Övre medelklassen har de rätta förutsättningarna för arbete i utrotningsläger

Igår läste jag ut Ian McEwans senaste bok Lektioner. Det var en vedervärdig bok. En uppvisning i godhetsignalering och politisk korrekthet. Detta var inte min första bok av McEwans. Jag har även läst Amsterdam, Domaren, Hetta, Lördag, Nötskal, På Chesil Beach och Uppdrag Sweet Tooth. Men Lektioner gjorde mig riktigt irriterad och förbannad. Jag började fundera på Hanna Arendts begrepp “den banala ondskan” under läsningens sluttamp och kopplade detta till Ian McEwans och den samhällsklass han tillhör.
“Den banala ondskan” betecknar den värsta frånvaron av personlig moralisk medvetenhet. Det kan också uttryckas som en oförmåga att tänka, eller en oförmåga till empati.

McEwans skriver om sin romanfigur: “Det var möjligt att dessa arga eller besvikna moderna gudar, Hitler, Nasser, Chrusjtjov, Kennedy och Gorbatjov hade format hans liv, men det betydde inte att Roland hade någon inblick i internationella angelägenheter.
Där har McEwans en poäng. Någon kunskap om internationella angelägenheter har inte romanfiguren. Inte heller tycks den hysa någon kunskap om politik eller samhällsutveckling. Förutom för den gynnade klass, den övre medeklassen, som han själv vistas i.
Avsaknad av dessa – för sant intellektuella – grundläggande kunskaper återkommer när han yttrar ”[H]ela det kommunistiska experimentet, med dess genom våld påtvingade oinskränkta makt, oreflekterade mördande och osannolika lögner, hade varit ett groteskt misslyckande och måste avslutas.”

Här visar det moderna västerlandets mediala hjärntvätt sin framgång. De som själva tror att de tillhör de bildade och intellektuella tror att de känner till hur samhället och världen är beskaffad enbart genom att läsa fler än en dagstidning. Till skillnad mot de som levde i de forna kommunistdiktaturerna vet västvärldens självgoda övre medelklass inte om att media ljuger. De tror att det är sannignen som presenteras. Den liberala demokratin, med dess genom våld påtvingade oinskränkta makt, oreflekterade mördande och osannolika lögner har de inte en susning om. Den insikt som kommunistdiktaturernas folk intellektuellt förmådde inse har västvärldens övre medelklass inte klarat av att komma fram till. De lever tryggt inbäddad i sin dumhet och sin självgodhet.

För er som vill lära känna den liberala demokratin, med dess genom våld påtvingade oinskränkta makt, oreflekterade mördande och osannolika lögner är Glen Diesens bok The Ukraine war & the Eurasian world order en guldgruva. Den avslöjar kraftfullt medielögnerna om den liberala demokratins fredssträvan och förträfflighet. Jag har gjort en egen svensk översättning som kan hämta gratis i epub-format här.

McEwans skriver: “Vad var det för logik eller motivation eller hjälplös kapitulation som fått dem alla att på en generation, timme för timme, gå från den spännande optimistiska stämningen vid Berlinmurens fall till stormningen av Kapitolium?”. Ja vad var det för logik som McEwans inte kunde klara av att förstå? Samma intellektuella oförmåga – till förståelse och empati med andra än sig själv och sin samhällsklass – som också fick honom att skriva: “Skulle den globala vågen av rasistisk nationalism lämna plats för något mer generöst, mer konstruktivt?” samt “Skulle det öppna samhället hitta nya och mer rättvisa sätt att blomstra?”.

Jag ska återkomma till McEwans intellektuella oförmåga. Först vill jag återge hur McEwans uttryckte sig om kristendomen: “Det som såg ut som fromhet var en del av ett påtvingat totalitärt tänkesätt.” Där slog han verkligen, oavsiktligt, huvudet på spiken. Den som sa’t, han va’t. Det McEwans skriver är en hundraprocentigt träffsäker bild av den liberala demokratins och övre medelklassens moral. Det han uttryckte i förra styckets tre citat är riktade nedåt, mot de människor som står under honom själv och övre medelklassen i samhällshierarkin. De som sedan Berlinmurens fall fått det allt sämre och blivit allt maktlösare under nyliberalism och auktoritär liberal demokrati. De där nere som numera inte får argumentera för ett bättre liv utan att bli kallade för rasister, nationalister och allt annat som övre medelklassen tillåter sig att anklaga de maktlösa för. När de maktlösa vill värna sin välfärd mot ytterligare försämringar så blir de sparkade på av övre medelklassen som fått det allt bättre genom att företräda överklassens – globalister och storföretagares – intressen. De köpta och hycklande ska anses vara de moraliskt främsta, anser övre medelklassen. Detta tänkande genomsyrar västvärlden medier och offentlighet. Dubbelmoral, hyckleri och prostitution har blivit den vägledande värdegrunden i västvärlden sedan Berlinmurens fall.

Det öppna samhälle som McEwans anser har vissnat har han själv slutat vattna. Genom att skriva politiskt korrekt, med total avsaknad av empati för de han riktar sina anklagelser emot, vill han uppenbarligen tysta alla som inte tycker och tänker som honom. Inte undra på att det öppna samhället har omvanlats till ett totalitärt, yttrande- och demokratifientligt samhälle när övre medelklassen inte vill respektera och lyssna på andra. Andra än sig själva och de herrar de tjänar.

McEwans ger sedan ett intressant exempel på vad som är viktig, eller mindre viktigt, i hans värld. Han skriver i en kort dialog:
– “Varför skulle jag bry mig om henne?”
– Roland sade det uppenbart dumma. “För att hon är din mamma.”
– Lawrence gjorde rätt i att inte svara på det eller på det hans pappa sedan tillade: “Hon är Europas största romanförfattare.”
Vad är väl viktigare för övre medelklassen än status? Tänk att få träffa en känd och berömd person. Det slår ju allt. Det är viktigare än att träffa sin mor.

Det är dessa empatilösa och samvetslösa människor i övre medelklassen som har de rätta förutsättningarna för arbete i utrotningsläger. Nu arbetar de som företrädare och opinionsbildare åt överklassen. De biter aldrig den hand som föder dem. De protesterar aldrig inför att på uppdrag av sina herrar förnedra och anklag de maktlösa. De skulle inte tveka att låta döda människor på order, om deras herrar ber dem. Nu yttrar de sig i västvärldens medier och argumenterar för vikten av att kriga till sista ukrainare, i syfte att försöka hålla USA och dess auktoritära liberala demokratin kvar som världens enväldiga härskare. Samma liberala demokrati som ingriper militärt eller avsätter regeringar om väljarna röstar i sitt eget intresse i stället för att rösta som USA kräver. Det är den så kallade demokratin etablissemanget bekänner sig till och som hyllas i media.

P.S. Nästa roman av Ian McEwans tänker jag inte läsa. D.S.

Boksläpp – Ukrainakriget och den eurasiska världsordningen

När svenska och andra västerländska medier ljuger och försöker skylla Ukrainakriget på Ryssland är det viktigt att själv ta reda på fakta. Till hjälp har ni här professor Glen Diesens bok ‘The Ukraine War & the Eurasian World Order’ i svensk översättning. Boken är fylld med fakta, och med fotnoter som berättar varifrån Diesens uppgifter kommer.
Varför svenska medier alltid ställer sig på USA:s sida och ljuger för svenska folket är en gåta. Men att de ljuger blir uppenbart efter att ha läst Diesens ögonöppnare. Som jag nu hoppas ska väcka det sovande svenska folket.
För att kunna tillvarata dina demokratiska rättigheter måste du vara informerad. Svenska medier vill hindra dig från detta. Så skippa Sveriges Television och Sveriges Radio och läs och lär från en seriös och faktabaserad källa som Glen Diesen. Han vill dig inget ont. Han står på sin sida.

Äntligen är jag klar med mitt senaste bokprojekt. Nja, det är inte så imponerande som det låter. Jag har översatt en engelsk bok till svenska med hjälp av DeepL och nu korrekturläst boken och korrigerat de uppenbara fel jag fann vid min genomläsning.

Dock har jag i mitt liv haft två riktiga boksläpp. Som fotograf. År 1995 utkom boken “Majros – Om svenska kor i våra hjärtan” på LTs Förlag. År 2000 utkom boken “Svenska husdjur och räddande eldsjälar – Om svenska lantraser” på Bilda Förlag. Jag fotograferade bilderna till böckerna. Bilderna i “Majros” är jag riktigt stolt över. Bättre kobilder finns ej.

Boken jag nu översatt är Ukrainakriget och den eurasiska världsordningen av professor Glenn Diesen. I orginal The Ukraine war & the Eurasian world order. Den översatta boken är i epub-format. Klicka här för att hämta och läsa.

Om författaren:

Glenn Diesen är professor vid University of Southeast Norway (USN) och biträdande redaktör för tidskriften Russia in Global Affairs. Diesens forskningsfokus är Rysslands övergång från Greater European Initiative till Greater Eurasian Partnership. Diesen har tidigare publicerat nio böcker, ett stort antal tidskriftsartiklar och medverkar ofta i internationella medier. Bland de senaste titlarna kan nämnas: The Return of Eurasia. Palgrave Macmillan med Alexander Lukin och The Think Tank Racket (Clarity Press).

Boken har fått strålande recensioner:

“Diesen har skrivit en fantastisk bok om den framväxande världsordningen. Han menar att det multipolära system som nu håller på att formas har potential att bli mycket fredligare än det USA-dominerade unipolära ögonblick som nyligen tog slut. Men Ukrainakriget, ett arv från USA:s politik under unipolariteten, har förgiftat den internationella politiken och gjort det svårt att övergå till en mer harmonisk westfalisk ordning. Ett måste för alla som vill förstå det stora skifte i den globala maktfördelningen som sker framför våra ögon.” —
JOHN J. MEARSHEIMER, .R. Wendell Harrison Distinguished Service Professor i statsvetenskap vid University of Chicago.

“Briljant, djupgående analys av rötterna till kriget i Ukraina och de framväxande förändringarna i världsordningen.” — Jack F Matlock, Jr, USA:s ambassadör i Sovjetunionen, 1987-1991.

“Utmärkt bok! Glenn Diesen erbjuder en mycket informativ analys av världsordningens förändring och kontinuitet genom århundradena. Måste läsas för att förstå komplexiteten i Ukrainakriget som en historisk vändpunkt” — Sergey Karaganov, Council on Foreign and Defense Policy, Ryssland Hedersordförande i presidiet.

“En omfattande och stimulerande undersökning av konkurrerande modeller för världsordningen och rötterna till det rysk-ukrainska kriget. Ett korrektiv till västerländska mainstreamberättelser, som ger ett kraftfullt konceptuellt ramverk för kritik. Ett briljant grundläggande arbete.” — Richard Sakwa, University of Kent.

“En superb bok! Diesen demonterar krigspropagandan och beskriver varför Ukrainakriget är ett symptom på en kollapsande världsordning”. — Clare Daly, ledamot av Europaparlamentet.

“Vilken tur! Professor Diesen tar rollen som Kristoffer, resenärernas skyddshelgon, när vi snubblar över tröskeln till 2024 – ett verkligt gränsår. Med berömvärd uppriktighet presenterar Diesen föga kända fakta – till exempel om Ukraina – som visar hur vi har kommit till denna farliga punkt. Om fakta leder till handling kan vi ännu överleva bortgången av västvärldens vacklande hegemon.” — Ray McGovern, f.d. CIA Presidential Briefer.

“En viktig läsning. Viktiga insikter – eftersom vi måste ta itu med den ovälkomna uppgiften att utmana våra egna förutfattade meningar och navigera i ett okänt (icke-västerländskt) landskap – där gamla stadiga hållhakar helt enkelt – inte längre finns. Inte längre finns där.” — Alastair Crooke, f.d. brittisk diplomat.

“Förutom en minutiös dekonstruktion av proxykriget i Ukraina som på ett förödande sätt, med bevisade fakta, avslöjar den officiella Natostatens berättelse, erbjuder Diesen en kortfattad, lättillgänglig minihistoria om hur vi hamnade här….Diesen är en av de mycket få västerländska analytiker som faktiskt förstår drivkraften till multipolaritet.” — PEPE ESCOBAR, Zerohedge.com.

Ur bokens presentation:

Femhundra år av västerländsk hegemoni har tagit slut, samtidigt som den globala majoritetens strävan efter en världsordning baserad på multipolaritet och suverän jämlikhet ökar. I denna skarpsinniga bok behandlas den liberala hegemonins fall, samtidigt som det påpekas att en multipolär westfalisk världsordning ännu inte har tagit form och att världen befinner sig i en period av interregnum. Ett rättsligt vakuum har uppstått, där de stridande sidorna tävlar om att definiera den framtida ordningen.

NATO:s expansionism var en viktig komponent i den liberala hegemonin eftersom den var avsedd att cementera västvärldens kollektiva hegemoni som grunden för en liberal demokratisk fred. Istället monterade man ned den paneuropeiska säkerhetsarkitekturen och satte Europa på krigets väg utan möjlighet till kursändring. Ukraina, som är ett delat land i ett delat Europa, har under de senaste tre decennierna varit en viktig bricka i stormaktskonkurrensen mellan Nato och Ryssland.

Kriget i Ukraina är ett symptom på den kollapsande världsordningen. Kriget avslöjade den liberala hegemonins dysfunktion vad gäller både makt och legitimitet, och det utlöste ett proxykrig mellan väst och Ryssland i stället för att säkerställa fred, källan till dess legitimitet.

Proxykriget, de exempellösa sanktionerna och ansträngningarna att isolera Ryssland i omvärlden bidrog till att den liberala hegemonin försvann, snarare än att den återuppstod. Stora delar av världen reagerade på kriget genom att intensifiera övergången till en eurasisk världsordning som förkastar hegemoni och liberal universalism. Den ekonomiska arkitekturen omorganiseras i takt med att världen diversifierar sig bort från ett överdrivet beroende av västerländsk teknik, industrier, transportkorridorer, banker, betalningssystem, försäkringssystem och valutor. Universalism baserad på västerländska värderingar ersätts av civilisatorisk särart, suverän ojämlikhet byts ut mot suverän jämlikhet, socialisering av underlägsna ersätts av förhandlingar och den regelbaserade internationella ordningen förkastas till förmån för internationell rätt. En westfalisk världsordning gör sig åter gällande, men med eurasiska förtecken.

Västvärldens nederlag mot Ryssland skulle återställa den unipolära världsordningen medan en rysk seger skulle cementera en multipolär. Det internationella systemet är nu som farligast eftersom det inte finns några utsikter till kompromisser, vilket innebär att vinnaren tar allt. Både NATO under USA:s ledning och Ryssland är därför beredda att ta stora risker och eskalera, vilket gör kärnvapenkrig alltmer sannolikt.

Friedrich Nietzsche Ecce Homo som e-bok (epub)

Jag köpte för en dryg månad sedan Friedrich Nietzsches (1844-1900) bok Ecce Homo. Man kan kalla den för Friedrich Nietzsches självbiografi. Ecce Homo är Nietzsche sista verk, påbörjat den 15 oktober 1888, och avslutat efter knappa tre veckor, den 4 november samma år. I januari 1889 drabbades Nietzsche av ett slaganfall från vilket han aldrig tillfrisknade. Efter en kort vistelse på ett psykiatriska institut vårdades han av sin mor, och efter hennes död, av sin syster fram till sin död.

Ecco Homo utgavs först i hemlandet Tyskland 1908 i en begränsad upplaga hos Inselförlaget, vilken omedelbart slutsåldes. Därefter utkom den 1911 hos Kröner i Leipzig och sedan i flera upplagor. I Sverige utkom Ecco Homo först 1923 på Björk & Börjessons förlag, i översättning av Ernest Theil. Det är ett av dessa exemplar jag köpte.

När det slog mig att boken var exakt ett hundra år insåg jag att boken krävde vördnad. Inte kunde jag gå loss med markeringspenna i denna raritet. Så jag beslutade mig för att göra en e-bok av boken. Inte bara av vördnad utan också för att jag föredrar att förvara och läsa böcker på min läsplatta.

Nu är Friedrich Nietzsches Ecce Homo, i Ernest Theils vackra översättning anno 1923, klar och utgiven som epub, för alla att ladda ner och läsa.

Hämta Friedrich Nietzsche Ecce Homo som epub.

 

Nedan några citat ur bokens olika kapitel. Citat som jag tolkar på mitt sätt och som du kanske tolkar helt annorlunda.
Tänk på att “man måste vara en ko för att kunna prestera det [läsa och förstå Nietzsches böcker] – man måste nämligen kunna idissla…“, som Nietzsche skriver i Till moralens genealog (även utgiven som Om moralens härstamning).

HUR MAN BLIR – DET MAN ÄR

Men missförhållandet mellan storheten i min uppgift och litenheten hos mina samtida har kommit till uttryck i den omständigheten, att man varken hört eller ens sett mig.

Att kullkasta avgudar — mitt ord för ideal — det torde snarare höra till mitt hantverk.

Hur mycken sanning tål, hur mycken sanning vågar en ande? det blev städse allt mer för mig den egentliga värdemätaren. Villfarelse (— tron på idealet —) är icke blindhet, villfarelse är feghet… Varje förvärv, varje steg framåt i vetande följer ur modet, ur hårdheten mot sig själv, ur renligheten mot sig själv…

I haden ännu icke sökt eder: då funnen I mig.

Så göra alla troende; därför är det så föga bevänt med all tro.

 

VARFÖR JAG ÄR SÅ KLOK

Jag är alltför nyfiken, alltför klentrogen, alltför övermodig för att låta mig nöja med ett plumpt svar. Gud är ett plumpt svar, en brist på grannlagenhet mot oss tänkare —, i grunden jämväl endast ett plumpt förbud mot oss: I skolen icke tänka!…

Jag kan icke allvarligt nog tillråda alla andligare naturer en obetingad avhållsamhet från allt alkohol.

Allt noga övervägt, hade jag icke stått ut med min ungdom utan Wagnersk musik. Ty jag var dömd till tyskar. Vill man lösgöra sig från ett outhärdligt tryck, så behöver man haschisch. Välan, jag behövde Wagner. Wagner är motgift mot allt företrädesvis tyskt, — gift, jag bestrider det icke…

I allt detta — i valet av föda, av ort och klimat, av vederkvickelse — befaller en självbevarelsens instinkt, vilken tydligast yttrar sig såsom självförsvarets instinkt. Att icke se åtskilligt, icke höra, icke låta komma inpå sig — första klokhet, första bevis för att man icke är en tillfällighet, utan en necessitet. Det gängse ordet för denna självförsvarsinstinkt är smak. Dess imperativ bjuder icke blott att säga nej, där ja vore en “osjälviskhet”, utan även att säga nej så sällan som möjligt. Skilja sig från, taga avstånd från det, där ständigt på nytt nejet bleve nödvändigt. Förnuftet däri är, att defensivutgifter, om än aldrig så små, när de bliva till regel, till vana, föranleda en utomordentlig och fullständigt onödig utarmning. Våra största utgifter äro de ständiga små. Avvärjandet, detta att icke låta komma inpå sig, är en utgift — må man icke bedraga sig härvidlag —, en till negativa ändamål bortslösad kraft. Man kan, enbart i avvärjandets beständiga nöd, bliva så svag, att man icke längre förmår värja sig.

En annan klokhet, ett annat självförsvar består däri, att man reagerar så sällan som möjligt och att man undviker lägen och betingelser, där man vore dömd att liksom hänga ut sin “frihet”, sitt initiativ, samt bliva en enkel reagens. Jag tager till jämförelse umgänget med böcker. Den lärde, som i grunden ej längre gör annat än “vältar” böcker — hos den medelmåttigt begåvade filologen ungefär tvåhundra om dagen — förlorar slutligen helt och hållet förmågan att tänka ut ur sig. “Välter” han icke, så tänker han icke. Han svarar på en retelse (— en tanke som han läser), när han tänker, — till slut gör han ej annat än reagerar. Den lärde förbrukar all sin kraft i ja- och nejsägande, i kritik av det redan tänkta, — han själv tänker icke längre… Självförsvarets instinkt har blivit mör hos honom; i annat fall skulle han värja sig mot böcker. Den lärde — en dekadent. — Det har jag sett med egna ögon: begåvade, rika och fritt anlagda naturer, redan vid trettio års ålder fördärvade av läsning, förvandlade till strykstickor, dem man måste gnida för att få gnistor — “tankar“.

Åtbördens patos hör icke till storheten, den som över huvud behöver åtbörder är falsk…

 

VARFÖR JAG SKRIVER SÅ GODA BÖCKER

Ordet “övermänniska” för att beteckna en typ av högsta välartade daning, i motsats till “modärna” människor, till “goda” människor, till kristna och andra nihilister — ett ord, som i Zarathustras mun, moralens tillintetgörare, blir ett synnerligen tankeväckande ord — har nästan överallt i fullständig oskuld blivit uppfattat såsom avseende sådana värden, vilkas motsats blivit uppenbarad i Zarathustras gestalt: det vill säga såsom “idealistisk” typ av ett högre slags människa, hälften “helgon”, hälften “geni”…

De fullständigt lastbara “andarna”, de “sköna själarna”, de i grund och botten förljugna veta rent av icke vad de skola taga sig till med dessa böcker, — följaktligen se de desamma under sig, den sköna följdriktigheten hos alla “sköna själar”.

Det finnes ingenstädes några stoltare och samtidigt mera raffinerade slag av böcker: — de uppnå här och där det högsta, som på jorden kan uppnås, cynismen; man måste erövra desamma både med de känsligaste fingrar och med de tappraste knytnävar.

 

TRAGEDIENS FÖDELSE

Kunskapen, jasägandet till realiteten, är för den starke en likadan nödvändighet, som fegheten och flykten för realiteten — “idealet” — är för den svage, under svaghetens inspiration…

 

DE OTIDSENLIGA

Det är min klokhet att hava varit månget och mångenstädes för att kunna bliva till ett, — för att kunna komma till ett.

 

AVGUDASKYMNING

Jag först har måttstocken för “sanningar” i handen, jag först kan avgöra. Som in inom mig ett andra medvetande vuxit upp, som om inom mig “viljan” tänt sig ett ljus över den sneda bana, på vilken hon hittills lupit utför… Den sneda bana — man kallade den vägen till “sanningen”… Det är slut med all “dunkel trängtan”, just den goda människan var minst medveten om den rätta vägen…

 

FALLET WAGNER

Denna brist på parti mellan motsättningar! Denna stomakiska neutralitet och “osjälviskhet!” Detta den tyska gommens rättvisa sinne, som ger lika rättigheter åt allt, — som finner allting välsmakande… Utan varje tvivel, tyskarna äro idealister…

Och ständigt av samma skäl, av den innerligaste feghet inför realiteten, vilken jämväl är fegheten inför sanningen, av deras hos dem till instinkt vordna osannfärdighet, av “idealism”…

Utan tvivel, tyskarna äro idealister. — Tyskarna ha tvenne gånger, då just med oerhörd tapperhet och självövervinnelse ett rättskaffens, ett otvetydigt, ett fullständigt vetenskapligt tänkesätt blivit verklighet, förstått att finna smygvägar till det gamla “idealet”, försoningar mellan sanning och “ideal”, i grunden formler för rättigheten att avböja vetenskapen, för rättigheten att ljuga.

 

VARFÖR JAG ÄR ETT ÖDE

Zarathustra är sannfärdigare än annars någon tänkare. Hans lära och denna allena har sannfärdigheten till översta dygd — det betyder motsatsen till fegheten hos “idealisten”, vilken flyr inför realiteten;

(hela stycke fyra)

I själva verket är det tvenne förnekelser som mitt ord immoralist innebär. Jag förnekar dels en människotyp, vilken hittills gällt såsom den högsta, de goda, de välvilliga, välgörande; jag förnekar dels ett slags moral vilken såsom moral i sig kommit till bruk och herravälde, — dekadensmoralen, handgripligare talat, den kristna moralen. Det torde vara tillåtet att betrakta den andra motsägelsen såsom den mera vägande, alldenstund godhetens och välviljans överskattning redan framstår för mig, i stort räknat, såsom följd av dekadensen, såsom svaghetssymtom, såsom oförenlig med ett uppstigande och jasägande liv: i jasägandet är förnekelse och förintelse villkor. — Jag stannar att börja med inför den goda människans psykologi. I syfte att uppskatta vad en människotyp är värd, måste man beräkna det pris, som dess vidmakthållande kostar, — måste man känna dess existensvillkor. De godas existensvillkor är lögnen —: annorlunda uttryckt, att till varje pris icke vilja se, hurudan realiteten i grunden är beskaffad, nämligen icke av sådant slag som när som helst framtvingar välvilliga instinkter, ännu mindre av sådant slag som när som helst låter nöja sig med kortsynta godmodiga händers ingripande. Att överhuvud betrakta varje slags nödtillstånd såsom invändning, såsom någonting som måste avskaffas, är ett niaiserie par excellence, i stort sett en sannskyldig olycka till sina följder, en skickelse av dumhet, — nästan lika dumt, som viljan vore att avskaffa det dåliga vädret — möjligen av medlidande med det fattiga folket… I det helas stora ekonomi äro realitetens fruktansvärda företeelser (i affekterna, i begären, i viljan till makt) i oberäknelig grad nödvändigare än formen för den lilla lyckan, den så kallade “godheten”; man måste snarare vara överseende för att överhuvud unna den senare någon plats, alldenstund den är betingad av instinktförljugenhet. Jag torde få en stor anledning att bevisa de övermåttan skrämmande följderna av optimismen, detta foster av homines optimi, för hela historien. Zarathustra, den förste som insåg att optimisten är likaså dekadent som pessimisten och kanske skadligare, säger: “Goda människor tala aldrig sanning. Falska kuster och säkerheter lärde eder de goda; i de godas lögner vorden I födda och gömda. Allt är ända in i grunden förljuget och förvrängt genom de goda.” Världen är lyckligtvis icke timrad på sådana instinkter, att allenast det godmodiga hjorddjuret däri skulle finna sin trånga lycka; kravet, att allting månde bliva “god människa”, hjorddjur, blåögt, välvilligt, “skön själ” — eller, som herr Herbert Spencer det önskar, altruistiskt, vore att beröva tillvaron dess stora karaktär, vore att kastrera mänskligheten och pressa ned den till ett erbarmligt kineseri. — Och detta har man försökt!… Just detta kallade man moral… I denna mening kallar Zarathustra de goda än “de sista människorna”, än “början till slutet”; framför allt förnimmer han dem som det skadligaste slags människa, alldenstund de genomdriva sin existens lika väl på sanningens bekostnad som på framtidens bekostnad.

“— De goda — de kunna icke skapa, de äro städse början till slutet — de korsfästa den, som ristar nya värden på nya tavlor, de offra framtiden åt sig, de korsfästa all människoframtid!

— De goda — de voro städse början till slutet…

— Och vilken skada världsförtalarna än må anstifta, de godas skada är den skadligaste skadan.”

När en dekadensart av människa stigit upp till rangen av högsta art, så kunde sådant endast äga rum på bekostnad av dess motsatta art, av den starka och livsvissa arten människa. När hjorddjuret strålar i glansen av den renaste dygd, så måste undantagsmänniskan värderas ned till den onda. När förljugenheten till varje pris tager ordet “sanning” i anspråk för sin optik, så måste den verkligt sannfärdige vara att återfinna under de värsta namn.

Zarathustra lämnar härutinnan intet tvivel övrigt: han säger, att det just varit kännedomen om de goda, de “bästa”, som ingivit honom fasa för människan i allmänhet; ur denna vedervilja hade hans vingar vuxit för att “sväva bort i fjärran framtider”, — han döljer ingalunda, att hans människotyp, en relativt övermänsklig typ, är övermänsklig just i förhållande till de goda, att de goda och rättvisa torde kalla hans övermänniska djävul…

“I högsta människor, dem mitt öga mött, detta är mitt tvivel på eder och mitt hemliga skratt: jag gissar, I torden kalla min övermänniska — djävul!

Så främmande med edra själar ären I för det stora, att övermänniskan vore eder fruktansvärd i sin godhet”…

Vid detta ställe och annars ingenstädes bör man söka att uppfatta vad Zarathustra vill: detta slags människa, som han koncipierar, koncipierar realiteten, sådan den är: hon är stark nog därtill —, den är icke vorden främmande, undanryckt för henne, den är hon själv, den har även därjämte allt dess fruktansvärda och sällsamma i sig, därmed först kan människan äga storhet…

Vämjelsen för människan är min fara…

Att härutinnan icke tidigare hava öppnat ögonen betraktar jag som den värsta smuts, mänskligheten har på sitt samvete, som till instinkt vordet självbedrägeri, som principiell vilja att icke se det som sker, varje orsaklighet, varje verklighet, som falskmynteri in psychologicis ända till förbrytelse. Blindheten inför kristendomen är förbrytelsen par excellence — förbrytelsen mot livet…

Den kristna moralen — den mest elakartade formen för viljan till lögn, mänsklighetens egentliga Circe: Det, som fördärvat den. Det är icke villfarelsen såsom villfarelse, som vid denna anblick förfärar mig, icke den årtusenden långa bristen på “god vilja”, på tukt, på skick, på tapperhet i det andliga, som förråder sig i dess seger: — det är bristen på natur, det är det fullständigt rysansvärda sakförhållandet, att onaturen själv såsom moral undfick de högsta ärebetygelser och vart hängande över mänskligheten såsom lag, såsom kategorisk imperativ!… Hur kan man förgripa sig i sådan grad, icke såsom enskild, icke såsom folk, utan såsom mänsklighet!… Att man lärde förakt för livets allra främsta instinkter; att man uppdiktade en “själ”, en “ande” för att omintetgöra kroppen; att man i livets förutsättning, i könsligheten, lärde att förnimma någonting orent; att man i den djupaste nödvändighet till utveckling, i den stränga själviskheten (— ordet redan verkar förtal! —) söker den onda principen; att man omvänt i det typiska kännemärket på nedgång och instinktmotsägelse, i det “osjälviska”, i förlusten på jämvikt, i att åstadkomma “opersonlighet” och “kärlek till nästan” (— lystnad till nästan!) ser det högre värdet, vad säger jag! värdet i sig!…

Här kunde den möjligheten stå öppen, att icke mänskligheten vore stadd i urartning, utan allenast den parasitiska arten människa, prästen, vilken med moralen ljugit sig upp till dess värdebestämmare, — vilken i den kristna moralen upptäckte sitt medel till makt… Och i själva verket, detta är min insikt: mänsklighetens lärare och ledare, samt och synnerligen teologer, voro samt och synnerligen även dekadenter: därav omvärderingen av alla värden i det livsfientliga, därav moralen…

Allt som hittills kallades “sanning” avslöjades som den skadligaste, lömskaste, mest underjordiska form för lögnen; den heliga förevändningen att “förbättra” mänskligheten framstår som listen att suga ut själva livet, att göra det blodfattigt. Moral som vampyrism…

Begreppet “Gud” uppfunnet såsom motsatsbegrepp till livet, — i detsamma allt skadligt, förgiftande, förtalande, hela dödsfiendskapen emot livet sammanfört till en förfärande enhet! Begreppet “hinsides”, “verklig värld” uppfunnet för att göra den enda värld som finnes värdelös, — för att icke behålla kvar något mål, något förnuft, någon uppgift för vår jordrealitet! Begreppet “själ”, “ande”, slutligen till och med “odödlig själ” uppfunnet för att förakta kroppen, för att göra den sjuk — “helig“ —, för att ingjuta ett förfärande lättsinne i alla de omständigheter som förtjäna allvar i livet, frågorna om föda, bostad, andlig diet, sjukvård, renlighet, väder! I stället för hälsa och sundhet “själens frälsning” — det vill säga en folie circulaire mellan botkramp och frälsningshysteri! Begreppet “synd” uppfunnet jämte det tillhöriga tortyrinstrumentet, begreppet “fri vilja”, för att förvirra instinkterna, för att göra misstroendet mot instinkterna till ens andra natur! I begreppet det “osjälviska”, det “sig-självt-förnekande” göres det egentliga dekadenskännemärket, att lockas av det skadliga, att ej längre kunna finna sin fördel, självförstörelsen, till värdetecken överhuvud, till “plikt”, till “helighet”, till “gudomlighet” hos människan! Slutligen — det är det förfärligaste — i begreppet god människa tages parti för allt svagt, sjukt, misslyckat, av-sig-självt-lidande, för allt sådant, som skall gå under —, selektionens lag korsas, ett ideal åstadkommes ur motsatsen till den stolta och vällyckade, — till den jasägande, till den framtidsvissa, framtidsutfästande människan — denna kallas numer den onda…

Litteratur för individualister

När jag läste Lasse Ekstrands Gravspegel. Ulrike Meinhofs efterlämnade fångenskap var jag helt tagen. Så gripande, så tankvärd, så bra. (Till saken hör att jag kom till Lasses bok efter att ha läst Jutta Ditfurths Ulrike Meinhof – en biografi.) De enda böcker som fått mig i denna stämning är Lukas Moodyssons Vad gör jag här och Stina Oscarsons Inte en berättelse.

Precis som Lasse blir jag imponerad av människor så vågar vara individualister — se verkligheten med egna ögon, dra egna välgrundade slutsatser och våga stå upp för dessa. Mod behöver man kanske inte ha för detta. Det kan räcka med en ilska som man låter ta överhanden över självbevarelsedriften. Att man helt enkelt inte står ut med hyckleriet och dubbelmoralen i det samhälle man lever i. Och att vill göra vad man kan för att ändra på detta.
Det är dessa människor som får problem. Problem vare sig de lever i en diktatur eller en så kallad demokrati. Det kan vara personliga problem – psyket mår inte bra av den kognitiva dissonans som omgivningens hyckleri och dubbelmoral leder till. Och agerar man på något sätt för förändring i samhället så får man andra typer av problem -praktiska problem som sparken från jobbet, deplattformering, utfrysning m.m. m.m. Dock minskar den kognitiva dissonansen…

Motsatsen till dessa individualister är de välanpassade. De som kallar sig journalister och de som lever sina dagar med huvudet över smartphonen. De har inga konträra tankar. De tycker precis som de ska, om de överhuvudtaget tänker någonting. De passar lika bra i en diktatur som i en demokrati, eftersom de aldrig skulle uttrycka en icke önskvärd tanke.
Tänk på journalister i länder där journalister mördas för att de gör arbeten som betyder något. Jämför dessa modiga självuppoffrande journalister med de svenska. Att de svenska journalisterna skulle våga göra något som utsätter dem för livsfara finns inte i deras sinnevärld. De har inga ideal och ingen moral som jagar dem till att uträtta stordåd för det allmännas bästa. De vågar inte se verkligheten så som den är utan enbart så som makthavarna vill att de ska se den. Deras stora rädsla handlar inte om att mista livet utan om att få kritik i sociala medier.

De böcker jag nämner har alla utom Stina Oscarsons utgått ur bokhandels sortiment, men kan troligen hittas på Antikvariat.net, Boktorget.se eller (i sista hand ;-)) Bokbörsen.

Oläslig men viktig bok – Bortom Ukraina: Svensk ideologi och propaganda i det nya kalla kriget

För fem dagar sedan utkom boken Bortom Ukraina: Svensk ideologi och propaganda i det nya kalla kriget av Andi Olluri. Nedan är min recension:


Oläslig men viktig bok

Den här boken borde alla läsa för att få veta det som “våra“ “fria“ medier inte berättar om Ukraina och Ukrainakriget. Här ges de förklaringar som undanhålles oss och som skulle ge nödvändiga förklaringar till krigets uppkomst. Dessa undanhållna förklaringar lägger inte skulden på Ryssland utan på västvärlden med USA i spetsen. De förklarar också att kriget är ett så kallat proxykrig (krig genom ombud) mellan USA/NATO och Ryssland, med det Ukrainska folket som kanonmat och offer. Ett offer “våra“ “fria“ medier tycker det Ukrainska befolkningen ska göra för vår (västvärldens) skull. Därför tiger “våra“ “fria“ medier som graven om dessa obekväma fakta. Bland annat fakta om USAs långvariga inblandning i Ukrainas politik och styre inklusive inblandning i den så kallade orangea revolutionen 2014.

Tyvärr är boken snudd på oläslig. Den är uppenbarligen inte korrekturläst. Jag hittar ett fåtal stavfel men det allvarliga är konstiga meningsuppbyggnader med massor av bisatser och märkliga ordföljder. Det märkligaste är alla i framför alla årtal. I engelska skriver man “in XXXX“ men så gör vi ju inte i svenskan. Därför är det frustrerande att se denna anglicism konsekvent införd i en svenskspråklig bok.

Har nu läst 10 procent av boken och tröttnat på att själv tvingas omformulera meningarna för att göra dem begripliga. Det är ju inte läsarens uppgift att formulera meningarna till begriplig svenska, det arbetet ligger helt på författaren. Här har författaren misslyckats fullständigt. Ett sådant slarv och tydlig nonchalans gentemot läsarna är oacceptabelt. Därför har jag nu avslutat läsningen i förtid. Tyvärr.

Som betyg ger jag 1. 5 för innehåll, -5 för framförande.