Bevara din värdighet och samtidigt demokratin


»Det som behövs är att människor alltid uppträder med värdighet, inte låter sig bli skrämda och säger sanningen.«

JAN PATOČKA (1907–1977): Tjeckisk fenomenolog och politisk teoretiker som studerade för Husserl och i sin tur undervisade många andra i Prag, däribland Václav Havel, en av undertecknarna av Charta 77 som regimen därför förföljde.

“Man skulle faktiskt kunna säga att Patočka bara blottlade en subversiv tendens som alltid hade lurat i fenomenologin. Husserls uppmaning att återvända till »sakerna själva« var en uppmaning att strunta i ideologier som marxismen. Den var en uppfordran till självständig kritik, där alla dogmer åsidosätts i epochéni. Man kan spåra denna antidogmatiska anda ända tillbaka till den unge Franz Brentano, som vägrade acceptera dogmen om påvens ofelbarhet och straffades med att bli av med sin undervisning. Patočka vägrade av liknande skäl acceptera kommunistpartiets ofelbarhet. Brentano hade fört andan av skeptisk vägran vidare till Husserl, Husserl i sin tur till Patočka, och Patočka förde den nu vidare till Havel och många andra.
Patočka blev dessutom själv aktivist. 1976, nästan sjuttio år gammal och med bräcklig hälsa, skrev han, Havel och flera andra under på den berömda deklaration från den politiska oppositionen som blev känd som Charta 77. Den kunde nästan ha kallats filosofernas charta: av dess viktigaste representanter under de följande tretton åren var nästan en tredjedel (tolv av trettioåtta) antingen filosofer eller tidigare studenter i filosofi, av vilka flera hade studerat för Patočka.
Den tjeckiska staten började omedelbart förfölja dem som hade undertecknat chartan. Patočka kallades regelbundet till förhör i fängelset Ruzynĕ mellan januari och mars 1977. Förhören var snarare stränga än våldsamma, men de varade hela dagen, med avsikten att göra honom utmattad utan hänsyn till hans skröplighet. Havel såg honom en gång i fängelsets väntrum, där de fick sitta i väntan på förhör – en procedur som skulle öka våndan. Patočka föreföll vara obekymrad och samtalade om filosofi med honom.
Samma dag fängslades Havel efter förhöret. Patočka släpptes, men bara för att gång på gång kallas tillbaka under de följande månaderna. Mot slutet av denna period skrev han ett »Politiskt testamente«, i vilket han skrev: »Det som behövs är att människor alltid uppträder med värdighet, inte låter sig bli skrämda och säger sanningen.« Det låter så enkelt: återigen den där uppmaningen att tala om saker som de är, utan skönmålning.
En dag i början av mars utsattes Patočka för ett särskilt långt förhör, som varade i elva timmar. Han hade nyligen retat upp regimen igen genom att ta kontakt med den besökande nederländske utrikesministern, Max van der Stoel, för att vinna hans stöd för Charta 77. Dagen efter kollapsade Patočka. Han fördes till sjukhus, där han dog den 13 mars 1977.“
Ur Existensialisterna, av Sarah Bakewell.

Var finns andan av skeptisk vägran idag? Den finns defenitivt inte i etablissemanget och dess mainstremmedier. Grundförutsättningen för att komma dit – in i klägget och få stanna där – är att man inte är skeptisk och aldrig någonsin skulle komma på tanken att vägra något.
Så blir det i alla heirarkier. De flesta blir inställsamma eftersom de sätter den egna karriären före företaget och värdegrunden . Då vill man vara försiktig och inte gärna uppmärksamma förbättringar, eftersom det kan tolkas som kritik samt en negativ inställning mot företaget och ledningen.
Detta har lett västvärlden och inte minst Sverige in i det moras vi nu lever mitt i. Politikerna, som enligt grundlagen är folkets främsta företrädare, tar numera beslut som gynnar den egna postpolitiska karriären med fördödande verkan för det folk politikerna ska företräda. I vårt tid är det lika viktigt som då att vi låter oss inspireras av Jan Patočkas ord: »Det som behövs är att människor alltid uppträder med värdighet, inte låter sig bli skrämda och säger sanningen.«.

Det var ett tjat… men det där med värdighet är något att hålla fast vid eftersom det också är grunden i de mänskliga rättigheterna: “alla människors lika värde“. “Värde“ är en felöversättning. Det står i den engelska orginaltexten “dignity“: människovärde (jfr eng. human dignity, fr. dignité humaine, ty. Menschenwürde). Sug på den.
Det man gör ska kännas bra. Man ska inte känna kognitiv disonans (moraliska/etiska betänkligheter) eftersom det inte är människovärdigt att tvingas till det. Likaså är det ovärdigt att vara skrämd till att inte våga säga sanningen.
Att omsorgen om karriären går före den egna värdigheten leder ofelbart till psykiska ohälsa (kognitiv disonsans (moraliska/etiska betänkligheter)) om du från början varit psyksikt frisk. Är du från början psykiskt sjuk t ex psykopat, narssisist eller sociopat är du av naturen en social spelare och karriärklättrare. Du kommer inte att få problem med skam och skuld eftersom du aldrig haft det. Men för alla pyskisk friska är det sjukdomsalstrande att leva i ett konkurrenssamhälle där människor säljer sig 8 timmar om dagen, 40 timmar i veckan, 160 timmar i månaden. En väldigt massa timmar per år går åt till att i arbetet förverkliga någon annans företagsdröm. I bästa fall kan man kanske känna mening i ett arbete i någon av offentliga sektorns alla yrken. Där är man inte kapitalisternas slav utan en viktig kugge i samhällsmaskineriet.

Hallå, hallå. Tappade jag er där? En sak. En sak till.

Det är gemenskap vi behöver. Inte delad ekonomi. Inte dela bostad med främlingar. Gemensamhetstanken.
Vi måste leva tillsammans. Därför bör vi göra det bästa av situationen. Det bästa är då inte fåtalets bästa utan majoritetens i fullfjädrad demokratisk ordning. I vardagen kan vi själva göra skilllnad genom att underlätta för andra t ex genom en superenkel åtgärder som att blinka vid fordonskörning. Blinka eller räcka ut handen är något som gagnar alla. Även idioten som avstår. Iddin blir en trafikosäkerhet för alla de som blinkar och visar vart de ska. Blinkarna underlättar vardagen för oss alla: gemenskap i paktiken.
Varför inte göra din superenkla del för gemenskapen? Blinka!
När du väl kommit så här långt i ditt gemenskapstänkande har säkert många andra idéer kommit upp. Situationer som behöver hanteras bättre av oss alla. För att allas vardag ska bli bättre med de enkla medel vårt eget betéende kan göra.

De styrande måste också blinka. Leva efter samma lagar, regelverk och diverse trygghetssystem som de själva beslutat ska duga åt dem de ska företräda. Då kommer de att ha ett egenintresse av att göra det bättre för sina väljare. De skulle få väljarna med sig men vägrar eftersom deras enda avsikt med sitt politiska uppdrag är den egna framtiden/karriären/penninginsamlingen.
Som aktiva politiker utför politikerna politiska beställningsuppdrag åt storföretag. För avgågna politiker erhålls ett överbetalt uppdrag i något storföretag. Ett uppdrag – kalla det konsult, styrelseledamot eller rådgivare – som inte har något samband med den före detta politikerns kompetentsprofil mer än att ge en ingång till makten för nya politiska beställningsuppdrag. Som en evighetsprocess som började efter Olof Palmes död.

I Sverige har vi nu samma förhållanden som i Tjeckoslovakien på 1970-talet. Samhället styrs av inkompetenta karriärister utan intresse för medborgarna och Sverige. Kanske är de inte inkompetenta. Kanske är de bara karriärister. Konkurrenssamhället gör oss alla hänsynslösare men också räddare. Som politiker vågar man säkert inte ens viska något som skulle kunnna tolkas som nationalisistiskt. Dvs något som kan vara positivt för Sverige och svenskarna. Så ska inte människor behöva uppleva arbete och samhällsliv. Alla människor vill känna sig trygga och säkra. Psykiskt friska människor önskar slippa bete sig hänsynslöst eller tala osanning som villkor för att överleva konkurrensen i vardagen. De vill inte vara sådana men måste för att få tak över huvudet och mat på bordet. De är rädda likt alla de som står runt barnet, i sagan Kjeisarens nya kläder, och inte vågar instämma i det uppenbara, det barnet säger högt och tydligt; »kjesaren är naken». Att förneka verkligheten är ingen bra början för att bygga ett bra samhälle. »Det som behövs är att människor alltid uppträder med värdighet, inte låter sig bli skrämda och säger sanningen.«.

Jess. En gång till. Sitter det nu i ryggraden och skaver? 🙂

Lämna en kommentar