Miljöpolitiken är stötande

Näringslivet tar inte sitt miljöansvar utan tvärt om hindrar marknaden för miljövänligt genom att ta ut högre vinster på miljövänliga produkter än mindre miljövänliga dito. Det är helt oacceptabelt att lägga miljöansvaret på individnivå och samtidigt motverka ekonomiskt pressade konsumenters förmåga att välja miljövänligt. För de ekonomiskt svaga blir miljötänkandet ytterligare en börda att bära som innebär skuldkänslor och dåligt samvete.

Lika hänsynslöst slår miljöskatterna mot de som lever under ekonomisk press. Genom att lägga på miljöskatter och miljöavgifter på livets nödtorft tvingas de fattiga ta miljöansvar genom att försämra sina levnadsförhållanden. De bättre bemedlade kan fortsätta med samma levnadsstandard men får betala lite mer. Men att betala lite mer är inte detsamma som att ta miljöansvar eftersom ökade kostnader inte leder till minskad miljöpåverkan. Därför är alla former av miljöskatter och miljöavgifter klassorättvisa. De fattiga tvingas inskränka sin livsföring medan de som har råd enbart tvingas betala mer men kan fortsätta leva sina liv som tidigare.

Det finns bara en rättvis väg att gå. Det är att politikerna bestämmer vilka varor som är oacceptabla ur miljösynpunkt och förbjuder dessa, och ransonerar det som är miljöskadligt men som bedöms vara nödvändigt. En viss mängd t.ex. bensin per capita, hushåll eller behov. I städer är behovet av bensin ytterst litet. Däremot behöver glesbygdsbor, där kollektivtrafiken är obefintlig, bensin.
Det är inte rätt att de som har råd ska få förstöra miljön för de fattiga medan de fattiga ska tvingas inskränka sina liv för att ta hela ansvaret för att rädda miljön både sig själva och de miljöförstörande rika.

Tyvärr har miljöskatter och miljöavgifter ett stort stöd politiskt och inom miljöorganisationer som Svenska Naturskyddsföreningen. Men det har heller inte förekommit någon större debatt i frågan. Sedan Miljöpartiet, på 80-talet, började föra fram tanken på grön skatteväxling har inga andra lösningar diskuterats på allvar. Fram till EU-medlemskapet förbjöds många miljöskadliga produkter som Clorin. Men efter Sveriges medlemskap i EU har många av dessa produkter, som Clorin, återigen blivit tillåtna. EU:s politiska linje är att marknaden själv ska styra. En euro är en röst. Därmed har EU av ideologiska skäl avvisat andra förslag för att motverka miljöförstöringen än miljöskatter och miljöavgifter. Och dessa slår som sagt hårt mot de ekonomiskt svaga, som tvingas till inskränkningar, medan bättre bemedlade endast drabbas på så vis att de får ökande utgifter men kan fortsätta åka bil till jobbet och ha drygt 20 grader inomhus med mera. Denna klassorättvisa måste upp till debatt.

När det gäller utsläppsrätter så subventioneras de Svenska företag som omfattas av staten. Företagen får sig tilldelade gratis utsläppsrätter efter behov. Trots denna gratis tilldelning avser bland annat el-producenter att baka in en kostnad för utsläppsrätter i priset och alltså ta betalt för sina skattefinansierade utsläppsrätter av konsumenterna.

För företagen är alltså miljön en vinstmaskin att skinna konsumenterna med. Företagens påstådda miljöansvar är i själva verket ett ansvar de lägger helt på konsumenternas axlar. Ska vi acceptera detta? Och ska vi acceptera miljöpolitikens klassorättsvisor?

1 tanke på “Miljöpolitiken är stötande”

Lämna ett svar till Johannes von Pretentiös Söderqvist Avbryt svar