Medborgarjournalistik befriar oss

h4. Informatörerna

”Man blir inte journalist för att man startar en blogg” skrev en så kallad journalist i sin ”veckokrönika”:http://www.helagotland.se/gt/artikel.aspx?articleid=1777236 i Gotlands Tidningar. Man kan lika sant hävda att: *Man är inte journalist för att man skriver i en tidning.*
Vi som tar del av olika publikationer – och inte fastställer vår världsbild enbart med hjälp av Dagens Nyheter och Aktuellts 21-sändning – vet att det inte finns så många journalister i Sverige.

På 90-talet förekom en debatt inom Svenska Journalistförbundet där frågan var om förbundet skulle delas i ett Journalistförbund och ett Informatörsförbund. Informatörer är ju de som har betalt för att sprida en arbetsgivares eller uppdragsgivares version av verkligheten. Journalister ska opartiskt sprida flera olika versioner av verkligheten eller hitta sanningen.

Billigast journalistik är att avstå från det tidsödande arbetet med att gräva fram sanningen utan helt enkelt låta flera parter få komma till tals med sina versioner. Då blir det upp till läsaren/lyssnaren att själv ta ställning till vem man vill tro på. Den metoden använder radioprogrammet Studio Ett. Men de har drivit den ett steg längre. Genom att ställa eller inte ställa följdfrågor visar de sina lyssnare vem som är ond eller god, och vem lyssnarna ska tro på. Riktigt kniviga frågor och följdfrågor drabbar enbart representanter från grupperingar som är utanför det etablerade maktetablisemanget. När Studio Ett:s så kallade terroristexperter är i studion får de komma med vilka ogrundade påståenden som helst utan att bli ifrågasatta. De säger det Studio Ett vill förmedla till lyssnarna.

För att få ut den verklighetsversion som Studio Ett vill förmedla till sina lyssnare gör de ett mycket noggrant urval av personer som de bjuder in till studion. Några som alltid är med för att kommentera USA:s krig är så kallade forskare vid Försvarets forskningsinstitut eller lärare vid Försvarshögskolan. Försvaret har en mycket nära relation med USA (Efter andra världskriget bröts den nära försvarsrelationen till Tyskland och Tyskland ersattes med USA som militär partner.) och genom att bjuda in försvarsanställda vet Studio Ett att USA:s verklighetsbild blir den som inympas i lyssnarna. Skulle Studio Ett ha den till synes goda smaken att även bjuda in någon representant för den andra sidan – vilket händer väldigt sällan – så blir den personen utsatt för insinuationer, svåra frågor och följdfrågor. Allt för att lyssnarna ska få veta vem man kan lita på. Killarna från FFI eller FH får lägga ut sin text utan att bli avbrutna av kritiska följdfrågor. Så går det alltså till i public service-medierna trots att de utger sig för att vara opartiska.

Lösningen på Svenska Journalistförbundets 90-talsdebatt är att helt enkelt döpa om förbundet till Svenska Informatörsförbundet. Antalet journalister i Sverige är så litet att de inte kan axla ett eget förbund. Och eftersom övervägande delen av SJF:s medlemammar är informatörer så vore ett namnbyte logiskt.

h4. Medborgarjournalisterna

Eftersom vi inte kan lita på så kallade journalister och media så återstår att utveckla medborgarjournalistiken. För närvarande finns det en tidning i Sverige som anammat medborgarjournalistiken. Det är den nystartade ”Läsarnas Fria Tidning”:http://www.lasarnasfria.nu som utges av kollektivet bakom ”Fria Tidningar.”:http://www.friatidningar.se De ger också ut ”Stockholms Fria Tidning”:http://www.stockholmsfria.nu och ”Göteborgs Fria Tidning.”:http://www.goteborgsfria.nu

I Läsarnas Fria Tidning är det läsarna som skriver allt material. Utan aktiva läsare blir det följaktligen en dålig tidning. LFT har ännu efter 9 nummer inte hittat formen, eller rättare sagt hittat bra och ambitiösa läsare/skribenter. Tidningen har högst intressanta opinionsbildande artiklar som gör tidningen väl värd att prenumerera på. Men antalet journalistiska texter är mycket lågt än så länge. Dessutom är de nyhetstexter som publiceras ofta hämtade ur andra etablerade medier. Men jag har hopp och vet att det tog 3 år innan Stockholms Fria Tidning, som har anställda journalister, blev en självständig och mycket bra tidning.

I bloggosfären finns massor av människor som ägnar mycket tid åt att skriva. Tyvärr är det inte lika många som skriver eget material utan oftast är det non sense eller kommentarer på dagsaktuella mediehändelser. Men om du finns där ute, har journalistiska drivkrafter och är intresserad av att gräva fram eget material så börja skriva för Läsarnas Fria Tidning. För att kunna förverkliga drömmen om ett demokratiskt Sverige så måste medborgarna vara väl upplysta. Den indoktrinering som de etablerade medierna sysslar med syftar till att fördumma och förtrycka folket för att befästa det rådande maktförhållandet. Med sanningen och de tankar sanningen föder kommer en frihetsvåg att svepa över landet och befria oss från indoktrineringens enda påbjudna livsstil; arbete & konsumtion.

3 tankar på “Medborgarjournalistik befriar oss”

  1. Ja du Magnus, den verklighet du beskriver har jag ingen som helst kännedom om därför är det svårt att kommentera. Men såvitt jag vet lever Journalistförbundet fortfarande ett gott och bra liv. Jag betalar i varje fall min medlemsavgift varje månad. Jag önskar dig all lycka med din blogg och jag gillar hårt medborgartidningar som Läsarnas fria Tidning, MEN det handlar om ett helt annat sätt att förmedla nyheter. Även om du är övertygad om att alla journalister är korrumperade och går maktens ärenden, så är yrkesjournalister både skyddade och styrda av hårda regler som de om källskydd till exempel. Det finns ansvarig utgivare som är juridiskt ansvariga för det som skrivs. och så vidare, och så vidare.

    Svara
  2. Jag tror inte att journalister är korrumperade men många är väldigt indoktrinerade och djupt övertygade om att det de förmedlar och vill förmedla är en sann bild av verkligheten. Andra gör bara vad som förväntas av deras ägare/arbetsgivare. Ett antal ägnar sig åt propagandistiska lögner med både lust och glädje. Radions Kjell-Albin Abrahamsson för att dra ett exempel.

    Själv lämnade jag Svenska Journalistförbundet i samband med att jag utträdde ur Svenska kyrkan. Jag hade lika mycket tro på och nytta av av bägge organisationerna och tänkte att ska jag lämna kyrkan kan jag lämna facket också.

    De regelverk du nämner är inget som har med krav på sanning att göra. (Granskningsnämnden återkommer jag till.) Källskyddet handlar om att ingen har rätt att forska efter vem som var journalistens tipsare till ett avslöjande. Ansvarig utgivare ställs till svars och kan dömas för förtal av enskilda, inte för att mediet sprider generella lögner.

    Journalistförbundet har ju sina fina Spelregler för press, radio och TV men tyvärr så får inte de mycket önskvärda publicitetsreglerna något väsentligt genomslag i yrkesutövningen. Antingen saknas ambitionen att göra ett bra jobb annars är det helt enkelt för svårt att stå upp mot arbetsgivarens önskemål om vinkling och nyhetsvärdering.

    De enda medier som ska granskas vad gäller sanningshalt och opartiskhet är public service-medierna och TV4. Dessa ska Granskningsnämnden på eget initiativ eller efter anmälan granska utifrån kriterierna:

    opartiskhet

    saklighet

    skydd av den personliga integriteten

    hänsyn till mediets genomslagskraft, som innehåller ytterligare regler om våldsskildringar och även innebär att programmen inte får vara diskriminerande eller uppmana till brott

    I Expressen fördes för 2 år sedan en debatt om Granskningsnämnden. Inget har ändrats i deras myndighetsutövande sedan dess. Studio Ett:s enda självständigt tänkande reporter Björn Elmbrant frågar sig i sitt debattinlägg: Är granskningsnämnden en politisk domstol? och visst är den. Hans inlägg förklarar mycket tydligt att Granskningsnämnden bedömmer sanningen utifrån vad som blivit accepterade sanningar bland medier och olika makthavare i lilla Sverige. Allt som inte passar in fälls och tvingar drabbat media att inkomma med “rättelser” som i själva verket, i många fall, är felaktigheter.

    Så står det alltså till med journalistikens förhållande till sanningen i Sverige.

    Svara

Lämna en kommentar