Canon G11 visar vad den går för i Visby

091204-001

091204-003

091204-006

091204-009Klicka på bilderna för att se dem stort format.

Kameran gör inte bilden

Visst är det konstigt att August Strindberg fortfarande är Sveriges genom tiderna främste författare. Han räknas fortfarande som genialare än nutida gotländska 🙂 (dom marknadsförs som det här på ön) författare som Anna Jansson och Mari Jungstedt. August Strindberg hade ingen ordbehandlare han skrev med penna och ändå var han så suverän.

Det finns många som tror att det är kameran som tar bilder. Utan en avancerad kamera kan man inte ta bra bilder, tror de. Sanningen är att de som tror så inte har något bildsinne. Kameran tar ingen bild. Den tillhandahåller mer eller mindre bra teknik för att exponera, vitbalansera och återge motivet skarpt. Resten är upp till fotografen.
Att massor av bilder blir jävligt dåliga beror oftast inte på att de är felexponerade, har färgstick eller är lite oskarpa. Oftast beror det på, som jag skrev nyss, att fotografen inte har bildsinne. Och mot detta hjälper inte ens den dyraste kamera i världen.
Kan man inte ta bra bilder med en enkel kamera så kan man överhuvud taget inte ta bra bilder.

Sedan ska man inte underskatta att vissa tekniska lösningar är väldigt bekväma att ha. De påverkar inte bilden ett skvatt men de gör fotograferandet så mycket enklare och roligare. Och ska man visa bilderna i större storlek än de ganska små som förekommer på webbsidor så behövs ett ganska skarpt objektiv. Desto större storlek desto skarpare objektiv. Men hur många människor gör förstoringar? Själv har jag gjort tre stycken A3 och fem stycken A4 under de senaste fem åren. De ligger i garderoben.

Min analoga kamerahistoria

När jag vid 15 års ålder började fotografera köpte jag en Konica FS-1. Kort därefter köpte jag ytterligare en. På den analoga tiden ville man ha ett kamerahus för färg och ett för svartvitt. Konica FS-1:arna behöll jag bara något år. Sedan köpte jag ett par Chinon CE-4. De var hållbara, hade de funktioner jag behövde och var helt OK. Enda invändningen var att sökaren var ganska mörk. Dessa använde jag tills jag vid 20 års ålder köpte min första Pentax LX. Den var dyr. Minns inte exakt men det var nog något på 12 000. Till LX:en köpte jag sedan en Pentax KX. Den var visserligen begagnad men i nyskick och jag fick den för 750 spänn. Den lät som en Hasselbladare när man exponerade: Klaa-dong-k. Den var ganska omoderna, men ljudet gav en skön känsla som gjorde att jag gillade den. Den blev sedan, tillsammans med LX:en stulen i London. Jag köpte två nya LX:ar när jag kom hem.

Under min yrkesverksamma tid använde jag Pentax LX småbildskameror och Mamiya Mamiya RZ Pro och M645 PRO mellanformatare med bildformat 6 x 7 respektive 6 x 4,5.
Pentaxarna gillade jag. De var små och hållbara. Det bästa som hände med min Mamiya 6 x 7 var att den blev stulen vid ett inbrott. Den var stor och klumpig och i praktiken oanvändbar förutom på stativ i studio. Vid inbrottet stals också min Pentaxutrustning. Jag ersatte klabbet med en Mamaiya 6 x 4,5 utrustning. Den gillade jag skarpt. Hållbar, skön att hålla i, superskapa objektiv, bildformatet med 4:3 proportioner, men något lite tung. När jag blir rik ska jag återigen köpa en sådan utrustning tillsammans med ett fullformats digitalbakstycke som idag kostar 380 000 (tre hundra åttio tusen) kronor.

Mina objektivpreferenser

Jag har alltid, sedan jag blev medveten fotograf, hållt mig med vissa objektivbrännvidder. För att relatera till småbild så har det varit 28, 50, 100 och 200 millimeter. Jag köpte också med tiden en 35:a.

35:a (lätt vidvinkel) är en väldigt mångsidig brännvidd. Jag påstod i en kommentar på fotografen Micke Berg:s blogg (vi är inte släkt och har aldrig träffats) att han, med retrospektiva boken ’i stället för drömmar’ bevisar att man kan göra hela böcker med enbart en 35:a och ändå, om man är en duktig fotograf, variera sig i det oändliga. Han bekräftade att det endast var ett par bilder som var tagna med annan brännvidd.

Lägger man till en 100 (kort tele) till 35:an så klarar man så mycket att det känns onödigt att bära på mer. Det är en perfekt kombination för att klara de flesta bilder man önskar ta. Det är mina favoritbrännvidder.
Men som yrkesverksam, där man måste producera oavsett situation och motiv, så tycker jag att 28, 50, 100 och 200 millimeter är perfekt och funkar i alla lägen.

När jag var grön och köpte mina Chinon så valde jag 28, 50 och 135 millimeters brännvidd. Det märkliga var att 135:an aldrig stämmde. Var den inte för lång så var den för kort. Det problemet har jag aldrig med 100:an. Det är logiskt omöjligt men i praktiken sant!

Har man fasta brännvidder, till skillnad mot zoom, så lär man sig se med dessa brännvidder. Man kan se utsnittet av förgrund, bakgrund och huvudmotiv redan innan man riktar kameran mot motivet. Den känslan får man aldrig med en zoom. Hade jag inte blivit bekväm av mig skulle jag fortsätta med fasta brännvidder. De ger också bättre bildkvalitet än de flesta zoomar.

Min digitala kamerahistoria

Min första digitalkamera var en superbra Canon Powershot A85 för 2 500 kronor. Den är jag fortfarande väldigt nöjd med. Alla bilder jag tagit på senare tid, med proportioner 4:3, är tagna med den kameran. T ex. bilden från Visby hamn i förra bloggartikeln.
Sedan köpte jag då den jävla skitkameran Nikon D80 med skitobjektivet 18-135/3,5-5,6 för 12 500 kronor. När jag öppnade paketet så fick jag en chock; Fy fan så onödigt jävla stor. Jag var van med Pentax systemkameror och de har alltid byggt små fina kamerahus, medan konkurrenterna gjort stora åbäken. Detta var ett åbäke. Dessutom var den tung, i plast och dåligt. Den exponerade och vitbalanserade sämre än den lilla billiga Canon Powershot A85 och objektivet hade dålig kontrast, var oskarpt i hörnen och tecknade inte rakt. Och det kändes som om det skulle gå sönder vid minsta lilla stöt.

Canon G11

För en dryg vecka sedan köpte jag en Canon G11 för 6 500 kronor. Jag är ingen märkesfantast, men jag börjar bli Canonfreak efter det köpet. I korthet: Den är av superkvalitet (aluminium), har ett superobjektiv, men saknar en användbar genomsiktssökare.

Förutom att objektivet är imponerande skarpt, med endast en lite liten lätt, nästan osynlig, uppmjukning i hörnen, så har den massor av bra funktioner. Den har ljuskänslighet- och exponeringskompensationsrattar på översidan så att du väldigt snabbt kan ställa in detta. Inte ens digitala systemkameror brukar ha dessa livsnödvändiga funktioner så lättåtkomligt. Men det hade de analoga systemkamerorna, åtminstone de som fanns innan de, mot slutet av den analoga eran, gjordes i plast.

Problemet med alla digitala kompaktkameror är att de inte har en användbar genomsiktsökare. G11:ans sökare visar bara 77 procent av det som kommer med på bilden. Det blir till att komponera bilden med lcd-skärmen och stå så där dumt och fånigt med kameran på utsträckta armar. Att fotografera med utsträckta armar minskar inte skakningsokärpan. Fast det brukar trots allt inte vara något problem, men det känns inte bra. G11 har dessutom en sådan där antiskakfunktion i objektivet.

Kompaktkameror har också en mindre sensor än systemkamerorna. Dock börjar det dyka upp kompaktkameror med större sensorer. Mindre sensorer ger mer brus (brus är de digitala kamerornas motsvarighet till den analoga filmens korn) vilket framför allt märks vid högre ljuskänslighet. Jag har inte gjort några direkta jämförelser med min Nikon D80 vad gäller brus men vid 400 iso börjar det bli en del brus med G11:an.
Jag avser inte att använda högre ljuskänslighet. De flesta bilder kommer jag att ta med minsta ljuskänsligheten som är 80 iso. Sedan tycker inte jag att det är ett så stort problem om det blir lite korniga bilder när det börjar skymma eller är mörkt. Men det är en smaksak. Utan tvekan är det bättre med så lite brus som möjligt. Brus är svårt att ta bort men kan alltid läggas på efteråt om man så önskar.

Av bilderna ovan är de tre första tagna med 80 iso medan den med muren är med 200 iso. Tänk på att bilderna är skärpta. Inte med oskarp mask som alla andra fåkunniga använder, utan med kommandot ’skärpa’ eller vad det kan heta i just ditt bildbehandlingsprogram. Detta gör att bruset också blir skarpare och därmed framträder tydligare. Det blir inte heller riktigt rättvisande för objektivet. Men lita på mig; det är knivskapt. Det viktiga, och som man kan se även på en skärpt bild, är att skärpan inte är märkbart sämre i hörnen.

Är du intresserad av att veta mer om Canon G11 så kan du ladda ner en manual.

Eftersom jag skriver detta på min gotlandssblogg så…
Jag ger Canon G11 fem hakkors av fem möjlig.

Lita inte på den kommersiella fuckpressens och olika nättidningars kameratester. Jag har själv drabbats av dem. Läs vad Sveriges största konsumentsida Testfakta skriver.
”Om till exempel en fototidning menar att det här [Panasonic DMC-TZ7] är en jättebra kamera så förstår jag inte vad de har för utgångspunkt i testet.”

9 tankar på “Canon G11 visar vad den går för i Visby”

  1. Hej,

    Jag har läst en massa tester om G11 och konkurrenter, speciellt Nikon D5000 eller en av de senaste Lumix-modellerna eftersom jag helst vill kunna stoppa kameran i fickan. Och jag blev förvånad över att G11 faktiskt är likvärdig med många systemkameror. Dina bilder säger samma sak.

    mvh

    Gerhard (fyllde 72 förra året)

    Svara
  2. Ja, G11:an är lika vass som de flesta, inte skitdyra, systemkameror+objektiv. Min Nikon D80 med 18-135/3,5-5,6 är riktigt dålig vid en jämförelse. Enda gångerna som en systemkamera kan utklassa G11:an är vid högre iso. Då räcker den lilla censorn inte till för att ge ett lika lågt brus (korn) som de större censorerna som finns i systemkameror.

    Sedan tycker jag det ger en helt annan känsla att hålla kameran nära ansikten och plåta med en riktig sökare, än att hålla ut kameran från kroppen och titta på en skärm. Det saknar jag. Men i övrigt så älskar jag min G11:a, som alltid är med.

    Svara
  3. Jag tycker att min gamla Canon Powershot A85 var lika enkel att ta bra bilder med. Men skulle jag behöva justera exponeringen eller ändra ljuskänsligheten var det lite krångligare eftersom man var tvungen att gå in i menysystemet för att ändra. G11 har rattar på utsidan för detta.
    Vad gäller bildkvaliten så blir skillnaden märkbar först vid större förstoringar (A4+) eller vid högre iso-tal. Min bästa bildperiod någonsin (den period då jag tycker jag var på topp) hade jag efter att jag köpt min Canon Powershot A85. Ett urval av dessa Canon Powershot A85-bilder finns att se här.

    Svara
  4. Tycker du svamlar en hel del och håller inte med dig om det du påstår.
    Dina bilder innehåller dessutom så otroligt för mycket blått i skyarna.Det ser onaturligt ut.
    G11 är den bästa kamera jag haft.

    Svara
  5. Jorge. Din kritik mot ”svammel” hade varit intressant om du preciserat vad du anser vara svammel. Utan att specificera detta kan vare sig jag eller någon annan dra några som helst lärdomar av ditt påstående. Ditt åsikt blir med andra ord just svammel.

    Ser mina blå himlar onaturliga ut? Det var det jävligaste. Det hade jag inte en aning om. 🙂
    Läs mitt bildmanifest! Där finns förklaringen.

    Jag håller med dig om att G11 är en väldigt bra kamera. Det är den bästa digitalkamera jag haft.
    Men mina favoritkameror har varit Mamiya M645 PRO och Pentax LX med objektiv med fasta brännvidder.
    Jag har inte lyckats upptäcka några brister i kantskärpan på de bilder jag tog under den analogen tiden med de fasta objektiven. Därför har jag blivit skeptisk till zoomobjektiv. Men G11:ans objektiv är snudd på helt skarpt även i kanterna.
    Min drömkamera är en digitalkamera designad som en Pentax LX, och med fasta brännvidder.

    Svara

Lämna en kommentar