logo

Magnus Berg – Motbild.Se

Min bild av världen

På Gotland gör man skillnad på mitt och ditt…

Gotland - söndag 8 december 2013

131122-002

131122-004_bearb

Den saga har här tänker berätta må ha vissa likheter med verkligheten. Jag ber om ursäkt för detta. Jag beklagar också om någon jävla idiot skulle känna sig träffad. Sagan är helt och hållet uppdiktad. Alla likheter med verkliga personer och platser är enbart tillfälligheter. – Ni tror väl ändå inte att jag är så hämndlysten att jag framställer en i högsta grad existerande idiot som idiot? – Som sagt detta är bara en fantasiprodukt, en saga. Men en saga som berör ett i högsta grad viktigt ämne – moral.

—–

Det var en gång en man som hette Magnus. Han bodde på den då ännu ganska sagolika ön Gotland i en då ännu ganska idyllisk ort som hette Burgsvik.

Ordet Magnus kommer från latin och kan ges följande svenska betydelser: stor, enorm, gigantisk, mycket, kraftfull, lång, hög, bred, utökad, utmärkt, mäktig, framstående, förnäm, duktig, tydlig, säker, stolt, riktig, äkta, intensiv, högljudd, märklig, anmärkningsvärd, gammal, viktig, betydelsefull.
Somlig stämmer in på denne Magnus medan det mesta är helt fel. Dock var Magnus väldigt nyfiken och intresserad av att lära sig allt han behövde kunna för att leva så självständigt som möjligt. Ett av dessa områden Magnus ansåg sig behöva kunna var att reparera sin bil. Under sina många år som bilägare hade han bara två gånger lämnat in en bil på verkstad. Ena gången för att han inte hade nödvändig utrustning för att göra hjulinställningar efter att ha bytt en hjulupphängning. Andra gången för att ha helt enkelt inte kunde fatta vad i felet bestod. – Det var en trasig hamndbromsvire. – Annars gjorde han allt själv. Som att byta kamrem, bromsrör, bromsok, olja, tändstift, drivknut och topplockspackning samt justera ventiler och tändning.

Den här sagan utspelar sig vid tiden när Magnus tänkte byta bromssystemets ABS-kransar på framaxeln. Eftersom framaxeln dessutom är drivaxel så förväntade sig Magnus att navmuttrarna skulle sitta väldigt hårt. Magnus hade läst i reparationshandboken att de skulle dras fast med 270 newtonmeter. Det är hårt. Dessutom har muttrarna säker satt sig fast som fan under de sexton år bilen rullat på saltade vägar. Magnus insåg att han behövde ett väldigt långt skaft till momentnyckeln för att orka dra loss muttrarna. Magnus höll därför utsikt efter ett långt rör – minst en meter – som kunde användas till att förlänga skaftet på hans momentnyckel.

Varje morgon gick Magnus ut på promenad med sin golden retriever Linux. Ordet Linux kommer från datoroperativsystemet Linux – som Magnus gillar skapt – och som en homage till detta döpt sin hund efter.
Denna morgon gick Magnus och Linux på en liten väg, eller snarare stig, som går längs Burgsviks södra sida, från campingen upp till Hoburgsvägen. När de kom upp till den stora gamla kvarnen – en mäktig holländare – stannade Linux och tittade intensivt bakom kvarnen. Magnus undrade vad som var så intressant. När Magnus kom upp bredvid Linux såg han att två skator hoppade omkring på gräset en bit bort. Och bakom skatorna såg han en skrothög med massor av rör.

Eftersom området runt kvarnen ligger helt öppet, utan staket eller andra avgränsningar, och Magnus hade ett svagt minne av att ha läst någonstans att marken runt kvarnen var en allmänning, gick Magnus fram till skrothögen.
Där låg massor med rör av olika längder och dimensioner. En del helt rostiga andra med färg kvar. Något skulle definitivt passa som förlängningsskaft till momentnyckeln. Uppenbarligen var det gamla vattenledningsrör som rivits ut ur kvarnen. Där låg också massor av annan skrot och rostade.

Magnus hade inte en susning om vem som ägde kvarnen. Han hade bara sett att det varit någon form av mänsklig aktivitet vid kvarnen vid några få tillfällen på somrarna. Därför visste ha inte vem han skulle fråga om lov att ta ett rör ur högen. Men vem, tänkte Magnus, skulle bli sur om han plockade ett gammalt utrivet vattenledningsrör ur skrothögen? De som lagt skrotet där skulle ju få mindre skrot att köra bort om han tog ett rör. Ägaren till skrothögen verkade uppenbarligen inte så särdeles motiverad att själv sköra bort skräpet. Själv skulle Magnus bara bli glad om något han slängt skulle kom till användning och han själv slapp besväret att köra iväg det till en återvinningsstation eller skrot. Så tänkte alltså Magnus…

På eftermiddagen skulle Magnus åka till Hemse och köpa en brännare så han kunde värma skruvar och muttrar som eventuellt var fastrostade. Då tyckte han det var lämpligt att samtidigt ta med sig momentnyckel och åka upp till kvarnen och se ut sig ett rör som passade som förlängningskaft.

Magnus hittade ett rör (se bild). Det var längre än en meter och totalt rostigt både utvändigt och invändigt. Troligen var det ett före detta vattenrör som legat nedgrävt i marken.

När Magnus höll på att stoppa in röret på golvet bak i bilen hörde han en röst.

– Vad gör du här?

– Jag var bara och tog ett gammalt rör ur högen.

Samtidigt som mannen kommer närmare plockar Magnus fram röret för att visa vilket jävla rostigt skitrör det är han valt ut.

– Det är stöld.

Magnus blir mer förvånad än rädd av denna absurda anklagelse. Strikt juridiskt så är det kanske någon form av  stöld. Men praktiskt och realistiskt så är röret en skitsak utan något ekonomiskt eller knappast ens praktiskt värde.
När Magnus sedan kom hem kollade han upp skrotpriser för att se om röret kunde ha något ekonomiskt värde som skrot. Magnus såg på nätet att för järnskrot betalde skrotarna mellan 75 och 90 öre per kilo. Ponera att röret vägde 5 kilo. Då skulle det ha ett skrotvärde på mellan 3,75 och 4,50 kronor. Så stöld var inte rätt benämning på det Magnus gjort.

Efter att ha kollat upp skrotpriserna började Magnus fundera på om rören kunde ha något annat värde för den så upprörde mannen. Med tanke på att han såg ut som en 40-åring som aldrig fått fett på sylen  så kanske rören som låg där var hans samlade sexuella erövringar. Röret kanske hade affektionsvärde – ett känslomässigt värde för honom. Kanske blev mannen helt enkelt svartsjuk när Magnus försökte dra iväg med hans rör. Visserligen fanns det många andra rör i högen – de flesta i betydligt bättre skick och med färg – men det Magnus tänkte använda som förlängningsskaft kanske var en av favoriterna som gett mannen många njutningsfulla ögonblick.

– På Gotland gör man skillnad på mitt och ditt, sade mannen.

Man ska inte generalisera, och moralisera, på detta sätt eftersom det är så lätt att generaliseringarna kastas tillbaka i form av negativa generaliseringar.
Och slickar uppåt och sparkar neråt, skulle Magnus ha kunnat tillägga.
Dessutom kom Magnus att tänka på sina gotländska grannar i kvarteret där han bor. De släpper inte in fastighetsskötaren eller kvartersvärden utan att själva vara hemma. När gotlänningar misstror gotlänningar så blir mannens beskrivning av gotlänningarnas ärlighet inte övertygande. Dessutom mindes han förra vintern då samtliga Storsudrets stränder avsöktes av diverse traktorburna och fyrhjuldrivna som tog sig rätten, som de enligt lag inte har, att ta hand om virke som tappats av ett fartyg som drabbats av en storm.
Utifrån sina erfarenheter, från uppväxten och sitt 40-åriga liv på fastlandet, så litar Magnus på fastighetsskötaren, kvartersvärden, mattläggaren, målaren och på de som brukar komma från Anticimex. De är samtliga gotlänningar. Han tror inte att de stjäl eller snokar. Han tror inte de är vare sig hederligare eller ohederligare än fastlänningar. Magnus är därför aldrig hemma och vaktar på dem.

– Det är gamla saker som tillhörde kvarnen, sade mannen som svar på Magnus påpekande att det bara var skrot som låg i högen.

På mannen lät det som om det var värdeföremål – antikviteter. Magnus såg då i sitt inre hur mannen köar med sitt rostiga rör till Antikrundans värderingsmän, och dialogen som då utspelar sig.

– Hur mycket tror du röret är värt.

– Det är en äkta gotländsk antikvitet som säkert är värd 40- 50-tusen.

– Tror du verkligen det.

– Absolut! Röret är gotländskt.

– Vill du att jag berättar hur mycket det är värt?

– Ja.

– Röret jag håller i min hand kan du få mellan 4 och 5 kronor för på en skrot.

– Du ljuger. Du ska fan inte komma från fastlandet och ljuga för oss. Du vet inget om gotländska antikviteter din jävlva fastlänning.

Där bryter SVT inslaget i mitt huvud.

– Du ska vara tacksam att jag inte polisanmäler dig, avslutade mannen meningsutbytet vid kvarnen.

Det skulle vara roligt att se polisen ta emot en anmälan för stöld av ett rostigt järnrör, tänkte Magnus. Polisen hade nog ansett att mannen var en idiot, vilket blev Magnus slutsats efter att ha tänkt igenom mötet med denne man.

—–

Bilderna ovan tog Magnus någon månad efter sagans händelser. Magnus har vänligen ställ dem till mitt förfogande genom att sända dem per e-post från sagans värld.
På undre bilden ser man det rör som sagans konflikt handlar om. Det är alltså återbördat till skrothögen och ligger där nu, till ingens nytta, och rostar.

—–
Andra bloggar som skriver intressant!

Skriv kommentar


Lämna en kommentar