Här, idag… på ett fotografi

130330-002

Jag har ett väldigt stort problem med mitt fotograferande. Problemet är att jag inte hittar ett verktyg, en kamera, som jag verkligen gillar och som fyller mina krav på handhavande och kvalitet.
De flesta av mina bilder, nästan alla, de senaste åren är tagna med en Canon G11 eller G12. Vilken kamera jag använt ser man på bildproportionerna, som är 4:3 för Canon G11 och G12 och 3:2 för min Nikon D80. Jag gillar verkligen 4:3 framför det mer avlånga 3:2.

Sedan har jag upptäckt att jag gillar oändligt skärpedjup i naturbilder. Det innebär att det ska vara skarpt från förgrund till bakgrund. Det uppnås lättast med en liten bildsensor som den i Canon G11 och G12 (1/1.7). Ska jag ha lika stort skärpedjup med Nikon D80 som har en ganska stor sensor (APS-C) måste jag blända ner som fan. Vilket i praktiken innebär att jag måste använda stativ för att klara av en så lång exponeringstid som det kräver. Jag gillar verkligen att använda stativ. ”Det är att fotografera på riktigt”, brukar jag säga. ”Ska man ta riktigt bra bilder ska man använda stativ”, brukar jag också säga. Men eftersom jag går ganska långt, när jag är ute i naturen, så är det ohållbart att släpa på ett stativ.

Det jag inte gillar med min Canon G12 är att man måste använda displayen när man tar bilder. Sökaren är värdelös. Men att använda displayen ger inte den rätta känslan. Den rätta känslan är att hålla kameran mot ögat och se genom en sökare. Och den sökaren ska visa 100 procent av vad som kommer med på bilden. G12-sökaren visar kanske 70 procent…

Men Canon G11 och G12 har en stor fördel framför nästan alla kameror – de tar skarpa bilder. Alltså bilder som är skarpa ända ute i hörnen. Jag har inte sett ett enda zoomobjektiv till digitala systemkameror som tar bilder som är skarpa i hörnen. Mitt Nikon-objektiv är det inte heller. Men den lilla sensorn i Canon G11 och G12 gör att man inte kan öka ljuskänsligheten det allra minsta över 80 ISO utan att det börjar framträda brus, eller korn som det hette på den analoga tiden.

Nu har jag kommit fram till att jag vill ha en kamera med format Micro Four Thirds. Den sensorn är betydligt större än hos Canon G11 och G12 (1/1.7) men mindre än Nikon D80 (APS-C). Det blir nog en fin avvägning mellan skärpedjup (jag tvingas blända ner lite mer) och bildkvalitet.

Så jag beställde nyss en Panasonic Lumix DMC-G5 med Panasonic Lumix G Vario 14-42 mm F 3,5-5,6 ASPH. MEGA O.I.S. Tyckte det var jävligt billig. När jag kollat på andra ställen skulle de ha 4900 kronor för bara kamerahuset. Därför slog jag till, idag, lite plötsligt. Som ni ser finns det, nu, bara ett paket kvar…

Objektivet är väl vare sig sämre eller bättre än mitt nuvarande Nikon 16-85 mm F 3,5-5,6. Men planen är att i en nära framtid köpa ett Olympus AF 17/1,8 ED Zuiko Digital Micro 4/3 och ett Olympus AF 45/1,8 ED Zuiko Digital Micro 4/3 och slänga zoomen åt helvete. Dessa två är skarpa objektiv. Och inte zoomar. Jag tror inte på zoomar. På den analoga tiden hade jag bara fasta brännvidder. Då var det aldrig några problem med oskärpa i hörnen.

Det två objektiven motsvarar brännvid 35 mm och 90 mm på gamla analoga systemkameror. 35 mm är min absoluta favoritbrännvidd. Sedan kom 100 mm. I framtiden tvingas jag alltså vänja mig vid 90 mm. Med dessa två objektiv, 35 och 90/100, klarar man nästan allt. Fast, jag måste erkänna att, i naturen är det ett handikapp att inte ha också en 200 mm. Men för vanlig fotografi så är man en idiot om man inte klarar sig utmärkt med en 35:a och en 90:a/100:a. Fotografen Micke Berg använde nästan enbart en 35:a till alla sina utställningar och böcker. Och ändå är det en väldigt variation på hans bilder. Så det är bättre att förlita sig på det som finns i huvudet, än att  släpa runt på en massa prylar och tro att de gör en till en bättre fotograf.

—–
Andra bloggar som skriver intressant!

Mardrömmen

130220-001

Fy fan. Jag vaknade klockan 5.00 och hade sådan jävla ångest. Hade haft en sån jävla mardröm. Drömde att jag var fånge i någon typ av förintelseläger. Där fick vi syssla med helt meningslöst arbete. Vi skulle göra marken lite jämnare. Bland stenarna i marken låg rester av döda människor. Så dessa rester och stenarna lade vi i lite bättre ordning och plattade till lite, med en sådan där grej man har att banka ner gatstenar. Med lite jämnare menar jag att det inte blev plan mark, men lite jämnare än vad det var från början. Det var fortfarande väldigt ojämt. Att det inte behövde vara plant bevisar att arbetet inte var till för att fylla någon funktion utan endast till för att hålla oss fångar sysselsatta. (Just nu när jag skriver detta slås jag av paralellen till Fas3 och en sak jag skrev, om livets mening, till en person igår. Troligen är det det jag skrev som levde kvar i mig och som kom fram i drömmen. Jag vill inte gå in närmare på det jag skrev men jag skrev att våra liv är alldeles för fixerade vid arbete och att vi därför inte har tid att leva.) Maten vi fick var en liten bit av ett kranium, med tänder på, och en liten insekt som såg ut som en fet nattfjäril. (Linux brukar varje gång vi går förbi ett viss plats leta upp en bit av en käke som ligger där, och tugga lite på denna, innan vi går vidare. Troligen var det det som dök upp i drömmen.) Det var fruktansvärt motbjudande att äta detta. Men jag tvingade i mig det bara för att få lite energi för att orka jobba. Jag visste att om jag inte skulle orka jobba, så skulle vakterna misshandla mig tills jag dog. Jag var inte ett uns rädd för döden men skiträdd för att långsamt slås ihjäl. Därför åt jag. (Detta med tortyrlikannde misshandel kommer från den dokumentär jag såg på SVT-play igår. Dokumentären berättade om (Nu kommer jag att bli ironisk. Eller ska vi säga saklig, utifrån de ”fakta” våra oberoende mainstreammedier vanligvis brukar presentera.) världens främste förkämpe för demokrati och frihet, USA, och det införande av demokrati och frihet som denna altruistiska stat givit till det, med all rätt, djupt tacksamma Irakiska folket. Programmet presenteras så här:

Dokument utifrån – Överste tortyr
Sändes: sön 24 mar – Tillgänglig till: tis 23 apr – Längd: 48 min
Brittisk dokumentär från 2013. I största hemlighet har USA utbildat civila dödspatruller och torterare i Irak. Hjärnan bakom operationen är en ljusskygg före detta överste vid namn James Steele. För första gången berättas om hans smutsiga verksamhet, som haft kopplingar ända upp i Vita huset.

Se den!

Efter mardrömmen kunde jag omöjligt somna om. Klockan 7.00 gick Linux och jag ut och gick. Ångest hängde i och jag kände även magkatarren, jag inte känt på fyra månader, gnaga i magen. Fy fan vad vissen jag kände mig. Jävla verklighet att tränga sig på en försvarslös stackare som mig. Men nu har ångesten i alla fall släppt till största delen. Nu är jag mest trött och hängig av för lite sömn.)

—–
Andra bloggar som skriver intressant!