Canon G11 visar vad den går för i Visby

091204-001

091204-003

091204-006

091204-009Klicka på bilderna för att se dem stort format.

Kameran gör inte bilden

Visst är det konstigt att August Strindberg fortfarande är Sveriges genom tiderna främste författare. Han räknas fortfarande som genialare än nutida gotländska 🙂 (dom marknadsförs som det här på ön) författare som Anna Jansson och Mari Jungstedt. August Strindberg hade ingen ordbehandlare han skrev med penna och ändå var han så suverän.

Det finns många som tror att det är kameran som tar bilder. Utan en avancerad kamera kan man inte ta bra bilder, tror de. Sanningen är att de som tror så inte har något bildsinne. Kameran tar ingen bild. Den tillhandahåller mer eller mindre bra teknik för att exponera, vitbalansera och återge motivet skarpt. Resten är upp till fotografen.
Att massor av bilder blir jävligt dåliga beror oftast inte på att de är felexponerade, har färgstick eller är lite oskarpa. Oftast beror det på, som jag skrev nyss, att fotografen inte har bildsinne. Och mot detta hjälper inte ens den dyraste kamera i världen.
Kan man inte ta bra bilder med en enkel kamera så kan man överhuvud taget inte ta bra bilder.

Sedan ska man inte underskatta att vissa tekniska lösningar är väldigt bekväma att ha. De påverkar inte bilden ett skvatt men de gör fotograferandet så mycket enklare och roligare. Och ska man visa bilderna i större storlek än de ganska små som förekommer på webbsidor så behövs ett ganska skarpt objektiv. Desto större storlek desto skarpare objektiv. Men hur många människor gör förstoringar? Själv har jag gjort tre stycken A3 och fem stycken A4 under de senaste fem åren. De ligger i garderoben.

Min analoga kamerahistoria

När jag vid 15 års ålder började fotografera köpte jag en Konica FS-1. Kort därefter köpte jag ytterligare en. På den analoga tiden ville man ha ett kamerahus för färg och ett för svartvitt. Konica FS-1:arna behöll jag bara något år. Sedan köpte jag ett par Chinon CE-4. De var hållbara, hade de funktioner jag behövde och var helt OK. Enda invändningen var att sökaren var ganska mörk. Dessa använde jag tills jag vid 20 års ålder köpte min första Pentax LX. Den var dyr. Minns inte exakt men det var nog något på 12 000. Till LX:en köpte jag sedan en Pentax KX. Den var visserligen begagnad men i nyskick och jag fick den för 750 spänn. Den lät som en Hasselbladare när man exponerade: Klaa-dong-k. Den var ganska omoderna, men ljudet gav en skön känsla som gjorde att jag gillade den. Den blev sedan, tillsammans med LX:en stulen i London. Jag köpte två nya LX:ar när jag kom hem.

Under min yrkesverksamma tid använde jag Pentax LX småbildskameror och Mamiya Mamiya RZ Pro och M645 PRO mellanformatare med bildformat 6 x 7 respektive 6 x 4,5.
Pentaxarna gillade jag. De var små och hållbara. Det bästa som hände med min Mamiya 6 x 7 var att den blev stulen vid ett inbrott. Den var stor och klumpig och i praktiken oanvändbar förutom på stativ i studio. Vid inbrottet stals också min Pentaxutrustning. Jag ersatte klabbet med en Mamaiya 6 x 4,5 utrustning. Den gillade jag skarpt. Hållbar, skön att hålla i, superskapa objektiv, bildformatet med 4:3 proportioner, men något lite tung. När jag blir rik ska jag återigen köpa en sådan utrustning tillsammans med ett fullformats digitalbakstycke som idag kostar 380 000 (tre hundra åttio tusen) kronor.

Mina objektivpreferenser

Jag har alltid, sedan jag blev medveten fotograf, hållt mig med vissa objektivbrännvidder. För att relatera till småbild så har det varit 28, 50, 100 och 200 millimeter. Jag köpte också med tiden en 35:a.

35:a (lätt vidvinkel) är en väldigt mångsidig brännvidd. Jag påstod i en kommentar på fotografen Micke Berg:s blogg (vi är inte släkt och har aldrig träffats) att han, med retrospektiva boken ’i stället för drömmar’ bevisar att man kan göra hela böcker med enbart en 35:a och ändå, om man är en duktig fotograf, variera sig i det oändliga. Han bekräftade att det endast var ett par bilder som var tagna med annan brännvidd.

Lägger man till en 100 (kort tele) till 35:an så klarar man så mycket att det känns onödigt att bära på mer. Det är en perfekt kombination för att klara de flesta bilder man önskar ta. Det är mina favoritbrännvidder.
Men som yrkesverksam, där man måste producera oavsett situation och motiv, så tycker jag att 28, 50, 100 och 200 millimeter är perfekt och funkar i alla lägen.

När jag var grön och köpte mina Chinon så valde jag 28, 50 och 135 millimeters brännvidd. Det märkliga var att 135:an aldrig stämmde. Var den inte för lång så var den för kort. Det problemet har jag aldrig med 100:an. Det är logiskt omöjligt men i praktiken sant!

Har man fasta brännvidder, till skillnad mot zoom, så lär man sig se med dessa brännvidder. Man kan se utsnittet av förgrund, bakgrund och huvudmotiv redan innan man riktar kameran mot motivet. Den känslan får man aldrig med en zoom. Hade jag inte blivit bekväm av mig skulle jag fortsätta med fasta brännvidder. De ger också bättre bildkvalitet än de flesta zoomar.

Min digitala kamerahistoria

Min första digitalkamera var en superbra Canon Powershot A85 för 2 500 kronor. Den är jag fortfarande väldigt nöjd med. Alla bilder jag tagit på senare tid, med proportioner 4:3, är tagna med den kameran. T ex. bilden från Visby hamn i förra bloggartikeln.
Sedan köpte jag då den jävla skitkameran Nikon D80 med skitobjektivet 18-135/3,5-5,6 för 12 500 kronor. När jag öppnade paketet så fick jag en chock; Fy fan så onödigt jävla stor. Jag var van med Pentax systemkameror och de har alltid byggt små fina kamerahus, medan konkurrenterna gjort stora åbäken. Detta var ett åbäke. Dessutom var den tung, i plast och dåligt. Den exponerade och vitbalanserade sämre än den lilla billiga Canon Powershot A85 och objektivet hade dålig kontrast, var oskarpt i hörnen och tecknade inte rakt. Och det kändes som om det skulle gå sönder vid minsta lilla stöt.

Canon G11

För en dryg vecka sedan köpte jag en Canon G11 för 6 500 kronor. Jag är ingen märkesfantast, men jag börjar bli Canonfreak efter det köpet. I korthet: Den är av superkvalitet (aluminium), har ett superobjektiv, men saknar en användbar genomsiktssökare.

Förutom att objektivet är imponerande skarpt, med endast en lite liten lätt, nästan osynlig, uppmjukning i hörnen, så har den massor av bra funktioner. Den har ljuskänslighet- och exponeringskompensationsrattar på översidan så att du väldigt snabbt kan ställa in detta. Inte ens digitala systemkameror brukar ha dessa livsnödvändiga funktioner så lättåtkomligt. Men det hade de analoga systemkamerorna, åtminstone de som fanns innan de, mot slutet av den analoga eran, gjordes i plast.

Problemet med alla digitala kompaktkameror är att de inte har en användbar genomsiktsökare. G11:ans sökare visar bara 77 procent av det som kommer med på bilden. Det blir till att komponera bilden med lcd-skärmen och stå så där dumt och fånigt med kameran på utsträckta armar. Att fotografera med utsträckta armar minskar inte skakningsokärpan. Fast det brukar trots allt inte vara något problem, men det känns inte bra. G11 har dessutom en sådan där antiskakfunktion i objektivet.

Kompaktkameror har också en mindre sensor än systemkamerorna. Dock börjar det dyka upp kompaktkameror med större sensorer. Mindre sensorer ger mer brus (brus är de digitala kamerornas motsvarighet till den analoga filmens korn) vilket framför allt märks vid högre ljuskänslighet. Jag har inte gjort några direkta jämförelser med min Nikon D80 vad gäller brus men vid 400 iso börjar det bli en del brus med G11:an.
Jag avser inte att använda högre ljuskänslighet. De flesta bilder kommer jag att ta med minsta ljuskänsligheten som är 80 iso. Sedan tycker inte jag att det är ett så stort problem om det blir lite korniga bilder när det börjar skymma eller är mörkt. Men det är en smaksak. Utan tvekan är det bättre med så lite brus som möjligt. Brus är svårt att ta bort men kan alltid läggas på efteråt om man så önskar.

Av bilderna ovan är de tre första tagna med 80 iso medan den med muren är med 200 iso. Tänk på att bilderna är skärpta. Inte med oskarp mask som alla andra fåkunniga använder, utan med kommandot ’skärpa’ eller vad det kan heta i just ditt bildbehandlingsprogram. Detta gör att bruset också blir skarpare och därmed framträder tydligare. Det blir inte heller riktigt rättvisande för objektivet. Men lita på mig; det är knivskapt. Det viktiga, och som man kan se även på en skärpt bild, är att skärpan inte är märkbart sämre i hörnen.

Är du intresserad av att veta mer om Canon G11 så kan du ladda ner en manual.

Eftersom jag skriver detta på min gotlandssblogg så…
Jag ger Canon G11 fem hakkors av fem möjlig.

Lita inte på den kommersiella fuckpressens och olika nättidningars kameratester. Jag har själv drabbats av dem. Läs vad Sveriges största konsumentsida Testfakta skriver.
”Om till exempel en fototidning menar att det här [Panasonic DMC-TZ7] är en jättebra kamera så förstår jag inte vad de har för utgångspunkt i testet.”

Provkör Gimp 2.7 på Debian eller Ubuntu

Gimp-2.7_600px

Igår hittade jag en fin instruktion på italienska som berättade hur man installerar och kör bildbehandlingsprogrammet Gimp:s uttestningsversion 2.7 på Debian. Det fungerade så enkelt och bra att jag tänkte tipsa om hur man gör. Och eftersom Ubuntu är en klon av Debian, och är populärt bland Linuxnoviser, så vill jag berätta att det fungerar exakt på samma sätt på Ubuntu.
Den här manualen är avsedd att kunna användas även av de som inte vet ett jota om terminaler och hur man kompilerar program. Men det kan krävas lite vilja till att lära sig.

Visserligen är Gimp 2.7 ännu inte riktigt så polerad som en skarp version, men den är fullt användbar. Och sedan jag första gången fick testa på den stora Gimpnyheten, ”single window mode”, så vill jag inte använda Gimp 2.6 något mer. Nu är hela gränssnittet sammanhållet och bilderna blir till flikar.
I sängen, innan jag somnade, funderad jag lite på det där: Hur ska man kunna jämföra två versioner av samma grundbild. Man kan ju inte lägga dem bredvid varandra. Men bildväxlingen går så snabbt, när man klickar på flikarna, att man hinner se skillnaden även om det bara skiljer små nyanser. Så det är inga problem. Sedan kan man, motvilligt, välja att lämna ”single window mode” och köra Gimp precis som tidigare, med flera fönster.

Så här gör du för att provköra Gimp 2.7.

(Tänk på att de kommandon som följer ibland radbyts här på webbsidan. Det är dubbelt radavstånd mellan olika kommandon. Så se till att skriva hela kommandot på samma rad i terminalen.)

Öppna en terminal.

Gå till en lämplig mapp – använd kommandot cd – där du vill lägga de filer som kommer att behövas för installationen.

Logga in som root d.v.s. med administrationsbehörighet. Detta görs genom att skriva su, trycka på enter/retur, skriva rootlösenordet, och trycka på enter/retur.
Ni som kör Ubuntu, och är skitskraja för att köra som root, kan ju hålla på och krångla med att lägga till sudo framför alla kommandon som kräver rootbehörighet.

Börja med att installera de program som behövs för att bygga Gimp.
Kör följande i terminalen:

aptitude install git-core libtool autoconf automake intltool

Kör sedan:

aptitude build-dep gimp

Nu kan det vara mycket lämpligt att sluta köra terminalen som root. Skriv exit och tryck enter/retur.

Kör nu följade kommandon i tur och ordning. Dessa resulterar i att Gimp 2.7 kommer att installeras i den av Debian oanvända mappen /opt så att det inte blir något krångel med Gimp 2.6, som jag förutsätter att du har installerad, som ligger bland alla andra applikationer i mappen /usr.

export PATH=$PATH:/opt/gimp-2.7/bin

export PKG_CONFIG_PATH=/opt/gimp-2.7/lib/pkgconfig

export LD_LIBRARY_PATH=/opt/gimp-2.7/lib

Sedan är det dax för lite programinstallationer. En uppvärmning inför det som komma skall. Du ska nu hämta hem koden till Babl och Gegl och bygga program av dessa som du sedan installerar i mappen /opt/gimp-2.7. Kör följande kommandon i tur och ordning.

git clone --depth 1 git://git.gnome.org/babl

cd babl

./autogen.sh --prefix=/opt/gimp-2.7

make -j4

Nu är det dax att åter bli root. Det måste man vara för att kunna installera program. För att bli root, gör som jag skrev ovan. Och kör:

make install -j4

Logga ut som root med exit.

Gör nu precis som nyss, men med följande kommandon. Glöm inte att bli root inför sista momentet.

git clone --depth 1 git://git.gnome.org/gegl

cd gegl

./autogen.sh --prefix=/opt/gimp-2.7 --disable-gtk-doc

make -j4

Och så:

make install -j4

Logga ut som root.

Nu är det äntligen dax för Gimp. Gör precis som med Babl och Gegl.

git clone --depth 1 git://git.gnome.org/gimp

cd gimp

./autogen.sh --prefix=/opt/gimp-2.7 --disable-gtk-doc

make -j4

Och så:

make install -j4

Nu kan du köra Gimp 2.7 genom att skriva in /opt/gimp-2.7/bin/gimp-2.7 i terminalen eller ännu hellre i någon programstartsdialogfönster.

Använder du dig, som jag, av Ufraw för att kunna bearbeta raw-filer så måste du installera en separat version av Ufraw på samma plats som Gimp 2.7. Nu skiter jag i att vara så detaljerad men i korthet gör du så här. Och nu bygger vi inte ifrån den källkod som Debian eller Ubuntu tillhandahåller utan hämta koden direkt från Ufraws hemsida.

Hämta hem ufraw-0.16.tar.gz Skulle länken inte fungera så gå till Ufraws nedladdningssida och hämta en eventuellt ny version. Packa upp den komprimerade filen.
Så var det dax att göra ungefär som tidigare förutom hämtningen, vilket redan är gjort.

Kör följande utan rootbehörighet.

cd ufraw-0.16

./configure --prefix=/opt/gimp-2.7

make -j4

Och som root:

make install -j4

Nu kan du starta Ufraw med /opt/gimp-2.7/bin/ufraw
Öppnar du en raw-fil med Gimp 2.7 kommer Ufraws Gimpplugin automatiskt att starta.

När du sedan Gimp 2.7 kommer som skarp version i det ordinarie programutbudet, då med versionsnummer 2.8, är det bara att kasta mappen gimp-2.7 som finns i /opt.

Gillar du mitt XFCE 4-tema, som syns på skärmdumpen, så kan du hämta det och läsa mer här.

Eva Bofride ljuger om journalistik

IMG_6298

”Journalister har inga egna syften (även om det finns mängder av konspirationsteorier även om detta). Det som publiceras av olika medier med en ansvarig utgivare kan ställas till svars. I fria medier kommer flera sidor av samma verklighet till tals.”

Så skriver Gotlands Tidningars centerpartistiske ledarskribent Eva Bofride idag. Eftersom journalistik är ett ämne som intresserar mig – Dels har jag jobbat som journalist, d.v.s. fotograf, och vet att verkligheten bestäms av uppdragsgivarens/arbetsgivarens intentioner. Dels anser jag att media bestämmer, genom indoktrinering, hur människor ska tycka och tänka i politiska och andra frågor, vilket gör journalistik/media till den största maktfaktor vi har i vårt samhälle. – så blev jag självklart förbannad. Inte fan kan man vara så okunnig och/eller så oreflekterande att man som f.d. journalist inte vet hur det fungerar i branschen. Läser Eva Bofride inga böcker???

Jag ska här presentera några mycket namnkunnigare och erfarnare journalisters synpunkter på journalistik.

Göran Rosenberg skriver i sin bok ’Tankar om journalistik’:

”Valet av journalistisk berättelse är alltid ett subjektivt val, i de här sammanhangen oftast styrt av inomredaktionella förväntningar och koder, av ett slags journalistisk ideologi om man så vill. Som alla ideologer får den oss att betrakta världen, inte som den är, utan som den borde vara. Den belyser det vi bör se, och lägger i skugga det vi bör bortse från.”

Rosenberg berör också Gotlands lokalpress. 😉

”Det okritiska refererandet, det mekaniska återgivandet, det ogrundade påståendet, är inte bara ytlig journalistik. Det är inte journalistik alls.”

Tryckfrihetsexperten Erik Göthe har sagt:

”Idag måste varje intresse och politik – och varje krig – drivas kraftfullt också via massmedia. Det ideologiska trycket på journalisterna blir oerhört starkt. Ytterst få lyckas stå emot.”

Men det gör GT:s stadiga klippa Eva Bofride… 🙂 🙂 🙂

Anders R Olsson skriver i sin bok ’Lögn, förbannad lögn och journalistik’:

”Vi journalister är anställda och/eller ekonomiskt beroende. Det finns ägare och politruker inom massmedia – och de ger oss order. Överheten kontrollerar utbudet av yttranden i första hand via budget och chefsutnämningar, inte genom censur och grundlagsmygel.”

Läs också vad den mångåriga Ekots reportern, dåvarande Studio Ett krönikören, Björn Elmbrant skrev i en debattartikel i Expressen, med titeln ’Är granskningsnämnden en politisk domstol?’. Hans bakgrund och slutsats var följade:

”I krönikan [Egyptierna på Bromma] sa jag att händelsen på Bromma var en del av ett större system, att USA efter attacken den elfte september fängslat både svagt och starkt terroristmisstänkta personer världen runt, som utan rättegång hämtas via specialplan och förts till fängelser i länder där de kan torteras, eftersom detta inte kan ske i USA. Om denna krönika anförde granskningsnämnden att det kan ”diskuteras om krönikören inte gick lite väl långt när han sade att USA fraktar misstänkta terrorister till länder där tortyr kan utföras eftersom tortyr inte får förekomma i USA och ett antal andra länder”.
/…/
”Granskningsnämndens omdöme att jag i min krönika ”gick väl långt” rymmer därför principiella konsekvenser. Medarbetarna på Sveriges Radio får därmed en signal att saklighet är att springa i exakt samma drev som alla andra journalister gör. Man ska akta sig för att gå utanför vad de stora svenska tidningarna skriver, undvika att självständigt söka egna källor.”

Nyligen var det Ekots f.d. Östeuropakorrespondent Maria Persson Löfgren som berättade hur Ekot väljer att hålla sig med dubbla måttstockar.
Hon börjar i en krönika i Kommunalarbetaren. Hon berättar att ett inslag med kritik mot Carl Bildt aldrig sändes i Ekot. I inslaget anklagar Srebrenicas mödrar Europa och den svenske utrikesministern Carl Bildt för massakern i Srebrenica, som skedde i juli 1995. Maria Persson Löfgren skriver:

”Det är mycket hårda ord. Långt från svenskt ”lagom” och det går inte: Det kan tas politiskt, som att jag är en allianshatande reporter, är ute efter utrikesministern och att svärta ned Sverige under EU-ordförandeskapet.
Hatet mot Bildt kommer inte med i svensk radio.”

Men gäller det t.ex Ryssland och andra länder och dess ledare, som av självgoda mainstreammedier anses mindre demokratiska, är det fritt fram för varjehanda obelagda påståenden. Maria Persson Löfgren fortsätter:

”Jag tänker på hur många gånger jag gjorde inslag med samma hätska utfall mot en annan politisk toppman, presidenten i Ryssland Vladimir Putin.
Aldrig en invändning om huruvida argumenten eller ilskan mot Putin var saklig eller ej. Det var självklart att släppa fram kritiska röster mot den ­en­väldige presidenten i Ryssland utan att egentligen kontrollera om han ­verk­ligen hade makten att göra något åt det ena eller det andra.”

Jag har verkligen hatat, hatat, hatat Maria Persson Löfgren, ända sedan hon började rapportera från Ryssland, just för att många av hennes inslag var grundade på rykten och spekulationer. Nu inser jag att det inte var hon det var fel på utan den Eko-ledning som befinner sig i Sverige, som vill styra lyssnarnas världsbild så att den instämmer med den politiska agenda och de politiska mål Eko-ledning önskar förverkliga.

Maria Persson Löfgren fick också utveckla sin kritik ytterligare i radioprogrammet Medierna. Där är hon ännu tydligare i sin kritik.

Jag påstår, på goda grunder, att Eva Bofride ljuger när hon påstår att:

”Journalister har inga egna syften (även om det finns mängder av konspirationsteorier även om detta). Det som publiceras av olika medier med en ansvarig utgivare kan ställas till svars. I fria medier kommer flera sidor av samma verklighet till tals.”