Den inlärda politiska/demokratiska hjälplösheten är avsiktligt planterad i oss


Den inlärda hjälplösheten är något Noam Chomsky skyller på medierna. De vill att vi ska känna oss okunniga och enligt Julian Assange ensamma om vår åsikt och samhällssyn.
Chomsky exemplifierar med när han var ute och åkte bil och det diskuterades baseball på radion. Till radion fick då lyssnare ringa och ha synpunkter på hur det spelades och hur tränare och spelare skulle agera. Chomsky tyckte att det kom in väldigt mycket kloka och kunniga röster från lyssnarna. Utifrån detta drog han slutsatsen att detsamma borde gälla politik och samhälle. Varför låter inte media vanliga lyssnare komma till tals och diskutera dessa ämnen? Chomsky är helt övertygad, vilket jag själv också är, att det finna massor med klokare insikter bland vanliga mediekonsumenter än bland politiker och eliter.
Assange menar att media mörkar folkopinioner som inte stöder den rådande ordningen i syfte att vi alla ska tro att det bara är jag själv som tycker si och så. På så sätt motarbetar man demokrati och folkstyre samtidigt som man trycker ner, förminskar och osynliggör stora grupper, ibland majoriteter, bland befolkningen.
Jag minns för något är sedan när en omkring tio kineser demonstrerade mot Kina nere vi Nybroplan. Då blev det minsann ett inslag i SVT, eftersom galoscherna passade. När däremot den så kallade frihetsrörelse drog till sig tusentals demonstranter förteg SVT den opinionsyttringen, eftersom de galoscherna inte passade.

Till skillnad mot Frankrike domineras våra fackförbund av LO, som är en underavdelning till Socialdemokraterna. LO står hellre upp för den rådande ordningen, socialdemokratin och företagen än sina medlemmar. LO trycker ner både sina medlemmars löner och åsikter. Därmed blir det inga franska protester i Sverige. När Hamnarbetarförbundet – ett fackförbund som företräder sina medlemmar åsikter och ekonomi – går ut i kamp så får de hela etablissemanget emot sig. Så det är inte undra på att människor i Sverige är uppgivna. De har ingen som företräder dem.

När det gäller mediaklimatet så arbetar etablissemanget just nu flitigt för att strypa alla alternativa medier. Senast var det FOI som kom med en så kallad rapport. Före det så kom Regeringen med en proposition om mediestöd som kan misstänkas ha till avsikt att utesluta alternativmedia. Under coronatiden bedrevs det ett intensivt propagandaarbete mot påstådda konspirationsteorier.
Det som utmärker dessa så kallade experter som utreder alternativmedia och konspirationsteorier är att de fullkomligt skiter i att ta reda på fakta. De gräver inte i de konspirationsteorier som sprids för att se om det faktiskt kan finnas saklig grund för dem, eller rent av fakta som bekräftar dem. I stället tycks de avfärda allt som inte står att läsa i Dagens Nyheter, se på SVT eller höra på SR som konspirationsteorier utan grund.
Resultatet av detta blir att vi får ett samhälle med etablissemangsmedier som är lika styrda och enögda som i den värsta diktatur, samtidigt som alla andra röster tystas precis som i den värsta diktatur. Resultatet är detta blir just diktatur. Världens ekonomiskt starka styr redan idag genom sitt ägande av media och sitt inflytande i mäktiga lobbygrupper samt så kallade NGOs såsom WHO och FN. Därifrån sipprar deras agenda ner genom organisationerna till EU -> Sverige -> Sveriges regioner -> Sveriges kommuner. Detta sker utan att etablissemangets medier berättar om tågordningen. I ställer för information om denna tågordning vill Regeringens medieproposition satsa extra på lokalmedier trots att största delen av politik i Sverige och Sveriges regioner och kommuner styrs närmast från EU. Det är bara den formella implementeringen som sker i Sverige – nationellt, regionalt och lokalt – Det borde följaktligen vara i EU som den stora mediala satsningen skulle göras. Vi undersåtar borde – om Sverige och etablissemangsmedia ska uppfylla demokratikraven i god tid få vetskap om vilka beslut som är på gång i EU så att vi hinner informera, argumentera och opinionsbilda. För att kunna bli demokratiskt delaktiva i “demokratin”.

Jag tipsa om en bok av Roger Eatwell (Professor emeritus i politik vid University of Bath) och Matthew Goodwin (Professor i politik vid School of Politics and International Relations vid University of Kent) som heter National Populism (utg. 2018). Boken är en seriös genomlysning av orsaken till den så kallade populismen. Författarna har tagit människor på allvar i stället för att ignorera eller förlöjliga dem. En hållning tvärt emot det svenska etablissemangets hållning som valt att ignorera och förlöjliga de som inte är politiskt korrekta. Boken är på engelska men nedan har jag översatt några godbitar:

“Den internationella tankesmedjan Chatham House frågade ett stort urval av Europas politiska, civila och affärsmässiga eliter och även allmänheten om de ansåg att “människor som dem” gynnades av att vara med i EU och om politikerna brydde sig om “vad människor som ni tycker”. Medan 71 procent av Europas eliter ansåg att de hade gynnats sjönk siffran till 34 procent bland allmänheten, och medan till och med 50 procent av eliterna ansåg att politikerna inte brydde sig om vad folk tycker, steg siffran till nästan 75 procent bland allmänheten.”

År 2017 undersökte Ipsos-MORI om människor ansåg att traditionella politiker “inte bryr sig om människor som jag”. Antalet som höll med var slående – 45 procent i Sverige, 52 procent i Tyskland, 58 procent i Storbritannien, 67 procent i USA, 71 procent i Polen, 72 procent i Italien och 78 procent i Frankrike.39 Det globala genomsnittet var 63 procent.

“… antalet personer [i Sverige] som byter röst från ett val till ett annat sedan 1950-talet har mer än tredubblats för att nå 37 procent i början av 2000-talet. De en gång dominerande socialdemokraterna, som i genomsnitt fick 45 procent av rösterna mellan mitten av 1930-talet och 1980-talet, var nere på 31 procent 2014 – även om de fortfarande tillhandahöll statsministern, vilket visar att det som händer på regeringsnivå ofta inte är representativt för vad som händer på gräsrotsnivå.”

“De faktorer som banade väg för den nationella populismen är djupt invävda i våra nationers väv. De har sina rötter i motsättningarna mellan demokratins funktionssätt på nationell nivå och en alltmer globaliserad ekonomisk marknad, en lång och fast förankrad tradition av elitens misstänksamhet mot massorna, latenta och ganska utbredda nationalistiska känslor och den långvariga urholkningen av förhållandet mellan medborgare och partier.”

“När det gäller dessa djupa rötter har vi hävdat att fyra breda omvandlingar har varit avgörande: Människors misstro mot den liberala demokratins alltmer elitistiska karaktär, vilket har underblåst en känsla bland många att de inte längre har en röst i samtalet, och som sannolikt kommer att sporra deras stöd för en mer “direkt” demokratimodell; pågående oro för nationens förstörelse som har skärpts av den snabba invandringen och en ny era av hyperetnisk förändring, vilket ger upphov till både legitima frågor och främlingsfientliga farhågor; stark oro för relativa brister till följd av övergången till en alltmer ojämlik ekonomisk lösning, vilket har underblåst den korrekta uppfattningen att vissa grupper orättvist lämnas efter i förhållande till andra, och rädsla för framtiden, och den ökande avhoppen från de traditionella partierna, vilket har gjort våra politiska system mer instabila och ett större antal människor “tillgängliga” för att lyssna på nya löften, medan andra har dragit sig tillbaka i apati.”

“Liberaler svarar ofta med att hävda att om nationalpopulisterna fick vad de ville skulle resultatet bli lägre ekonomisk tillväxt. Men som vi har sett skulle många av dem som vänder sig till nationalpopulister gärna vara lite fattigare om det innebar att de fick mer kontroll över sitt land och mer inflytande. Många väljare tänker inte i transaktionella termer om kostnader och fördelar, bruttonationalprodukt, arbetstillfällen eller tillväxt. Om de gjorde det skulle det vara mycket lättare att reagera på populism. I stället lägger de lika stort värde, om inte mer, på gemenskap, tillhörighet, gruppidentitet och nationen – och det är dessa djupare frågor som kommer att behöva tas upp. Men hittills verkar väldigt få personer inom den liberala vänstern vara intresserade av att engagera sig i dessa samtal, utan föredrar att avfärda sådana farhågor som rasism och snabbt gå vidare.”

Nu tycker jag ni ska lyssna på vad Lisa Bjurwald kom fram till när hon utredde etablissemangsmedias hantering av coronan och de budskap som då spreds som fakta och sanning. Rapporten heter Maktens granskare eller maktens megafoner? Svensk journalistik under coronapandemin. Lisa Bjurwald pratar om medias coronahantering med Ivar Arpi på hans högkvalitativa pod En rak höger.

“I Sverige är det ett större stigma att vara kritisk mot staten än att vara homosexuell,” säger journalisten Lisa Bjurwald.

Lämna en kommentar