På Gotland är goda råd dyra

dsc_8643

Idag skrev den socialdemokratiska ledarskribenten Håkan Ericsson på sin ledarsida i Gotlands Tidningar att kommunens myndigheter inte ska agera som rådgivare åt kommuninvånare och företag.

Jag förstår mycket väl bakgrunden till Håkan Ericssons inställning i frågan. Ericsson är född och uppväxt på Gotland och därmed inte van att få den kommunala service vi som bott annorstädes blivit ”bortskämda” med och tar för given. Inte heller anser sig ju Gotlands kommun skyldig att följa svensk lag. Men skulle svensk lag gälla även på Gotland så kan man i Förvaltningslagen läsa bl.a. följande:

Myndigheternas serviceskyldighet

4 § Varje myndighet skall lämna upplysningar, vägledning, råd och annan sådan hjälp till enskilda i frågor som rör myndighetens verksamhetsområde. Hjälpen skall lämnas i den utsträckning som är lämplig med hänsyn till frågans art, den enskildes behov av hjälp och myndighetens verksamhet.
Frågor från enskilda skall besvaras så snart som möjligt.
Om någon enskild av misstag vänder sig till fel myndighet, bör myndigheten hjälpa honom till rätta.

Inom Gotland kommun råder öststatsmentalitet i relationen till undersåtarna. Det har jag skrivit om tidigare. Och att förändra något till det bättre, det går bara inte. Det visar alla kommunala projekt som gjorts genom åren just i syfte att underlätta kontakten med kommunens myndighetsutövning: Raka spåret och Smidiga Gotland, för att nämna två projekt som inte givit något praktiskt resultat. Arrogansen och oviljan att hjälpa är grundmurad.

T.ex. berättar revisorerna att under förra året hade Gotlands kommun 9 000 räkningar som betalades för sent. I genomsnitt attesterades endast 92,7 procent av fakturorna i rätt tid under 2008. Vilket innebär att bl.a. småföretagare som arbetar åt kommunen kan få väldigt svårt med sin ekonomi och till och med tvingas i konkurs. Jag har själv pratat med en företagare som fått vänta över 3 månader på att få sina fakturor betalda. Och han var orolig över sin situation.

Även de två biluthyrningsföretagen, som jag skrivit om tidigare, vittnar i en insändare om problem med att få kontakt med anvariga på kommunen och om ytterst nonchalant bemötande.

I februari i år ringer Anita Karlsson (tekniska förvaltningen) och säger att vi måste flytta 1 april. Man kan tro att det är ett dåligt aprilskämt. Men det var direkta direktiv och odiskutabelt, är det smidiga Gotland det?
Efter mycket om och men blir vi erbjudna en tillfällig plats, endast för stugan (inga bilplatser).
För oss är det en ohållbar lösning. Jag måste ha några månader på mig att hitta en ny plats eller annan lösning.
Det går inte att föra en diskussion med den bestämmande myndigheten. Har bett att få se detaljplaner över hamnen, men det får jag inte. Har ringt Ann-Sofie Lindskog fem gånger och Bertil Klintbom tre gånger. De svarar inte. Anita Karlsson och Lennart Klintbom har kommit till oss för att tala om att direktiven kommer ”uppifrån”, de kan inte komma med någon lösning. Vi ska bara bort punkt slut.

Att med så kort varsel bli avhyst av kommunen visar inte på någon som helst hänsyn mot företagare. Men i detta fall så tillhör inte företagarna den vänkrets kleptokrater som styr och ställer i kommunen. Företagare i utanförskap visas ingen hänsyn, det är bara vänkretsen inom besöksnäringen som får som de vill. – Dessutom får vänkretsen inom besöksnäringen tolkningsföreträde i den väldigt viktiga frågan om vad som är Gotland framtid. Detta kommer att resultera i fortsatt avfolkning eftersom få kan skapa sig ett liv och en god framtid på sommarjobb. – Denna rättsröta, orättvisa i myndighetsutövningen, borde Håkan Ericsson ägna sig åt att skriva om istället för att förneka kommunens serviceskyldighet.

Andra bloggar om: , , , ,
Intressant

Lämna en kommentar