Politiker och politiska tjänstemän är ”världens ledande klimatforskare”

Lästips till Greta Thunberg: Sven Börjessons En klimathistoria

Jag håller på att läsa Sven Börjessons En klimathistoria. Det är nog den viktigaste boken man kan läsa i vår tid. Sven Börjesson går igenom hur klimatet, temperaturer, isarna, glaciärerna, regn och torka, orkaner och stiltje varierat genom historien. Med bl a hjälp av djurskelett som tidsbestäms kan man dra slutsatser, utifrån det specifika djurets trivseltemperatur, vilken temperatur eller isförhållande som rådde på platsen då djuret levde där. Andra metoder är att se på träds årsringar eller ta sedimentprov. Ytterligare en metod är att kolla på historiska fakta. Sven Börjesson berättar:

Nordvästpassagen besegras

Det var den 9 september 1903. Segelfartyget Gjöa hade gjort ett stopp i Godhavn på Grönland, sedan seglat norrut längs Grönlands västkust, rundat Baffin Island, fortsatt genom James Ross Strait och nått Simpson Strait. Sundet var helt isfritt. Nordvästpassagen, farleden norr om den amerikanska kontinenten, låg öppen. Syftet med expeditionen, som leddes av Roald Amundsen, var inte bara att runda Nordamerika och nå fram till Stilla havet, utan också att hitta den magnetiska nordpolens exakta position. Den sex man starka besättningen gick därför i land på King William Island, på den plats som nu heter Gjoa Haven.
I augusti 1905 lämnade expeditionen King William Island. Nu var isförhållandena sämre, men det hindrade inte Amundsen att segla genom Simpson Strait och vidare västerut. De expeditioner som tidigare hade försökt segla genom Nordvästpassagen hade stoppats av isen. Det borde ha varit omöjligt för en segelbåt med en hjälpmotor på 10 hästkrafter att runda Nordamerika. Men en uppvärmning var på gång.

Under 2018 hade det varit omöjligt för Amundsen att ta sig igenom Nordvästpassagen, om han inte haft hjälp av en isbrytare. Det norska kryssningsfartyget MS Fram fick lägga om rutten eftersom isförhållandena i James Ross Strait och längre västerut gjorde det omöjligt att ta sig igenom. ”No ordinary ship can sail through the area”, skrev rederiet i ett pressmeddelande. MS Fram, specialbyggt som expeditionsfartyg med högre isklass, är 114 meter långt och tar 400 passagerare, men fartyget klarade inte Nordvästpassagen sommaren 2018.
Den 5 september 2018 hade Eye on the Arctic en intervju med Laverna Klengenberg, borgmästare i Ulukhaktok på ön Victoria norr om det kanadensiska fastlandet. Ulukhaktok har ungefär 400 invånare och det var tänkt att två franska kryssningsfartyg skulle göra ett stopp. De franska fartygen var dock tvungna, precis som MS Fram, att skrinlägga planerna på att ta sig igenom Nordvästpassagen på grund av isen.

Så man behöver alltså inte termometer för att avläsa historiska klimatförändringar.

Klimatförändringar är inget nytt, t ex var perioden 1930-1960 varmare än nu. 1960-1990 larmade forskare och media om att en katastrof hotade genom en ny istid; det hade blivit kallare än perioden innan…
Om detta och mycket annat berättar alltså Sven Börjesson i En klimathistoria. Han berättar också undanhållna fakta om ICPP och dess påstått oberoende klimatforskning. Nedan ett urval med mina egna kommentarer inom hakparenteser.

IPCC-FN:s klimatpanel

“The Intergovernmental Panel on Climate Change shall concentrate its activities on the tasks allotted to it by the relevant WMO Executive Council and UNEP Governing Council resolutions and decisions as well as on actions in support of the UN Framework Convention on Climate Change process”
Ur: PRINCIPLES GOVERNING IPCC WORK

IPCC bildades 1988 som ett led i FN:s arbete med att försöka få världens länder att enas om en klimatkonvention. En konvention som skulle begränsa de globala utsläppen av växthusgaser. [Att IPCCs utvalda forskare kommit fram till att största delen av de senaste decenniernas uppvärmning beror på ökat solinsläpp – pga minskad partikelmängd i atmosfären pga mindre utsläpp av partiklar från industri och vulkanutbrott – ska alltså inte beröras eller nämnas i FNs klimatpropagandaarbete.]

IPCC:s uppdrag kom mer formellt att begränsas vid ett IPCC-möte i Wien 1998, då ett antal arbetsprinciper antogs. Den övergripande och inledande principen är att IPCC ska lyda under FN-organen UNEP och WMO (FN:s miljöprogram och Meteorologiska världsorganisationen) och stödja klimatkonventionen, ge stöd åt den process som bygger på politiska beslut som tagits i Rio, Kyoto och Paris; ”… in support of the UN Framework Convention on Climate Change process”.

Arbetet med nästa assessment-rapport påbörjades då klimatpanelen möttes i Montreal 2017. Listan på IPCC-delegater som fanns på plats i Montreal innehöll namn som Oscar Roca från Perus utrikesdepartement och Öyvind Christophersen från norska miljödirektoratet (motsvarighet till Naturvårdsverket). Storbritanniens bidrag till mötet kom alla från Department for Business, Energy and Industrial Strategy. Nya Zeelands delegater, Dan Zwartz och Helen Plume, kom från landets miljödepartement. Uruguays representanter hämtades från landets ambassad i Kanada. Det kan vara värt att understryka att IPCC är en mellanstatlig organisation där delegaterna till mycket stor del kommer från departement och statliga myndigheter.
Med på mötet i Montreal var också medlemmar från IPCC-byrån. Denna består av ordförande och vice ordförande i de tre arbetsgrupperna plus vice ordförande i The Task Force, som har till uppgift att ha koll på ländernas utsläpp av växthusgaser.
Montreal-mötets uppgift var att besluta om en outline, rubriker och underrubriker, till var och en av de tre rapporterna. Panelen beslutade exempelvis att kapitel 3 i arbetsgrupp 1:s rapport får rubriken ”Human influence on the climate system”. Efter mötet nominerade ländernas regeringar författare/forskare till uppgiften att fylla kapitlen i de tre rapporterna. Urvalet gjordes sedan av IPPC-byrån.
Byrån ska också ge författarna till rapporterna råd och se till att IPCC:s arbetsprinciper tillämpas. De forskare/författare som är utvalda skriver en första version av rapporten, ett utkast som skickas ut på remiss till ländernas regeringar.
Slutprodukten blir förutom en rapport också en sammanfattning för beslutsfattare (Summary for Policymakers). Rapport och sammanfattning diskuteras och klubbas vid ett IPPC-möte, ett för var och en av delrapporterna. Samma tjänstemän är ofta med i flera av arbetsgrupperna. När delrapporterna till den senaste assessmentrapporten slutformulerades och godkändes under 2013 och 2014 var exempelvis Zwartz och Plume från Nya Zeelands miljödepartement delegater i arbetsgrupp 1 som lade fram sin rapport i Stockholm, arbetsgrupp 2 som presenterade sin rapport i Yokohama, arbetsgrupp 3 som lade fram gruppens rapport i Berlin och syntesgruppen som presenterade slutrapporten i Köpenhamn. De var också delegater i den klimatpanel som slutdiskuterade och godkände IPCC:s specialrapport om 1,5 graders global uppvärmning. Ett möte som hölls i Sydkorea hösten 2018.
Andra delegater som medverkade i alla arbetsgrupperna när den senaste assessment-rapporten togs fram var exempelvis Philip Mortensen, Ole-Kristian Kvissel och Öyvind Christophersen från norska Miljödirektoratet, Phil Duffy från Vita Husets forskningspolitiska avdelning, Romulo Acurio från Perus Utrikesdepartement, Rayna Angelova från Vatten- och miljöministeriet i Bulgarien, Maurice Shiramanga vid Institutet för Geografi i Burundi, Girardi Jadrijevic från Chiles Miljödepartement, Timothee Kagonbe vid Ministeriet för miljö och naturskydd i Kamerun, Andrej Kranje från Sloveniens Jordbruks- och miljödepartement och Birama Diarra från Malis motsvarighet till SMHI.
Inför IPCC-mötet i Stockholm hösten 2013 beskrevs de uppräknade tjänstemännen och deras kollegor i Göteborgs-Tidningen som ”världens ledande klimatforskare”. Sveriges Radio nöjde sig med att kalla delegaterna för ”ledande klimatforskare”. Det händer ofta att media väljer att kalla IPCC-delegaterna för världens ledande klimatforskare.

Andra viktiga arbetsprinciper är att IPCC ska ha fokus på de av människan orsakade klimatförändringarna och att de rapporter som tas fram även ska granskas politiskt. All information finns på IPCC:s hemsida. IPCC (klimatpanelen) och UNFCCC (klimatkonventionen) är med andra ord delar av samma struktur och med samma mål.

Sammanfattningen för beslutsfattare är ingen sammanfattning i egentlig mening utan en sammanställning som ska ge ett så tydligt budskap som möjligt. Något som framgår vid en jämförelse mellan rapport och sammanfattning. [Som nämnt tidigare är det ökade solinsläppet inget som nämns i sammanfattningen medan det framkommer i rapporterna i kapitel 3 och kapitel 9 i IPCC-rapporten 2007, som den dominerande orsaken till uppvärmningen. Sven Börjesson skriver på annat ställe i boken om detta: ”Den energi (värme) som solstrålningen för med sig till jordens klimatsystem anges i W/m2(watt per kvadratmeter). Den siffra som nämns i kapitlet är en ökning med 2–3 W/m2och årtionde. Ett energitillskott på 2–3 W/m2och årtionde mellan mitten av 1980-talet fram till år 2000 betyder en ökning på 3–4,5 W/m2för de 15 åren. Det kan jämföras med att IPPC i rapporten beräknar att människans utsläpp av koldioxid från 1750 till 2011 har lett till ett energitillskott på 1,82 W/m2.”]

De slutsatser som forskarna lägger fram för panelen är inte några officiella slutsatser. Det är först när panelen, ländernas utsedda delegater, sagt sitt som en slutsats blir IPCC:s officiella ståndpunkt: ”Conclusions drawn by IPCC Working Groups and any Task Forces are not official IPCC views until they have been accepted by the Panel in a plenary meeting”.

De inbjudna forskarna får inte delta i panelens förhandlingar. [Forskarna har alltså efter att de skrivit sina rapporter inget som helst inflytande över den slutliga texten utan den är helt bestämd av politiker och politiska tjänstemän, dvs det är dem som media kallar för ”världens ledande klimatforskare”.]

Så varför berättar inte våra medier om allt detta? Varför låter de oss leva i rädsla? Att kunna göra jämförelser mellan dagens klimat och tidigare klimat skulle bota rädslan. Detta är dessutom extremt extra viktigt idag när det råder klimathysteri och klimatalarmism med omfattande destruktiva men onödiga åtgärder som följd. Upplysning om den varma perioden 1931-1960 skulle ge trygghet, eftersom den perioden var varmare än idag. En sådan jämförelse skulle minska oron och ångesten bland bl a barn och unga. De har det redan tillräckligt jobbigt redan utan att behöva oroa sig för klimatet.

Och varför rikta allt fokus på koldioxidutsläpp när det tvärt om är renare, dvs mindre partikelsmutsig, luft som låter solen skina starkare och värma jorden mer? Jag tror att Jacob Nordangård har svaret på den frågan.
Författaren, forskaren och musikern Jacob Nordangård har under många år samlat information om den dolda maktutövning utförd av storföretag och deras ägare – som är världens rikaste personer – och som  även äger medierna. De samlas inom organisationer som The World Economic Forum, Bilderberg Meeting, The Trilateral Commission, The Club of Rome, European Round Table of Industrialists m.f.
2012 doktorerade han vid Linköpings universitet på avhandling Ordo ab Chao om den politiska historien om biodrivmedel i den Europeiska Unionen. Om dess aktörer, nätverk och strategier.
2019 skrev han boken Rockefeller – En klimatsmart historia. Boken är en rafflande och paradoxal historia som visar hur en av världens mäktigaste finans- och oljefamiljer finansierat miljö- och klimatforskning sedan 1950-talet och medverkat till att utforma klimatpolitiska åtgärder sedan 1980-talet.
I december 2020 utkom Jacob Nordangård med Den globala statskuppen. Den boken berör just den samhällsomvälvning som världens rikaste människor och storföretag vill genomdriva genom sina lobbyorganisationer och västvärldens korrupta, alternativt naiva, men garanterat antidemokratiska politiker.
Läser man dessa böcker har man fått ganska många pusselbitar och börjar förstå hur världen styrs bakom dimridån ”demokrati”.

Lämna en kommentar