Nokia 1112 gjorde Nokia med inriktning mot fattiga analfabeter i u-länder. Den har varken kamera eller mp3-spelare. Inte heller tillgång till bredband eller 3G nätet. Men den är liten, billig och det går att ringa med den. Och det sistnämnda är just vad jag använder mobiltelefon till.

Fråga mig inte vad herrarna gör på bilden. Jag har ingen aning.

Dagens besök i Hemse föranleddes av att jag hade och har ångest. Så då tänkte jag ta mig en bläcka till kvällen. På Systemet kände jag efter hur mycket ångest jag hade. Kommer det att bli bättre i morron? Svar: Nej! Den här jävla världen och korrupta kommunens satsning på bebyggd landsbyggd med mera kommer jag inte ifrån så snabbt. Därför var det lika bra att köpa 22 öl, så jag har till i morgon kväll också.

Läs och bilda dig nu med Stig Dageman:s ’Vårt behov av tröst är omättligt…’.

Vårt behov av tröst ar omättligt. . . ( 1952)

Jag saknar tro och kan därför aldrig bli någon lycklig människa, ty en lycklig människa skall aldrig behöva frukta att hennes liv är ett meningslöst irrande mot den vissa döden. Jag har varken ärvt en god eller en fast punkt på jorden, varifrån jag skulle kunna tilldraga mig en guds uppmärksamhet. Jag har heller inte ärvt skeptikerns väl dolda raseri, rationalistens ökensinne eller ateistens brinnande oskuld. Jag vågar därför inte kasta sten på henne som tror på ting, på vilka jag tvivlar eller på honom som dyrkar ett tvivel, som vore inte även det omgivet av mörker. Den stenen skulle träffa mig själv, ty om en sak är jag fast övertygad: att människans behov av tröst är omättlig.

Jag jagar själv tröst som en jägare ett villebråd. Var jag ser den skymta i skogarna skjuter jag. Ofta träffar jag bara tomma luften, men någon gång faller ett byte till mina fötter. Eftersom jag vet att tröstens beständighet är lika kort som vindens i en trädkrona skyndar jag mig att bemäktiga mig mitt offer.

Vad håller jag då i mina armar?
Eftersom jag är ensam: en älskad kvinna eller en olycklig medvandrare. Eftersom jag är diktare: en båge av ord, vilkens spänning fyller mig med glädje och förskräckelse. Eftersom jag är en fånge: en plötsligt utsikt mot friheten. Eftersom jag är hotad av döden: ett varmt levande djur, ett hånfullt klappande hjärta. Eftersom jag är hotad av havet: ett skär av ståndaktig granit.

Men det finns också tröster som kommer till mig som objudna gäster och fyller mitt rum med gemena viskningar: Jag är din lust – älska alla! Jag är din talang – missbruka den såsom dig själv! Jag är din njutningslystnad – endast gourmeter leva! Jag är din ensamhet – förakta människorna! Jag är din dödslängtan – skär!

Balansen är en smal tilja. Jag ser mitt liv hotat av två makter: å ena sidan av måttlöshetens glupska munnar, å andra sidan av den snara bitterhet som är sin egen föda. Men jag vill vägra att välja mellan orgien och askesen, även om priset blir en hud av myror. Det räcker inte för mig att veta, att allt kan ursäktas under hänvisning till lagen om den ofria viljan. Det är inte ursäkt for mitt liv jag söker utan det som är motsatsen till ursäkt: försoning. Det går slutligen upp för mig, att all tröst som inte räknar med min frihet är bedräglig, är blotta spegelbilden av min förtvivlan. Ty när min förtvivlan säger: Misströsta, ty dagen är omgiven av två nätter, ropar den falska trösten: Hoppas, ty natten är omgiven av två dagar.

Men människan behöver inte en tröst som är en vits utan en tröst som lyser. Och den som önskar bli en dålig människa, det vill säga en människa som handlar som kunde alla handlingar forsvaras, bor åtminstone ha godheten att lägga märke till när hon blir det.

Ingen kan räkna upp alla de fall, när tröst är av nöden. Ingen vet när skuggan faller och livet är inget problem, som kan rosas genom att man dividerar ljuset med mörkret och dagarna med nätterna, utan en oberäknelig resa mellan platser som icke finns. Jag kan till exempel gå på stranden och plötsligt känna evighetens fruktansvärda utmaning mot min existens i havets ständiga rörelser och vindens ständiga flykt. Vad blir då tiden annat än en tröst för att intet mänskligt kan äga bestånd – och vilken usel tröst, som endast gör schweizare rika!

Jag kan sitta framför en brasa i det tryggaste av alla rum och plötsligt erfara, hur döden omger mig. Den finns i elden, i alla vassa föremål omkring mig, i takets tyngd och vaggarnas massa, den finns i vattnet, i snön, i hettan och i mitt blod. Vad blir då den mänskliga tryggheten annat än en tröst för att döden står närmast livet – och vilken klen tröst som endast påminner om det den vill få oss att glömma!

Jag kan fylla alla mina vita papper med de skönaste kombinationer av ord som tänds i min hjärna. Eftersom jag längtar efter bekräftelse på att mitt liv inte är meningslöst och att jag inte är ensam på jorden samlar jag orden till en bok och skänker den åt världen. Världen ger mig i gengäld pengar och berömmelse och tystnad. Men vad bryr jag mig om pengar och vad bryr jag mig om att jag bidrar till litteraturens förkovran – jag bryr mig endast om det jag aldrig får: bekräftelse på att mina ord rört vid världens hjärta. Vad blir då min talang annat än en tröst för att jag är ensam – men vilken fruktansvärd tröst som endast får mig att uppleva ensamheten med femdubbel styrka!

Jag kan se friheten förkroppsligas i ett djur som snabbt passerar en glänta och höra en röst som viskar: Lev enkelt och tag vad du vill ha och frukta icke lagarna! Men vad är detta goda råd annat än en tröst för att frihet icke existerar och vilken obarmhärtig tröst för den som inser att det måste ta miljoner år för en människa att bli en ödla!

Jag kan slutligen upptäcka att denna jord är en massgrav, där kung Salomo, Ofelia och Himmler vilar sida vid sida. Jag kan därav lära mig att den grymme och den olyckliga åtnjuter samma död som den vise och att döden sålunda kan förefalla som en tröst för ett förfelat liv. Men vilken gräslig tröst för den som i livet skulle vilja se en tröst för döden!

Jag äger ingen filosofi i vilken jag kan röra mig som fågeln i luften och fisken i vattnet. Allt jag äger är en duell och denna duell utkämpas varje stund av mitt liv mellan de falska tröster, som endast ökar vanmakten och får min förtvivlan att djupna, och de sanna tröster, som leder mig mot den tillfälliga befrielsen. Jag borde kanske säga: den sanna tröst, ty strängt taget finns för mig endast en verklig tröst: den som låter mig veta att jag är en fri människa, en okränkbar individ, en inom mina gränser suverän person.

Men frihet börjar med slaveri och suveränitet med beroende. Det säkraste tecknet på min ofrihet är min fruktan för att leva. Det definitiva tecknet på min frihet är att min fruktan viker och famnar plats för oberoendets jämna glädje. Det låter som om jag behövde beroendet för att slutligen kunna få erfara trösten att jag är en fri människa, och det är säkert sant. I Ijuset av mina handlingar märker jag att hela mitt liv tycks ha till mål att skaffa kvarnstenar till min hals. Det som skulle kunna ge mig frihet ger mig slaveri och kvarnstenar i stället för bröd.

Andra människor har andra herrar. Mig förslavar till exempel min talang till den grad, att jag inte vågar bruka den av fruktan för att ha mist den. Jag blir vidare en sådan slav under mitt namn, att jag knappt vågar skriva en rad av fruktan för att skada det. Och när depressionen slutligen kommer blir jag en slav också under den. Min högsta strävan blir att hålla den kvar, min största lust att känna att mitt enda värde låg i det jag tror mig ha förlorat: förmågan att pressa skönhet ur min förtvivlan, min olust och mina svagheter. Med bitter fröjd vill jag se mina hus falla i ruiner och mig själv insnöad i glömska. – Men depressionen har sju askar och i den sjunde ligger en kniv, ett rakblad, ett gift, ett djupt vatten och ett språng från stor höjd. Jag slutar med att bli slav under alla dessa dödens redskap. De följer mig som hundar eller jag dem som en hund. Och jag tycker mig fatta, att självmordet är det enda beviset för människans frihet.

Men från ett håll som jag ennu inte anar nalkas befrielsens under. Det kan ske på stranden och samma evighet som nyss väckte min fruktan bevittnar nu min födelse till frihet. Vari bestar då detta under? Helt enkelt i den plötsliga upptäckten att ingen, varken makter eller människor, har rätt att ställa sådana krav på mig att min lust till liv förtvinar. Ty om den lusten icke finns – vad kan då finnas?

Eftersom jag står vid havet kan jag lära av havet. Ingen har rätt att begära av havet att det skall bära alla båtar eller av vinden att den ständigt skall fylla alla segel. Lika litet har någon rätt att begära av mig, att mitt liv skall bli en fångenskap under funktioner. Inte plikten framför allt utan livet! Jag, liksom varje människa, meste ha rätt till ögonblick då jag får ta ett steg åt sidan och känna, att jag inte bara är en del i den massa, som kallas jordens befolkning, utan en självständigt verkande enhet.

Endast i det ögonblicket kan jag stå fri mot alla de fakta om livet som förut vållat min förtvivlan. Jag kan erkänna att havet och vinden visserligen kommer att överleva mig och att evigheten ar obekymrad om mig. Men vem ber mig bekymra mig om evigheten? Mitt liv är kort endast om jag placerar det på tideräkningens stupstock. Mina livsmöjligheter är begränsade endast om jag räknar antalet ord eller antalet böcker jag kommer att hinna prestera innan jag dör. Men vem ber mig räkna? Tid är ett falskt mått för liv. Tid är ett i grunden värdelöst mätinstrument, ty det når bara mitt livs utanverk.

Men allt väsentligt som händer mig och ger mitt liv dess underbara innehåll: mötet med en älskad människa, smekningen på huden, hjälpen i nöden, månskenet i ögoþnen, segelturen på havet, glädjen åt ett barn, rysningen inför skönheten, utspelas helt och hållet utanför tiden. Ty om jag möter skönheten en sekund eller hundra år är likgiltigt. Saligheten står inte endast vid sidan om tiden, den säger upp livets bekantskap med den.

Jag Iyfter alltså tidens börda från axlarna och därmed också prestationskravets. Mitt liv är ingenting som skall mätas. Varken bocksprånget eller soluppgången är några prestationer. Ett människoliv är heller ingen prestation utan ett växande in mot fulländningen. Och det fulländade presterar ingenting, det verkar i vila. Det är meningslöst att påsta att havet är till för att bära armador och delfiner. Det gör det visserligen – men under bibehållen frihet. Det är vidare meningslöst att påstå att människan är till för något annat än att leva. Hon matar visserligen maskiner eller skriver böcker men kunde lika gärna göra någonting annat. Det väsentliga förblir att hon gör vad hon gör under bibehållen frihet och med klart medvetande om att hon, liksom varje annan detalj i skapelsen, är ett självändamål. Hon vilar i sig själv som en sten i sanden.

Även mot dödens makt kan jag stå fri. Jag kan visserligen aldrig bli kvitt tanken att döden följer mina steg och ännu mindre förneka dess faktum. Men jag kan minska dess hot till intet genom att underlåta att förankra mitt liv i så tillfälliga fästen som tideräkning och ryktbarhet.

Däremot står det inte i min makt att ständigt förbli vänd ut mot havet och jämföra dess frihet med min. Den tid kommer när jag måste vända mig in mot land och möta mitt förtrycks organisatörer. Vad jag då tvingas erkänna är att människan skapat former åt sitt liv, som åtminstone skenbart är starkare än hon själv. Med all min nyvunna frihet kan jag inte krossa dem, endast sucka under dem. Däremot kan jag se vilka krav på människan som ar orimliga och vilka som är oundvikliga. En sorts frihet, ser jag, är för alltid eller för länge förbi. Det är den frihet som följer med förmånen att äga ett eget element. Fisken har sitt, fågeln har sitt, landdjuret sitt. Människan däremot rör sig med främlingens risker i dem alla. Ännu Thoreau hade skogen i Walden – men var finns nu den skog där människan kan bevisa, att det är mojligt att leva ett liv i frihet utanför de stelnade samhällsformerna?

Jag meste svara: Ingenstans. Vill jag leva i frihet meste det tillsvidare ske innanför formerna. Världen är alltså starkare än jag. Emot dess makt har jag ingenting annat att satta än mig själv – men det är å andra sidan allt. Ty så länge jag inte låter mig övermannas är även jag en makt. Och min makt är fruktansvärd så länge jag har mina ords makt att satta emot världens, ty den som bygger fängelser formulerar sämre än den som bygger frihet. Men min makt blir gränslös den dag jag endast har min tystnad att försvara min okränkbarhet med, ty på den levande tystnaden biter inga yxor.

Sådan är min enda tröst. Jag vet att återfallen i tröstlöshet är månge och djupa, men minnet av befrielsens under bar mig som en vinge mot det svindlande målet: en tröst som är former än en tröst och större än en filosofi, nämligen ett skäl att leva.

Andra bloggar om: , , ,

1 tanke på “Dagens Bild: Hemse – Electronik Service”

Lämna en kommentar