Bra att Gotlands länsrätt flyttas till Stockholm

DSC_9245

För något år sedan var jag en av tre som tänkte dra igång en tankesmedja för att propagera för att Gotland skulle få vara en egen region. Då var inte ens lokalpolitikerna öppna för Region Gotland utan de ansåg, precis som regeringens utredare Mats Svegfors, att Gotland skulle bli region tillsammans med Stockholm. Men jag hoppade av tankesmedjan i dess linda även om min åsikt om subsidiaritetsprincipen (beslut ska fattas så nära de berörda människorna som möjligt) fortfarande var solid.
Då slutade i alla fall region-frågan med att Gotland fick bli en egen region. Och sedan dess har både jag och lokalpolitikerna bytt åsikt i frågan.

Visserligen står jag fast vid subsidiaritetsprincipen generellt – om det handlar om en demokratisk och rättsäker kommun, region eller stat – men råder det korruption, svågerpolitik och rättsröta, så är det bättre att politiska beslut och myndighetsutövande läggs på så långt avstånd från de berörda att inga vänskapsband påverkar beslutsfattarna.

För en vecka sedan fattade Sveriges riksdag beslut om att landets 23 länsrätter slås samman till 12. Därmed följde att länsrätten på Gotland läggs ner och dess myndighetutövning flyttar över till Stockholms länsrätt. Länsrätt kommer också att byta namn till förvaltningsrätt, vilket bättre beskriver vilka ärenden som handläggs i denna domstol.

Flytten av Gotlands länsrätt till Stockholm tycker jag var ett bra beslut. Övertygelsen om att det var bra stärktes också av vad jag fick läsa i lokalpressen dagen efter beslutet.
I Gotlands Tidningar uttalar sig lagman Peter Freudenthal, chef för länsrätten på Gotland, så här om följderna av flytten:

”Man kommer att känna sig mer anonym inför domstolen. Jag tror att fler kommer att avstå från att driva sina mål vidare på grund av det här, och det är inte bra för rättssäkerheten.
Eftersom vi är en liten enhet som ligger nära till hands, har gotlänningarna haft en god service. Man har alltid kunnat ringa och komma in och prata med dem som är ansvariga i ens mål. Så kommer det inte att bli nu.”

Omedelbart efter att jag läste första meningen så kollade jag upp det enda internetpublicerade medlemsregister för De Badande Wännerna som jag känner till. Och mycket riktigt där finns lagman Peter Freudenthal med.

DBW är en sammanslutning ”där många betydande personer på Gotland ingårskriver Tekniska förvaltningens chef Bertil Klintbom, som själv är medlem. ”En kvinna kan bli stridspilot och brandman – men inte ledamot i sällskapet DBW.” skriver journalisten Eva Klint Langland i en artikel i Gotland Allehanda. Likaså är det alltså svårt, även om det kanske inte är helt omöjligt, för Gotlands ”obetydliga” män, de som är den andra halvan av majoriteten gotlänningar, att bli medlemmar i DBW.
Stadgarna från 1814 säger:

”Inträde i Sällskapet kan vinnas av var och en för ära och redlighet känd man som fyllt 21 år och som föreslås till inval av någon som sedan minst tre år tillbaka är ledamot av Sällskapet.”

DBW är alltså en sluten krets som umgås i samma anda av broderskap som Frimurarna och Rotary. Jag tycker absolut att det är komprometterande när myndighetsutövare är medlemmar i slutna sällskap av den karaktären. Då är det upplagt åtminstone för misstankar om korruption och särbehandling. Ännu mer omdömmeslöst är det när chefer för myndigheter – Peter Freudenthal och Bertil Klintbom – är medlemmar i sammanslutningar som enbart släpper in män i betydande ställning.

Så vilka är det lagman Peter Freudenthal avser, och hur ser han på domstolars oberoende och rättsäkerheten, när han säger att: ”Man kommer att känna sig mer anonym inför domstolen. Jag tror att fler kommer att avstå från att driva sina mål vidare på grund av det här, och det är inte bra för rättssäkerheten.”
Jag anser att det enda som kan garantera rättsäkerheten och likhet inför lagen är när alla är annonyma inför domstolens ledamöter. Är man t ex nämndeman så ska man enligt regelverket frånsäga sig mål där ens vänner och bekanta är inblandade. Lagman Peter Freudenthal tycks, med sitt uttalande, anse det motsatta; att det är en fördel om de inblandade känner de som ska fatta myndighetsbesluten.
Och varför tror lagman Peter Freudenthal att någon hellre driver sina mål vidare om de känner ledamöterna i domstolen? Svaret måste vara att de då tror att domstolen inte agerar opartiskt utan dömmer till ens fördel.

Jag har hört, läst och även fått telefonsamtal från personer här på Gotland som på fullt allvar hävdar att det är rätt att de som känner beslutsfattare ska ha förmåner. Dessa personer är motståndare till rättsäkerhet och likabehandling, det som är demokratins grundpelare. Följer ni debatten på lokaltidningarnas debattforum så får ni dagligen läsa anonyma inlägg där de gotländska myndigheternas särbehandling försvaras och förespråkas.

Jag tycker att offentliganställda med myndighetutövande i sina arbetsuppgifter inte skulle få vara medlemmar i slutna, köns- och klass-segregerade, organisationer. Detta skulle stärka demokrain och dess grundpelare rättsäkerhet och likabehandling. Och så länge Gotlands myndighetsutövning präglas av demokratins motsatspar korruption och särbehandling tycker jag att det är bättre ju mer myndighetsutövning som flyttas ut och desto mer inflytande fastlandet har över Gotland.

Läs även Eva Klint Langlands artiklar om DBW i Gotlands Allehanda. Dessa tre handlar om hur många av Gotlands kommuns makthavare – tjänstemän och politiker – som är med i DBW och hur detta påverkar beslutsfattandet.

Boktips ”Demokratin och dess antagonister” av Robert A Dahl.

Andra bloggar om: , , , , , ,
Intressant

Lämna en kommentar