Linux någon timme innan han kom bort idag
Jag skrev igår att Linux hade kommit bort. Han hade ju då, när jag kom hem och senare, uppträtt skamset vilket fått mig att vilja lyfta honom genom att gosa extra mycket med honom. Tydligen var det inte rätt medicin. Idag kom han bort igen.
Under sina två år (han fyller två år i morgon) har han tidigare kommit bort tre fyra gånger. Så att han nu kommit bort två dagar i rad är ju själva fan. Han ska ju hålla reda på mig.
Idag,när jag ensam gick hemåt, gick jag och funderade på hur jag skulle få honom att, till skillnad mot igår, fattat att det inte är OK att han avlägsnar sig så långt och länge att han tappar bort mig. Jag alternerade i tankarna mellan att ta honom i nackskinnet och läsa lusen av honom eller helt nonchalera hans existens. Jag kom fram till att jag, när jag kommer hem, tar honom i nackskinnet och läser lusen av honom direkt när han kommer fram till mig och sedan nonchalerar jag honom resten av dan. – Jag har ju lärt och trott på att korrigering av hundar ska ske medan de gör felet. Efteråt ska det vara försent. Så är det nog för det mesta. Men igår var jag, och är fortfarande, övertygad om att Linux förstod att han gjort fel som tappade bort mig under morgonpromenaden. Hans beteendet under eftermiddagen och kvällen var försiktigt och han var ovanligt lydig.
Men när jag kom hem idag så låg han inte på trappan. Så jag åt frukost och blev allt oroligare. När jag tog på mig för att ta bilen och åka ut och leta efter honom sade jag till mig själv: Linux, allt är förlåtet.
Jag hittade Linux redan vid campingen. Då var han skitig som fan och på väg hem. Och eftersom jag p.g.a. min oro redan förlåtit allt så var vi båda lika odelat glada att ses. Han hoppade in i baksätet och så åkte vi hem till duschen och maten.
När vi nästa gång ska ut och gå ska jag se till att han håller sig inom synhåll. De allt för långa utflykterna måste stävjas.