CIA och 11 september

Jag har inte förrän för ett halvår sedan, då jag läste Jan-Olof Rönns mediekritiska nu slutsålda bok ’Utan Media kan du inte starta ett krig’, brytt mig det minsta om nine-eleven. Men av Jan-Olof Rönns bok blev jag lockad att läsa ’CIA och 11 september’ av Andreas von Bülow. Orsaken till detta är först och främst Andreas von Bülows person.
Så här presenteras Andreas von Bülow på Wikipedia, översatt från engelska:

Bülow, medlem av familjen Bülow, tjänstgjorde som statssekreterare i det tyska förbundsförsvarsministeriet (1976–1980) och minister för forskning och teknik (1980–1982), båda under förbundskansler Helmut Schmidts administration, och ansågs som en ”stigande stjärna” i tysk politik på den tiden. Han tjänstgjorde i 25 år som SPD-ledamot i det tyska parlamentet (1969–1994). I slutet av åttiotalet och början av nittiotalet tjänstgjorde han i den parlamentariska utskottet för underrättelsetjänster (”Parlamentarischer Kontrollausschuss”). Denna kommitté övervakar tyska underrättelsetjänster och har tillgång till sekretessbelagd information. I början av nittiotalet fungerade Bülow också som SPD-ledamot i Schalck-Golodkowskis utredningskommitté, en uppgift som först ledde till att han utredde tjänstemannabrott i samband med österländska underrättelsetjänster, och senare även om vad han kallar ”kriminell verksamhet” utförd av västerländska underrättelsetjänster. Hans första stora publikation som handlar om detta område, In the Name of the State (tyska: Im Namen des Staates) är en mycket refererad och omfattande studie som främst fokuserar på CIA. Sedan han lämnade förbundsdagen har han till stor del lämnat SPD:s politiska omlopp.

Andreas von Bülow är alltså en i högsta grad kompetent konspirationsteoretiker och han befinner sig inte i något av extremistlägren till höger eller vänster. Han är en person vars CV, i mina ögon, gör honom i högsta grad trovärdig.

Jag har scannat in ett stycke om ’Säkerhetstjänsternas dolda verksamhet’ som kan vara väl värt att läsa för att förstå hur världen fungerar. För att förstå att demokrati och människoliv inte, inte ens det egna landets demokrati och människoliv, har något värde när stora ekonomiska vinster finns att hämta. Genom att t ex genomföra ett terrordåd, och anklaga andra för det (så kallad false flag operation), kan man få folkligt stöd för att invadera oljerika och strategiskt viktiga länder.

För den som vill läsa hela boken, vilket jag verkligen rekommenderar, finns gott om exemplar på t ex Bokbörsen.

Förklaring till myten (lögnen) om ökande antal naturkatastrofer

Idag gick jag förbi riksdagshuset. Till min enorma häpnad stod Greta Thunberg där, i regnet och endast två plusgrader, tillsammans med ett tiotal andra och demonstrerade. Sådant imponerar stort på mig. Det är verkligen beundransvärt av Greta att engagera sig så för den sak hon kämpar för.
I vanliga fall brukar organisationsledare vara karriärister. Då brukar de skicka ut sina underhuggare till att göra skitjobbet – i det här fallet stå i regnet och frysa – själva gör de bara smörjobben samt tar åt sig äran för de andras arbete. Men Greta är verkligen inte karriärist, det fattar jag nu efter hennes mångåriga fredagsdemonstration utanför riksdagshuset i ur och skur. Jag blir så imponerad.
Men sedan är det ju det här med klimatet, som Greta tror har kommit i olag. När jag nu läst större delen av Sven Börjessons bok En klimathistoria är jag, utifrån den gigantiska mängd forskning han tagit del av inom alla möjliga områden som brukar användas av mainstreammedia och FN för att lögnaktigt försöka bevisa att vårt klimat idag är extremt, helt övertygad om att klimatet alltid varierat. Genom årtusenden, århundraden och årtionden har klimatet skiftat.
Det klimatalarmisterna nu gör är att jämföra dagens klimat med klimatet 1960-1990 då vi hade ett kallare klimat och dåtidens forskare och media larmade om en ny istid. Skulle man i stället jämföra med 1930-1960 skulle det framkomma att dagens klimat är något svalare än då.
Det är ju så man medvetet ljuger med statistik: man väljer vilken period man jämför med på så sätt att den verklighetsbild man eftersträva att lura i någon framträder.
För att försöka råda bot på Greta Thunbergs klimatångest och villfarelser gick jag fram till henne idag, i regnet, och gav henne en lapp med texten:

ETT BOKTIPS
SVEN BÖRJESSON
EN KLIMATHISTORIA

Greta tog emot lappen och sade tack. Jag gick vidare…
 
Jag läser alltså vidare i Sven Börjessons bok En klimathistoria. Dagens läsning berättar bl a om naturkatastrofer. De påstås av bl a Sveriges Radio och FN:s generalsekreterare António Guterres, ha ökat, men har i verkligheten minskat. Nedan har jag plockat ut väsentliga delar av Sven Börjessons berättelse om hur detta hänger ihop.

Katastrofforskningsinstitutet CRED, The Centre for Research on the Epidemiology of Disasters, i Belgien är världsledande när det gäller statistik som rör naturkatastrofer
runt om i världen. Institutet samlar in uppgifter från exempelvis hjälporganisationer, media, försäkringsbolag, regeringar och olika FN-organ, och sammanställer the Emergency Events Database (EM-DAT). CRED startade sin verksamhet 1973 och 1988 lanserades databasen med stöd från FN och Belgiens regering.

Siffrorna i databasen visar på en mycket kraftig uppgång i antalet klimatrelaterade naturkatastrofer från 1974, då siffran var 64, till år 2000 då det enligt databasen inträffade 375 klimatrelaterade naturkatastrofer. År 2004 kom CRED med en utvärdering av databasens siffror: “THIRTY YEARS OF NATURAL DISASTERS 1974–2003: THE NUMBERS.” CRED skriver i rapporten att om man tittar på siffrorna kan man få uppfattningen att det sker fler naturkatastrofer idag (läs 2004) än tidigare, men att det är en felaktig slutsats. I själva verket visar siffrorna en förbättrad inrapportering och registrering av naturkatastrofer. CRED skriver vidare att under de senaste 30 åren, 1974–2003, har utvecklingen av media, telekommunikationer och internationellt samarbete haft avgörande betydelse för att rapporteringen till CRED har ökat. En annan bidragande orsak är att möjligheten att få ekonomisk hjälp har ökat. Internationella hjälpfonderna har fått större ekonomiska resurser och det har uppmuntrat inrapportering även av mindre naturkatastrofer där hjälpen tidigare kom enbart från lokala organisationer och myndigheter.

Det stora hoppet uppåt i inrapporterade naturkatastrofer orsakade av torka, stormar eller översvämningar, skedde mellan 1998 och 2000. Det berodde på att ”specialized agencies”, CRED:s benämning på regeringsorgan och FN-organ som UN Food Program och FAO, började rapportera in uppåt 10 gånger fler naturkatastrofer årligen jämfört med vad de tidigare rapporterat till CRED. Det är med andra ord från år 2000 som vi har jämförbar statistik.
Antalet inrapporterade klimat- och väderrelaterade naturkatastrofer minskade från år 2000 fram till 2019. Från ungefär 350 katastrofer årligen under 2000-talets första år till drygt 300 under perioden 2010–2019. Siffran för 2018 var 286 och det är den lägsta under den tid vi har jämförbar statistik.
Även när det gäller antalet omkomna i klimatrelaterade naturkatastrofer var siffran för 2018 rekordlåg. Jag har nämnt siffran tidigare, 5 000 personer.

Den allmänna bilden är att klimat- och väderrelaterade naturkatastrofer ökar. Det beror bland annat på flera tunga rapporter som har hävdat att så är fallet. Meteorologiska världsorganisationen, presenterade 2014 en rapport i vilken man hävdade att under 2000-talets första årtionde drabbades jorden av fem gånger så många klimat- och väderrelaterade naturkatastrofer som under 1970-talet. Siffrorna hämtades från CRED:s databas. Det som inte framkom i rapporten var att siffrorna inte var jämförbara – se ovan.
The Lancet Countdown-rapporten 2017 publicerades i tidskriften The Lancet inför klimatmötet i Bonn hösten 2017. Rapporten var ett resultat av ett samarbete mellan en rad universitet, institut och tre av FN:s fackorgan, WHO (Världshälsoorganisationen), WMO och Världsbanken. Sammanlagt var 24 universitet eller organisationer inblandade i arbetet med rapporten. I sammanfattningen konstateras att antalet väderkatastrofer har ökat med 46 procent sedan år 2000. En ökning som enligt rapporten beror på klimatförändringarna. Författarna till rapporten skriver att klimatförändringarna har allvarliga konsekvenser för vår hälsa, välbefinnande, försörjningsmöjligheter och samhällets struktur. Klimatflyktingar och konflikter nämns också. The Lancet Countdown-rapporten hämtade också siffrorna från CRED:s databas.
Hur kom då forskarna bakom rapporten fram till att de klimatrelaterade naturkatastroferna ökade under 2000-talet? Jo, i rapporten framgår det att man har jämfört det genomsnittliga antalet väderrelaterade naturkatastrofer under 1990-talet med det genomsnittliga antalet under perioden 2007–2016; ”the frequency of weather related disasters has increased by 46% from 2007 to 2016 (compared with the 1990–99 average)”.
Uppenbarligen hade ingen av forskarna bakom rapporten läst CRED:s analys från 2004, eftersom man jämförde 1990-talets siffror, då inrapporteringen inte var lika konsekvent som under 2000-talet, med 2000-talets siffror. Genom att jämföra 2000-talets siffror med 1990-talets och sen använda formuleringen ”sedan 2000”, som om det handlade om trenden under 2000-talet, förvandlades en nedåtgående trend under 2000-talet till att uppfattas som en starkt uppåtgående.
The Lancet Countdown fick stort genomslag i svensk press. Här är några axplock från den 31 oktober 2017: Sveriges Radio rapporterade att väderrelaterade katastrofer har ökat med 46 procent mellan åren 2000 och 2016. DN skriver: ”Sedan år 2000 har antalet väderkatastrofer ökat med 46 procent.” Sydsvenskan hade rubriken ”Extremväder en större hälsofara”, och i texten stod bland annat: ”Extremt väder blir allt vanligare världen över och utgör en allt större risk för människors hälsa. Situationen är på väg att bli akut, enligt en ny forskningsrapport.”
Det var välgörenhets- och forskningsstiftelsen Wellcome Trust som tillsammans med The Lancet inrättade The Lancet Countdown-projektet, som är mångårigt. Stiftelsen grundades på 1930-talet av Henry Wellcome som blev rik på bland annat läkemedel. Wellcome Trust har ekonomiska muskler. Enligt deras hemsida förfogar stiftelsen över ca 320 miljarder kr (januari 2020). Det är ungefär 70 gånger mer än vad Nobelstiftelsen förvaltar. Ett prioriterat område är klimatförändringar. “Vi fastställer prioriterade områden där vi vill se, leda och vara ansvariga för förändring”, skriver Wellcome Trust på sin hemsida, och fortsätter: ”Om vi är framgångsrika så kommer forskningen som vi finansierar att lägga fram starka bevis för att handling krävs, vilket kommer att leda beslutsfattare, företag och allmänheten att ta genomtänkta beslut när det gäller miljö och hälsa.”
Det rekordlåga antalet omkomna i klimatoch väderrelaterade naturkatastrofer och det rekordlåga antalet katastrofer under 2018 fick ingen uppmärksamhet. Varken Meteorologiska världsorganisationen eller SMHI nämnde de rekordlåga siffrorna när de kommenterade 2018 års naturkatastrofer. SMHI hänvisade till WMO på sin hemsida: ”WMO konstaterar också att de flesta naturkatastrofer under 2018 var kopplade till extremväder och klimat. Händelser som till exempel översvämningar, orkaner, värmeböljor och bränder påverkade nära 62 miljoner människor” (SMHI, publicerat den 29 mars 2019). För en journalist är det lite märkligt att WMO och SMHI väljer bort att nämna att sifforna för såväl antalet klimatrelaterade naturkatastrofer som antalet omkomna i katastroferna var rekordlåga, och i stället väljer att lyfta fram att de flesta naturkatastrofer var kopplade till extremväder. Det är nämligen alltid de klimat- och väderrelaterade naturkatastroferna som dominerar. Siffran brukar ligga mellan 85 och 90 procent.
De lägsta siffrorna för antalet klimatrelaterade naturkatastrofer under den tid vi har jämförbar statistik och det rekordlåga antalet omkomna i klimatrelaterade naturkatastrofer blev heller ingen nyhet i svensk media. I stället etablerades ordet ”klimatkris”.

Vid klimatmötet i Madrid i december 2019 sa António Guterres, FN:s generalsekreterare, i sitt öppningsanförande följande: “Climate related disasters are becoming more frequent, more deadly, more destructive with growing human and financial cost.” Men vad ska FN:s generalsekreterare säga vid ett klimatmöte? Guterres påstående leder oss osökt in på nästa kapitel.

Nästa kapitel i Sven Börjessons bok En klimathistoria handlar om ”Den politiska kopplingen”. Jag har ju inte läst kapitlet än men en ledtråd kan kanske vara World Economic Forum and UN Sign Strategic Partnership Framework. Alltså! FN har ett partnerskap med en lobbyorganisation som representerar världens en procents rikastes intressen. Dvs världens mäktigaste storföretag och inflytelserikaste kapitalister lägger fram sin agenda och får den genomförd med hjälp av FN. Jag tror inte att dessa världens rikaste en procent har några som helst gemensamma intressen med vanligt folk.
När de rikaste rör sig, till t ex klimattoppmöten, åker de privatjet samtidigt som de säger åt vanligt folk att sluta flyta och sluta åka bil.
Hotet mot demokratin kommer inte från nazister utan från kapitalister. Kapitalisterna vill avskaffa nationernas makt, och därmed avskaffa demokratin, för att själva få utforma världen så som bäst gynnar dem själva. Där i ingår numera FN som aktör, och den påstådda klimatkrisen ska var det bedrägliga lockbete som ska få världens demokratitörstande folk att gå med på ökad överstatlighet och ännu mindre demokrati.

Framställningen av klimathotet präglas av aktörernas egenintresse

Häromdagen utkom Sven Börjessons avslöjande bok En klimathistoria som e-bok. Igår tänkte jag att; Jag har intressantare saker att läsa. Och beslutade mig för att inte köpa boken. Men nu hittade jag en intervju med Sven Börjesson där han berättar enbart hyperintressanta saker om miljön/klimatet och om hur det framställs i media och av politiker. Så efter att ha postat detta tänker jag gå direkt in på Bokus och köpa boken och därefter ägna lördagseftermiddagen åt att läsa den. Nedan har jag sammanställt det jag tycker var det absolut intressantaste i intervjun med Sven Börjesson. Läs det! Men välj gärna att gå direkt till intervjun Klimathotet ett test på den granskande journalistiken och läs hela, så du inte missar ett enda ord. De är dynamit.


Det går inte att förstå klimatfrågan utan ett historiskt perspektiv, framhåller Sven Börjesson, och det gäller både klimatet som sådant och politiseringen av frågan.

Till exempel sticker 1930-talet ut som ett av de varmaste decennierna under det förra seklet. Det årtiondet var vintrarna i Sverige (december-februari) en grad varmare än vintrarna 2010-2019. Trettiotalets medier berättade om smältande glaciärer och havsis, värmerekord och förändrade ekosystem. Med fyrtiotalet inleddes en kallare period, med köldkulmen i slutet av 1970-talet. Sven Börjesson berättar:

”Hotet från ett allt kyligare klimat blev ett återkommande tema i medierna. Isarna växte till i norr, växtsäsongen blev kortare, ekosystemen förändrades och vädret upplevdes som mer extremt. Läsarna bjöds på rubriker som ’Ny istid är på väg tror väderforskare’ (GP), ’1983 börjar en ny istid’ (Expressen), ’En ny istid är över oss (DN). Svenska Dagbladet illustrerade med en bild där stadshuset i Stockholm var så gott som helt täckt av snö och is.”

Knappt hade medeltemperaturen börjat stiga uppåt igen innan hotbilden blev den motsatta. Detta skedde uttryckligen i en politisk kontext, baserat på den så kallade Brundtlandrapporten 1987 om sambandet mellan ekonomisk utveckling och miljöförstöring.

Det är skäl att understryka att IPCC är en mellanstatlig organisation där delegaterna till mycket stor del kommer från departement och statliga myndigheter. Trots det beskriver tidningar gärna, som inför IPCC-mötet i Stockholm hösten 2013, tjänstemännen och deras kollegor som ”världens ledande klimatforskare”.

”IPCC:s uppdrag kom mer formellt att begränsas vid ett IPCC-möte i Wien 1998, då ett antal arbetsprinciper antogs. Den övergripande och inledande principen är att IPCC ska lyda under FN-organen UNEP och WMO, stödja klimatkonventionen och ge stöd åt den process som bygger på politiska beslut.”

”IPCCs uppdrag är alltså att driva politik, inte att förutsättningslöst ställa frågor. Det avskriver naturligtvis inte per automatik klimathotet, men en seriös journalist måste hela tiden ha den saken i minnet.”

”Det luriga är att skillnad måste göras mellan IPCC:s vetenskapliga huvudrapport, som tas fram av forskare, och den sammanställning för beslutsfattare (Summary for Policymakers) som presenteras vid klimatpanelens stora möten. Den vetenskapliga rapporten är med sin breda genomgång av forskningsresultat på många sätt en bra källa över forskningsläget. Åtminstone har det varit så.”

”Sammanfattningen för beslutsfattare däremot är ett politiskt dokument. Utkastet görs av forskarna, men den slutliga versionen förhandlas fram av regeringarnas representanter. På några centrala punkter har de två dokumenten skilt sig åt.”

”Till exempel framkommer i IPCC-rapporterna 2007 och 2013 att instrålningen från solen har ökat sedan 1980-talet. En ökning som, enligt rapporten, kan bero på renare luft och/eller minskad molnighet. Den ökade instrålningen har enligt rapporten 2013 haft minst lika stor betydelse för uppvärmningen som ökningen av växthusgaser. Något som inte nämns i sammanfattningen.”

”I dag kan de etablerade miljöorganisationerna snarare ses som etablissemangets språkrör än som dess opponent.”

Han nämner Naturskyddsföreningen, vars internationella verksamhet till mycket stor del finansieras med skattepengar genom SIDA. På motsvarande sätt finansierar EU i stor skala många av de miljöorganisationer som är på plats i Bryssel. Till exempel European Environmental Bureau, en paraplyorganisation där bland andra Naturskyddsföreningen och Fältbiologerna ingår, får en stor del av sina kostnader täckta direkt från EU eller från medlemsländerna.

”En hög post inom miljörörelsen ger också goda möjligheter att höras och synas i media och kan fungera som en språngbräda till andra attraktiva jobb eller styrelseuppdrag. En av orsakerna till att det blivit så är klimatfrågan. Det är en fråga där miljörörelsen och politikerna har stor nytta av varandra.”

”Till exempel vid de stora klimatmötena är stämningen i den svenska delegationen alltid familjär och välkomnande. Journalisterna, representanterna för miljörörelsen och den svenska delegationen blir som ett lag. Alla som är med på mötet och kan intervjuas av oss journalister delar samma uppfattning: förhandlingarna går alltför trögt och många länder har alltför låga ambitioner.”

Det är avgörande att gå till källan. Ofta i journalistiska referat tappas väsentliga saker bort eller förvanskas.

En situation som alla journalister emellanåt ställs inför är att verkligheten inte bekräftar den idé man tänkt bygga artikeln eller inslaget på. Ett sådant exempel var Sven Börjessons besök på Marshallöarna.

”Under miljömötet i Rio 1992 blev jag uppmanad av en representant för Marshallöarna att besöka öarna för att med egna ögon se hur hotade de är av stigande havsnivåer. Jag fick ja från chefshåll direkt för en fyra veckors resa.”

Sven Börjesson landade på Majuroatollen, som består av ett antal mycket smala, låglänta korallöar i en ring runt en stor lagun.

”Det är så atoller ser ut. På flygplatsen möttes jag av två representanter från öarnas miljömyndighet och en bil som jag själv skulle köra till hotellet. Inget problem att hitta, eftersom det bara fanns en väg på den mycket smala huvudön. Min tanke var alltså att göra ett program om öarna som sjunker, men ingen hade någon sådan historia att berätta. En äldre kvinna mindes att hon av sin mamma hört om en storm som hade sköljt över Majuroatollen och spolat bort människor. Men jag hittade inget konkret som visade att öarna sjönk. Inte så konstigt med tanke på att de låga öarna i Majuroatollen i verkligheten växte i storlek, vilket senare forskning bekräftat.”

”Men jag upptäckte att ögruppen hade andra problem. Det var brist på sötvatten för en snabbt växande befolkning och dåliga framtidsutsikter för de yngre. Öarna lockade inte många turister. Möjligheterna till odling var extremt begränsade. Utan olika former av bistånd och andra pengaströmmar utifrån hade det varit omöjligt för så många människor att leva på öarnas mycket begränsade yta.”

Det visade sig också vara anledningen till den invitation Sven Börjesson fått.

”Jag blev under mitt besök ständigt påmind av mina två ciceroner, kungens son och landets miljöansvarige, att ett utökat bistånd från rika länder vore mycket välkommet. I det radioprogram jag gjorde berättade kungens son att hans jobb var att tillsammans med utrikesministern förhandla fram så mycket bistånd som möjligt. Det fanns alltid någon organisation eller kommitté som ville berättiga sin existens genom att ge bistånd”, sa kungasonen.”

”Det ligger inte i politiska partiers, forskares eller miljörörelsens intresse att kritiskt granska sina egna ståndpunkter, speciellt inte frågor som är profilfrågor och som bidrar till den egna ekonomin. Därmed inte sagt att klimathotet är en konspiration, men det går inte att bortse från egenintresset hos aktörerna”, skriver Sven Börjesson.


Nu kanske ögonen har öppnats lite. Klimatförändringen behöver inte vara skapad av människan utan kan bero på naturliga variationer. Klimatet har ju varierat under hela jordens existens, dvs långt före människan.

Hoten mot svensk demokrati avslöjas i ny bok.

Jag förstår varför den nyligen utkomna boken Fallet Julian Assange inte recenseras eller presenteras eller diskuteras i svenska medier; Den är rena dynamiten.

FN-specialrapportör om tortyr Nils Melzer har under de senaste åren gjort en djupgrävning i hur media, rättsväsende och politiker hanterat Julian Assange. Melzer har kommit till slutsatsen att Assange utsatts för skrämsel, isolering, godtycke och förnedring, dvs psykisk tortyr. Orsaken är politisk. Assange ska straffas för att han och Wikileaks avslöjat krigsförbrytelser, brott mot mänskliga rättigheter, korruption, svågerpolitik och maktmissbruk. Och eftersom dessa brott utförts av USA så blir Assange avslöjande inte hyllat av media, rättsväsende och politiker, till skillnad mot om brotten gjorts av Ryssland, Kina, något afrikanskt land, eller sk skurkstat. I stället blir Assange straffad genom förtal, förföljelse, fängslande och psykisk tortyr. Som Melzer skriver så är mänskliga rättigheter och FN ingenting som respekteras eller tas hänsyn till av länder som Sverige och USA när andra intressen, såsom ekonomiska, anses viktigare.

Läs boken och få se Sverige så avklätt som det verkligen är, bakom den falska retoriken som varande en humanitär stormakt. Hyckleriet är enormt och är det största hotet mot den lilla rest av demokrati som återstår i Sverige.

Nils Melzer skriver:
”När jag undersökte fallet Assange hade jag ofta ett intryck av att uppleva en modern iscensättning av Kejsarens nya ­kläder.
Vi känner alla till historien: Bedragare lurar kejsaren att skaffa sig nya kläder som de påstår är synliga för alla utom för de ”dumma” och ”odugliga”. I själva verket är kläderna naturligtvis inte bara osynliga, de finns inte. Men då varken kejsaren eller hans underlydande vill framstå som dumma eller odugliga låtsas de som om de kunde se kläderna, och under en offentlig parad applåderar hela folket härskarens nya praktfulla kostymering. Tills plötsligt ett barn får lögnen att spricka genom att utropa: Men kolla då, han har ju ingenting på sig!
Så är det också i fallet Assange. Trots att de ­inblandade myndighe­ternas maktmissbruk blivit allt mer uppenbart har detta hittills nästan fullständigt förtigits såväl av de ledande medierna som av regeringar och den breda allmän­heten.
I stället har man lydigt upprepat det offi­ciella narrativet om Assange som våldtäkts­man, hackare, spion och narcissist, en ­per­son som har oskyldiga människors blod på sina händer och som till slut måste få sitt rättmätiga straff.
Även här måste det till slut komma någon som fördomsfritt tittar närmare på saken och gör slut på denna mardröm genom att säga: Men kolla då, kejsaren har ju ingenting på sig!
Just detta, kära läsare, är syftet med denna bok.”

Jag ringde igår, den 10 november, till Kanelvals förlags förläggare och ägare Björn Eklund för att fråga hur många recensioner som publicerats om boken Fallet Julian Assange sedan den kom ut den 29 oktober.
Den enda recension som hittills publicerats är Stina Oskarssons i SvD. Aftonbladet har sagt att de ska komma med en recension, vilket ännu inte inträffat. Dick Sundevall gör en positiv presentation i Magasinet Paragraf som avslutas med ”Jag kan verkligen rekommendera boken. Det är bland det absolut bästa jag läst vad gäller faktaböcker.”
Björn skickade ut hundratals recensionsexemplar runt den 20 oktober, något senare till landsortspressen. Han har även skickat till Journalistförbundets tidning Journalisten. Med tanke på att Assange är åtalad i USA för att ha publicerat hemligstämplade dokument så borde seriösa journalister kunna identifiera sig med Assange och skrämmas av hur Assange hanterats pga sin journalistiska gärning.
SVT och SR som så gärna uppmärksammar oss på rättsvidrighet, krigsförbrytelser, brott mot mänskliga rättigheter m.m. när länder utanför västvärlden anklagas tiger nu som muren. När Sverige och USA är de som skiter i rättssäkerhet, mänskliga rättigheter och internationella regelverk är SVT och SR som vanligt ovilliga att berätta det för oss. Hyckleriet är enormt.

Jag brukar tänka som så att: Vi lever i den sinnessjukaste tiden, i det sinnessjukaste landet. Ständigt får jag belägg för mina teser. Vi lever i en tid då makthavarnas agerande mörkas och hemlighålls från folket och från demokratiskt inflytande, i en fascism-liknande  symbios mellan politiker, storföretag och media.

Forskning kan vara objektiv vetenskap likväl som ren propaganda

I boken Slaget om framtiden : Forskningens roll i konflikten mellan tillväxt och miljö granskar två forskare Jenny Andersson och Erik Westholm – med professors titel vid Uppsala universitet respektive Statens lantbruksuniversitet – två olika forskningsprojekt finansierade med bl a statliga medel. Det som granskas är hur vetenskapliga dessa forskningsprojekt är. Vilar forskningsresultaten på objektiv vetenskaplig grund eller är det ren propaganda? Ett av forskningsprojekten som granskats är skogsforskningsprojektet ’Future Forests’.

Nedan är godbitar ur boken, väl värda att läsa för att förstå att forskningen och dess roll i vårt samhälle. Många gånger handlar forskning inte om objektiv vetenskap utan om ren propaganda. Så lita inte blint på experterna/forskarna, kolla vem som finansierar deras forskning eller betalar deras lön.

— Nedan ur: ’Slaget om framtiden : Forskningens roll i konflikten mellan tillväxt och miljö’ —

Var Future Forests en back-casting studie eller inte? I en sådan studie ställer man upp ett önskat mål att nå och forskningsfrågorna handlar om hur man kan nå målen.

Vår studie visar hur institutionella system kan sträva efter att bevara sin ställning genom att exkludera kunskap som inte passar in i deras rationalitet eller intressesfär.

Den framtidsbild som kom ut ur programmet hade till stor del definierats i förväg i en förhandlad samverkan mellan universitet, industri och stat. Den utvalda framtidsbilden styrde i sin tur formuleringen av utlysningen, urvalet av forskare och forskningsfrågor, kommunikationen inom forskningsprogrammet och senare med omvärlden. Forskningsprogrammet kan beskrivas som en successiv sortering där vissa finansiärer kunde definiera vad som är relevant och skapa ett slags konsensus kring det.

En av de tematiska arbetsgrupperna publicerade en vetenskaplig artikel i högprestigetidskriften Nature, med forskningsresultat som pekade på att skogar med en variation av trädslag genererar mer ekosystemtjänster och samtidigt mer biomassa än monokulturer med bara ett trädslag. Detta budskap stod i konflikt med den linje som styrelsen ville driva inom programmet (dvs. i huvudsak monokultur). En av författarna fick lämna programmet på grund av detta. På följande sätt uttrycktes det i en av våra intervjuer i programstyrelsen: ”[…] vissa saker har kört i diket lite grann. Det var en uppsats […] jag tycker de gick vilse rejält […] jm försvann ur programmet på grund av det.”

När programchefen skulle avgå efter ca två år så var det inte helt enkelt för man sökte någon som kunde uppfylla de muntliga löftena till finansiärerna, dvs. sådant som inte stod i programplanen.

När programmet gick in i en andra fas 2012 så var det uttalat att man valde forskare som skulle ”tala samma språk” dvs. kunna bidra till syntes/konsensus.

Så kom berättelsen om skogens framtid att utformas vid sidan av traditionell vetenskaplig bedömning och skogsindustrins specifika förväntningar på framtiden kunde ta form och sedan förankras i ett offentligt finansierat forskningsprogram vid universiteten och på så vis få den tyngd som skulle användas till olika former av lobbying, i första hand mot staten och den nationella skogspolitiken. De gradvisa förändringarna, vad som finansierades och vad som inte finansierades, vem som fick vara med i andra etappen osv, fungerade som sätt att kontrollera skogsdiskussionen och bereda väg för slutsatserna.

Resultaten från Future Forests kunde sedan användas av skogsindustrin i annonskampanjer och tv-reklam med den vetenskapliga legitimitet forskningsprogrammet hade skapat.

Forskningsprogrammet rymmer skilda processer som ger olika slags kunskap och legitimitet. Men det är finansiären som har makt att bestämma vilken forskning som ska kommuniceras vidare och bli det ”politiska” budskapet från programmet.

Vi understryker det därför att några forskare som var med i programmet reagerat på våra slutsatser genom att insistera på att ingen aktivt styrt deras forskning. Men slutsatsen här är att ibland behöver mäktiga aktörer inte aktivt ingripa i forskning eller forskningsresultat, utan inflytande över forskningen kan vara mera subtilt och exempelvis handla om vilka frågor som prioriteras över andra, vem som får vara med och inte, och vilka resultat som lyfts framför andra.

Under 2017, efter programmets avslutning, skrev förre programchefen i Future Forests under sex debattartiklar bara i SvD med budskapet att vi borde odla skog mer intensivt i Sverige med hänsyn till klimatfrågan.198 Därmed hade också Future Forests och skogsfakulteten vid Sveriges Lantbruksuniversitet uppfyllt de löften till finansiärerna som gavs i samband med att forskningsprogrammet tog form och blev ett Mistraprogram.

I den här typen av samverkansinriktad forskning överförs ideal från industriteknisk forskning till samhällsvetenskap och humaniora. Det som då kan hända är att forskarna förlorar sin självständiga utsiktspunkt och blir politikproducenter. Forsk­ningen blir invävd i dagens agendor och delaktig i att skapa konsensus och legitimitet kring vissa beskrivningar av framtidsutmaningar. Avvikande röster tonar bort och alternativ till dagens dominerande synsätt går förlorade. Det här är särskilt problematiskt när det sker i stora tvärvetenskapliga program med kraft att påverka beslutsfattare. Programmen kan i värsta fall bli ett slags megafoner för förutbestämda idéer, präglade av vissa intressen. Det kan t. ex. röra demokrativärden eller avvägningar mellan motstående intressen: exploatering mot bevarande, miljövärden mot produktionsvärden. Genom att de kallas framtidsstudier får de också ett särskilt genomslag. Det som går förlorat är kunskap om alternativa framtider, andra synsätt än dagens, möjligheten att förändra samhället bortom dagens intressenter och idéer.

För att en framtidsbild ska bli dominerande krävs det ofta makt, antingen offentlig makt i form av lagstiftning eller policyer, eller makt som i någon mening bygger på finansiella resurser, exempelvis lobbying, sponsring av forskning eller förmåga att på annat sätt påverka forskningsresultat eller deras spridning.

Ignorans är ett begrepp inom den kritiskt sinnade sts-forsk­ningen för processer i samhället som kännetecknas av icke-lärande eller okunskap snarare än av verkligt lärande. Veten­skapshistoriker har länge påpekat att det är en social process som bestämmer vad som blir accepterat som vetande och kunskap. Vad som betraktas som fakta, nyttigt eller relevant, ändrar sig över tid.

Inom den s. k. agnotologin har Linsey McGoey beskrivit hur ekonomer under den senare delen av 1900-talet nästan helt övergav forskning om ojämlikhets­effekter av olika ekonomiska processer. Istället började de fokusera på snävt idealiserade modeller som sades leda till optimala utfall, även när dessa empiriskt visade sig stämma dåligt med verkligheten och trots helt centrala inomvetenskapliga diskussioner om detta över tid. Ett annat exempel på produktion av ignorans eller irrelevans är när McGoey och William Davies visat hur de prediktionsmodeller som medverkade till att skapa finanskrisen 2008 inte alls övergavs efter krisen.

Sociologen Steve Rayner hävdar att det finns ett antal strategier för att hantera vad han kallar uncomfortable knowledge. Obekväm kunskap är kunskap som ifrågasätter centrala samhällsmål, stora strukturer, viktiga kapitalintressen eller former av konsensusarrangemang. Strategier för att på olika sätt hantera obekväm kunskap kan inkludera förnekelse, avfärdande, avledande av uppmärksamhet och förskjutning. Att förneka handlar om att beslutsfattare i det offentliga eller i närings­livet inte bryr sig om relevant kunskap utan föredrar att hålla sig till förlegade resultat etc. Att avfärda fordrar som regel aktiv mobilisering av annan kunskap som visar varför viss kunskap inte är relevant. Att avleda uppmärksamheten kan handla om att möta obekväma former av kunskap genom att initiera annan viktig eller mer sensationell kunskap som då tar större plats. Att förskjuta kunskap, slutligen, handlar om att använda forskningsresultat för att beskriva ett annat problem än dem som de utformades för att hantera.

Det är viktigt att förstå hur framtidsstudiemetodik och scenarioanalys används, antingen för att beskriva ett flertal möjliga utvecklingsvägar eller för att aktivt lyfta fram ett dominerande scenario och sedan orientera forskningsprocessen kring denna. Om scenarierna inte används för att faktiskt skapa mångfald har de inte en kunskapsskapande funktion, utan en legitimerande.

Ignorans är när kunskap på olika sätt osynliggörs av den som bestämmer vad som är relevant. Normalisering är när sådant som är uppenbart orimligt inför framtiden görs till något normalt. Förlängning av nuet är när aktörer i dagens samhälle arbetar för att vidmakthålla sina intressen även då de är orimliga i ett större sammanhang eller i ett längre framtidsperspektiv.

Betydelsen av att värdera olika utvecklingsvägar och deras effekter på samhällsorganisationen, hur de påverkar levnadsvillkoren för olika grupper och på olika platser har med tiden fallit bort också från framtidsstudierna. I många stora forskningsplattformar och utvecklingsprojekt är istället strävan efter konsensus ett centralt mål. Man tänker sig att om man bara kan få alla aktörer att dra åt samma håll så kommer handlingskraft att uppstå genom att man inte spiller kraft på att diskutera konflikter eller skiljaktigheter. Men när alternativa vägar till framtiden inte är synliga så framstår ”business as usual” som den enda vägen och resultatet är därför en skenbar avpolitisering; det finns bara en väg framåt. Det syns inte att en förlängning av nuet också är ett politiskt val. Det är ett problem att i dessa framtidsstudier ägnas så liten uppmärksamhet åt vilken kunskap som kommer in i processen och vem som sorterar och värderar den kunskap som används. De som deltar har ofta en egen stark uppfattning om hur framtiden bör bli eller representerar specifika intressen. Så dessa framsynsprocesser kan bära på dolda agendor. Ibland är det ren lobbyism, att projektet redan från början har en föresats att driva en tes om någon framtid som samhället borde anpassas till. När staten är medfinansiär till sådan forskning blir resultatet statsfinansierad lobbyism riktad mot staten.