Näringslivets girighet är omättlig

Företag är inte altruistiska

Bland de politiker och opinionsbildare som kommer till tals i media råder uppfattningen att företag är altruistiska, att näringslivet skulle jobba för allmänhetens bästa.

Maten

I en krönika på ledarsidan i moderata tidningen Barometern-Oskarshamns-tidningen skrev Pierre Kjellin den 21 december att:

”Så länge vi fortsätter att jaga lägre priser och bära hem färdiglagad tomtegröt till jul, där smöret ersatts av raps-, palm- och kokosolja, så länge kommer livsmedelsindustrin att byta ut allt fler äkta råvaror mot billigare substitut.”

Krönikören i fråga tror alltså att vi skulle få bättre livsmedel om vi betalade mer. Det tror inte jag. Jag är helt övertygad om att oavsett hur mycket eller lite vi betalar för maten kommer livsmedelsbranschen att försöka tjäna ännu mer genom att t.ex. spruta in vatten i skinka och kyckling och att byta ut dyrare naturliga råvaror mot kemiska substitut. Näringslivets girighet är omättlig.

Kläderna

I ett radioprogram frågade en normalnaiv och normalkorkad normaljournalist ett antal konsumenter om de skulle vara beredda att betala några kronor extra för jeansen om de visste att de som sydde byxorna fick anständigt betalt. Alla tillfrågade konsumenter var redo att göra den uppoffringen för medmänniskor lång borta som arbetar under slavliknande förhållanden.

Men varför ställs inte frågan, om att betala anständig lön, till konfektionsföretagen? Varför fråga konsumenterna?

Konfektionsföretagen skulle enkelt kunna höja priset på jeans med några kronor utan att någon skulle reagera. Det skulle vara en höjning på mindre än en procent.
Min lokala ICA affär har senaste månaden höjt priset på Arla:s Goudaost från 54 kr/kg till 79 kr/kg och på ICA:s pasta från 8,90 till 9,90 och på fiskpinnar från 15,95 till 18,95. Där pratar vi inte en procent utan 10, 20 och nästan 50 procent prishöjningar, i ett steg, utan att tveka och utan att gynna något annat syfte än den egna girigheten.
Och ansvar för inflationen. Ingen kräver samhällsansvar när näringslivet höjer priserna. Däremot skallar ropen med krav på ansvar när löntagarna vill ha höjda löner.

Orsaken till att konfektionsföretagen inte gör denna ytterst blygsamma höjning för att betala skäliga löner är att de inte vill. De skulle redan utan extra prispåslag ha råd att betala för anständiga löner åt sina hårt arbetande underleverantörers anställda. Skulle konsumenterna betala extra i påstått syfte att gynna mindre privilegierade medmänniskor kan ni ge er fan på att konfektionsföretagen skulle stoppa också dessa kronor i egna ficka. Näringslivets girighet är omättlig.

Arbetsgivaravgifter

Samma politiker och opinionsbildare som tilltror näringslivet altruistiska egenskaper inbillar sig också att lägre arbetsgivaravgifter ska leda till att företagen anställer fler. Hur tänker de då? Menar de att företag skulle anställa fler personer än de behöver bara för att det blivit billigare?

Självklart är det absolut billigast för företagen att ha så få anställda som möjligt och att ur detta fåtal svetta ut så hög produktion som bara går innan människan är utsliten, måste kasseras och bytas mot en ny. Att köra skiten ur människor och ge dem en ålderdom med kronisk värk kostar inget alls i vårt kostnadsmedvetna ekonomistiska samhälle. Slår man däremot en VD på käften kommer det att kosta.

Att sänka arbetsgivaravgiften leder till två saker men inte till fler anställda. Det leder till ökad vinst i företagen och minskade skatteintäkter till den gemensamma välfärden. Inget mer!

Jag minns när jag var liten och var med min far på jobbet. Det var under en svunnen tid då det fanns en gnutta moral i näringslivet. På den tiden fanns det ord som ’servicekänsla’ och ’kvalitet’. Man fick råd och tips om varan eller tjänsten utan att behöva betala. Och varorna gick inte sönder så fort man tagit upp dem ur paketet. På den tiden tog också företagen lite ansvar för sina anställda. Hade de slitit ut någon kunde den personen få gå kvar med lön och utföra något enkelt arbete som kanske egentligen inte behövdes.

Nu ser företagen de anställda som slit- och slängvaror. När en anställd tagit skada av arbetet och inte kan producera mer överlåter företagen med varm hand den anställde till samhället som får stå för vård, eventuell rehabilitering och försörjning.
Företagens förhållande till konsumenterna är att de ska luras så mycket det bara går med höga priser för dåliga varor och obefintlig service. Näringslivets girighet är omättlig.

Avregleringar

Samma politiker och opinionsbildare som tilltror näringslivet altruistiska egenskaper inbillar sig också att privatisering och avreglering gynnar konsumenterna genom bl.a. bättre service och lägre priser.

Näringidkare har i alla tider prissamarbetat eller delat upp marknaden för att hålla uppe priser och ge höga vinster. Sveriges direktörs- och styrelseelit umgås i fina klubbar där inte konsumentintressen har insyn men dit politiker bjuds in för att få sig itutat hur svårt det är att vara samhällsbärare när man måste betala bl.a. lön till anställda. Skulle inte det allmänna kunna stå för den kostnaden också så som forskning och utbildning av arbetskraften?
Politikernas roll i dessa sammanslutningar är att genom politiska beslut göra allt gratis för företagen och lägga alla kostnader på stat och kommuner, men låta det så kallade näringslivet få behålla vinsten ograverad.

Alla avregleringar sedan 1990-talet har inneburit övervägande försämringar för konsumenten. Servicen har blivit bedrövlig och priserna har stigit. Och som bevis för att det är något lurt med den så kallade fria marknaden och den påstådda konkurrensen har näringslivets vinster vanligtvis slagit nya rekord år efter år.

Dessutom har sammanslagningarna och uppköpen av företag inneburit att det är svårt att välja som konsument. Det går inte att medvetet avstå från ett visst företag eftersom de få storföretag som finns har grenar i många branscher och dessutom har en oöverskådlig massa olika varumärken. På så vis har kapitalismen, inbyggd i sig, monopol som slutdestination, precis som spelet Monopol. Näringslivets girighet är omättlig.

Fotnot

Jag har inte tagit upp företagens påstådda miljöengagemang här. Det har jag berört i Miljöpolitiken är stötande.

Jag vill också passa på att förtydliga att alla företag inte är lika, det finns undantag från det jag skriver. I första hand riktar jag udden mot storföretagen. De storslagna samhällsbärarna som i sin tur behöver stöd av samhället för att orka stå upp och se ner på oss ”pöbeln”.

Lämna en kommentar