Självförakt och ångest – jag trodde vi sagt farväl

130821-003

Jag trodde fram tills sent igår kväll att jag hade gjort upp med mitt självförakt och lagt min ångest bakom mig. Dessa mina två följeslagare har jag levt med de senaste trettio åren. Men förra hösten blev mitt liv så turbulent, med extrema känslomässiga svängningar, att det hela slutade med att jag insåg vad som hela tiden legat bakom självföraktet och ångesten. Jag beslutade mig helt enkelt för att i fortsättningen inte kräva det omöjliga av mig själv: Sluta plåga mig, vara snäll mot mig själv, och vara nöjd med mig själv: Vilket jag har all anledning att vara.
Jag insåg att jag faktiskt är en mer intelligent, bildad, mångsidig och kunnig person än de flesta.

Jag hade under alla år haft massor med idéer på lager som jag sagt mig själv att jag skulle förverkliga. Men när det sedan av olika anledningar inte blir gjort, och jag skuldbelägger mig för detta, blev det till sist till ett gigantisk accelererande självförakt. Jag har helt enkelt haft krav på mig själv som legat inom områden där jag inte har personliga förutsättningar att lyckas. Mer om det längre fram.

Igår fick jag ett mejl med en önskan om ett skrivet vittnesmål där jag berättar om vad jag hörde av ett samtal mellan två advokater i Gotlands tingsrätts foajé i februari i år. Eftersom jag verkligen gillar de personer som önskar detta vittnesmål och dessutom kan detta vittnesmål vara väldigt väldigt viktigt för dem så skulle jag verkligen vilja skriva det. Men jag har massor med idéer om ämnen som jag vill skriva om. De senaste idéerna är t ex om de två olika svenska översättningarna av Fjodor Dostojevskij:s ”Anteckningar från källarhålet”/”En underjordisk dagbok”. En genomgång med kommentarer av Nina Björks fantastiska bok Lyckliga i alla sina dagar. (Läs den.) Om hunduppfostran. Ja, jag har verkligen huvudet fullt med skriv-idéer. Men jag har inte förmåga att få något gjort. Det tar emot så in i helvete trots att mitt intresse för dessa idéer är enorm.
Det är något fel med mina känslor. För några år sedan hade jag ilskan som drivkraft (energikälla) när jag skrev långa bloggartiklar om Gotlands politik och korruption. När ilskan helt plötsligt försvann, och ersattes av uppgivenhet, så försvann också energin som jag behövde för att skriva. Men detta du läser nu är ett undantag, Jag måste berätta för mig själv vad som hände i natt. För detta viktiga uppdrag har jag någonstans ifrån fått energi.

Så den där begäran om ett skrivet vittnesmål, mitt i min uppenbara oförmåga att skriva, låg i mitt bakhuvud i natt. Dessutom har jag massor med saker hemma som ska göras men inte blir gjorda. Lägga upp byxor t ex – något som gnagt i mig mer än ett halvår. Men den direkt utlösande tanken var det jag måste göra med min bil innan den ska besiktigas om en knapp månad.
Jag måste byta sensorringar till ABS-bromssystemet. Det är inte så jobbigt. Men den komplikation som tillstött är att jag måste få tag i en passande momentnyckel för att med precis rätt kraft dra åt drivaxelmuttrarna.
Jag köpte en ny momentnyckel för bara någon månad sedan. Den trodde jag skulle funka till allt jag kunde tänka mig. Den täcker dragmoment från 20 till 210 newtonmeter. Men när jag nyligen läste i SAAB:ens reparationshandbok så skulle dess drivaxelmuttrar dras med 290 newtonmeter. Fan, tänkte jag. Och fan är det.
En person som inte är som jag skulle inte ha problem att gå till en verkstad och be att få låna en momentnyckel i några minuter; den tid det tar att dra muttrarna till rätt moment. Men jag är introvert och dessutom blyg…

Nyligen har jag läst två bra böcker om vad det innebär att vara introvert. Dels ”Tyst: de introvertas betydelse i ett samhälle där alla hörs och syns” av Susan Cain. Dels ”Introvert : den tysta revolutionen” av Linus Jonkman. Båda är bra. De kompletterar varandra. Vill du bara läsa en rekommenderar jag den förstnämnda. Av böckerna kan man lära vilka karaktärsdrag som är så biologiskt inbyggda att man inte ens behöver plåga sig med att försöka lära sig eller vänja sig vid. Man har helt enkelt inga förutsättningar. Som att få mig att trivas i större grupper av människor eller trivas med stå upp när nationalsången spelas inför en speedway-match… En introvert är en självständigt tänkande individ som inte är benägen att påverkas av grupptryck.

Som introvert har man väldigt svårt för att be någon om hjälp. Det tar emot som fan. Det kan göra riktigt jävla ont bara att tänka på att man kan komma att tvingas be om hjälp. Vilket är vad jag kommer att tvingas göra för att dra åt de två drivaxelmuttrarna på bilen.
När jag gick på högstadiet så ringde min matematiklärare till min mor och sade till henne att hon skulle uppmana mig att fråga om hjälp när det är något jag inte kan. Men jag är ju introvert. Introverta frågar inte om hjälp. Och introverta gillar att tänka och tänka djup och länge. Jag satt hellre en hel lektion och tänkte på ett tal och försökte komma på lösningen än frågade om hjälp. Och jag kom alltid själv på lösningen för eller senare. Jag var alltid bäst eller nästa bäst i klassen på matematikproven… Men jag var och är sämst i världen på att fråga om hjälp.

Att vara introvert och blyg är självklart handikappande i många situationer. Och det är just dessa situationer, där jag är handikappad, som jag undvikit. Men de krav på mig själv och idéer jag ville utföra, som lett till mitt självförakt, krävde just att jag utsatte mig för dessa situationer som jag inte är lämpad för. Det var idéer som innebar att jag måste kontakta människor och oftast att jag skulle konfrontera dem. (Egna journalistiska uppdrag; med mitt mål att förändra världen till det bättre.) Och eftersom jag inte ville utsätta mig för detta så blev idéerna aldrig förverkligade. (Här är ett av få undantag.) Och självföraktet växte, och växte och växte…
Däremot så kan jag utan större problem överträda mina begränsningar i en yrkesroll. Jag hade aldrig problem att ringa upp potentiella kunder och be, till och med kräva, att få komma och visa min portfolio. Och en gång fick jag i uppdrag att ta en genrebild på fyra skolelever. När jag lagt på luren efter att ha tackat ja till uppdraget blev jag helt kall. Hur i helvete ska jag lyckas med detta. Jag som inte känner någon i skolådern och inte vågar ta kontakt med okända och inte vågar be någon om någon tjänst, än mindre någon jag inte känner? Fy fan…
Men till sist tog jag tag i mig själv och gick upp till Alviksskolans lärarrum och berättade om min uppgift och frågade om jag fick kontakta deras elever för att fråga några om de ville ställa upp på bild. Jag löste uppgiften.
Som fotograf har jag tyckt det varit väldigt skönt när jag haft en journalist med mig. En fotograf anses lite som ett bihang till en journalist. Det har inneburit frihet för mig. Jag har sluppit att tvingas vara trevlig och konversera de personer vi träffat när vi varit ute på uppdrag. Jag har kunnat gå några steg bakom och tänka på annat eller fokusera på min uppgift. Men ibland så har jag varit själv ute på uppdrag. Då måste jag ju rycka upp mig och bete mig socialt, så gott jag kan. Efter ett sådant tillfälle, då jag skulle ta porträttbilder på en chefsperson, blev jag uppringd av den uppdragsgivande tidningens redaktionssekreterare. Redaktionssekreteraren överraskade mig genom att berätta att personen jag fotograferat hade sagt att jag var trevlig. Jag hade aldrig tidigare uppfattat mig som trevlig. Fast eftersom fler har sagt det sedan dess så börjar jag nästan tro att det är sant…

Ångestattacken i natt – ja, det var som en attack – tog mig med total överraskning. Sedan början av november förra året har jag mått prima. Detta har visat sig inte minst genom min alkohol och drogkonsumtion. I år har jag supit två gånger och rökt hasch i en vecka. Det är all time low. Jag har aldrig någonsin tidigare trott att jag skulle kunna känna mig så harmonisk. Förutom dessa tre tillfällen har jag inte haft minsta sug eller lust att droga eller supa. Det är fantastiskt tycker jag.
Men i natt var det för djävligt. Jag kan inte minnas att jag haft så intensiv ångest tidigare. Så jag tog två Attarax. De är väldigt svagt ångestdämpande. De räckte så klart inte. Så vad gör man då? Några få gånger i mitt liv, när jag haft riktigt intensiv ångest och inga droger har jag skurit mig i armarna. Det funkar ju så att smärtan i psyket blir överröstat av smärtan i skärsåren. Då mår man trots allt bättre. Men det finns en metod som är bättre än att skära sig. Det är att bränna sig. Det ger en härlig sveda som sitter i länge. Så i natt eldade jag på med tändaren så det luktade bränt kött och efter fem tio minuter sov jag gott.

2 tankar på “Självförakt och ångest – jag trodde vi sagt farväl”

  1. Hej Magnus!

    Jag måste få säga att mycket i din ovanstående artikel skulle fungera som en korrekt beskrivning av mig själv. Jag är själv en person med introvert läggning och jag känner igen mig i mycket av det du säger. Din ovilja att be andra om hjälp och den olust som uppstår då man hamnar i situationer då man förväntas vara trevlig och social är något som jag också känner. Oförmågan att få saker och ting gjorda trots att man brinner för en massa idéer är också något jag känner igen mig i även om jag ibland kan få korta infall av handlingskraft då jag nästan går över åt andra hållet och nästan går till överdrift. Det intressanta är att när jag väl har utfört något som jag länge har skjutit framför mig och undvikit så infinner det sig nästan alltid en känsla av välbehag och stolthet över min bedrift, ett bevis för mig själv att jag faktiskt kan när jag väl bestämmer mig. Problemet är att dessa stunder är lätträknade.

    Som många andra introverta människor så tycker även jag om att fördjupa mig i olika ämnen och frågeställningar. Min favoritsyssla är att läsa, titta på film och att filosofera (jag har en utbildning i filosofi vilket passar min läggning ganska väl). Det finns dock tre personer i mitt liv som jag tycker om att umgås med och som jag kan vara mig själv med och det är min hustru och mina barn.

    Hur som helst så vill jag avsluta med att säga att du definitivt inte är ensam när det gäller din introverta läggning.

    Jag fann din trevliga blogg när jag sökte på Susan Cains bok på internetbokhandeln Bokus. Jag har beställt hennes bok och ser fram emot att få läsa den. Har du sett hennes föreläsning på sajten ”Ted”? Om inte så kan jag rekommendera den.
    http://www.ted.com/talks/susan_cain_the_power_of_introverts.html

    Ta hand om dig.
    Vänliga hälsningar/
    Magnus Gahnström

  2. Hej!
    Det där med välbefinnandet, när man väl gjort något, är så tydligt att en undrar varför man inte gör något bara för att få känna välbefinnandet. Fast motståndet tar ju oftast överhanden.
    Oftast när jag sitter framför datorn en längre tid och bara surfar runt i stort sätt planlöst, utan mening eller mål, så infinner sig en fruktansvärt psykiskt plågsam tomhetskänsla. Det är väl skapandets motpol?

    Läsning är mitt största intresse. Film är jag inte alls mycket för. Men jag är väldigt intresserad i filosofi. Jag pod-lyssnar på alla P1:s Filosofiska Rummet. Men jag har inte läst så mycket, men önskar att jag satsade mer engergi på att göra det. Men de tre Georg Henrik von Wright pocketar jag har har jag läst några gånger. Och så har jag låst några sådana där Gunnar Fredriksson-böcker. Filosofiska andrahandsuppgifter kanske en kan kalla dem. Och Tännsjö. Men jag har varit i Cambridge bara för att känna atmosfären av platsen (Trinity Collage) där Wittgenstein och von Wright verkat. En utbildning i ämnet skulle jag mycket väl ha kunnat tänka mig när jag var yngre.

    Jag får väl ta mig en titt på Susan Cain-föredraget.

    mvh
    Magnus

Lämna en kommentar