Speedway – vart är den på väg

Som liten, mellan tio och tolv år, var jag på mycket speedwaytävlingar med min far. Mest i Målilla och Västervik men även speedway-SM i Vetlanda 1976 blev besökt.
Jag minns speedway-miljön som metanoldoft och ljuv musik från de i depån varmkörande encylindriga fyrtaktsmotorerna. Men nu är allt annorlunda.
Nu tycks det som om arrangörerna tror att man åker på speedway i första hand för att höra musik på smärtsamt hög volym och inte önksar annat än att få se reklamfilm mellan heaten. Speedwayen har blivit bisak och den höga musiken huvudsak.

Numera tittar jag på speedway på TV. Detta beror på att jag bor långt ifrån någon speedwaybana. På TV är det fortfarande speedwayen som är huvudsaken även om den höga musiken kan höras i bakgrunden mellan heaten.

De senaste fyra åren har jag besökt speedwaytävlingar två gånger. Båda i Målilla.

För cirka fyra år sedan lyckades jag få med min mor på speedway. Det blev en stor besvikelse. Man kom inte så nära banan som jag önkade utan satt som bäst fem meter ifrån. Detta förmodar jag pga nya strängare säkerhetskrav. Jag kan acceptera det. Men jag kunde inte, och kan inte, acceptera att det ska spelas musik så jävla högt att man inte kan föra ett samtal med den man sitter bredvid. Detta oväsen gör det också helt omöjligt att höra musiken från depån, de encylindriga fyrtaktsmotorerna. Det vill därför inte infinna sig någon speedwaykänsla. Endast irritation för att det gör ont i öronen och för att man inte kan samtala utan tvingas sitta passivt tyst och höra på smärtsamt hög musik.

När jag för två veckor sedan var på speedway hade ännu ett nytt fenomen infunnit sig i speedway-arrangemanget. Mellan varannat heat – vid de tillfällen när banan sladdades – visades reklamfilm på en jätteskärm samtidigt som ljudet gick ut med smärtsam volym genom arenans högtalaranläggning. Är detta inte ett mycket märkligt initiativ. Människor är väldigt trötta på tv-reklam hemma. Att behöva stå ut med denna reklamform även när man gör sig omaket att ge sig iväg till en arena där man betalar för att se på speedway är inte acceptabelt.

Hur tänker arrangörerna? Tror de inte att publikens är intresserade av speedway? Tror de att musik på hög volym är mer locknade än möjligheten att samtala mellan heaten och lyssna på fyrtaktsmuller?
Är det så som arrangörerna tror så är speedwayen illa ute. Då finns det ju ingen genuin speedwaypublik.
Men tänk om det faktiskt finns ett stort och genuint intresse för speedway. Då kanske den höga musiken faktiskt avskräcker många av dessa speedwayfans från att åka och se speedway live. Har ni arrangörer tänkt på den möjligheten?

När jag ändå är inne på märkliga speedwayfenomen så måste jag ifrågasätta framförandet av nationalsången vid vanliga nationella seriematcher. Jag blir tillräckligt förbannade av att på tv se hur nationalism indoktrineras vid US-amerikanska motorevenemang som Nascar, Formel 1 och Moto GP. När jag går och ser nationell speedway vill inte jag känna press på mig att delta i denna form av indoktrinering genom att uppmanas stå upp och ta av mig min keps.
Om det är från USA som de svenska speedwayarrangörerna hämtat inspiration till nationalsångssjungandet så undrar jag: Ska ni arrangörer inte införa bön också? Bön för ”our soldiers who protect our country” som dom säger vid US-amerikanska arrangemang. Köp hela paketet för fan! Tänk inte själva!

Något som dock glädjer mig vid inhemska svenska speedwayarrangemang är att man slipper dessa urfåniga och kvinnoförnedrande ”grid girls” som man tvingas se förnedra sig vid GP-tävlingar. Men jag fattar bara inte hur svenska arrangörer av speedway-GP-tävlingar tillåter detta fåniga fenomen i Sverige. Det är rena stenåldern att låta tjejer med paraplyer snurra runt, skicka slängkyssar och vicka på häcken framför de startförberedande förarna. Sluta för fan med detta. Det är pinsamt.

—–

Andra bloggar som skriver intressant!

1 svar på ”Speedway – vart är den på väg”

Lämna en kommentar

* Copy This Password *

* Type Or Paste Password Here *