Journalister anser att de vet allt som finns att veta

Med anledning av att TT fått vid spridning i riks- och lokalmedia på ett antal olika artiklar om att Elsa Widding (SD) varit på möte med “konspiraionsteoretiker“ kände jag att jag borde lysa upp deras inskränkta hjärnor. Jag skickade därför nedanstående mejl till TTs redaktionschef och nyhetschefer.


Hej.

Några av dina medarbetare har skrivit olika artiklar om Elsa Widding och att hon varit på möte med konspirationsteoretiker – sådana som hävdar att World Economic Forum i hemlighet försöker ta makten över världen. Men vad vet du och dina medarbetare om den konspirationen? Har ni kollat upp att det inte stämmer? Är det så att ni helt utan undersökning och grund anklagar de som vet bättre än er för att sprida lögner.

När WEFs ledare Klaus Schwab var på Harvard 2017 sade han nedanstående (som jag översatt från en video på Harvards hemsida från 17:48 till 20:10)

“Ja, det finns faktiskt en idé om att integrera unga ledare som en del av World Economic Forum sedan många år tillbaka.
Och jag måste säga att när jag nu nämner namn som fru Merkel, till och med Vladimir Putin och så vidare, de har alla varit unga globala ledare i World Economic Forum. Men vad vi är mycket stolta över nu är den unga generationen. som premiärminister Trudeau, Argentinas president och så vidare, att vi tränger in i [regerings-]kabinetten. Så igår var jag på en mottagning för [Kanadas] premiärminister Trudeau, och jag vet att hälften av hans kabinett eller till och med mer än hälften av hans kabinett är faktiskt Young Global Leaders av World Economic Forum.
[…]
Det är sant i Argentina och det är sant i Frankrike nu. Jag menar, med presidenten, med den unga globala ledaren. Men vad som är viktigt för mig är dessa Young Global Leaders har en möjlighet att komma hit.
[…]
Och vi har nu inrättat en kurs sedan flera år tillbaka. Och jag tror att det har, att det här företaget har en enorm inverkan eftersom det är en enorm effekt att vara här i en vecka skapar verkligen en stark gemenskap. Och vi, förutom Young Global Leaders, har en stor grupp av unga globala ledare, har vi nu Global Shapers i 450 städer runt om i världen. Jag undrar bara, finns det någon Global Shaper här? Ja, se, se. Global Shapers här.
[…]
Och vad som är häpnadsväckande är att se hur dessa unga människor verkligen har ett annat tankesätt. Och jag har stor beundran för när jag har en grupp Global Shapers i rummet och frågar dem: Tänker ni i globala termer eller i nationella termer? Majoriteten skulle svara i globala termer.“

Ännu mer information om WEF ambitioner och påverkansmetoder finns att läsa på deras hemsida. Dock har de tagit bort den mest upprörande texten – den där den danska politikerna Ida Auken berättar om den framtid hon och WEF vill tvinga oss alla att leva i. Dock finns samma text kvar på tidningen Forbes hemsida under rubriken Welcome To 2030: I Own Nothing, Have No Privacy And Life Has Never Been Better.

Jag tycker det är märkligt att ni i etablissemanget anser att allt som finns att veta om världen, och hur den fungerar, finns i mainstreammedia. Och allt som inte finns där är lögn och propaganda. Den hållningen säger mycket om så kallade journalisters inkompetens. Ni saknar förmåga till kritiskt tänkande och är stolta över att lydigt sprida etablissemangets lögner. Ni anklaga de som är insatta – som känner till andra verkligheter och fakta – för att vara foliehattar och konspirationsteoretiker. Det är faktiskt ni som är de inkompetenta och intelligensbefriade idioterna. Ni tror er vara förmer än de människor ni kränker och som faktiskt är både kompetenta och intelligenta. Denna er självbild och det att ni ständigt kränker min kunskap och intelligens med era lögner gör att jag hatar er. Ni är rent onda och dessutom demokratins dödgrävare.

Magnus Berg


Obildade och intelligensbefriade journalister har stora pboblem med att förstå och ta till sig en komplicerad verklighet. De förstår p.g.a. av sitt undermåliga intellekt inte heller det där med sant och falskt. I ett försök – ja, det är troligen förgäves – att få dem något klokare vill jag ge en lektion om sanning taget ur boken Det omätbaras renässans av Jonna Bornemark.


Ur Det omätbaras renässans av Jonna Bornemark

Tre sanningsbegrepp
Sanning är ett mångfacetterat begrepp och kanske borde vi ha flera begrepp för att kunna skilja de olika betydelserna åt. Cusanus kan hjälpa oss i en sådan utredning eftersom man i hans texter kan urskilja tre olika sanningsbegrepp där det första hör till ratiot, det andra till intellectus och det tredje till icke-vetandet. Låt oss se lite närmare på dem i tur och ordning.

Cusanus menar att det i den rena sinnligheten inte finns någon skillnad mellan sant och falskt, den är alltid affirmativ och sann som ett rent bejakande och framträdande. Sinnesintrycken i sig är som de är, om jag hör något så kan jag tolka det fel eller det kan vara en hallucination, men själva sinnesintrycket är helt enkelt det jag erfar och kan därför i sig inte vara falskt. Istället är det på ratiots nivå som det sanningsbegrepp vi vanligen använder oss av dyker upp. Ratiot mäter utifrån sina begrepp och bedömer om något är sant eller falskt. En fråga som »Är detta varmare än +-0°C?« utspelar sig inom ratiots kategorier och mått, och inom dess relation till sinneserfarenheten. Därför kan frågan besvaras med ja eller nej. Detta är en fråga som hör hemma inom kunskapens område: kategorierna är väldefinierade, vadheten entydig och relationen till sinneserfarenheten mätbar. Intellectus har redan gjort sitt jobb, det har fångat upp de centrala vadheterna och lämnat över till ratiot som skapat om dem till kategorier. Ratiot riktar in sig på dessa kategoriers mätbarhet, strävar mot motsägelsefrihet och ger fasta definitioner. Kategorierna blir tydliga genom att de ställs upp som motsatser och fixeras i en oppositionell uppdelning: sant/falskt, ja/nej, 1/0. Ett sammanfallande av motsatserna vore för ratiot en motsägelse. Som Cusanusforskaren Döring påpekar spelar ratiot därför enligt reglerna för en formell logik.

Men inte alla frågor är av detta slag. Om man på liknande sätt lämnar över en fråga som »Finns Gud?« till ratiot så innebär det att de båda begreppen »finns« och »Gud«, och relationen dem emellan skulle vara entydiga. Och att frågan, på grund av denna entydighet, kan besvaras med ja eller nej genom att undersöka om kategorin »Gud« finns som ett objekt i sinneserfarenheten. Men i de flesta kontexter är såväl begreppet »finns« som »Gud« – och särskilt dessa i kombination med och i relation till sinneserfarenheten – långt ifrån entydiga. Därmed är detta en fråga som intellectus inte bör överlåta till ratiot. Intellectus förhållande till en sådan fråga är nämligen inte att omedelbart fälla ett omdöme om huruvida det är sant eller falskt. Istället är uppgiften att undersöka begreppen »finns« och »Gud« och se vilka vadheter det här är frågan om och på vilket sätt ett svar på frågan är sant och på vilket sätt det är falskt, samt hur det relaterar till horisonter av icke-vetande. Intellectus förhåller sig till vadheterna själva, förmår gå på distans och är därmed en reflektionsförmåga. Ratiots räknande och mätande är i sig beroende av redan färdiga enheter. Genom intellectus reflektion kan även räknaren själv bli synlig och dess regler och enheter blir möjliga att undersöka och förändra.

När begreppet postsanning dyker upp idag handlar det sällan om intellectus sanningsbegrepp, utan om ratiots. Hur många människor det finns på ett visst torg vid ett visst tillfälle är något som kan fastställas genom att räkna, eftersom vi är överens om vad en människa är i det här sammanhanget, liksom om vilket torg det är vi menar och vilken tidpunkt. I en fråga där kategorierna är gemensamma och odiskuterbara befinner vi oss i ett oproblematiskt gemensamt ratio och kan skilja sanning från lögn. Här finns inget utrymme för någon alternativ sanning.

Frågan om huruvida till exempel Cusanus teori om ratio och intellectus är sann är en helt annan sorts fråga än ratiots fråga om sanning. Här finns inga kategorier vi är överens om och som kan räknas. En sådan här boks sanning ligger kanske snarare i användbarhet, igenkänning och förklaringsvärde. Är Cusanus teori användbar idag, får den oss att se aspekter av våra liv och samhällsorganisation som vi annars inte skulle fått syn på? Och leder den oss i en riktning vi uppskattar och som stämmer överens med våra värderingar? Det finns en sanning i upptäckandet, eller återupptäckandet, av vadheter som får oss att förstå och utveckla en viss situation. Detta är intellectus sanning.

En sådan sanning måste också ha en kontaktyta med icke-vetandet. Mitt i en maktkamp eller hård debatt finns det inget utrymme för intellectus som kräver ett annat sorts lyssnande, ett lyssnande som inte vet, men som också kan höra saker det tidigare inte hört och förstått. Intellectus är inte blott ett abstrakt tänkande, utan förhåller sig till strömmen av sinneserfarenhet på ett sätt så att det ännu inte avgjorts vilka vadheter som ska tillåtas rikta uppmärksamheten. Här finns en lyhördhet och mottaglighet som sträcker sig utöver ratiots färdigetablerade begrepp. I detta gryningsljus uppfattas stämningar, här finns förundran, nyfikenhet och tillit, men också ångest, rädsla och skräck. Intellectus förhåller sig till det som för människan är ett kaos, men som lovar en framtid. Med försiktiga känselspröt tar den till sig nya vadheter. På liknande sätt kan intellectus undersöka färdiga begrepp och undersökande närma sig den plats där de tog form. Ett begrepp som »demokrati« kan vi många gånger bli allt för färdiga med, vi tror att vi vet vad det är och att det är genomfört en gång för alla. I insikten i det farliga med en sådan position säger man ibland att varje generation måste återvinna demokratin, vilket skulle innebära just att låta demokratin komma till icke-vetandets gräns, för en stund inte veta vad demokrati är: för att kunna se den på nytt. Kanske visar myten om Fågel Fenix, som bränner sig själv för att kunna återuppstå i en ny gestalt, just på intellectusarbetet, där begrepp som blivit allt för stelnade måste dras tillbaka till icke-vetandets aska för att kunna komma tillbaka och göra ratiot levande och forma det på nytt.

I en sådan sanningsprocess kan vi rikta oss åt två olika håll. Vi kan följa kunskapsprocessens rörelse där de vadheter intellectus fångat upp blir definierade kategorier som sinnligheten ställs i dialog med och som därigenom formar ett ratio och en värld att leva inom. Eller så kan vi utgå ifrån ett befintligt ratio och följa med i intellectus rörelse av att undersöka de kanske allt för fixerade kategorierna och relatera dessa till ett icke-vetande. För Cusanus var det viktigaste att fortsätta följa icke-vetandet, men jag skulle snarare vilja betona rörelsen mellan ratio och intellectus som något nödvändigt för en levande mänsklig kultur. När samtidens ratiokultur tenderar att förstå sanning och förnuft bara i relation till ratiot, och missförstår eller blir blind för intellectus roll har vi en haltande förståelse av vår värld. När effektivitet och mätbarhet utgör de centrala värdena kvävs relationen till icke-vetande och förmågan att föra tillbaka centrala begrepp till intellectus för att kunna omarbeta dem försämras. Men det som då glöms bort är att ratiot självt är beroende av intellectus. Och alltså inte bara i kraft av att det en gång för alla upprättat de kategorier ratiot utgår ifrån, utan också för att dessa kategorier ska kunna fortsätta hållas levande. Idag kallar vi det för kritiskt tänkande eller kanske för reflektion. Med hjälp av Cusanus terminologi kan vi påpeka att ratiot utan intellectus stelnar och glider bort från strömmen av sinnesintryck och situationernas minima. Vi behöver icke-vetandet och intellectus sensibilitet för att behålla kontakten med världens och det levandes överflödande horisonter, och därmed för att behålla kontakten med någon sorts sanning. Även ratiots sanning blir i förlängningen utarmad när kategorierna blir allt för stelnade.


Den hopplösa kampen mot dumheten går vidare…

Lämna en kommentar