Första bloggartikeln från Stockholm

Bilderna är från förmiddagens promenad.

Det är märkligt vad lite motivation jag har till att skriva nu när jag är tillfreds med mitt boende och min omgivning. För detta riktar jag tack till Svenska Bostäder och Stockholms trevliga, positiva och gnäll-obenägna befolkning. Tusen tack!

Jag har alltid känt som om Stockholm var hemma. Och nu är jag hemma igen. Jag har äntligen fått mitt s.k. lösöre på plats i min nya och nyrenoverade lägenhet i Hammarbyhöjden i sydöstra Stockholm. Flyttprocessen från Gotlandshems sunkiga och död-råtta-i-väggen-stinkande lägenhet i Burgsvik på södra Gotland har tagit nästan två månader. Nu känns det bara så bra.

Redan i femtonårsåldern längtade jag till Stockholm. Jag bodde då i Oskarshamn men åkte ofta upp på skolloven. Bodde hos min snälla faster i Jordbro. Vandrade runt på Stockholms gator med kamera. Upptäckte och upplevde Stockholm. Och jag ville så gärna dit.

Det var och är inget större fel på Oskarshamn. Men Oskarshamn är inte Stockholm. När jag var tjugo år lämnade jag min födelse- och uppväxtstad. Jag hade blivit tillfrågad av två tjejkompisar om jag ville flytta in och dela deras andrahandsfyra i Bredäng i södra Stockholm. Jag tvekade inte.
Där bodde jag mellan 1987 och 1990. Sedan blev jag bostadslös.

Därefter tillbringade jag en kort tid i Oskarshamn, samt bodde och hade arbete i Vimmerby i 8,5 månader.

1991 var jag vilsen i Oskarshamn och och hade turen att se en annons i Dagens Nyheter om en ledig lokal med övernattningsmöjligheter i Traneberg i västra Stockholm. Jag åkte upp och tittade på den. Den var jäkligt fin. Jag köpte den för 50 000. Där bodde jag i 14 år och 9 månader.

25 februari 2006 flyttade jag in i en av Gotlandshems lägenheter i Burgsvik, längst ner på södra Gotland. De första 15 månaderna trodde jag att jag var i paradiset. Jag skrev lokalpatriotiska inlägg med betydelsen att Gotland sköter sig bäst självt. I maj 2007 sprack illusionen. Med ilskan som nödvändig drivkraft startade jag en blogg där jag trodde mig kunna förändra tänkandet bland Gotland styrande och småpåvar. Jag förekom också flitigt på lokalpressens insändarsidor med samma budskap. Några år senare insåg jag att de jag försökt nå med mina skriverier inte vill ändra någonting. De ville fortsätta med korruption, svågerpolitik och att låta skattepengar gå till satsningar som gynnar turister och fritidsboende i stället för de bofasta skattebetalarna. Då kom uppgivenheten över mig. Den förlamade mig. Jag ville därefter bara bort från Gotland. Men jag visste inte vart jag skulle flytta.

I mina tankar trodde jag att jag ville fortsätta bo i glesbygd men på någon någon rättssäker och korruptionsfri plats på fastlandet. Men åren gick och jag kunde inte komma på var den platsen fanns att finna. Under dessa år fortsatte jag klaga i lokaltidningarnas kommentarsfält över Gotland och dess vanstyre. På bloggen orkade jag inte skriva. Jag var alldeles för uppgiven, deprimerad och kraftlös för det.

Så kom undret: I somras fick jag låna en väns lägenhet i Kärrtorp i en månad. Lägenheten låg precis vid Nytorpsgärde. När man stod där kunde man se en gigantisk glob – Globen – och var det fotboll på Söderstadion kunde man höra och känna trycket från talkörerna. I områdena Kärrtorp, Hammarbyhöjden och Björkhagen – de områden som omgärdar Nytorpsgärde – minskade min misantropi för varje dag. Jag gick från introvert till utåtriktad. En stor orsak till detta var att jag inte mötte den negativa attityd till lösgående hundar som jag ständigt mötte på Gotland och många andra platser. Det verkade som om människorna i områdena Kärrtorp, Hammarbyhöjden och Björkhagen tyckte att även hundar har rätt att vara fria, umgås med varandra, vara glada och ha roligt. Storsinta människor missunnar vare sig andra människor eller djur att ha bra liv. I den miljön förändrades jag och trivdes. Jag överraskades stort av mig själv när det från en klar himmel slog mig att: Det är här jag vill bo.

När månaden sedan närmade sig sitt slut blev jag allt mer ledsen över att behöva åka hem till Gotland. Tillbaka på Gotland blev jag åter uppgiven, deprimerad och sur på alla gnälliga människor. Den sociala kontrollen har verkligen spårat ur när människor har ett stort behov av att gnälla över småsaker som maktlösa individer med låg social rang tar sig friheten att göra – t ex ha sin golden retriever lös – men inte vågar säga ett knyst när de styrande och småpåvarna roffar åt sig av skattepengar och annat för egen vinnings skull.

När jag kom tillbaka till Gotland började jag aktivt söka på bostadsförmedlingen. Det var verkligen inget överflöd av 2:or i områdena Kärrtorp, Hammarbyhöjden och Björkhagen. Först var det en lägenhet. Sedan ingen. Men så i november kom nummer två. Mindre än hundra meter från Nytorpsgärde. Tvärs över gärdet – 300 meter – från där min kompis lägenhet ligger. I kön hamnade jag på första plats av över 800 sökande. Jag hade köat sedan 1991 – 25 år.

Nu är jag här. Glad och positiv.