Jag reflekterar över Sven Lindqvists ’Almarna i Kungsträdgården’

_Jag reflekterar i följande text över en av de artiklar Sven Linqvist lät ingå i artikelsamlingen ’Hamiltons slutsats’ 1980. ”Läs mer”:http://motbild.se/index.php?id=190 om ’Hamiltons slutsats’ och mitt reflekterande över dess artiklar._

*Almarna i Kungsträdgården* sid: 9-13

Att politiker hellre än att själva vara rakryggade och ta sitt ansvar väljer att försöka tysta kritik som riktas mot dem är en lika gammal företeelse som makthungern. Också det grova förtalet – i stället för polemik i sak – av sina motståndare är klassiskt. SL skriver i Almarna i Kungsträdgården 1/6 1971:

bq.. ”I debatten efter tumultet [i Kungsträdgården där polisen pucklade på almbevararna med sina sablar] försökte socialdemokraternas ledare i stadshuset, Hjalmar Mehr, mobilisera parti och fackföreningsrörelse till stöd för trädfällningen. Ledningen för Stockholms arbetarkommun jämförde i en skrivelse till partiets funktionärer dem som kämpat för almarna med 30-talets nazister. Tillsammans med tidningar, radio och TV sökte de ”undergräva förtroendet för såväl socialdemoratin och fackföreningsrörelsen som hela det demokratiska systemet”.

/…/

”Den fransk-judiske kaptenen Alfred Dreyfus dömdes 1894 till livstids deportation (Djävulsöns). Efter några år stod det klart att han var oskyldig till det förräderi han anklagades för. En författare vid namn Zola och andra ansvarslösa agitatorer utnyttjade då massmedia för att hetsa upp folkstämmningen mot domen. Samhällsbevararna däremot slöt upp kring det en gång i laga ordning fattade belutet, eller som prästen formulerade det hos Hjalmar Söderberg:

”Domare äro människor och kunna misstaga sig. Det är sannolikt en stor lycka att man i allmänhet förblir okunnig om dessa fall, och det är dåraktigt och brottsligt att vilja bringa dem till allmänhetens kännedom och att söka få en en gång under alla lagliga former avkunnad dom upphävd. Det är dåraktigt och brottsligt att för en endas skull vilja rubba det allmänna förtroendet för rättskipningen och därigenom föra samhället ett steg närmare dess upplösning…”

Ja, det var då det.
Idag skulle väl ingen komma på den befängda idén att kritisera massmedia för att de bringar felaktiga beslut till allmänhetens kännedom? Idag skulle väl ingen skjuta sakfrågan åt sidan och försvara ett felaktigt beslut med hänvisning till att respekten för lagliga former måste upprätthållas?
Nej, knappast. Det skulle i så fall vara Hjalmar Mehr.”

p. Tyvärr så har inget förändrats på den grundläggande punkten. Hjalmar Mehr var bara en i en ändlös rad av politiker och makthavare som försökt tysta ner myndighetsmissbruk och brister i det system de baserar sin makt på.
När det gäller att undergräva förtroendet för det demokratiska systemet är politikerna själva de som genom sin girighet och antidemokratiska hållning går i främsta ledet. Jan Myrdal berörde detta vid sitt förstamajtal I Malmö i år.

bq. ”Ty motståndet mot den europeiska överstaten är bland folket i Sverige som i andra europeiska länder lika stort som de till parlamentet valda företrädares giriga längtan efter denna överstatlighets alla politikerförmåner. *Jag ser inga andra skäl än lydigheten mot partiledningsorder och privat girighet för våra valda företrädare att mot folkens kända vilja godkänna fördrag som upphäver folkens rätt.* Jo, jag menar faktiskt att partiledningarna söker utnyttja parlamentarikers girighet för att styra dem att sätta sig över folkens vilja.”

Därmed framgår mycket klart vilka konsekvenser det får för demokratiska systemet när politikernas löner och fömåner är så lockande att det demokratiska styrelseskicket, enligt grundlagen, åsidosätts.

När jag läste ”Almarna i Kungsträdgården” drog jag mig till minnes vad justitieminister Göran Lambertz berättade i sitt sommarprogram förra sommaren.

bq.. ”Kan ingen få tyst på den där Göran Lambertz? Det skrev en kriminal- inspektör i Stockholm, Anders Bergstedt. Och Polisförbundets ordförande, Jan Karlsen, kallade mig ”fruktansvärt oseriös” och ”helt okunnig” i en debatt mellan oss i Morgonekot. Det var när jag hade sagt att poliser ljuger ibland även inför domstol och att det kan bero på en osund kåranda hos vissa polisgrupper.
Oseriös kallades jag också av tre höga domare på DN Debatt. Och lagmannen i Nyköping, Magnus Widebeck, sa i en intervju i Södermanlands Nyheter att: ”Lambertz har kört förtroendet för justitiekanslersämbetet i botten.” Det var när jag hade sagt att det sitter oskyldiga i svenska fängelser och att jag tror att det är fler än tio.”

/…/

”Det var egentligen inte något konstigt med det jag hade sagt. Alla som är någorlunda initierade vet att det är sant – poliser ljuger ibland inför domstol och det sitter oskyldigt dömda i svenska fängelser. Men det var ändå något som många ansåg att det borde inte sägas.
I varje fall borde det inte sägas att det finns en osund kåranda i vissa delar av polisen, där man skyddar varandra när någon har gjort fel och där man inte ens drar sig för lögner om det behövs. I varje fall borde det inte sägas att det ibland beror på fel och brister i domstolarna att oskyldiga ibland döms. I varje fall borde det inte sägas av JK.
En person som kan tänkas ogilla att JK säger sådana saker är landets justitieminister. Sådana påståenden kan skvätta på ministern. Den politiska oppositionen kanske utnyttjar det som JK säger och påstår att de brister som finns beror på att justitieministern inte gör sitt jobb. Särskilt under ett valår kan det bli besvärligt. Och 2006 var ju ett valår.”

/…/

”Jag hade inte någon önskan att göra livet surt för Thomas Bodström, som då var justitieminister. Tvärtom. Men det går tyvärr inte att undvika att det man gör som JK – och som man måste göra för att sköta jobbet rätt – ibland ger ministern problem. Det gjordes ett par försök från justitiedepartementet att få tyst på mig. Det tänker jag berätta om nu.
Någon kanske undrar om man verkligen får berätta om sådant. Finns det inte ett slags hederskodex som säger att man borde tiga med det? Jo, ibland är det fel att berätta. Men här är det inte så. Thomas Bodströms närmaste man var statssekreteraren Dan Eliasson. Den högste opolitiske tjänstemannen i departementet, expeditionschefen, hette Nils Öberg.
En dag när debatten om dålig moral hos poliser pågick som bäst ringde Nils Öberg och bjöd på lunch. Under lunchen sa han att det var besvärligt för justitieministern att hantera min kritik mot Polisen:
– Vad ska ministern svara när han får frågor? Han måste ju välja sida, sa Nils. Stödja antingen JK eller polisen.
Jag sa att det måste han inte alls. Justitieministern kunde helt enkelt säga sanningen och till exempel svara att han inte visste något om lögner bland poliser eller om en osund kåranda (om nu det var sanningen), men att sådant naturligtvis inte får förekomma och att polischeferna måste arbeta med kraft mot allt sådant.
Inte så långt senare träffade jag statssekreteraren Dan Eliasson. Då hade det blossat upp en debatt om domstolarna också och om mitt påstående att det sitter oskyldigt dömda i svenska fängelser och vad det kan bero på.
Dan Eliasson var ganska direkt när vi träffades.
– Det du säger innebär problem för justitieministern, sa han. Han kanske måste ta ställning offentligt, antingen för dig eller för rättsväsendet.
Jag sa att jag förstår att det kan vara besvärligt, men att jag anser att jag måste säga som det är: Att det finns problem som behöver diskuteras och åtgärdas och att jag inte bör tiga med det.
Dan Eliasson tryckte på lite mer.
– Men det kan väl inte kännas något vidare för dig om din egen minister offentligt tar avstånd från dig. Du riskerar att tappa din plattform och kan få svårt att sköta ditt jobb. Den risken tar du – att justitieministern går ut offentligt och tar avstånd från dig.
Jag sa att det inte gör mig särskilt mycket. Det kommer nog att slå tillbaka på justitieministern själv om han gör det. För det finns problem i rättsväsendet och jag säger bara precis som det är och med ganska god marginal.
Mer än så blev det inte. En ganska mild påtryckning. Rätt så beskedligt. Ingen märkbar ilska. Nästan lite rart. Lite typiskt svenskt.

De där samtalen var förstås på Thomas Bodströms uppdrag och jag tyckte alldeles bestämt att det var något viktigt som fattades. Nämligen
engagemanget för det som faktiskt borde betyda något. *Det borde väl finnas ett engagemang för de verkliga problemen, inte bara för de egna politiska bekymren?* Ta mitt påstående att poliser ibland ljuger, även inför domstol. Såvitt jag har märkt har ingen chef tydligt markerat att man verkligen bryr sig om det. Man verkar låtsas som om problemet
inte finns.”

/…/

”Problemet är de poliser som inte klarar av att handla rätt i svåra situationer där man faktiskt som polis måste kunna göra detta. De som väljer lojaliteten mot sig själv eller mot kamraten, framför sanningen. Problemet är de chefer och de i Polisförbundets ledning som borde ta tydlig ställning, men som tiger. Varje chef som låtsas som om det regnar, eller som förnekar att det finns problem, sviker. Den chefen blir indirekt ett stöd för lögnen. ”Om min chef inte bryr sig, då är det grönt ljus. ” Sådana chefer är dåliga ledare och fega och djupt osolidariska med alla de kollegor som vill rätt och gör rätt.
Om det visar sig att somliga poliser ljuger i trängda lägen och att cheferna inte verkar bry sig är det förödande för människors tillit. Särskilt illa är det att man riskerar ungdomars förtroende för rättssamhället.
Polischeferna ska naturligtvis säga tydligt och klart:
*– Vi står inte ett ögonblick bakom dem som inte talar sanning.*
*Det gör mig lite upprörd att detta inte sägs.*”

p. Göran Lambertz sommarprogram 2007 som ”mp3”:http://www.sr.se/laddahem/podradio/SR_sommar_i_p1_070628040102.mp3 och som ”text (pdf)”:http://www.oliwill.se/pratare/utdrag_lambertz.pdf

1 tanke på “Jag reflekterar över Sven Lindqvists ’Almarna i Kungsträdgården’”

  1. Halle din strave, task ska du ha for bokbomben…du skiter i vad ovrigt man ber dig om men det ar en annan femma…nu har jag att lasa iallafall…holl sen tidigare pa med Churchills fasansfulla early life och L.Forssells “Vanner”…Har redan klippt Moodysson och tycker ju att sant kommer man undan med om man tidigare har skaffat sig ett namn, inte annars…lite kul iallafall.. Husse halsar ocksa, skot om sig, halsa alfons….J

    Svara

Lämna en kommentar