Rättfärdiga och orättfärdiga löner

*Förra året gick det 34 industriarbetarlöner på en direktörslön, skriver LO-Tidningen.*

När direktörernas löner ifrågasätts brukar de peka på toppidrottsmännens löner. Detta är en jämförelse som verkligen haltar. Toppidrottsmän är ständigt utsatta för konkurrens och utslagningsmekanismer. Om till exempel en hockeyspelare inte presterar bra så blir han obönhörligt petad. Inom näringlivet är det rena skyddad verkstad i jämförelse. Styrelseledamöter och direktörer kan begå flera mycket grova och kostsamma misstag utan att sparkas. Och skulle de sparkas har de en fallskärm som gör att det överdådiga livet kan fortgå som tidigare. Inom näringslivet finns heller inga test eller tävlingsmoment som garanterar att den bäst lämpade får jobbet som VD eller styrelseledamot. Ofta är det vänskap och kontaktnät som avgör vem som blir tillsatt. Därför finns det all anledning att kritisera näringslivstopparnas löner och privilegier samtidigt som man kan ha anledning att acceptera de dödligt konkurrensutsatta toppidrottsmännens löner.

Dessutom visar sig snacket om att näringslivtopparna har ansvar vara en ren lögn. De blir som sagt inte petade i brådrasket. Men inte heller behöver de ta något juridiskt ansvar. Skulle de begå något brottsligt så slutar det vanligtvis med att åklagarna inte kan styrka uppstå. Med detta menar åklagarna, på fullt allvar, att denna överbetalada elit – som är överbetald med motiveringen kompetens och ansvar – inte visste vad de gjorde när de överträdde lagen. Att de gjorde en stor personlig vinst kom som en överraskning och var inget som den misstänkte hade räknat med.

p(img). !http://motbild.se/images/29.jpg!

När det gäller inkomstskillnader på övriga arbetsmarknaden så ska självklar en högre utbildning ge resultat i lönekuvertet. Men högre utbildning innebär inte med automatik att någon skulle vara mer lämpad eller mer kunnig än någon med mindre skolgång. Under skoltiden är vissa studiemotiverade och anstränger sig för att komma ihåg innehållet i läroböckerna. Andra är inte lika intresserade av utantillläxan. De som inte lärt sin läxa får inte tillgång till högre studier även om de p.g.a. högre intelligens kunnat tillgodagöra sig en högre utbildning bättre. Intelligenta har lättare att lära än mindre begåvade, dessutom har de förmåga att själva inhämta kunskaper som inte bokstavligt står skrivna i läroböckerna. Det innebär att de har lättare att i praktiska livet utföra arbetsuppgifter, och utföra dem bättre tack vare sin logiska förmåga. Tyvärr går samhället miste om många goda hjärnor p.g.a denna utbildningsfixering samtidigt som många olämpliga, men med lång utbildning, hamnar på positioner som gör dem förödande för samhället. Precis som för näringslivtopparna saknas tillförlitliga tester och tävlingsmoment för att gallra ut de mest lämpade. Men de mest lämpade brukar enligt arbetsgivarna vara de med social kompetens och för detta görs psykologiska tester. Men att hela tiden anställa rövslickare leder till stagnation i och med att ja-sägare inte tenderar att komma med egna ideér utan bara bekräfta chefens.
(”Femman är för dem med disciplin, som ler åt läraren när han är ett svin”, sjöng Björn Afzelius. För att komma in på journalisthögskolorna krävs toppbetyg. Där har vi kanske också svaret på gåtan om journalisternas så utbredda kryperi för makthavare.)

Något som, av någon anledning, inte leder till högre lön är farliga, skitiga och tunga arbeten. I mansdominerade yrken ger det en viss bonus men generellt så får man inte högre lön för att man riskerar sin hälsa och sitt liv. Jag tycker dessa faror skulle vara så starka skäl till hög lön att de avlönades högre än till akademiker som sitter på varma, ljusa och ombonade kontor. Dessutom brukar dessa yrken vara väldigt ofria med b.l.a. obefintlig påverkan på arbetstider och små möjligheter till personlig utveckling. Fast även många lägre tjänstemän har ofria arbeten, dock inte farliga, skitiga och tunga arbeten.

Det som brukar anföras som argument mot att behöva höja lönerna för låglönegrupperna är att de är utbytbara. Men det jag här har försökt påvisa är att *alla är utbytbara* förutom då toppidrottsmän. Därmed är det dax att försöka få till en mer verklighetsförankrad debatt om löneskillnaderna. Men intresset från de privilegierade är minst sagt svalt. När LO-ordförande Wanja Lundby-Wedins egen lön kommer på tal så jämför hon sig med statsministern. Det naturliga vore att hon jämförde sig med sina medlemmar eftersom hon själv kommer från ett lågavlönat arbete inom vården och därifrån klättrat på sina likars ryggar för att nå sin nuvarande lön.

Lämna en kommentar