logo

Magnus Berg – Motbild.Se

Min bild av världen

Här, idag… på ett fotografi

Fotografi - lördag 30 mars 2013

130330-002

Jag har ett väldigt stort problem med mitt fotograferande. Problemet är att jag inte hittar ett verktyg, en kamera, som jag verkligen gillar och som fyller mina krav på handhavande och kvalitet.
De flesta av mina bilder, nästan alla, de senaste åren är tagna med en Canon G11 eller G12. Vilken kamera jag använt ser man på bildproportionerna, som är 4:3 för Canon G11 och G12 och 3:2 för min Nikon D80. Jag gillar verkligen 4:3 framför det mer avlånga 3:2.

Sedan har jag upptäckt att jag gillar oändligt skärpedjup i naturbilder. Det innebär att det ska vara skarpt från förgrund till bakgrund. Det uppnås lättast med en liten bildsensor som den i Canon G11 och G12 (1/1.7). Ska jag ha lika stort skärpedjup med Nikon D80 som har en ganska stor sensor (APS-C) måste jag blända ner som fan. Vilket i praktiken innebär att jag måste använda stativ för att klara av en så lång exponeringstid som det kräver. Jag gillar verkligen att använda stativ. ”Det är att fotografera på riktigt”, brukar jag säga. ”Ska man ta riktigt bra bilder ska man använda stativ”, brukar jag också säga. Men eftersom jag går ganska långt, när jag är ute i naturen, så är det ohållbart att släpa på ett stativ.

Det jag inte gillar med min Canon G12 är att man måste använda displayen när man tar bilder. Sökaren är värdelös. Men att använda displayen ger inte den rätta känslan. Den rätta känslan är att hålla kameran mot ögat och se genom en sökare. Och den sökaren ska visa 100 procent av vad som kommer med på bilden. G12-sökaren visar kanske 70 procent…

Men Canon G11 och G12 har en stor fördel framför nästan alla kameror – de tar skarpa bilder. Alltså bilder som är skarpa ända ute i hörnen. Jag har inte sett ett enda zoomobjektiv till digitala systemkameror som tar bilder som är skarpa i hörnen. Mitt Nikon-objektiv är det inte heller. Men den lilla sensorn i Canon G11 och G12 gör att man inte kan öka ljuskänsligheten det allra minsta över 80 ISO utan att det börjar framträda brus, eller korn som det hette på den analoga tiden.

Nu har jag kommit fram till att jag vill ha en kamera med format Micro Four Thirds. Den sensorn är betydligt större än hos Canon G11 och G12 (1/1.7) men mindre än Nikon D80 (APS-C). Det blir nog en fin avvägning mellan skärpedjup (jag tvingas blända ner lite mer) och bildkvalitet.

Så jag beställde nyss en Panasonic Lumix DMC-G5 med Panasonic Lumix G Vario 14-42 mm F 3,5-5,6 ASPH. MEGA O.I.S. Tyckte det var jävligt billig. När jag kollat på andra ställen skulle de ha 4900 kronor för bara kamerahuset. Därför slog jag till, idag, lite plötsligt. Som ni ser finns det, nu, bara ett paket kvar…

Objektivet är väl vare sig sämre eller bättre än mitt nuvarande Nikon 16-85 mm F 3,5-5,6. Men planen är att i en nära framtid köpa ett Olympus AF 17/1,8 ED Zuiko Digital Micro 4/3 och ett Olympus AF 45/1,8 ED Zuiko Digital Micro 4/3 och slänga zoomen åt helvete. Dessa två är skarpa objektiv. Och inte zoomar. Jag tror inte på zoomar. På den analoga tiden hade jag bara fasta brännvidder. Då var det aldrig några problem med oskärpa i hörnen.

Det två objektiven motsvarar brännvid 35 mm och 90 mm på gamla analoga systemkameror. 35 mm är min absoluta favoritbrännvidd. Sedan kom 100 mm. I framtiden tvingas jag alltså vänja mig vid 90 mm. Med dessa två objektiv, 35 och 90/100, klarar man nästan allt. Fast, jag måste erkänna att, i naturen är det ett handikapp att inte ha också en 200 mm. Men för vanlig fotografi så är man en idiot om man inte klarar sig utmärkt med en 35:a och en 90:a/100:a. Fotografen Micke Berg använde nästan enbart en 35:a till alla sina utställningar och böcker. Och ändå är det en väldigt variation på hans bilder. Så det är bättre att förlita sig på det som finns i huvudet, än att  släpa runt på en massa prylar och tro att de gör en till en bättre fotograf.

—–
Andra bloggar som skriver intressant!

Skriv kommentar


Lämna en kommentar