Sedan en vecka tillbaka befinner jag mig i Stockholm. Imorgon ska jag åka hem. Idag, på morgonen, stod jag ute på ett stort fält i Kärrtorp, där jag bor under min vistelse, och funderade. Det resulterade i följande mejl.
God morgon.
Stod ute på ängen och tittade på en björkdungen och, ett stycke bredvid, ett annat träd med lite buskage ikring. Tänkte att det säkert var avsiktligt att spara just denna vegetation. Därifrån hoppade tanken till den ödeläggelse de gör hemma längs med järnvägen där knappt ett grässtrå får stå kvar. Allt i syfte att ge havsutsikt och förmodligen, inom en snar framtid, ekonomiskt utfall. Och då blev jag så jävla trött. Jag hatar Gotland. Förnedringen jag känner av att bo hos Gotlandshem är bara en del av hela jävla Gotland. Gotlandshem är en del av hur Gotland fungerar. Vi maktlösa, som inte har tjing med makthavarna eller äger mark eller är störrre företagare blir bildikt rövknullade och förväntas hålls käften. Och de flesta vågar inte annat än hålla käft. Vi som inte håller käft blir totalt negligerade. Vilket gör att man känner sig helt jävla värdelös. Och det äv vi ju också. Vi kan inte tillvarata våra egna intressen. Vi kan inte tillvarata våra önskemål om en vacker och trevlig omgivning och boendemiljö. Vi är helt jävla utlämnade till andras – de med makt och inflytande – intressen. Och deras intresse är bara att tjäna pengar. Positiv livsmiljö och naturvärlden skiter de fullständigt i. Jag hatar Gotland och vill fan inte åka hem. Inte heller vill jag vara kvar här. Men självklart vill jag hem till dig. Men jag vet att jag kommer att går runt och må kasst när jag ser den totala förödelse de gjort längs med järnvägen medan jag varit borta. Gotland är en fascistisk ö. Där finns de som får precis som de vill medan andra blir helt överkörda. Jag hatar Gotland. Där är så jävla tröstlöst. Där finns inget hopp om att något blir bättre.
P+K
Magnus