Friedrich Nietzsche Ecce Homo som e-bok (epub)

Jag köpte för en dryg månad sedan Friedrich Nietzsches (1844-1900) bok Ecce Homo. Man kan kalla den för Friedrich Nietzsches självbiografi. Ecce Homo är Nietzsche sista verk, påbörjat den 15 oktober 1888, och avslutat efter knappa tre veckor, den 4 november samma år. I januari 1889 drabbades Nietzsche av ett slaganfall från vilket han aldrig tillfrisknade. Efter en kort vistelse på ett psykiatriska institut vårdades han av sin mor, och efter hennes död, av sin syster fram till sin död.

Ecco Homo utgavs först i hemlandet Tyskland 1908 i en begränsad upplaga hos Inselförlaget, vilken omedelbart slutsåldes. Därefter utkom den 1911 hos Kröner i Leipzig och sedan i flera upplagor. I Sverige utkom Ecco Homo först 1923 på Björk & Börjessons förlag, i översättning av Ernest Theil. Det är ett av dessa exemplar jag köpte.

När det slog mig att boken var exakt ett hundra år insåg jag att boken krävde vördnad. Inte kunde jag gå loss med markeringspenna i denna raritet. Så jag beslutade mig för att göra en e-bok av boken. Inte bara av vördnad utan också för att jag föredrar att förvara och läsa böcker på min läsplatta.

Nu är Friedrich Nietzsches Ecce Homo, i Ernest Theils vackra översättning anno 1923, klar och utgiven som epub, för alla att ladda ner och läsa.

Hämta Friedrich Nietzsche Ecce Homo som epub.

 

Nedan några citat ur bokens olika kapitel. Citat som jag tolkar på mitt sätt och som du kanske tolkar helt annorlunda.
Tänk på att “man måste vara en ko för att kunna prestera det [läsa och förstå Nietzsches böcker] – man måste nämligen kunna idissla…“, som Nietzsche skriver i Till moralens genealog (även utgiven som Om moralens härstamning).

HUR MAN BLIR – DET MAN ÄR

Men missförhållandet mellan storheten i min uppgift och litenheten hos mina samtida har kommit till uttryck i den omständigheten, att man varken hört eller ens sett mig.

Att kullkasta avgudar — mitt ord för ideal — det torde snarare höra till mitt hantverk.

Hur mycken sanning tål, hur mycken sanning vågar en ande? det blev städse allt mer för mig den egentliga värdemätaren. Villfarelse (— tron på idealet —) är icke blindhet, villfarelse är feghet… Varje förvärv, varje steg framåt i vetande följer ur modet, ur hårdheten mot sig själv, ur renligheten mot sig själv…

I haden ännu icke sökt eder: då funnen I mig.

Så göra alla troende; därför är det så föga bevänt med all tro.

 

VARFÖR JAG ÄR SÅ KLOK

Jag är alltför nyfiken, alltför klentrogen, alltför övermodig för att låta mig nöja med ett plumpt svar. Gud är ett plumpt svar, en brist på grannlagenhet mot oss tänkare —, i grunden jämväl endast ett plumpt förbud mot oss: I skolen icke tänka!…

Jag kan icke allvarligt nog tillråda alla andligare naturer en obetingad avhållsamhet från allt alkohol.

Allt noga övervägt, hade jag icke stått ut med min ungdom utan Wagnersk musik. Ty jag var dömd till tyskar. Vill man lösgöra sig från ett outhärdligt tryck, så behöver man haschisch. Välan, jag behövde Wagner. Wagner är motgift mot allt företrädesvis tyskt, — gift, jag bestrider det icke…

I allt detta — i valet av föda, av ort och klimat, av vederkvickelse — befaller en självbevarelsens instinkt, vilken tydligast yttrar sig såsom självförsvarets instinkt. Att icke se åtskilligt, icke höra, icke låta komma inpå sig — första klokhet, första bevis för att man icke är en tillfällighet, utan en necessitet. Det gängse ordet för denna självförsvarsinstinkt är smak. Dess imperativ bjuder icke blott att säga nej, där ja vore en “osjälviskhet”, utan även att säga nej så sällan som möjligt. Skilja sig från, taga avstånd från det, där ständigt på nytt nejet bleve nödvändigt. Förnuftet däri är, att defensivutgifter, om än aldrig så små, när de bliva till regel, till vana, föranleda en utomordentlig och fullständigt onödig utarmning. Våra största utgifter äro de ständiga små. Avvärjandet, detta att icke låta komma inpå sig, är en utgift — må man icke bedraga sig härvidlag —, en till negativa ändamål bortslösad kraft. Man kan, enbart i avvärjandets beständiga nöd, bliva så svag, att man icke längre förmår värja sig.

En annan klokhet, ett annat självförsvar består däri, att man reagerar så sällan som möjligt och att man undviker lägen och betingelser, där man vore dömd att liksom hänga ut sin “frihet”, sitt initiativ, samt bliva en enkel reagens. Jag tager till jämförelse umgänget med böcker. Den lärde, som i grunden ej längre gör annat än “vältar” böcker — hos den medelmåttigt begåvade filologen ungefär tvåhundra om dagen — förlorar slutligen helt och hållet förmågan att tänka ut ur sig. “Välter” han icke, så tänker han icke. Han svarar på en retelse (— en tanke som han läser), när han tänker, — till slut gör han ej annat än reagerar. Den lärde förbrukar all sin kraft i ja- och nejsägande, i kritik av det redan tänkta, — han själv tänker icke längre… Självförsvarets instinkt har blivit mör hos honom; i annat fall skulle han värja sig mot böcker. Den lärde — en dekadent. — Det har jag sett med egna ögon: begåvade, rika och fritt anlagda naturer, redan vid trettio års ålder fördärvade av läsning, förvandlade till strykstickor, dem man måste gnida för att få gnistor — “tankar“.

Åtbördens patos hör icke till storheten, den som över huvud behöver åtbörder är falsk…

 

VARFÖR JAG SKRIVER SÅ GODA BÖCKER

Ordet “övermänniska” för att beteckna en typ av högsta välartade daning, i motsats till “modärna” människor, till “goda” människor, till kristna och andra nihilister — ett ord, som i Zarathustras mun, moralens tillintetgörare, blir ett synnerligen tankeväckande ord — har nästan överallt i fullständig oskuld blivit uppfattat såsom avseende sådana värden, vilkas motsats blivit uppenbarad i Zarathustras gestalt: det vill säga såsom “idealistisk” typ av ett högre slags människa, hälften “helgon”, hälften “geni”…

De fullständigt lastbara “andarna”, de “sköna själarna”, de i grund och botten förljugna veta rent av icke vad de skola taga sig till med dessa böcker, — följaktligen se de desamma under sig, den sköna följdriktigheten hos alla “sköna själar”.

Det finnes ingenstädes några stoltare och samtidigt mera raffinerade slag av böcker: — de uppnå här och där det högsta, som på jorden kan uppnås, cynismen; man måste erövra desamma både med de känsligaste fingrar och med de tappraste knytnävar.

 

TRAGEDIENS FÖDELSE

Kunskapen, jasägandet till realiteten, är för den starke en likadan nödvändighet, som fegheten och flykten för realiteten — “idealet” — är för den svage, under svaghetens inspiration…

 

DE OTIDSENLIGA

Det är min klokhet att hava varit månget och mångenstädes för att kunna bliva till ett, — för att kunna komma till ett.

 

AVGUDASKYMNING

Jag först har måttstocken för “sanningar” i handen, jag först kan avgöra. Som in inom mig ett andra medvetande vuxit upp, som om inom mig “viljan” tänt sig ett ljus över den sneda bana, på vilken hon hittills lupit utför… Den sneda bana — man kallade den vägen till “sanningen”… Det är slut med all “dunkel trängtan”, just den goda människan var minst medveten om den rätta vägen…

 

FALLET WAGNER

Denna brist på parti mellan motsättningar! Denna stomakiska neutralitet och “osjälviskhet!” Detta den tyska gommens rättvisa sinne, som ger lika rättigheter åt allt, — som finner allting välsmakande… Utan varje tvivel, tyskarna äro idealister…

Och ständigt av samma skäl, av den innerligaste feghet inför realiteten, vilken jämväl är fegheten inför sanningen, av deras hos dem till instinkt vordna osannfärdighet, av “idealism”…

Utan tvivel, tyskarna äro idealister. — Tyskarna ha tvenne gånger, då just med oerhörd tapperhet och självövervinnelse ett rättskaffens, ett otvetydigt, ett fullständigt vetenskapligt tänkesätt blivit verklighet, förstått att finna smygvägar till det gamla “idealet”, försoningar mellan sanning och “ideal”, i grunden formler för rättigheten att avböja vetenskapen, för rättigheten att ljuga.

 

VARFÖR JAG ÄR ETT ÖDE

Zarathustra är sannfärdigare än annars någon tänkare. Hans lära och denna allena har sannfärdigheten till översta dygd — det betyder motsatsen till fegheten hos “idealisten”, vilken flyr inför realiteten;

(hela stycke fyra)

I själva verket är det tvenne förnekelser som mitt ord immoralist innebär. Jag förnekar dels en människotyp, vilken hittills gällt såsom den högsta, de goda, de välvilliga, välgörande; jag förnekar dels ett slags moral vilken såsom moral i sig kommit till bruk och herravälde, — dekadensmoralen, handgripligare talat, den kristna moralen. Det torde vara tillåtet att betrakta den andra motsägelsen såsom den mera vägande, alldenstund godhetens och välviljans överskattning redan framstår för mig, i stort räknat, såsom följd av dekadensen, såsom svaghetssymtom, såsom oförenlig med ett uppstigande och jasägande liv: i jasägandet är förnekelse och förintelse villkor. — Jag stannar att börja med inför den goda människans psykologi. I syfte att uppskatta vad en människotyp är värd, måste man beräkna det pris, som dess vidmakthållande kostar, — måste man känna dess existensvillkor. De godas existensvillkor är lögnen —: annorlunda uttryckt, att till varje pris icke vilja se, hurudan realiteten i grunden är beskaffad, nämligen icke av sådant slag som när som helst framtvingar välvilliga instinkter, ännu mindre av sådant slag som när som helst låter nöja sig med kortsynta godmodiga händers ingripande. Att överhuvud betrakta varje slags nödtillstånd såsom invändning, såsom någonting som måste avskaffas, är ett niaiserie par excellence, i stort sett en sannskyldig olycka till sina följder, en skickelse av dumhet, — nästan lika dumt, som viljan vore att avskaffa det dåliga vädret — möjligen av medlidande med det fattiga folket… I det helas stora ekonomi äro realitetens fruktansvärda företeelser (i affekterna, i begären, i viljan till makt) i oberäknelig grad nödvändigare än formen för den lilla lyckan, den så kallade “godheten”; man måste snarare vara överseende för att överhuvud unna den senare någon plats, alldenstund den är betingad av instinktförljugenhet. Jag torde få en stor anledning att bevisa de övermåttan skrämmande följderna av optimismen, detta foster av homines optimi, för hela historien. Zarathustra, den förste som insåg att optimisten är likaså dekadent som pessimisten och kanske skadligare, säger: “Goda människor tala aldrig sanning. Falska kuster och säkerheter lärde eder de goda; i de godas lögner vorden I födda och gömda. Allt är ända in i grunden förljuget och förvrängt genom de goda.” Världen är lyckligtvis icke timrad på sådana instinkter, att allenast det godmodiga hjorddjuret däri skulle finna sin trånga lycka; kravet, att allting månde bliva “god människa”, hjorddjur, blåögt, välvilligt, “skön själ” — eller, som herr Herbert Spencer det önskar, altruistiskt, vore att beröva tillvaron dess stora karaktär, vore att kastrera mänskligheten och pressa ned den till ett erbarmligt kineseri. — Och detta har man försökt!… Just detta kallade man moral… I denna mening kallar Zarathustra de goda än “de sista människorna”, än “början till slutet”; framför allt förnimmer han dem som det skadligaste slags människa, alldenstund de genomdriva sin existens lika väl på sanningens bekostnad som på framtidens bekostnad.

“— De goda — de kunna icke skapa, de äro städse början till slutet — de korsfästa den, som ristar nya värden på nya tavlor, de offra framtiden åt sig, de korsfästa all människoframtid!

— De goda — de voro städse början till slutet…

— Och vilken skada världsförtalarna än må anstifta, de godas skada är den skadligaste skadan.”

När en dekadensart av människa stigit upp till rangen av högsta art, så kunde sådant endast äga rum på bekostnad av dess motsatta art, av den starka och livsvissa arten människa. När hjorddjuret strålar i glansen av den renaste dygd, så måste undantagsmänniskan värderas ned till den onda. När förljugenheten till varje pris tager ordet “sanning” i anspråk för sin optik, så måste den verkligt sannfärdige vara att återfinna under de värsta namn.

Zarathustra lämnar härutinnan intet tvivel övrigt: han säger, att det just varit kännedomen om de goda, de “bästa”, som ingivit honom fasa för människan i allmänhet; ur denna vedervilja hade hans vingar vuxit för att “sväva bort i fjärran framtider”, — han döljer ingalunda, att hans människotyp, en relativt övermänsklig typ, är övermänsklig just i förhållande till de goda, att de goda och rättvisa torde kalla hans övermänniska djävul…

“I högsta människor, dem mitt öga mött, detta är mitt tvivel på eder och mitt hemliga skratt: jag gissar, I torden kalla min övermänniska — djävul!

Så främmande med edra själar ären I för det stora, att övermänniskan vore eder fruktansvärd i sin godhet”…

Vid detta ställe och annars ingenstädes bör man söka att uppfatta vad Zarathustra vill: detta slags människa, som han koncipierar, koncipierar realiteten, sådan den är: hon är stark nog därtill —, den är icke vorden främmande, undanryckt för henne, den är hon själv, den har även därjämte allt dess fruktansvärda och sällsamma i sig, därmed först kan människan äga storhet…

Vämjelsen för människan är min fara…

Att härutinnan icke tidigare hava öppnat ögonen betraktar jag som den värsta smuts, mänskligheten har på sitt samvete, som till instinkt vordet självbedrägeri, som principiell vilja att icke se det som sker, varje orsaklighet, varje verklighet, som falskmynteri in psychologicis ända till förbrytelse. Blindheten inför kristendomen är förbrytelsen par excellence — förbrytelsen mot livet…

Den kristna moralen — den mest elakartade formen för viljan till lögn, mänsklighetens egentliga Circe: Det, som fördärvat den. Det är icke villfarelsen såsom villfarelse, som vid denna anblick förfärar mig, icke den årtusenden långa bristen på “god vilja”, på tukt, på skick, på tapperhet i det andliga, som förråder sig i dess seger: — det är bristen på natur, det är det fullständigt rysansvärda sakförhållandet, att onaturen själv såsom moral undfick de högsta ärebetygelser och vart hängande över mänskligheten såsom lag, såsom kategorisk imperativ!… Hur kan man förgripa sig i sådan grad, icke såsom enskild, icke såsom folk, utan såsom mänsklighet!… Att man lärde förakt för livets allra främsta instinkter; att man uppdiktade en “själ”, en “ande” för att omintetgöra kroppen; att man i livets förutsättning, i könsligheten, lärde att förnimma någonting orent; att man i den djupaste nödvändighet till utveckling, i den stränga själviskheten (— ordet redan verkar förtal! —) söker den onda principen; att man omvänt i det typiska kännemärket på nedgång och instinktmotsägelse, i det “osjälviska”, i förlusten på jämvikt, i att åstadkomma “opersonlighet” och “kärlek till nästan” (— lystnad till nästan!) ser det högre värdet, vad säger jag! värdet i sig!…

Här kunde den möjligheten stå öppen, att icke mänskligheten vore stadd i urartning, utan allenast den parasitiska arten människa, prästen, vilken med moralen ljugit sig upp till dess värdebestämmare, — vilken i den kristna moralen upptäckte sitt medel till makt… Och i själva verket, detta är min insikt: mänsklighetens lärare och ledare, samt och synnerligen teologer, voro samt och synnerligen även dekadenter: därav omvärderingen av alla värden i det livsfientliga, därav moralen…

Allt som hittills kallades “sanning” avslöjades som den skadligaste, lömskaste, mest underjordiska form för lögnen; den heliga förevändningen att “förbättra” mänskligheten framstår som listen att suga ut själva livet, att göra det blodfattigt. Moral som vampyrism…

Begreppet “Gud” uppfunnet såsom motsatsbegrepp till livet, — i detsamma allt skadligt, förgiftande, förtalande, hela dödsfiendskapen emot livet sammanfört till en förfärande enhet! Begreppet “hinsides”, “verklig värld” uppfunnet för att göra den enda värld som finnes värdelös, — för att icke behålla kvar något mål, något förnuft, någon uppgift för vår jordrealitet! Begreppet “själ”, “ande”, slutligen till och med “odödlig själ” uppfunnet för att förakta kroppen, för att göra den sjuk — “helig“ —, för att ingjuta ett förfärande lättsinne i alla de omständigheter som förtjäna allvar i livet, frågorna om föda, bostad, andlig diet, sjukvård, renlighet, väder! I stället för hälsa och sundhet “själens frälsning” — det vill säga en folie circulaire mellan botkramp och frälsningshysteri! Begreppet “synd” uppfunnet jämte det tillhöriga tortyrinstrumentet, begreppet “fri vilja”, för att förvirra instinkterna, för att göra misstroendet mot instinkterna till ens andra natur! I begreppet det “osjälviska”, det “sig-självt-förnekande” göres det egentliga dekadenskännemärket, att lockas av det skadliga, att ej längre kunna finna sin fördel, självförstörelsen, till värdetecken överhuvud, till “plikt”, till “helighet”, till “gudomlighet” hos människan! Slutligen — det är det förfärligaste — i begreppet god människa tages parti för allt svagt, sjukt, misslyckat, av-sig-självt-lidande, för allt sådant, som skall gå under —, selektionens lag korsas, ett ideal åstadkommes ur motsatsen till den stolta och vällyckade, — till den jasägande, till den framtidsvissa, framtidsutfästande människan — denna kallas numer den onda…

Lämna en kommentar