Ekot censurerar enligt politiska preferenser

090106-010

I sin kolumn i tidningen Kommunalarbetaren skriver Ekots tidigare Östeuropakorrespondent Maria Persson Löfgren att ett inslag hon gjort censurerades. I inslaget anklagar Srebrenicas mödrar Europa och den svenske utrikesministern Carl Bildt för massakern i Srebrenica, som skedde i juli 1995. Maria Persson Löfgren skriver:

”Det är mycket hårda ord. Långt från svenskt ”lagom” och det går inte: Det kan tas politiskt, som att jag är en allianshatande reporter, är ute efter utrikesministern och att svärta ned Sverige under EU-ordförandeskapet.
Hatet mot Bildt kommer inte med i svensk radio.”

Maria Persson Löfgren skriver också om den osakliga Rysslandskritiken som släppts fram och ständigt malt på i Ekot:

”Jag tänker på hur många gånger jag gjorde inslag med samma hätska utfall mot en annan politisk toppman, presidenten i Ryssland Vladimir Putin.
Aldrig en invändning om huruvida argumenten eller ilskan mot Putin var saklig eller ej. Det var självklart att släppa fram kritiska röster mot den ­en­väldige presidenten i Ryssland utan att egentligen kontrollera om han ­verk­ligen hade makten att göra något åt det ena eller det andra.”

Maria Persson Löfgren uppmanar till mer mod i media och mindre svenskt lagom.

Jag har själv under många år uppmärksammat hur olika Ekot behandlar olika länder. Exempelvis stormakterna behandlas så här:
* USA och dess ledning får alltid komma till tals samt sätta dagordningen och utsätts nästan aldrig för kritik.
* Ryssland och dess ledning får aldrig komma till tals men utsätts nästan dagligen för kritik, kritik som många gånger bara baseras på rykten.

På samma sätt skiljer det sig mellan USA:s lydstater och de stater som inte underkastar sig USA. USA:s lydstaters härskare kallas aldrig diktatorer, även om de är det. Däremot framhålls att diktatorer är diktatorer om de inte underkastar sig USA.

När USA fosforbombade den Irakiska staden Faluja rapporterade italienska TV-kanalen RAI om detta. Eftersom Ekot teg skickade jag ett mejl till dåvarande utrikeschefen Ginna Lindberg och frågade om orsaken till Ekots tigande om detta människorättsbrott. Svaret löd (avsänt 051110 klockan 11.36):

”Vi har tittat igenom RAIs reportage och försökt kontrollera deras uppgifter. Problemet är att de forskare vid FOI (Totalförsvarets forskningsinstitut) som vi talat med säger att vit fosfor helt enkelt inte kan användas så som RAI hävdar. I korthet gick forskarnas förklaring ut på att vit fosfor börjar brinna direkt i luften, och därmed inte kan regna ner så som beskrivs i reportaget. Detta gör att vi har svårt att gå vidare på RAIs uppgifter”

Först en vecka senare kunde Ekot sända det faktum som de förtigit och som FOI förnekat. Detta efter att en Amerikansk armetidning publicerat uppgifter som bekräftade att fosforbomber använts i Faluja. Därmed ansåg Ekot att det var sant, det som tidigare inte varit sant. Sådan hänsyn visas generellt aldrig av Ekot mot andra länder som begår människorättsbrott.
Man kan också kritisera Ekots val av ”expertkommentatorer” när det gäller USA:s krigföring. Att det finns starka band, genom ett formellt och informellt samarbete, mellan svenska försvarets olika grenar och USA:s dito, är ingen hemlighet. Därmed kan man förutsätta att svensk militär inte är en neutral part som kan göra oberoende analyser.

Jag tycker det är tvärt emot det journalistiska och demokratiska uppdraget att såsom Ekot censurera samt behandla olika parter enligt olika måttstockar. Det är dax att slå hål på Ekots image som trovärdig, sann, tillförlitlig och som stående på barrikaderna för att värna demokratin. Ekot har en politisk agenda!

5 tankar på “Ekot censurerar enligt politiska preferenser”

  1. Hela ”public service”-verksamheten är politiskt styrd och privatägda medier styrs av annonsörerna. Det är bara att välja, pest eller kolera…

    Svara
  2. Jo, visst är det så. Men folk i allmänhet tror ju inte det. I undersökningar har det visat sig att Ekot åtnjuter störst förtroende av svenska medier. Och i lag ställs det en hel del krav på etermedierna om opartiskhet och dess demokratiska uppdrag.
    Sedan har vi Granskningsnämnden. En politiskt tillsatt domstol där partilinjen (vilket inte innebär att socialdemokratisak ledamöter tycker annorlunda än borgerliga) får tydligt genomslag. För några år sedan skrev Ekots dåvarande veteran, Björn Elmbrant, en debattartikel i Expressen med rubriken ”Är granskningsnämnden en politisk domstol?”.
    På det svarar jag, ja!

    Elmbrants artikel är ytterst läs- och tankvärd i sin helhet men för de som inte ids ägna tid åt att läsa hela – som säger så mycket om hur Granskningsnämnden fungerar och agerar – citerar jag vad det handlar om och den slutsats Elmbrant drar av Granskningsnämndens agerande:

    ”I krönikan sa jag att händelsen på Bromma var en del av ett större system, att USA efter attacken den elfte september fängslat både svagt och starkt terroristmisstänkta personer världen runt, som utan rättegång hämtas via specialplan och förts till fängelser i länder där de kan torteras, eftersom detta inte kan ske i USA. Om denna krönika anförde granskningsnämnden att det kan ”diskuteras om krönikören inte gick lite väl långt när han sade att USA fraktar misstänkta terrorister till länder där tortyr kan utföras eftersom tortyr inte får förekomma i USA och ett antal andra länder”.
    /…/
    ”Granskningsnämndens omdöme att jag i min krönika ”gick väl långt” rymmer därför principiella konsekvenser. Medarbetarna på Sveriges Radio får därmed en signal att saklighet är att springa i exakt samma drev som alla andra journalister gör. Man ska akta sig för att gå utanför vad de stora svenska tidningarna skriver, undvika att självständigt söka egna källor.”

    Svara
  3. Hörde just om årets ”förtroendebarometer”, en opinionsundersökning från sifo och göteborgs univesitet och saxade detta från en sr-sida:

    ”Sveriges Radio i topp
    I årets Förtroendebarometer, där partier, företag, massmedier och samhällsinstitutioner mäts, är det Sveriges Radio som svenska folket har allra störst förtroende för.
    Hela 79% av svenskarna säger att de har högt eller mycket högt förtroende för Sveriges Radio.”

    Jag vet inte om det säger mest om konkurrensen eller folks omdöme.

    Ett aktuellt exempel på den politiska korrekthetens hegemoni i svensk media är det s k ”climate gate” som bara tas upp undantagsvis, t ex här:
    http://tinyurl.com/y93l6h3, heder åt YA.

    Svara
  4. ”Jag vet inte om det säger mest om konkurrensen eller folks omdöme.”

    Det ska jag tala om för dig. 🙂 Jag var nämligen själv en av 6000 som blivit ombedd att svara på SOM enkäten för något år sedan. Tyvärr så kunde jag inte svara på enkäten eftersom jag är så… eftertänksam. Det är ju sådana där frågor där man ska svara ”instämmer helt” till ”instämmer inte alls” och med flera steg emellan. Och vad innebär frågan ”Anser du att bankerna sköter sitt arbete”? Visst deras arbete är att ge största möjliga avkastning till aktieägarna, men jag tror inte att Sören Holmberg och Lennar Weibull avsåg att frågan skulle tolkas så. Därför kastade jag hela skiten i pappersinsamling och skrev ett långt och surt mejl till de båda ansvariga.

    Nu tappade jag visst tråden. Det jag vill ha sagt är dock att de undersökningar dessa herrar sysslar med inte är något jag sätter någon större tilltro till. Inte heller sätter jag någon tilltro till allmänhetens förmåga att betygsätta medier. Folk i allmänhet har bara mainstreammedia som källa för att skapa sig en verklighetsbild.
    Eftersom nu människor får veta att Sveriges Radio, i en undersökning, fått högst förtroende så tar folk till sig detta och tror att det är sant. Så ligger det nog till. Och var är mer läm,pat att ägna sig åt indoktrinering än i en mediekanal där folk förutsätter att det talas sanning och därför sänker garden och inte lyssnar kritiskt.

    Lennart Weibull är en ful fisk i min ögon. Han har nämligen gjort en undersökning om Granskningsnämnden. Han drar slutsatsen att många anmälare anmäler i samhällsförändrande syfte och vill därmed hävda att detta skulle vara oseriöst eller försök till att missbruka Granskningsnämnden.
    Det väl självklart att aktiva mediekonsumenter som är samhällsintresserade och kunniga men som inte delar mediernas förljugna verklighetsbild är just de som gör anmälningar till Granskningsnämnden. Genom att påverka Granskningsnämnden till att kräva rättelser, i klandrade medier, påverkas medborgarnas världsbild och därmed samhället.
    Att sen Lennart Weibull, uppenbarligen, inte är sakligt insatt i de ärenden och den verkligheten som döljs bakom den mediala världsbild som anmälarna protesterar mot borde naturligtvis göra Lennart Weibull totalt olämplig att dra dessa slutsatser.

    Svara
  5. Ja, ”opinionsundersökningar” är ju oftast ett sätt att ge sken av objektivt och vetenskapligt stöd för beställarnas förutfattade meningar.
    Även om man är medveten om detta är det så lätt att trilla dit och falla för siffrorna som presenteras.
    Inte undra på att undersökningarna blir fler och fler, de är ett effektivt indoktrineringsverktyg som ännu inte är utslitet.

    Svara

Lämna ett svar till Göran Johansson Avbryt svar