Hundar

Linux någon timme innan han kom bort idag

Jag skrev igår att Linux hade kommit bort. Han hade ju då, när jag kom hem och senare, uppträtt skamset vilket fått mig att vilja lyfta honom genom att gosa extra mycket med honom. Tydligen var det inte rätt medicin. Idag kom han bort igen.

Under sina två år (han fyller två år i morgon) har han tidigare kommit bort tre fyra gånger. Så att han nu kommit bort två dagar i rad är ju själva fan. Han ska ju hålla reda på mig.

Idag,när jag ensam gick hemåt, gick jag och funderade på hur jag skulle få honom att, till skillnad mot igår, fattat att det inte är OK att han avlägsnar sig så långt och länge att han tappar bort mig. Jag alternerade i tankarna mellan att ta honom i nackskinnet och läsa lusen av honom eller helt nonchalera hans existens. Jag kom fram till att jag, när jag kommer hem, tar honom i nackskinnet och läser lusen av honom direkt när han kommer fram till mig och sedan nonchalerar jag honom resten av dan. – Jag har ju lärt och trott på att korrigering av hundar ska ske medan de gör felet. Efteråt ska det vara försent. Så är det nog för det mesta. Men igår var jag, och är fortfarande, övertygad om att Linux förstod att han gjort fel som tappade bort mig under morgonpromenaden. Hans beteendet under eftermiddagen och kvällen var försiktigt och han var ovanligt lydig.

Men när jag kom hem idag så låg han inte på trappan. Så jag åt frukost och blev allt oroligare. När jag tog på mig för att ta bilen och åka ut och leta efter honom sade jag till mig själv: Linux, allt är förlåtet.

Jag hittade Linux redan vid campingen. Då var han skitig som fan och på väg hem. Och eftersom jag p.g.a. min oro redan förlåtit allt så var vi båda lika odelat glada att ses. Han hoppade in i baksätet och så åkte vi hem till duschen och maten.

När vi nästa gång ska ut och gå ska jag se till att han håller sig inom synhåll. De allt för långa utflykterna måste stävjas.

Idag kom Linux bort. Han brukar springa sina rundor, när vi är ute och går, och sedan leta upp mig. Men idag tappade han bort mig.
Jag fortsatte dock att gå. Dels var jag sur över att han inte höll koll på mig, och jag ville inte avbryta min planerade promenad av den anledningen. Dels visste jag att Linux skulle springa hem när han givit upp hoppet om att hitta mig. Hundar har fantastiskt lokalsinne.
Så jag fortsatte den planerade rutten och åt ensam frukost i solen. Men helt utan oro för Linux var jag inte. Märkliga otänkbara livsfarliga händelser kan inträffa – mer om det nedan. Promenaden i solskenet blev därför inte så underbar som jag tänkt mig.

Jag lärde mig av min förra golden retriever Alfa att hundar har ett väldigt bra lokalsinne. Bättre än mitt, och jag är ändå inte särskilt bortkommen. Så när Alfa och jag var ute och gick och jag blev osäker på vägvalet så brukade jag låta Alfa ta befälet.

Detta med Alfas lokalsinne, och att jag brukade följa honom när jag var osäker, berättade jag för min mor. Så vid ett tillfället när hon hade hand om Alfa, och var ute i en ganska okänd skog och gick, och plötsligt inte visste var hon var, kom hon att tänka på vad jag sagt. Hon lät Alfa gå före. Och de gick under Alfas ledning, genom skogen, rakt på huset där de för tillfället uppehöll sig.

När Linux och jag var och besökte samma hus, i samma för mig ganska okända skog, så visade sig Linux vilja ta befälet. Han verkade så självsäker och verkade vilja gå precis den runda jag tänkt ta. Själv kom jag inte ihåg hur man gick, eftersom jag bara gått den en gång, och det var flera år sedan. Så jag lät Linux leda mig.
Jag trodde att Linux tidigare gått den rundan ihop med min mor och hennes man. Så jag gick lydigt bakom Linux och Linux var självsäkerheten själv. Under vår en och en halv timmes långa promenad passerade vi några landmärken som jag kände igen och som gjorde att jag visste att vi var på rätt väg.
När vi sedan var tillbaka vid huset så berättade jag om Linux otroliga förmåga att minnas rundan. Då berättade mor och hennes man att de aldrig någonsin gått den rundan med Linux…

Trots att jag litar fullt på Linux lokalsinne och förmåga att hitta hem kan jag inte vara helt trygg med att han verkligen kommer hem. Alfa råkade ut för två incidenter som kunde ha kostat honom livet och som gnager i mitt bakhuvud när jag inte vet var Linux är.

Första incidenten var när Alfa, mor och jag skulle gå runt en vassomgärdad vik. Precis som Linux brukade Alfa ta sina rundor och sedan komma ikapp.
Vid detta tillfället gick mor och jag en bra stund utan att Alfa kom tillbaka till oss. Så vi blev lite oroliga och beslutade oss för att gå tillbaka till bilen, i förhoppning om att Alfa begett sig dit om han tappat bort oss. På tillbakavägen resonerade vi som så att om Alfa inte är vid bilen lägger vi hans filt där bilen står parkerad och åker hem någon timme, för att sedan återvända och se om Alfa letat upp filten och väntar där.
Men när vi närmade oss vikens inre, på vår väg tillbaka, så tyckte jag att jag hörde ett hundskall bakom oss. Det kunde lika väl vara inbillning. Men jag beslutade mig för att gå tillbaka.
Jag gick längs det tjugo meter breda vassbältet ganska långt. Eftersom jag då inte hört något mer skall vände jag om för att återvända till mor och gå tillbaka till bilen.
När jag går där vid vassen så hör jag ett skall helt nära mig. Jag vänder om och går ut i vassen. Vassen är så tät att man kan gå torrskodd nästan ända ut till vikens vatten. Då ser jag Alfas huvud. När jag kommer närmare ser jag att han står med bakbenen nere i en grävd vattenfylld grop. Där står han och kan inte komma upp.
Hade jag inte hört de två skallen, och mor och jag gått tillbaka till bilen och åkt hem, så hade Alfa inte blivit hittad. Den dyiga vattenfyllda gropen hade blivit hans död.

Andra incidenten var när vi var nyinflyttade i Burgsvik. Alfa och jag var ute i enbuskmarkerna och gick. Som vanligt tog han en runda. Men han kom inte tillbaka. Jag gick runt och letade där jag trodde han kunde vara. Jag ropade och visslade. Ingen Alfa.
Efter omkring en timme kommer han. Då har han inget halsband.
Troligen har han fastnat med halsbandet i en enbuske. Men eftersom jag satt ihop halsbandskedjan med en vanlig nyckelring så har han nog lyckat dra isär den och komma loss. Hur jag skulle ha kunnat hitta honom annars vet jag inte. Nyckelringen räddade troligen hans liv.
Efter detta slapp Alfa ha halsband. Inte heller Linux bär halsband. Det är säkrast så.

Nyckelring är också bra mellan löplina och halsband. Då utlöser nyckelringen, som en säkring, om hunden skulle springa längre än linan räcker. Det är bättre att nyckelring dras isär än att hundens nacke tar skada av ett kraftigt tvärstopp.

Idag låg Linux på trappan, i solen, när jag kom hem. Han betedde sig lite försynt när han kom emot mig. Troligen var han lite skamsen. Så under eftermiddagen gosade jag med honom extra mycket så han skulle få upp självkänslan igen.