Remissvar angående Sveriges totala kapitulation för USA – del 2


Jag publicerade för ett par veckor ett remisssvar angående sveriges DCA-avtal med USA. Nu har jag även läst Juridiska fakultetsnämndens, vid Stockholms universitet, remissvar.

Mitt sammanfattande intryck är att det måste vara något fel på de som arbetar för, och de som representerar, de svenska medborgarna och har haft att göra med utformningen av avtalet. Med utgångspunkt i remissvaret förstår man att de ansvariga på försvarsdepartementet, inklusive försvarsminister Pål Jonson, antingen brister grovt i juridisk kompetens och avtalsskrivning eller är (jag finner inget bättre ord som sammanfattar deras eventuella avsikt, om det är en medveten avsikt och inte grov inkompetens) landsförrädare.

Det remissinstansen gjort är bl a att jämföra Sveriges DCA-avtal med Norges, Finlands och Danmarks dito. Ett exempel på skillnader är tydligheten vad gäller bl a kärnvapen och förbjudna vapen.

“En annan kontroversiell fråga är den om förhandslagring av kärnvapen på svenskt territorium, vilket berör artikel 4. Som redan nämnts anges i promemorian att ”[e]tt ingående av DCA-avtalet förändrar inte den ståndpunkt som har kommit till uttryck inom ramen för Sveriges Natoansökan att det inte finns skäl att ha kärnvapen och permanenta baser på svenskt territorium i fredstid” (s 9-10, 121).
Det finns argument för att avtalet ger utrymme för Sverige att hävda denna politik även efter det att avtalet trätt i kraft. Som framgår av artikel 1(2) ska all verksamhet som omfattas av avtalet utföras med full respekt för svenska lagar och Sveriges internationella rättsliga förpliktelser, inklusive vad gäller lagring av vissa typer av vapen på svenskt territorium. Lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet brukar vanligtvis anses förbjuda införsel av kärnvapen eftersom den kräver tillstånd för kärnteknisk verksamhet, och hänvisningen till ”vissa typer av vapen” (”certain types of weapons”) utgör en indikation på att Sverige avser just denna lag, även om det inte skrivs ut i klartext i promemorian.
Det finländska utrikesministeriet gör på sin hemsida klart att det är så man ser på saken med hänvisning till motsvarande lag (som dock är tydligare än den svenska lagen).
Danmark och Norge fick in tydligare skrivningar i sina avtal: ’Nothing in this Article alters Norwegian policies with regard to the stationing of foreign forces on Norwegian territory, and the stockpiling or deployment of nuclear weapons on Norwegian territory.’ Denna formulering återfinns i artikel 1 av båda ländernas avtal och därtill i artikel 4 i det norska avtalet. Detta varken kommenteras eller nämns i promemorian, ej heller diskuteras hur den amerikanska sidan kan tänkas se på tolkningen av artikel 1(2) vad gäller kärnvapen. Förutom det ovan citerade uttalanden om den svenska ståndpunkten om kärnvapen (s 9-10, 121) diskuteras inte kärnvapen över huvud taget i promemorian.
Underlaget för Riksdagen bör också klargöra den svenska regeringens syn på tillämpligheten av icke-spridningsfördraget (NPT). Även Ottawakonventionen om personminor (omnämnd av det finländska utrikesministeriet) liksom konventionen mot klusterammunition bör nämnas och diskuteras.”

Remissinstansen hittar också ett enligt mig roligt exempel på USAs syn på avtal.

“I den norska propositionen inför godkännandet av DCA-avtalet förklarade den norska regeringen öppet att Norge och USA har olika uppfattningar om vad artikel 1 betyder. Den amerikanska uppfattningen är att man har en skyldighet att efterleva norsk rätt och norska folkrättsliga förpliktelser bara om det är förenligt med amerikanska operativa behov.”

USA anser sig alltså bara behöva följa avtal om de känner för det.

Ett exempel på de svenska aktörernas eventuellt bedrägliga uppsåt, alternativt brist på juridisk kompetens beskrivs i remissvaret så här, inkl fotnot.

“Ovan har visats att en rad viktiga frågor inte är utredda i promemorian. Vidare är de allmänna delarna (1, 3, 4.2, 5.1 samt 6.2) utformade så att det är svårt att förstå vad som är avtalets huvudpunkter. Den som läser dessa delar kommer att få en oklar eller t o m felaktig bild av avtalet. Som nämnts hävdas t ex i avsnitt ’5.1 Allmänt om avtalet’ att
«’[d]et precis som tidigare [är] Sverige som har rätt att avgöra om verksamhet får äga rum på svenskt territorium och en grundförutsättning för all amerikansk närvaro är att den sker med svenskt samtycke.’ (s 99)»
Om den Juridiska fakultetsnämndens analys är korrekt är detta påstående delvis missvisande, delvis sannolikt fel.’ (se not 5)
(not 5) Den första satsen strider mot den tolkning som Juridiska fakultetetsnämnden gjort. Den andra satsen är korrekt i en trivial mening, nämligen att den amerikanska närvaron sker genom det samtycke som lämnas i avtalet, men läst i sitt sammanhang ger denna sats det felaktiga (och möjligen eftersträvade) intrycket att det krävs svenskt konkret samtycke för all amerikansk närvaro.”

Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet konstaterar.

“Eftersom det enligt Juridiska fakultetsnämndens mening inte kan sägas att ’[i]nnebörden och konsekvenserna av förslaget [är] tillräckligt redovisade i promemorian’ bör förslaget inte läggas fram för Riksdagen i sin nuvarande form. Propositionen till Riksdagen bör alltså vara betydligt mer utförlig och öppen vad gäller motiv och konsekvenser.”

Är det brist på kompetens eller är det landsförräderi? Oavsett vilket är det helt oacceptabelt att vi svenskar representeras av sådana människor som legat bakom upprättandet av DCA-avtalet. Antingen ska de avskedas pga grov inkompetens och försummelse i tjänsten, eller ska de dömas för landsförräderi.
Vi kan inte längre ha den ordningen att politiker kommer undan ansvar och straff när de i tjänsten begår grova försummelser mot Sverige och det svenska folket. Vi behöver sätta ner foten och återgå till den demokratiska ordningen där politikerna är folkets representanter och inte, som nu, deras förtryckare.

Som man bäddar får man ligga


När jag kände lukten av avföring tryckte jag in avtryckaren på den pistol jag hållit tryckt mot Pål Jonsons vänstra öga. Han fick inte det han bett om. Bett om genom att i handling visa sitt gigantiska förakt mot människorna i Sverige, deras framtid och deras liv. Behandlat dem som imbecilla kuvade undermänniskor. Han kom lindrigt undan. Straffet för den gigantiska förolämpning och respektlöshet han genom sin antidemokratiska maktutövning han utsatt människorna för borde varit betydligt plågsammare och långvarigare. Han borde ha dött skrikande. Men man kan inte få allt man önskar. Nu dog han snabbt, skräckslagen och tyst.

“Människan är en lögnaktig ohyra, en flock blodtörstiga vargar som inget hellre vill än att slita varandra i stycken i sin strävan efter herravälde. Den förslavade är inte bättre än sin mästare, bara svagare. De oskyldiga bevarar sin oskuld endast i kraft av sin oförmåga.”
[Ur: 1793 Av: Niklas Natt och Dag]

Häromdagen såg jag en mor och hennes lilla barn på lekplatsen i mitt närområde. Direkt infann sig tanken: Väx upp snabbt så du hinner strida i kriget. Sannolikt kommer barnet inte att hinna bli stridsduglig innan USA dragit in Sverige i sitt planerade krig mot Ryssland. Men som tur är kommer barnet att få lida och kanske dö i kriget även om det inte hinner bli vuxet och stridande. När krigets uppmarschområde Sverige blir bombat till grus och aska av det Ryska försvaret lär ingen som stannat kvar i landet komma undan umbärande och lidande. Då sitter vi här i förhoppningsvis samma båt och har fått vad vi bett om.
Passivitet är också ett val. Vi kan välja att inte bry oss, att inte engagera oss, att passivt lita på politiker och media. Då har vi valt att överlämna makten till andra. Vi har valt att avsäga oss makten över vår framtid och våra liv. Vi har valt att hellre låta oss vilseledas än att själv göra ansträngningen att ta reda på fakta och göra egna val. Då har vi genom ombuden politiker och media valt krig och misär.
Jag har själv inga barn. Ett medvetet val gjort redan under tonåren. Valet har jag inte behövt ångra. Världen var redan då ovärdig och inhuman att leva i. Den har inte blivit bättre under åren som gått.
Hur kan någon vara så egoistisk och empatilös att de utsätter människor för att födas till den här världen idag?
Det finns miljontals föräldrar i Sverige. Vad gör de för att försäkra sig om en bra värld för sina barn att leva i? Generellt: ingenting! De är helt passiva. De bryr sig inte ett uns om sina barns liv. De ser barnen som lämplig kanonmat i kriget. Som stridande för “vårt sätt att leva” och “våra värderingar”. Vårt sätt att leva i intellektuell passivitet, inriktade på att tävla i konsumtion och status, med värdegrunden dubbelmoral och hyckleri.
Har inte du och alla ansvarslösa föräldrar tänkt på vad ni ägnar ert liv åt?
Lite sent att ändra sig nu, nu när kriget redan är planerat och beslutat. Men gläds åt att du kommer att få så som du genom din passivitet uttryckligen önskat dig: Ett helvete.

I min fantasi har jag en stor lokal med massor av våningssängar. Sängarna är av metall och består enbart av stommen, med metallnät som sängbotten. I sängarna ligger alla Sveriges demokratiföraktande politiker fjättrade i armar och ben. Ena armen är kopplad till en flaska med dropp, så att de inte ska svälta ihjäl. Avsikten är att de aldrig ska lämna sängen. De ska få föda genom dropp och göra sina behov när de de själva vill, men fjättrade i sängen. De får alltså valfriheten att förnedra sig själva och sina underliggande sänggrannar, om de själva vill. Den typ av valfrihet som de själva gillar att utsätta oss undersåtar för. Där valet inte finns, men framställs som sådant, och innebär förnedring.
Sängarna kopplas till elnätet via en timer. Var 15 minut ger timern en kort 220 volts elstöt som får politikerna att krampa och skrika.
Politikerna får ligga kvar i sina sängar intill tidens ände, med min förhoppning om att de får ett långt liv.
Åh, vilken härlig fantasi. Att låta politikerna få vad de bett om.

Moral och moralfilosofi är något ni borde ha tänkt på, för som man bäddar kan man få ligga.
Ett tips för att få lite tankar i ämnet är boken Det anständiga samhället. För en värdighetens politik av Avishai Margalit. Titeln beskriver bra vad boken handlar om. Hur ska ett anständigt samhälle – ett samhälle som inte förnedrar eller förtrycker människor – se ut.
Ett annat boktips är Epistemisk orättvisa av Miranda Fricker. Den handlar om hur vissa människor – ofta pga fördomar från de som har makt mot de som är maktlösa – misstror andra. Begreppet vittnesorättvisa handlar om att någons uppfattningar och kunskaper inte tas på det allvar och med den respekt som de är värda. Därför blir offentligheten bara en plats där vissa människor får göra sin röst hörd. Begreppet tolkningsorättvisa handlar om att de begrepp vi använder för att beskriva saker och ting systematiskt framhäver vissa saker och lägger andra i skugga. Så kan man osynliggöra människor man inte respekterar eller bryr sig om, och därför inte vill ge dem någon uppmärksamhet.

Vad som slagit mig själv under mina egna eviga funderingar är frågan: Varför ska jag bry mig om andra männsikors väl och ve när de själva inte bryr sig. Jag kan inte hitta en enda rimlig anledning mer än att jag är väldigt intresserad av politik och samhälle, och därför har svårt att inte engagera mig. Så jag gör det av egoistiska själ eller kanske av gammal vana. En vana jag haft sedan 20-årsåldern, innan jag blev den fullblodscyniker som verkligheten och motmänniskorna gjort mig till.
Men när det gäller mig själv har jag bara en enda önskan: Att få dö. Jag är så innerligt trött på lögnerna och därmed förnedringen som makthavare och medier utsätter oss alla för. Demokratin är helt avskaffad och föraktet lyser mot oss undersåtar i tv, radio och tidningar. De som inte är upplysta märker det inte, men för mig är det en plåga. Dock har jag lovat mig själv att hålla mig vid liv så länge min mor lever. Men sedan tänker jag säga adjö. Fram tills dess kommer jag fortsätta jobba på att få bort min kontraproduktiva ovana att engagera mig i politik och samhällsfrågor eftersom ni passiva inte förtjänar någons engagemang. Som ni bäddar bör ni få ligga.

Remissvar angående Sveriges totala kapitulation för USA


Jag vet att nedanstående text redan publicerats på flera plattformar. Dock tycker jag den är så in i helvete lysande att jag helt enkelt känner att även jag måste ge texten den uppmärksamhet jag kan bidra med. Texten berör dessutom en mycket allvarligt fråga: Sveriges totala kapitulation för USA.


Remissvar angående DCA-avtalet

Remissvar angående regeringskansliets diarienummer FÖ2024/00152, det s k DCA-avtalet.

Från Erni & Ola Friholt för Fredsrörelsen på Orust

Den 5 december 2023 skrev Sveriges och USAs försvarsministrar helt överraskande under en överenskommelse om försvarssamarbete mellan Sverige och USA, med beteckningen DCA, uttalat Defence Cooperation Agreement. Avtalet tillerkänner Sveriges Riksdag att under våren 2024 godkänna avtalet och besluta om de författningsändringar som krävs för att göra avtalet giltigt. Planer på ett sådant avtal offentliggjordes inte inför senaste riksdagsval.

FÖRFATTNINGSÄNDRINGAR

Den första fråga som uppstår är vilka författningsändringarna är. Eftersom avtalet medger att utländsk militär trupp stationeras på 17 platser i landet berör det svensk nationell frihet och självbestämmande maktutövning. Att begränsa grundläggande friheter och självbestämmande på ett så djupgående sätt som att lämna viktiga försvarsanläggningar till främmande makts jurisdiktion inkräktar på själva grunden till svenska folkets egenmakt inom vårt territorium. Det kan faktiskt ses som en kapitulation inför en främmande militär makt.

Om så djupgående ändringar av Sveriges grundlag överhuvudtaget kan komma i fråga måste detta utan tvivel medföra åtminstone minimikravet att kvalificerat beslut fattas av två på varandra följande riksdagsmajoriteter med mellanliggande val. Nuvarande riksdagsmajoritet kan därför på sin höjd ha rätt att fatta ett preliminärt första beslut, vilket skall vila till efter nästa riksdagsval.

En fråga av denna dignitet avgör emellertid svenska folkets allra djupaste rättigheter: kontrollen över det egna territoriet. Folket måste därför få möjlighet att förstå avtalets alla delar och kunna självständigt uttrycka sin uppfattning genom en folkomröstning, rimligtvis före riksdagens första preliminära beslut, men i varje fall före riksdagsbeslut nr 2, eftersom folkets nyvunna kunskap då kan styra själva valresultatet.

I avtalets Artikel 12 uttrycker sig författarna av DCA-avtalet på följande sätt om sin rätt att överlåta nationella juridiska rättigheter till USAs militär:

avstår Sverige härmed i kraft av sin suveränitet sin företrädesrätt att utöva straffrättslig jurisdiktion över medlemmar av de amerikanska styrkorna.

Avtalsförfattarna anser sig ha rätt att som suveräna kunna avsäga sig själva suveräniteten! Vem äger denna suveränitet? Folket, inte en tillfällig förhandlare, minister eller riksdag.

INGRESSEN

I avtalets ingress hänvisar parterna till redan existerande grupp av avtal inom Nordatlantiska fördraget (Nato) och dess fortsättning i bl a värdlandsavtalet 2017.

Därutöver anser sig parterna bland annat

inse ”behovet av att öka sin gemensamma säkerhet, bidra till internationell fred och stabilitet, fördjupa försvars- och säkerhetsområdet samt utveckla sin individuella förmåga att stå emot väpnade angrepp”, allt med hänvisning till FN-stadgan och Nordatlantiska fördraget,

kunna konstatera ”att amerikanska styrkors närvaro bidrar till att stärka Sveriges och regionens säkerhet och stabilitet”,

önska ”dela ansvaret för stödet till de amerikanska styrkor som kan befinna sig på svenskt territorium på ett rättvist och hållbart sätt”, och

kunna notera ”avtalet om logistiksamverkan” i enlighet med värdlandsavtalet 2017.

De första två påståendena styrks inte av någon som helst redovisning av vad som framkallar behovet att öka den gemensamma säkerheten och att stärka säkerheten genom amerikanska styrkors närvaro. Det förväntas alltså att det folk som skall finansiera och anpassa sitt dagliga liv till en mycket framträdande närvaro av utländsk militär i folkets vardag utan vidare skall godta dessa påståenden som odiskutabla fakta.

Vi har alla god kännedom om den bild som media dagligen framställer enligt dominerande västliga politiska och militära källor om ett militärt hot från Ryssland, Kina och andra länder med annorlunda politiska system än det västliga med dess svårt belastade historiska bakgrund. Inte ens de senaste 70 årens västliga historiska bakgrund ingår i bilden avdemokratiernas meriter av strävan efter fredlig samexistens i enlighet med den numera ständiga hänvisningen till ”den internationella regelstyrda ordningen”, vilken i praktiken har ersatt den av FN-staterna formulerade och antagna internationell rätten.

I den outtalade bilden av militär, ekonomisk och politisk västlig världsdominans ingår en bakgrund av bl a två världskrig och över tvåhundra militära ingripanden från väst under de senaste hundra åren. Särskilt intressanta i detta sammanhang är USAs militära ingripanden i andra länder, oftast bortom två oceaner. Från 1945 till 1990 gjordes 130 militära ingripanden av USA i andra länder, t ex för att störta misshagliga regeringar och/eller inrätta cirka 800 militära baser. Från 1990 till 2018 gjorde USA ytterligare 130 militära ingripanden i andra länder. Ett exempel: I Irans direkta 11 grannländer har USA 36 militärbaser, därutöver 10 i närbelägna länder. Efter 1945 har USA ockuperat 13 öar och ögrupper, bl a för baser och kärnvapentester. Minst en halv miljon öbor har fördrivits till flyktingläger, bl a i Bolivia. USA och dess allierade fällde 2001-2019 325,980 bomber och missiler över främst Irak, Syrien, Afghanistan och Jemen.

Dessa siffror härstammar från oberoende samhällsforskare bl a i USA, England, Indien och Sverige. Det är svårt att föreställa sig att de i det aktuella avtalet samverkande parterna från USA och Sverige skulle vara helt omedvetna om dessa sakförhållanden.

Det kan därför ifrågasättas om det finns något militärt säkerhetsbehov i förhållande till icke-västliga stater som Ryssland, Kina, Iran, Nordkorea och andra. Även dessa stater omfattar traditionellt militärt säkerhetstänkande med samma idé om avskräckning som omfattas av väst och därav framkallad kapprustning och ökad osäkerhet. Men deras inblandning i andra staters angelägenheter utgör endast bråkdelar av de västliga demokratiernas. I praktiken råder djungelns lag, där väststaterna sedan länge dominerar.

Det i avtalet inte uttalade men klart underförstådda hotet mot huvuddelen av Europa utgörs av Ryssland, en relativt fattig stat med en i sammanhanget liten befolkning av 145 miljoner,att jämföra med Natos/EU:s cirka 800 miljoner på tre kontinenter och med en uppbyggd materiell resurs mångfaldigt större än Rysslands. Natochefen Jens Stoltenberg har medgivit att Rysslands pågående krig mot Ukraina, vilket i likhet med flera USA/Natokrig bryter mot FN-stadgan, provocerades fram av Natos försök att införliva Ukraina, vilket av Ryssland uppfattades som ett dödligt hot. Natomissiler från Ukraina kunde inom 5-8 minuter nå Moskva utan förvarning. Krigets uttalade syfte är att förhindra Ukrainas införlivande i Nato.

Det är alltså inte Nato och EU som ska känna sig hotade utan Ryssland, som är i färd med att återhämta sig på alla plan efter Sovjetunionens upplösning 1991 och drygt ett decennium av kaos därefter.

Ett uppseendeväckande dokument om USAs militära och politiska planer mot Ryssland levererades av stiftelsen Rand Corporation, en Washingtonbaserad tankesmedja med nära anknytning och förslagsrätt till USAs militära centrum Pentagon. Dokumentets titel är avslöjande: “Project for Overextending and Unbalancing Russia trough Cost-Imposing Options” (Dokument nr RB–10014-A) Dess sex huvudavdelningar beskriver hur Rysslands resurser och förmågor skall utmanas och försvagas ekonomiskt, geopolitiskt, ideologiskt och informationstekniskt, via luft- och rymdbaserade åtgärder, marint samt land- och multidomänbaserat.

Dessa planer ses idag tillämpade bl a i Natos expansion med missilinstallationer vid Rysslands gränser, i den omfattande sanktionspolitiken mot Ryssland, sprängningen av Nordstreamledningarna för att förhindra fortsatt lönsamt energisamarbete mellan Ryssland och Tyskland, spelet i Ishavsregionen och uppsägning av avtalen om kärnvapenbegränsning.

Det kan påpekas att deras samarbete kring Nordstreamsprängningen gav Norge och USA möjlighet att sälja flytande naturgas till Tyskland till skyhöga kostnader.

SLUTSATSER AV STUDIET AV INGRESSEN

Det underskrivna avtalet, DCA, mellan Sverige och USA vilar inte på en verklig säkerhetssituation. Dess till synes självklara hotbild och de samarbetsåtgärder som planeras syftar inte till ökad säkerhet och fredlig utveckling utan utgör ett stort steg i utvecklingen av en omfattande militär och civil strategi mot Ryssland. Detta kommer i sin förlängning att leda till yttersta osäkerhet och risk för storskalig militär konfrontation, där Sverige kommer att bli ett tidigt mål för vedergällningsaktioner från ett tillbakaträngt Ryssland. Och avståndet mellan våra två länder handlar om 7-8 minuters missilfärd från eller till Sankt Petersburg. I ett sannolikt stundande framprovocerat krisläge kommer det bli mycket svårt att i en hast förverkliga förmildrande samtal och medling. Alltså en allvarligt fördjupad och handikappande förlust av svensk suveränitet.

En särskild anledning till att avvisa avtalet i sin helhet utgör den falskhet med vilken västvärldens föregivna fredlighet utformas i strama formella till synes oklanderliga avtalspunkter. Sveriges folk vilseleds att anta en panikskapande propagandabild och godkänna USAs militära arrangemang på sjutton militärt bärande platser i landet, vilket som förstärkning av Natomedlemskapet kommer att ytterligare försvaga Sveriges förmåga till egna självständiga beslut. Ingressens ovan angivna 2 sista punkter ålägger Sveriges folk att med mycket stora belopp sponsra etablering och drift av anläggningar och personal och vidsträckt utbyggnad av civil och militär infrastruktur utanför dessa sjutton områden.

AVTALETS TRETTIO ARTIKLAR

Detaljerna av Sveriges åtaganden specificeras i avtalets trettio artiklar.

Här följer några synpunkter på vissa av dessa artiklar.

Artikel 1.

I punkt 1 hävdas att avtalet sker i överensstämmelse med folkrätten, vilket hade varit giltigt om avtalet vilat på korrekta förutsättningar om säkerhet och fred. Som vi visat ovan är så inte fallet.

I punkt 2 anges att verksamheterna ska bedrivas i full respekt för Sveriges suveränitet, lagstiftning och internationella rättsliga förpliktelser, inklusive lagring av vissa vapen på svenskt territorium. Detta skrivs i vetskap om att USA ofta deklarerat att dess styrkor aldrig anger vad slags vapen man medför. Därmed faller hela punkten som tomt prat. En försvårande omständighet är att Sveriges statsminister redan förklarat att man kan behöva acceptera även kärnvapen på svenskt territorium.

Artikel 3.

I punkt 1 garanteras full förfoganderätt för USAs styrkor, anhöriga och leverantörer över överenskomna anläggningar för bl a manövrar, transitering, hämtning av luftfartyg, utplacering av styrkor, beredskapsoperationer, bygg- och anläggningsarbeten…Vissa anläggningar får endast USAs styrkor tillgång till och antyder karaktären av ockupation.

I punkt 3 ges USAs styrkor rätt att använda privat mark och privata anläggningar som vägar, hamnar och flygplatser, vägar, allmän mark utanför de överenskomna anläggningarna. Kostnader i samband härmed betalas av svenska skattebetalare. Samtidigt militariseras det svenska samhället.

I punkt 5 meddelas att Sverige ska bekosta utrustning av överenskomna anläggningar utan hyresavgifter eller andra kostnader för USAs styrkor. Sveriges skattebetalare står för fiolerna.

I punkt 7 och 8 hänvisas kostnader för bygg och utvecklingskostnader till separata avtal…

I punkt 10 ska Sveriges skattebetalare ordna med olika tillstånd som kan underlätta USAs styrkors arbete.

Artikel 4.

I fyra punkter beskrivs hur USAs styrkor ska lagra krigsmateriel och vapen till vilka de själva har exklusivt tillträde. För övrigt vet vi ju att sanningsenliga uppgifter om typ av vapen inte kommer att ges.

Artikel 6.

I tre punkter garanterar Sverige skydd för USAs styrkor, beviljar styrkorna rätt att försvara sig inom eller i närheten av upplåtna anläggningar och bevara kontinuiteten av verksamheterna. Här får skattebetalarna ännu en nota.

Artikel 7.

Här avsäger sig Sverige rätten att kontrollera pass eller visa för in- och utresor för USAs militära och civila personal. Inte heller får Sverige registrera eller kontrollera under avtalet förekommande utlänningar.

Artikel 9.

USAs registreringsskyltar för fordon gäller i Sverige, som kostnadsfritt ska utfärda handlingar som krävs för fordonsfärd inom Sverige. Dessutom ska militära registreringsskyltar tillhandahållas gratis. Samma friheter för körkort gäller i Artikel 10.

Artikel 11.

I punkt 1 beviljas USAs styrkor obegränsad rätt att med luftfartyg, fartyg och fordon resa in till och ut från Sverige samt inom svenskt territorium utan att bordas eller kontrolleras utan USAs samtycke.

I punkt 2 och 3 ges full frihet för luftfartyg att flyga över, lufttanka, landa och starta på svenskt territorium utan att betala några avgifter. Även fartyg befrias från hamnavgifter m m.

Sammantaget ger dessa punkter bilden av en ockupationsmakts alla fri- och rättigheter på de svenska skattebetalarnas bekostnad. Här och annorstädes görs inga reservationer för den miljöförstöring som USAs militära verksamheter medför. Dessa bidrar starkt till de klimatproblem Sverige har att lösa. Varje utsläpp idag måste kompenseras i morgon.

Ett oroande exempel är de brandsläckningsövningar som både Sveriges och USAs militär fritt genomför med inslag av de stabila ämnen som har namnet PFAS och redan sprids i vårt dricksvatten för permanent inlagring i våra kroppsvävnader.

Ett enda av USAs moderna attackflygplan förbrukar 1340 gallons flygbränsle per timma, alltså 5000 liter/flygtimme eller 88 liter per minut. De svenska Jasplanen lär dra 25-30 liter per minut flygtid. Stridsvagnar drar drygt 50 liter diesel per mil i terräng och något lägre på landsväg, som å andra sidan förstörs av deras larvfötter. Exemplen kan mångfaldigas.

All denna tillkommande miljö- och klimatpåverkan är givetvis orimlig och borde i sig redan omintetgöra DCA-avtalet. Fram till artikel 12 framstår redan bilden av en svensk kapitulation – mot bättre vetande!

Artikel 12.

Denna famösa artikel kommenterades redan i inledningsavsnittet (sid 2). Avtalsförhandlarna vill beröva Sveriges folk dess suveräna jurisdiktion i det egna landet! Varje övergrepp begånget av USAs personal gentemot svenska medborgare eller svensk egendom skall handhas av USAs rättsväsende, i mån av dess intresse… Artikelns punkter 3, 4, 5 och 6 och artikel 13 måste, i ljuset av punkt 1 i artikel 12, betraktas som blå dunster avsedda att förvilla kritiska läsare.

Artikel 15 bekräftar innehållet i artikel 12.

Artikel 14.

USAs militärpolis tilldelas rätten att ingripa även i närområdet till de sjutton baser som avtalet huvudsakligen sägs gälla. Kringliggande samhällen ska således få vänja sig vid USAs polisiära närvaro i sin vardag. Med erfarenheter från långvarig medierapportering om USAs polisiära praxis av dödligt våld torde detta arrangemang dagligen komma att oroa dessa svenska samhällen. Är detta godtagbart?

Artiklarna 16, 17, 18, 19, 20, 21 och 22 behandlar USAs skatteförmåner gällande bland annat import, export, tullar, service och egna frimärken. Liksom tidigare faller det på Sveriges skattebetalare att bjuda. Sammantagna är alla dessa och tidigare förmåner uppseendeväckande i en tid då Sveriges regering inte förmår upprätthålla ens stommen i den svenska sjukvården, som drabbas av besparingar och neddragningar i mångmiljardklassen.

Artikel 27.

Här talas om Sveriges skyldigheter att värna USA-personalens miljö, hälsa och säkerhet, kontroll av gränsöverskridande transporter m m. Som vanligt krockar dessa åtaganden med USA-militärens rätt att flyga och fara utan kontroller av något slag. Vet den högra handen vad den andra vill?

Artikel 28 och 29 utgör endast fortsättning på alla tidigare angivna befrielser från avgifter som USAs krigsmakt åtnjuter, om avtalet skulle förverkligas.

Artikel 30 fastställer avtalets tänkta giltighetstid till tio år, men med den omedelbara reservationen att detta kan ändras genom skriftlig överenskommelse mellan parterna, liksom vad gäller den ej redovisade Bilaga A. Vad är då dagens presenterade och närmast kuppartade avtalsförslag värt?

SLUTANMÄRKNING

Svenska politiker, militära uppdragsforskare och militära ledning är av tradition starkt knutna till USAs militära politik och ingripanden. Alla svenska högre militärer har genomgått månader långa utbildningar i USA, där sannolikt mycket av USAs speciella värderingar ingår. Då och då framskymtar i offentligheten den mytologiska uppfattningen att USA är en speciell stat med gudagivna särskilda rättigheter i förhållande till andra stater – ”exceptionalism”. Bland sådana rättigheter finns användningen av lögn, förtigande och förnekande när detta passar USAs syften. Uttalanden från tankesmedjor som Atlantic Council och Rand Corporation anammas direkt och respektfullt av Sveriges politiska och militära ledare, vilka i förekommande offentliga TV-samtal i sin tur förtiger allt som kan tala för en viss förståelse av ryska och kinesiska synpunkter, förslag och deklarationer.

I västliga media presenteras en förenklad och förvrängd bild bland annat av Ukrainakonflikten. Ryssland har från 2008 och framåt hävdat att den europeiska säkerhetsordningen visserligen ger rätt till varje stat att organisera sin egen säkerhet men att avtalen också stadgar att detta inte får ske på en annan stats bekostnad av ökad osäkerhet. Här slirar västs politiker, militär och media totalt på sanningen om upptakten till kris och krig från februari 2014. Flera oberoende forskare och välkända undersökande journalister, som Seymour Hearst, Robert Parry och John Pilger, har övertygande blottlagt de verkliga händelseförloppen. Maidanmassakern i Kiev har av professor Ivan Katchanovski vid universitetet i Ottawa bevisats gjord av den lokala extremhögern. Massakern och dess fortsättning i den av USA finansierade och ledda statskuppen i Kiev och det efterföljande åttaåriga inbördeskriget riktat mot de rysktalande delarna av befolkningen beskrivs i Sverige som ryskt manipulerande inför en avsedd erövring av hela Ukraina. Minskavtalen hävdas ha slutits mellan Ryssland och Ukraina och inte som de faktiska interna ukrainska avtal som hjälpts fram av Ryssland. Överhuvudtaget beskrivs hela skeendet som rysk aggression i syfte att återupprätta det upplösta Sovjetunionen.

För detta finns inget sakligt stöd, endast intressestyrda propagandabilder syftande till att rättfärdiga fortsatt Natoexpansion och EU-inflytande. Det av Rand Corporation tecknade projektet att utmatta Ryssland för att i förlängningen underordna det de västliga maktanspråken ger en otvetydig skriftlig detaljbild av västliga syften och kan avläsas i det faktiska agerandet.

Ovanstående beskrivning av verkligheten avvisas av europeiska och USA-amerikanska ledare som farliga förvillelser inom den internationella fredsrörelsen och avfärdas offentligt och utan sakargument som ”ryskt narrativ”, vilket lydigt återges av media utan ifrågasättande. Via falska s k utredningar i auktoritär anda ifrågasätts och beskärs det traditionella statliga stödet till fredsrörelsen.

Vår slutliga bedömning av det aktuella DCA-avtalet måste sammantaget bli att hela processen utgör en förljugen låstsaslek med allas vår säkerhet i vågskålen. Det är ett farligt spel att med falska argument utmana en eller två av världens kärnvapenmakter. DCA-avtalet får inte förverkligas!

Det finns slutligen ett aktuellt större sammanhang att beakta och begrunda.

Sveriges regering och riksdag ansluter landet till Nato, och oannonserade förhandlingar vill plötsligt kuppartat upplåta landet till USAs krigsmakt. Detta sker i ett läge där västliga maktanspråk ifrågasätts av en majoritet av världens länder, t ex via uteblivet stöd till sanktionspolitiken mot Ryssland och bildandet av nya ekonomiska sammanslutningar som Sidenvägarna (Belt & Road Initiative) och BRICS-samarbetet, totalt med minst hundrafemtio länder anslutna. Den uteblivna debatten om detta vittnar om en västlig oförmåga att lyssna och att frigöra sig från gamla koloniala föreställningar om evig västlig makt över världen.

Stocken, på Orust den 11 mars 2024

Erni & Ola Friholt, för Fredsrörelsen på Orust,

Media utestänger de med andra åsikter än etablissemangets


Nedan en kommentar till en krönika i Svenska journalistförbundets tidning Journalisten. Det är krönikören Kurdo Baxi som i vanlig ordning fegt slickar uppåt. Han hyllar en annan framliden fursteslickare, Nils Horner, i sin krönika. Båda befinner sig på samma sida nätet. De står på den svenska sidan och är totalt blinda för vad som händer där. Däremot har de fullt fokus på vad som händer på andra sidan nätet. Där är det inte alls bra, anser de. Men i själva verket kan den som vill se hur det ser ut på den svenska sidan nätet se att det är lika illa där som på andra sidan. Men Kurdo Baxi och Nils Horner vill självklart inte berätta att kejsaren är naken, ty de har ingen intellektuell heder.
Intellektuell heder finns numera inte heller på tidningen Journalisten varför jag förväntar mig att min kommentar inte blir publicerad.


Kommentaren:

Även Sveriges maktlösa befinner sig i mediekris/medieskugga. 45 procent av svenskarna ansåg att traditionella politiker “inte bryr sig om människor som jag” i en internationell Ipsos-MORI undersökning 2017. Det är troligen samma människor som inte heller har förtroende för media, eftersom deras erfarenheter, åsikter och verklighet inte respekteras och publiceras.

Miranda Fricker skriver om de fördomar som leder till att vissa människor inte vill lyssna eller ta till sig den kunskap som andra människor (människor av annan social klass o dyl) har att förmedla i sin bok ‘Epistemisk orättsiva – Kunskap, makt och etik‘. Hon ser det som en kränkning av människovärdet att bli behandlad som själlöst objekt, utan förmåga till rationellt tänkande och utan trovärdighet. I svenska medier är faktaresistens en grundpelare. De intellektuella dygderna nyfikenhet och sanningssökande lyser med sin frånvaro. I stället är det just sociala fördomar om trovärdiga respektive inte trovärdiga som får avgöra vems “sanning” som skildras i media.

Nancy Sherman och Heath White skriver i sin bok ‘Intellektual virtue: Emotions, luck and the ancients’:
“Om misstro eller försiktighet hindrar oss från att utforska nya områden, ställa stora frågor, eller utsätta vårt arbete för andras kritik och lovord, då är det en känslomässig defekt som påverkar vår strävan efter kunskap. På samma sätt när självuppskattning övergår till en storvulenhet som gör det svårt att lyssna på andras ståndpunkter, förstör gemensamma ansträngningar och förvandlar samarbete till en fråga om auktoritet och hierarki. En sådan narcissism är, återigen, en känslomässig defekt hos vår kunskapssträvan.”

Om man utestänger nästan halva befolkningen från det offentliga politiska samtalet, pga att de uteslutna inte har samma åsikter (sk värdegrund) som etablissemanget, så bygger man givetvis upp en polarisering i samhället. De utmobbade gillar så klart inte att bli utfrysta, och reagerar på detta med ogillande och hat. Ni som tillhör mobbarna ska inte bli förvånade över det ogillande som möter er. Med ett öppet och respektfullt bemötande från er som har makten över offentligheten kan polariseringen minska. Är ni redo att ta det steget? Eller vill ni fortsätta blunda för att svenska medier inte är bättre än i totalitära länder, där fursteslickare släpps fram och dissidenter tystas?

Källkritik för seriösa sanningssökare

Nedanstående är en kommentar till en artikel i Svenska Journalistförbundets tidning Journalisten. Journalistens nya chefredaktör och ansvarig utgivare Axel Andén tycks inte intresserad av fakta – han uttrycker det så här: “Vi har behållit artikelkommentarerna men kommer att moderera hårt för att diskussionerna ska hålla en bra nivå.”. Så jag misstror att min kommentar kommer att publiceras. Jag fick för några dagar sedan en annan kommentar censurerad (se nedan).

Det där med källkritik är inte alls svårt. När jag själv råkar ut för ett påstående verkar otroligt, och som sägs härstamma från en myndighet eller organisation, söker jag på nätet efter förstahandskällan. Detta förfarande borde läras ut på svenska medieredaktioner. Då slapp vi mycket desinformation. Vi skulle dessutom, om viljan fanns, få många så kallade konspirationsteorier, bekräftade som med sanningen överensstämmande.

T ex: Jag lade – sedan det första covidvaccinet presenterades som “godkänt i USA”, av svenska medier, den 12 december 2020 – några minuter på att gå in på FDAs (USAs läkemedelsmyndighet) hemsida för att kolla upp detta i Sverige vitt spridda budskap. Där hittade jag direkt ett pressmeddelande som berättade att vaccinet som i Sverige presenterades som godkänt endast var nödgodkänt (emergency use authorization). Och detta efter bara 8 veckors kliniska prövningar. Denna upptäckt mejlade jag ut till de stora rikstäckande medieredaktionerna. Men tanke på svininfluensavaccinets katastrofala konsekvenser för en stor grupp människor – omkring 500 personer som drabbats av narkolepsi – ett decennium tidigare tyckte jag det var viktigt att uppmärksamma att inte heller detta vaccin var vederbörligen utprovat och testat, med risk för nya katastrofala konsekvenser för massor av människor.
Ingen av medierna korrigerade sina falska/felaktiga uppgifter om covidvaccinet. Först nio månader senare 23 augusti 2021 blev vaccinet godkännt i USA.

Så om media verkligen vill ge korrekta nyheter och uppgifter och uppfylla sitt demokratiska uppdrag så är källkritik och faktagranskning absolut nödvändigt. Även politikers och andra makthavares uttalanden måste kontrolleras genom kontroller i skrivna dokument och avtal. I dagens antidemokratiska lögnkultur kan ingen få undgå en faktagranskning, inte ens så kallade experter.

Min censurerade kommentar handlade om hur media hanterat den obefintliga NATO-debatten.

Svenska medier är tyvärr styrda av främmande makt och företräder USAs/NATOs intressen. Detta visar inte minst de 16 journalister som under åren 2008 till 2018 tilläts delta i USA/NATO-lobbyorganisationen Atlantic Councils medieprogram Transatlantic Media Fellowship och som nu finns listade på organisationens hemsida under rubriken Transatlantic Media Fellows. Där finns högprofilerade journalister från bl a Sveriges Television och Sveriges Radio listade.
För att få en riktigt insatt bild av hur vidsträckt USAs/NATOs påverkansarbete är och bedrivs ska man lyssna på Tucker Carlsons samtal med Mike Benz som publicerades för en dryg vecka sedan. Mike Benz är en före detta tjänsteman vid utrikesdepartementet med ansvar för att utforma och förhandla om USA:s utrikespolitik i frågor som rör internationell kommunikation och informationsteknik. Mike Benz ger ett en timma långt föredrag i ett blixtrande tempo, avbrutet av kortare kommentarer av Tucker Carlson, om historien och utvecklingen av USAs/NATOs styre över vad som får sägas och avslöjas på internet och i media, både i USA och inom EU. Det svenska partiet Mod har gjort en version av samtalet med svensk text.
Varför svenska medier varit totalt okritiskta till NATO och NATO-medlemskap blir inte längre en fråga efter att ha hört Benz berätta hur USA/NATO arbetar mot all reell opposition. Det är bara att konstatera att svenska medier går främmande makts ärenden.

Det fanns ett litet fönster i tidningen Journalistens censur av sanningsägande kommentarer. Det var mellan före detta chefredaktören Helena Giertta (åren 2008-2023) och Axel Andén (tillträde 2023-) då journalisten Julia Nilsson var tillförordnad chefredaktör. Men nu har Axel Andén satt ner foten…