Mediekritik av Umberto Eco

140214-003_bw
Texten nedan är ur Umberto Eco:s essaysamling ’Vad kostar ett mästerverk’ utgiven på svenska 1987. Den är till fullo applicerbar även på dagens svenska medier. Läs och lär dig bli mediekritisk.

Televisionären av Umberto Eco

Hur många nyheter innehåller TV:s nyhetsprogram? Hur presenteras de? Hur mycket och på vilket sätt manipuleras de? Från onsdagen den 20 januari till och med söndagen den 30 satte jag mig framför teveapparaten och såg och förde anteckningar över fyra nyhetsprogram per dag: ett på förmiddagen, ett på eftermiddagen och två på kvällen. Jag hoppade över nattsändningen eftersom den är densamma som klockan 20.30 utom vid exceptionellt allvarliga händelser. En sådan studie har gjorts och görs systematiskt och koncentrerat i Bologna av forskargruppen Strumenti Audiovisivi e Pubblico (Audiovisuella Hjälpmedel och Allmänheten) genom att registrera tidpunkter, nyheter och gester och utarbeta noggrann statistik. Men resultatet av deras arbete fyller volymer som inte är lättillgängliga för tevepubliken. Jag begränsade mig till en snabbundersökning (som på grund av programmens repetitiva monotoni åsamkat mig svåra nervösa besvär) eftersom jag bara ville få bekräftelse på ett intryck man ofta får när man ser sporadiskt på något av nyhetsprogrammen. Låt mig förklara: genom mångårigt tevetittande skaffar man sig en negativ bild av nyhetsprogram, som när den sedan jämförs med ett enstaka program tycks bestridas av fakta. Det är svårt att i en enda nyhetssändning finna de monstruösa falsifikationer och ogrundade utelämnanden som borde kräva ingrepp av parlamentskommittén och man blir nästan övertygad om att djävulen i grund och botten inte är så otäck som han utmålas. Men om man försöker se minst tjugo sändningar och sedan jämför dem med tidningarna nästa dag (för att få en tillförlitlig åsiktskurva använde jag mig av tidningarna Corriere della Sera , Il Giorno och Il Manifesto).

Mycket mer subtila former av uppbyggnad och spridning av en nyhet börjar då skönjas och jag har försökt sammanfatta dessa i tio Manipuleringsregler utökade med Mona Lisa-effekten och Pelegattieffekten.

Tevenyheterna klockan 13.30 har formen av en nyhetsspalt för tittare som gått ut gymnasiet. Här förekommer litterära krönikor och på fem dagar såg jag ett reportage om Verga, ett om Max Ernst, ett om Dreyer och ett om Diego Fabbri. Den politiske kommentatorn drar sig inte för att uttrycka ironi, både genom tonfall och uttryckliga kommentarer. Ett typiskt exempel fanns i nyhetssändningen den 27 klockan 13.30, då man berättade om kaparen som dödats av FBI-agenter med följande kommentar: ”beväpnade kapare är det tydligen skottpengar på . . ” Att en kommentator påtar sig det kritiska ansvaret och uttryckligen framför sin kritik är positivt, men på två villkor: att det gäller samtliga nyheter och att det inte åtföljs av en mindre uppenbar manipulering som framförs som objektiv rapportering. I nyhetssändningen den 29 klockan 13.30 ger Gustavo Selva i torr och saklig ton ett slags ledarkommentar till den kinesiska kritiken av Nixonplanen. Nixon har lagt fram en plan ”för fred”, ”och ändå” är Kinas svar ”skeptiskt och negativt”. Kina betraktar de amerikanska villkoren som ”orimliga”, medan andra observatörer anser att detta är det enda ”förnuftiga” sättet att göra slut på kriget. Det kinesiska förslaget innebär ”att Sydvietnam helt enkelt införlivas med det kommunistiska Hanoi”. På samma vis bedöms det kommunistiska toppmötet i Prag explicit som ett sovjetiskt försök att utöva påtryckningar mot Tjeckoslovakien.

Varför ägnas då inte en liknande ledarkommentar åt regeringskrisen, vilken i stället summeras på det mest iskalla och obegripliga sätt? Detta sker på basis av Manipuleringsregel nr l: ”Man kommenterar endast det som kan eller bör kommenteras.” Men resten då? Nyhetssändningen den 27 klockan 13.30 hade inlett raden av notiser angående Vietnams reaktioner på den amerikanska planen, som av kvällsnyheterna hela tiden kallades ”åttapunktsplanen” eller ”Nixonplanen”. Morgonnyheterna lade däremot upp det hela så här: i Vietnam råder ett tillstånd mittemellan krig och fred, Nixon föreslår en ”fredsplan” och vietnameserna vägrar acceptera denna. När man nu fastslagit motsättningen ”krig kontra fred” är det uppenbart att vietnameserna instinktivt placeras på krigssidan, i synnerhet som Nixons förslag hela tiden presenteras som ”erbjudanden”, ”hopp om dialog”, medan den vietnamesiska kritiken omnämns som ”tydligt avståndstagande” eller ”avmätt svar”. Hela kontexten tycks vara utformad för att inpränta uppfattningen att Hanoi vill ha krig och Nixon fred. Här kan vi då formulera Manipuleringsregel nr 2: ”En verkligt vinklad nyhet behöver inga uttryckliga kommentarer utan grundar sig på valet av adjektiv och ett listigt spel med motsättningar.”

*

Förmiddagens nyhetssändning är annorlunda. Om 13.30-sändningen strävar efter att vara som en politisk-kulturell veckotidskrift, så vill denna vara som en folkkär damtidning. De politiska nyheterna är reducerade till ett minimum medan det vimlar av kuriosanyheter: oväder, Varesesjöns rening, intervjuer med alpbor, modekollektioner. Kvällsnyheterna i kanal 1 har däremot den ”oberoende” dagstidningen som modell. Uppläsarna tycks göra sitt yttersta för att vara känslomässigt neutrala och ge sken av att täcka alla nyheter. Nyhetssändningarna i kanal 2 hade en gyllene tid när de leddes av berömda journalister som uttalade sig om dagens händelser och lät olika sidor komma till tals men är nu som en landsortstidning som använder sig av stoff från nyhetsbyråerna och de vill helst klara av det hela på en kvart för att ge plats åt ”Kvitt eller dubbelt”.

Låt oss då ta en titt på kvällsnyheterna i kanal 1. Man håller en neutral ton och aktar sig noga för varje slag av kommentarer men gör ett första urval genom att eliminera vissa nyheter på basis av den grovt tillyxade Manipuleringsregeln nr 3: ”Bättre tiga än tvivla”. Nyhetssändningen den 26 klockan 20.30 berättade om en studentdemonstration i Kairo men försummade att nämna händelserna vid universitetet i Milano, några brandbomber i New York samt att man avgjort frågan om folkomröstningars laga giltighet. I nyhetssändningen den 27 klockan 20.30 nämndes inte strejkerna i Porto Marghera på grund av SAVA:s nedläggning, regeringsrättens dom som gör det omöjligt att jävförklara en domare på grund av hans politiska åsikter, nedläggningen av Paris-jour och inte heller de franska journalisternas strejk mot televisionens intrång. Nyhetssändningen den 28 klockan 20.30 nämnde inte de formella förhör som hållits med tjugofem studenter och lärare i Castelnuovo, de privata opinionsundersökningarna bland kristdemokraterna och de andra partierna i folkomröstningsfrågan och inte heller offensiven i Bonn mot både kommunister och nynazister. Däremot berättade man – uppläsarna minns det säkert – om en dödsolycka på en arbetsplats i Novi och om sjukhuset i Catania. Låt oss då se hur de rapporterade detta.

Nyheterna den 27 klockan 20.30 säger att det förekommit oroligheter mellan strejkande och polis vid sjukhuset i Catania, man nämner antalet sårade och meddelar att strejken fortsätter. Man dröjer vid denna nyhet några sekunder och skapar hos tittarna – när den första nyfikenheten lagt sig – ett förutsägbart tillstånd av avslappning och ouppmärksamhet. Först på slutet nämner man att sjukhuspersonalen inte fått lön på två månader. Det är detta som vi kommer att kalla Mona Lisa-effekten med hänsyftning på en berömd skämtteckning av Charles Addams, där man ser en biografsalong fylld av gapskrattande ansikten. När man betraktar publiken närmare upptäcker man Mona Lisa i vimlet och hon ler naturligtvis bara. Den komiska effekten är slående men man måste betrakta bilden länge och noga, annars ser man bara en likformig massa av skrattande ansikten. När nu en nyhetsnotis har en kort exponeringstid och man bara hör uppläsarens röst utan att ögat stannar vid en speciellt betydelsefull bild, är det självklart att det verkligt viktiga – speciellt om det fördröjs – går förlorat. Härav Manipuleringsregel nr 4: ”Sätt in en obekväm nyhet när ingen längre väntar sig den.”

I samma nyhetsinslag fanns också en annan viktig händelse, nämligen att det kastats tårgasbomber i sjukhusets barnavdelng. I nyheterna den 27 klockan 20.30 nämndes inte detta, den 28 klockan 20. 30 meddelades det att det gällt ”patienterna på de pediatriska avdelningarna”. Ännu en Mona Lisa-effekt, den här gången åstadkommen genom snabb uppläsning och genom att använda ord som de flesta inte begriper, enligt Manipuleringsregel nr 5: ”Säg aldrig gröt när du kan säga havregrynshopkok.” Att denna notis sedan kom för sent visar en annan tendens hos teves nyhetsmakare som kan sammanfattas i Manipuleringsregel nr 6: ”Ge hela nyheten först när dagspressen dagen efter redan spridit den.” Den 27 förtegs händelsen med barnen, på morgonen den 28 rapporterades den av alla tidningar, den 28 på kvällen nämndes den, fastän mycket kryptiskt. Samma sak hände till exempel med Hanois avvisande av Nixons förslag. Den 27 säger tevenyheterna att vietnameserna inte går med på förslagen, den 28 uppger tidningarna att avslaget bara rapporterats i en radiosänding men att det officiellt fortfarande finns möjligheter till förlikning. Tevenyheterna följer denna linje redan samma dag och visar den 29 en försiktig optimism.

*

Låt oss nu se på ett annat fall av ”pressbogsering” som kompliceras av det vi ska kalla Pelegattieffekten. Tevenyheterna den 26 klockan 20.30 rapporterar att en arbetare vid Italsider i Novi avled när han föll ned på ett transportband. Därefter meddelas att fackförbunden utlyst en strejk ”i avsikt att precisera reglerna för fackförbundens handlande när det gäller olycksskydd på arbetsplatsen”. Uppenbarligen finns det ingen som bär skulden. Morgonen därpå preciserar Corriere della Sera i klartext att arbetaren fallit därför att det saknades ett visst skyddsräcke som faktiskt var föreskrivet. Den 27 klockan 20.30 meddelas det att tjugotusen arbetare vid stålverken i Taranto strejkar för mänskligare arbetsvillkor. Men nyheten är helt isolerad. Tevenyheterna den 28 klockan 13.30 (efter ett långt direktreportage med Massimo Inardi) talar bland annat om arbetarens begravning och först mot slutet av inslaget (Mona Lisa-effekten) säger man att fackförbunden ”klagar över bristen på tillräckliga åtgärder för att värna om människoliv på fabrikerna”. Tevenyheterna den 28 klockan 20.30 gör en teaterkupp. Tito Stagno meddelar dramatiskt att Donat-Cattin har hotat Italsider: antingen ser de till att vidta alla säkerhetsåtgärder eller också kommer yrkesinspektionen att tvinga dem till att inställa verksamheten i varenda fabrik. Sensation hos tevetittarna. Observera att ingen någonsin utrett frågan om entreprenader, som är kärnan i hela historien. Man förstår alltså inte varför i hela världen Donat-Cattin är så förargad. Detta är Pelegattieffekten: kaptenen kallar på korpralen och ber honom att så taktfullt som möjligt meddela soldaten Pelegatti att dennes föräldrar avlidit, varvid korpralen kommenderar ”alla soldater med föräldrar fortfarande i livet tar ett steg framåt!” och tillägger sedan i ilsken ton: ”Pelegatti har som vanligt ingen reda på sig! Rättning bakåt!” I detta fall tillämpas dessutom Manipuleringsregler nr 7: ”Yttra dig endast om regeringen redan yttrat sig” och nr 8: ”Förtig aldrig ett ministeringripande.”

Man begär naturligtvis inte av en tevekommentator att han ska engagera sig personligen i kritiken mot Italsider eller mot sjukhusstyrelsen i Catania, men om de båda nyhetsinslagen i stället för att uppläsas hade åtföljts av ett filmavsnitt och intervjuer med fackföreningsfolk och arbetare, skulle problemen kommit fram av sig själva. Men här kommer Manipuleringsregel nr 9 in i spelet: ”Viktiga nyheter bör endast framföras muntligt, de oviktiga kan och bör filmas.” I nyheterna den 29 klockan 13.30 får man till exempel veta att en annan arbetare krossats till döds av en stor packlår på ett varv i Neapel. Eftersom det är ett aktuellt tema är vi alla nyfikna på att se denna lår. Inte en skymt. Direkt efteråt meddelas att polisen i Turin har återfunnit stulna kläder och det visas en film där man får se kläder, kläder och äter kläder. Någon invänder säkert att det inte är sant att viktiga nyheter inte filmas. På fem dagar har vi sett filmer om studentprotesten i Kairo, de alldeles nyss dödade amerikanska kaparna, eldsvådan i en katedral i Nantes, ett heroinbeslag som franska polisen gjort. Men här tillämpades Manipuleringsregel nr 10: ”Viktiga händelser visas endast om de äger rum utomlands.” Studenterna i Kairo kan visa, men inte studenterna som drabbar samman med polisen i Milano.

Är kanske den egyptiska televisionen snabbare än den italienska? Svaret på detta kan vara följande, vilket är en slutsats av de tjugo nyhetsprogram jag undersökt: alla filmteam var utspridda på samtliga Italiens hundra städer för att visa hur dessa såg ut just i det ögonblick då den första snön föll. Ständigt upprepade bilder av isbelagda motorvägar är visserligen bra för att avråda folk från att ge sig ut i trafiken, men den journalistiska extas med vilken man visade dessa städer insvepta i vinterns vita mantel var besynnerligt våldsam. Kanske därför att snönyheter förutom att vara angenäma att skåda också förefaller vara absolut sanna och stärker tittarens tilltro när han går fram till fönstret och ser att det verkligen snöar och därför drar slutsatsen att teve säger precis det är. Därför hade vi inga teveteam som kunde filma den domare som berättade hur och varför han inlett fyrtiotvå processer mot fascisterna i Ordine Nuovo (vilket framfördes muntligt av Bersani i tevenyheterna den 30 klockan 11.30) och vi får vara evinnerligt tacksamma för att nyhetsprogrammet den 30 klockan 13.30 kunde ägna en lång och engagerad intervju med den domare som väckt åtal mot kosmetikaindustrin. Det är värdefullt att dokumentera fiffel med kosmetika men varför inte också dokumentera nyfascismen?

Genom att inte visualisera de obekvämaste nyheterna och således göra dem ointressanta dränker tevenyheterna de viktiga händelserna i en sorts konstant borborygmi som dämpar tittarnas uppmärksamhet. Men hjälp av Mona Lisa-effekter och Pelegattieffekter och genom sin oförmåga att föregripa pressen när det gäller att rapportera en viktig nyhet (genom att alltså spela bort den enda fördel TV har framför tidningarna), genom att fördomsfritt behandla endast utlandsnyheter (på samma sätt som seriösa tidningar presenterar nakna bröst endast om de tillhör färgade kvinnor), genom att få ledan att framstå som objektivitet, lyckades tevenyheterna till exempel att i fem hela dagar tala diffust om regeringskrisen och bara återge officiella uttalanden utan att lyckas förmedla en enda av de nyheter som dagstidningarna klarade av med en enda liten rubrik. Man begrep aldrig om och på vilket sätt det var svårt att komma överens, om och när socialisterna hade börjat ge vika och sä vidare. Även här hade det räckt med att intervjua observatörer ur olika läger. Genom sina ansträngningar att förbli opolitiska väckte tevenyheterna med andra ord leda och avsmak för politik. Såvida det inte var fråga om yrkesmässigt utövad oförmåga: krisen fick inte uppröra någon. I gengäld ansträngde sig nyhetsmakarna dag efter dag med att berätta allt om båtmässan och underrätta oss om att den tid nu var inne då alla kunde äga en havskryssare. Och väckte därmed ett hopp om att sjukhuspersonalen i Catania, som vi aldrig fick se i bild, när de nu får ut sin innestående lön ska kunna unna sig en av de där tjusiga katamaranerna som tevekamerorna visade upp ur alla vinklar.

1972

Är du intresserad av mer mediekritik så rekommenderar jag Anders R Olsson:s bok Lögn, förbannad lögn och journalistik från år 2006. Anders R Olsson har en riktigt gedigen bakgrund på Sveriges ”ledande” medier – bl a DN, TT och SR:s Ekot. Han vet därför hur media arbetar för att manipulera oss läsare, lyssnare och tittare. Han har dessutom arbetat som lärare på ”journalisthögskolan” – JMK på Institutionen för mediestudier vid Stockholms universitet – samt skrivit ett flertal böcker på uppdrag av Svenska Journalistförbundet. Klicka på länken för att gratis hämta Lögn, förbannad lögn och journalistik i pdf-format.
Tyvärr dog Anders R Olsson 22 september 2012. Hans intressen var yttrande- och informationsfrihet, offentlighet och öppenhet, personlig integritet samt journalistik (dess kvalitet, etik och samhällsfunktion). Han hade behövts ibland oss nu och i framtiden.

Andra bloggar som skriver intressant!

Klinte Bil och Buss AB vandaliserar bostadsområde i Burgsvik

140220-001

140220-002

140220-003

Jag har aldrig tidigare bott på en plats där en anlagd och välskött gräsmatta använts som bilväg. Men där jag bor i Burgsvik så är det regel att bilar kör över bostadsområdets gräsmatta. Och under höst, vinter och vår är gräsmattan så vattensjuk att det blir stora skador i den. Samt att de flesta bilar då kör fast.

Hittills har ingen bilförare åtgärdat de skador som de tillfogat gräsmattan. Men idag var jag på ett lysande humör. Jag var inte bara förbannad. Det är jag ofta. Jag var, och är, skitförbannad sedan några dagar tillbaka. Det är jättebra. Då låter jag mig inte hindras av min hämmande, jävla töntiga, konflikträdsla. Jag agerar.

När jag såg att bilen från Klinte Bil och Buss AB avlägsnat sig (enligt uppgift från en granne med hjälp av ett tillkallat fordon) såg jag att skadorna i gräsmattan var kvar. Då ringde jag Klinte Bil och Buss AB och gav dem ultimatum.
Nu blir det spännande att se om de tar sitt ansvar. Annars blir det polisanmälan i morgon. Brott mot terrängkörningslagen samt skadegörelse. Men jag ger Klinte Bil och Buss AB möjlighet att slippa detta. Om de åtgärdar de skador de orsakat.

För min del så har jag nu fått ett prejudikat för hur jag ska agera när andra kör fast i bostadsområdets gräsmatta.

Här, idag… på två fotografi

140216-001

140216-002

Idag var första dagen på länge som det var njutbart att sitta ute och äta frukost. Riktigt njutbart. Underbart. En del i detta var att jag mot min vana valde att sätta mig i lä. Annars, när jag är ute på Killingholm, sitter jag alltid längst ut på uddens spets med talldungen bakom mig och utsikten mot Hoburgen framför mig. Där blåser det nästan jämt. Men idag kändes det så skönt när jag kom gående i lä norr om talldungen att jag valde att sitta där. Visserligen gick jag miste om den fantastiska vyn över havet men den behagliga temperaturen uppvägde med råge utsiktförlusten. Det var till och med så skönt att jag tog av mig kängorna och luftade fötterna. Fötter piggnar till och känns bättre om de får komma ut i friska luften en stund. Efter att ha fått i mig te och smörgås satt jag kvar och njöt och sjöng kärlekssånger om och för Linux. När jag slutligen reste mig upp för att gå blev jag överfallen av Linux. Mina sånger hade fått hans hjärta att smälta. Han klängde fast vid mitt ben och försökte våldta mig. Det känns fint att vara attraktiv och älskad…

Golden retrievern Linux kliver ur vinterbadet

140205-002Linux någon timme innan han kom bort idag

Jag skrev igår att Linux hade kommit bort. Han hade ju då, när jag kom hem och senare, uppträtt skamset vilket fått mig att vilja lyfta honom genom att gosa extra mycket med honom. Tydligen var det inte rätt medicin. Idag kom han bort igen.

Under sina två år (han fyller två år i morgon) har han tidigare kommit bort tre fyra gånger. Så att han nu kommit bort två dagar i rad är ju själva fan. Han ska ju hålla reda på mig.

Idag,när jag ensam gick hemåt, gick jag och funderade på hur jag skulle få honom att, till skillnad mot igår, fattat att det inte är OK att han avlägsnar sig så långt och länge att han tappar bort mig. Jag alternerade i tankarna mellan att ta honom i nackskinnet och läsa lusen av honom eller helt nonchalera hans existens. Jag kom fram till att jag, när jag kommer hem, tar honom i nackskinnet och läser lusen av honom direkt när han kommer fram till mig och sedan nonchalerar jag honom resten av dan. – Jag har ju lärt och trott på att korrigering av hundar ska ske medan de gör felet. Efteråt ska det vara försent. Så är det nog för det mesta. Men igår var jag, och är fortfarande, övertygad om att Linux förstod att han gjort fel som tappade bort mig under morgonpromenaden. Hans beteendet under eftermiddagen och kvällen var försiktigt och han var ovanligt lydig.

Men när jag kom hem idag så låg han inte på trappan. Så jag åt frukost och blev allt oroligare. När jag tog på mig för att ta bilen och åka ut och leta efter honom sade jag till mig själv: Linux, allt är förlåtet.

Jag hittade Linux redan vid campingen. Då var han skitig som fan och på väg hem. Och eftersom jag p.g.a. min oro redan förlåtit allt så var vi båda lika odelat glada att ses. Han hoppade in i baksätet och så åkte vi hem till duschen och maten.

När vi nästa gång ska ut och gå ska jag se till att han håller sig inom synhåll. De allt för långa utflykterna måste stävjas.

Hundars lokalsinne och risker när de springer bort

140204-001

Idag kom Linux bort. Han brukar springa sina rundor, när vi är ute och går, och sedan leta upp mig. Men idag tappade han bort mig.
Jag fortsatte dock att gå. Dels var jag sur över att han inte höll koll på mig, och jag ville inte avbryta min planerade promenad av den anledningen. Dels visste jag att Linux skulle springa hem när han givit upp hoppet om att hitta mig. Hundar har fantastiskt lokalsinne.
Så jag fortsatte den planerade rutten och åt ensam frukost i solen. Men helt utan oro för Linux var jag inte. Märkliga otänkbara livsfarliga händelser kan inträffa – mer om det nedan. Promenaden i solskenet blev därför inte så underbar som jag tänkt mig.

Jag lärde mig av min förra golden retriever Alfa att hundar har ett väldigt bra lokalsinne. Bättre än mitt, och jag är ändå inte särskilt bortkommen. Så när Alfa och jag var ute och gick och jag blev osäker på vägvalet så brukade jag låta Alfa ta befälet.

Detta med Alfas lokalsinne, och att jag brukade följa honom när jag var osäker, berättade jag för min mor. Så vid ett tillfället när hon hade hand om Alfa, och var ute i en ganska okänd skog och gick, och plötsligt inte visste var hon var, kom hon att tänka på vad jag sagt. Hon lät Alfa gå före. Och de gick under Alfas ledning, genom skogen, rakt på huset där de för tillfället uppehöll sig.

När Linux och jag var och besökte samma hus, i samma för mig ganska okända skog, så visade sig Linux vilja ta befälet. Han verkade så självsäker och verkade vilja gå precis den runda jag tänkt ta. Själv kom jag inte ihåg hur man gick, eftersom jag bara gått den en gång, och det var flera år sedan. Så jag lät Linux leda mig.
Jag trodde att Linux tidigare gått den rundan ihop med min mor och hennes man. Så jag gick lydigt bakom Linux och Linux var självsäkerheten själv. Under vår en och en halv timmes långa promenad passerade vi några landmärken som jag kände igen och som gjorde att jag visste att vi var på rätt väg.
När vi sedan var tillbaka vid huset så berättade jag om Linux otroliga förmåga att minnas rundan. Då berättade mor och hennes man att de aldrig någonsin gått den rundan med Linux…

Trots att jag litar fullt på Linux lokalsinne och förmåga att hitta hem kan jag inte vara helt trygg med att han verkligen kommer hem. Alfa råkade ut för två incidenter som kunde ha kostat honom livet och som gnager i mitt bakhuvud när jag inte vet var Linux är.

Första incidenten var när Alfa, mor och jag skulle gå runt en vassomgärdad vik. Precis som Linux brukade Alfa ta sina rundor och sedan komma ikapp.
Vid detta tillfället gick mor och jag en bra stund utan att Alfa kom tillbaka till oss. Så vi blev lite oroliga och beslutade oss för att gå tillbaka till bilen, i förhoppning om att Alfa begett sig dit om han tappat bort oss. På tillbakavägen resonerade vi som så att om Alfa inte är vid bilen lägger vi hans filt där bilen står parkerad och åker hem någon timme, för att sedan återvända och se om Alfa letat upp filten och väntar där.
Men när vi närmade oss vikens inre, på vår väg tillbaka, så tyckte jag att jag hörde ett hundskall bakom oss. Det kunde lika väl vara inbillning. Men jag beslutade mig för att gå tillbaka.
Jag gick längs det tjugo meter breda vassbältet ganska långt. Eftersom jag då inte hört något mer skall vände jag om för att återvända till mor och gå tillbaka till bilen.
När jag går där vid vassen så hör jag ett skall helt nära mig. Jag vänder om och går ut i vassen. Vassen är så tät att man kan gå torrskodd nästan ända ut till vikens vatten. Då ser jag Alfas huvud. När jag kommer närmare ser jag att han står med bakbenen nere i en grävd vattenfylld grop. Där står han och kan inte komma upp.
Hade jag inte hört de två skallen, och mor och jag gått tillbaka till bilen och åkt hem, så hade Alfa inte blivit hittad. Den dyiga vattenfyllda gropen hade blivit hans död.

Andra incidenten var när vi var nyinflyttade i Burgsvik. Alfa och jag var ute i enbuskmarkerna och gick. Som vanligt tog han en runda. Men han kom inte tillbaka. Jag gick runt och letade där jag trodde han kunde vara. Jag ropade och visslade. Ingen Alfa.
Efter omkring en timme kommer han. Då har han inget halsband.
Troligen har han fastnat med halsbandet i en enbuske. Men eftersom jag satt ihop halsbandskedjan med en vanlig nyckelring så har han nog lyckat dra isär den och komma loss. Hur jag skulle ha kunnat hitta honom annars vet jag inte. Nyckelringen räddade troligen hans liv.
Efter detta slapp Alfa ha halsband. Inte heller Linux bär halsband. Det är säkrast så.

Nyckelring är också bra mellan löplina och halsband. Då utlöser nyckelringen, som en säkring, om hunden skulle springa längre än linan räcker. Det är bättre att nyckelring dras isär än att hundens nacke tar skada av ett kraftigt tvärstopp.

Idag låg Linux på trappan, i solen, när jag kom hem. Han betedde sig lite försynt när han kom emot mig. Troligen var han lite skamsen. Så under eftermiddagen gosade jag med honom extra mycket så han skulle få upp självkänslan igen.