Gotlands kommun låter intressenter utreda kommunala investeringar

dsc_6424

Jag håller på att läsa två intressanta dokument.

Det intressanta är vilka som fått utreda, och därmed ta fram det beslutsunderlag som kommunfullmäktige har att fatta beslut utifrån.

””Kongresshall på Gotland”, en rapport gjord av kongresshallsgruppen 1998 diskuterar hur hallen är tänkt att se ut, olika ekonomiska kalkyler och även placeringen. I kongresshallsgruppen ingick Gun Widgren före detta [detta skrevs 2004] chef på Wisby Hotell och Angelica Wiman från Strand Hotell. Vidare ingick Torgny Andersson som senare arbetade på Destination Gotland samt Peter Daun chef för Näringslivsenheten i Gotlands kommun och Magnus Larsson affärsutvecklingskonsult på ALMI.”
/…/
”Den 10 december 1998 godkände kommunfullmäktige, i princip, planerna på att anlägga en kongresshall i Visby. Till grund för detta beslut låg bland annat utredningen ”Kongresshall på Gotland” som gjordes av kongresshallsgruppen 1998.”

Jag har lite svårt att tro att hotell-representanterna, som motsvarade 2 av 5 röster i kongresshallsgruppen kunnat förhålla sig opartiska. Dessutom har det nu visat sig att kongresshallen blev mer än dubbelt så dyr för Gotlands kommun som beräknat.

Gotlands Allehanda skrev följande sammanfattning i maj förra året:

”När kommunfullmäktige fattade beslut om bygget skulle det gå loss på 120 miljoner. EU mål 2 stod för 30 av dem. Staten gick in med högst 40. Så kommunen skulle få 120 miljoner kongresshall genom att betala de 50 miljoner som återstod. Men…
För tre år sedan var det nya besked från kommunen. Då skulle det totalt kosta 136,5 miljoner kronor för kongresshallen. Och när GA för ett drygt år sedan skrev om satsningen på den då alldeles nyss färdigställda hallen så skattades totalkostnaden till 160 miljoner kronor. Och nu skriver vi alltså 190 miljoner.

Få se nu. Om man drar av EU:s 30 miljoner och statens 40 miljoner från 190 miljoner, då återstår 120 miljoner kronor. Man kan alltså säga att kommunen får betala varenda krona av vad projektet från början skulle kosta. Kommunen tvingas så vitt jag förstår att stå för 120 av 190 miljoner istället för 50 av 120. Det är skillnad det.
Vad drar man för lärdom av det? Kom ihåg det här när kommunen överväger arenaprojekt och liknande äventyr.”

Men någon lärdom har inte Gotlands kommun dragit. Om kommunen ska bygga en evenemangsarena/idrottsarena utreds av:

”En projektgrupp med en halvtidsanställd projektledare och ett par ideella krafter med föreningstillhörighet i Visby IBK, har under det senaste året arbetat med förstudien kring en evenemangsarena för den gotländska idrotten, i första hand basket och innebandy. Projektgruppen har fört en dialog med en referensgrupp bestående av representanter från bland annat Endre IF och Visby Ladies.”

Tror ni inte att bygget av en arena kommer att framstå som billigt och kommunekonomiskt positivt i även den utredningen?
Vad förväntar sig kommunen när de utser intressenter till att utreda och lägga fram beslutsunderlag åt kommunen?
Är det på grund av denna uppenbara godtrogenhet, för att inte säga inkompetens, som kommunens politiker och tjänstemän så lättvindigt ger tillstånd till allehanda dumdristiga projekt?

När det gäller den nya översiktsplanen för Gotland – som bl a ska besluta om exploateringen av Austre ska få genomföras – har turism-exploatörerna fått privilegiet att som enda särintresse komma med sina önskemål. Detta berättas på sidan 4 i Stadsarkitektkontorets tidning Etapp nummer 4 2008.

”Under arbetets gång har Gunnar och Frida [tjänstemän på Stadsarkitektkontoret] bland annat gjort djupintervjuer med entreprenörer i besöksnäringen för att få reda på mer om deras tankar och planer.”

Kalla det vad ni vill, gärna korruption , men kalla inte Gotlands kommuns utredningsförfarande och beslutsfattande för demokratisk! Ruttet är det!

Andra bloggar om: , , , , , , ,
Intressant

1 tanke på “Gotlands kommun låter intressenter utreda kommunala investeringar”

  1. Om vi utgår från att alla medborgare i detta rika land tillhör, att alla människor i Sverige tillhör en gemenskap som tävlar med alla andra gemenskaper om att vara bäst i hela världen på demokrati. Om vi verkligen menade något med att ”alla ska med”, borde det då inte vara en rätt het sak att få ner hemlöshetsantalet till noll ganska omgående?

    Varför för inte de som anser sig representera vår allas demokrati bättre än alla oss andra inte upp frågan på regeringsnivå, istället för att låta förvirrade stadsdelar bolla livsöden mellan sig. Istället för att låta pressade landsting och kommuner slänga hemlösa mellan sig som kastbollar. Istället för att låta frivilliga och socialproffs göra upp märkliga avtal mellan sig och över utsatta människors huvuden i ”demokratisk” anda.

    Dessa avtal kvarhåller människor i livslångt utanförskap. Det är avtal som aldrig, aldrig, aldrig leder till att hemlösheten i grunden löses. Är detta verkligen vad de folkvalda menar med att vara bäst i världen på demokrati? Varför följer vi då inte det som står i lagen?
    Om vi följde det som står inskrivet i regeringsformen och om vi verkligen ville leva upp till allas våra mänskliga rättigheter vi skrivit under på, så skulle hemlösheten vara över i morgon. Om vi la våra egenintressen som politiker och tjänstemän, som karriärister och som löneslavar en aning åt sidan, bara en aning och delade med oss av hemligheten, av oåtkomligheten, av det som vissa ser som den självklara rättigheten när det gäller dem själva.

    Då skulle vi inte behöva snyfta oss fria när vi passerar stadsmissionens eller situation Stockholms snuskigt påkostade reklamkampanjer i tunnelbanan – snyfta eller fnysa oss fria. Jag tror att den allmänna oviljan att verkligen ta ställning för det som ligger i ordet demokrati på sikt kan vara minst lika farlig som att låta en före detta hemlös bo i just ”mitt” rena, ordnade kvarter . Eller att låta en före detta knarkare bo i ett just ”mitt trygga område”.

    Vad blir det kvar av vår stolthet och vår förmåga att värna om varandra när vi inte längre står för något? När vi låter oss skrämmas av kickproducerande snusk-journalister som skriver om precis vad som helst för att få sälja lösnummer.
    Vad som helst utom om det som verkligen betyder något. Journalister skyller på läsarna, läsarna skyller på myndigheterna, myndigheterna skyller på bristande anslag och på pengar. Pengar förvandlar sig ständigt, söker nya former. Former som hetsar och lockar oss. Vi fyller det offentliga rummet med enorma nakna tjejer utan att någon reagerar. Detta är helt okej i ”demokratins” namn men om hemlös tigger på tunnelbanan ryggar vi indignerat tillbaka.

    Har vi tappat kontakten med vår värdighet? Borde inte värdigheten ligga i att vi bryr oss om att alla har rätt till den – värdigheten alltså. Denna värdighet vilar på att vi upplever oss ha samma grundläggande rättigheter som de vi delar vår tillvaro med. Det som jag ser som en rättighet för mig själv måste vara en rättighet för dig också? Inte bara en möjlighet om du anpassar dig till det sätt på vilket jag missbrukar bonusjaktens spelregler. Den jakt som jag bedriver för att uppnå andra värden. Värden som ligger på en högre nivå. Värden som svävar en bra bit över det som vi kommit överens om i detta land utifrån FN deklarationen.

    Fastighetsspekulanter gör sig feta vinster utan att vi medborgare reagerar. Hyror trissas upp och priserna tävlar med demokratin om utrymmet. Det är inte dessa värden som ligger till grund för det gemensamma. Det handlar i grunden inte om du ska ha en Mercedes i stället för en Folkvagn. Eller en dyr märkeströja istället för en lite billigare. Grunden handlar om att ha ett tryggt hem och att ha mat för dagen. Allt annat är bonus! Det är dessa ”bonusar” som vi ska hänföra till möjligheter. Inte det grundläggande som bostad och mat.

    Idag pratar vi om höga löner som om det vore rättigheter. För väldigt många människor i Sverige har denna syn på möjligheter också blivit till rättigheter.
    I alla fall i deras egna huvuden. Detta har i sin tur har lett till att det för väldigt många andra har blivit så att de grundläggande rättigheterna som står inskrivna i vår grundlag i stället har förvandlats till en möjlighet.

    Om jag nu vänder mig till dig som medborgare och frågar: Tycker du att dina bonusar skall komma till dig på bekostnad av en annan människas rättighet så ryggar du antagligen tillbaka. Du kanske känner dig förolämpad. Du tycker kanske inte att jag har rätt att anklaga dig. Därför ber jag dig istället att begrunda denna lek med ord som ”demokrati och rättighet”.
    Annars kan du kanske se det som en möjlig skyldighet.

    Samhället är nog mycket skörare än vad vi tror. Det vet vi som någon gång som trillat utanför!

    Rolf Nilsson
    Ordf. Föreningen Stockholms hemlösa
    Tfn: 0736-76 42 86

    Svara

Lämna en kommentar