Medierna är roten i demokratin! Det får vi inte glömma när vi talar om mediernas ansvar. Medierna är vår vanligaste länk till våra politiska företrädare och verkligheten utanför vårt närområde.
Vi upplever världen genom media. Utifrån mediernas rapportering grundar vi våra värderingar, om människor, om länder och om händelser. Demokrati kräver en opartisk nyhetsförmedling.
Jag utgår ifrån att vi alla vill kommunicera så effektivt som möjligt. Jag utgår ifrån att vi är demokrater i själ och hjärta. Jag förutsätter att vi alla vill vara sanna, utan det övertag som lögnen kan ge.
Självcensuren i medierna måste uppmärksammas. Det är inte acceptabelt att journalisterna förtiger förhållanden som deras arbetsgivare inte vill ska nå offentligheten. Den nykolonialism som går under namnet globalisering och den accelererande utsugning av arbetarna som går under namnet flexibel arbetsmarknad framställs enbart ur storföretagens perspektiv. Den anpassning som u-länderna och även arbetarklassen i i-länderna tvingas till, på grund av storföretagens önskemål om ännu högre vinster, får vi inte läsa eller höra talas om.
Medierna och politikerna underordnar sig de multinationella företagen i dess kamp mot folklig demokrati, och journalisterna blir dess språkrör. Med en “köpt” journalistkår som förmedlar halva sanningen kommer debatten aldrig till stånd, och samhällsförändringarna kan genomföras utan märkbart folkligt motstånd. Helt enligt storföretagens planer.
Moralism ska hålla arbetarklassen kvar i fållan som produktionsboskap. Med ständiga mediala påhopp påtalas för arbetarna hur lata de är och vems ansvar det är när ekonomin går dåligt. Den ekonomi som framställs vara livets mening är kapitalägarnas piska på arbetarnas ryggar. De ryggar som kapitalisterna lättjefullt rider på genom livet.
Arbetarna måste vara ansvarsfulla. Arbetarna måste öka sin produktionstakt. Arbetarna måste hålla igen på sina förväntningar om en bättre framtid. Annars går det åt helvete, säger kapitalisterna och deras journalister i kör. Den omvälvning som skulle kunna ge arbetarna en lön som motsvarar värdet på sin produktion hotar kapitalisternas profiter, och skulle tvinga kapitalisterna att själva nöja sig med en levnadsstandard som motsvarar deras samhällsnytta.
Inget roligt framtidsscenario för utsugarna, och därför heller inget roligt scenario för ja-sägarna inom media.
Därför tiger journalisterna om att utgifterna för riksdagsledamöternas inkomstgarantier och förtidspensioner ökar med en takt som är högre än ökningstakten av arbetarnas sjukskrivningar och förtidspensioner var när den var som mest. Däremot förmedlar journalisterna gärna och ofta bilden av arbetarklassen som en parasiterande hoper fuskande kverulanter. Moralismens piska viner över de som betalar både sin egen och utsugarnas livsföring.
Journalisterna är de som slår, och mellan slagen – raderna – framträder ett förakt för den samhällsgrupp som journalisterna har minst kontakt med. En främlingsfientlighet som har sin grund i det faktum att majoriteten journalister kommer från medelklassen. De umgås helst med andra journalister och inte de som arbetar med kroppen och skulle kunna ge andra perspektiv.