Den i vanliga fall så upplyfta journalistiska identiteten tycks aldrig övertrumfa karriärismen och rädslan för att stöta sig med makthavare. Om journalism ska spela någon positiv roll för demokratin, i ställer för att motverka den, måste tystnadskulturen och oviljan att berätta obekväma sanningar överges. Demokrati kräver upplysta medborgare och kan bara uppnås om samhället och politiken blir transparent. Då kan inte journalister tiga av rädsla för karriären. Hade journalister haft kurage skulle rättsövergreppen mot Julian Assange aldrig kunnat genomföras. Och skulle journalister börja berätta om övergreppen nu skulle Assange strax vara fri. Dax alltså för media och journalister att ta ansvar för demokratin och yttrandefriheten.
Hur ska vi då få ”våra” public service-medier att agera i demokratins intresse? Public service-mediernas nyhetsvärdering, vinkling och hela innehåll är en direkt kopia av de andra mainstreammedierna. Public service har därmed avskaffat sitt existensberättigande. Jag tycker det är ett hån och helt orättfärdigt att tvingas betala för denna ensidiga propaganda, en propaganda som lika väl ges av alla andra etablissemangsmedier.
Det talades och skrevs så sent som på 90-talet om mångfald i media. Att detta var värdefullt. Nu talas och skrivs det bara om att vi ska ha tilltro till public service- och mainstreammedierna och misstro sociala medier såsom bloggar och twitter. Uppenbarligen är etablissemanget skiträdda för att vi med hjälp av sociala medier ska kunna få riktig demokrati och yttrandefrihet. Men varför är de så rädda och vem i medieorganisationerna är det som är rädda? Är det de som chefar eller de som utför jobbet? Eller kanske båda parter? Och vad är de rädda för?
Min tes är att karriärismen, kombinerat med osäkra anställningar och obefintligt intresse för själva jobbet – som jag anser ska innebära att man är politik- och samhällsintresserad och på sin fritid hellre läser en bok i ämnet politik och samhälle för att bilda sig än ser dokusåpor på tv. Det kan verka elitistiskt att anse detta men journalister och media måste ha en djupare förståelse och kunskap om dessa grundläggande frågor än den pinsamma inkompetens de nu ger intryck av om de ska kunna fylla sitt påstådda demokratiska uppdrag. Dessutom måste den journalistiska identiteten, på alla nivåer inom media, vara starkare än klättermentaliteten. Den gamla föraktade, men obrydda och orädda, murveln måste bli ett ideal hellre än strävan efter en egen liveshow. Frågan är bara hur vi kan förmå ”våra” anställda inom public service-medier att byta spår. Om detta skulle jag vilja se en djupare diskussion eftersom makten numera inte utgår från folket utan från media och den samhällsklass, de en procenten, som media inte vill ifrågasätta eller avslöja.
Mycket bra fråga. Dessvärre är nog svaret att det inte går. Media speglar alltid makt. Nu ligger makten helt i överhetens händer och media är deras megafoner.
Det måste således skapas en motmakt innan alternativa media kan bli tillräckligt starka.
Vi lever nu i tiden efter arbetarrörelsen. Denna en gång så viktiga rörelse och de facto motmakt som gav oss reell demokrati och välfärd även för vanligt folk har systematiskt nedmonterats och förstörts av socialdemokratiska partiet. Överheten skördar nu frukten av detta målmedvetna arbete. Yttrandefrihet, pressfrihet och t.om. demokratin själv är satta på avveckling. Det finns ingen anledning för dom att låta sina affärer utsättas för kritisk granskning om ingen tvingar dom till det.
Kan vi inte väcka liv i resterna av arbetarrörelsen eller skapa nya folkliga rörelser kring klimatfrågan eller fredsfrågan, så kan vi inte heller skapa seriösa media och då är nästa hållplats den fullt utvecklade fascismen, om nu inte USA hinner provocera fram det tredje världskriget först förstås. Då behöver vi nog inte fundera mer över dom här problemen.
Nu lät jag kanske en aning dyster, men vi måste se verkligheten i vitögat om vi någonsin skall kunna hantera den.