Vår sköna nya värld baseras på dubbelmoral

Jag tycker de som klankar på lågbidragstagare är jävligt fega. Eller så är de bara hycklande dubbelmoralister. Varför riktar de inte sina fördömmanden uppåt i samhällsheirarkin istället för att se ner på de som redan är ringaktade?

Kolla in de före detta politiker som lever på helt kravlös inkomstgaranti år efter år. De har ett icke ifrågasatt bidrag som är på en nivå som vanliga arbetslösa eller sjukskrivna bara kan drömma om.

Eller se på de som lever på inkomst av kapital. Inte fan kräver de som gnäller på bidragstagare att dessa drönare ska arbeta. Dom får utan gnäll leva på andras arbete. För det är ju faktiskt så, fast alla inte inte fattar det, att om någon ska leva på kapital måste någon annan betala. Någon måste arbeta ihop förräntningen eller börsuppgången som kapitalägaren lever på.

Det finns massor av drönare i samhället som verkligen lever gott. Men dessa goddagspiltar väljer de som gnäller på bidragstagare att blunda för. De slickar uppåt och sparkar neråt. Det tycker jag är djävligt dåligt stil. Men det är så symptomatiskt för vår sköna nya värld och dess makthavares ideologi som helt baseras på dubbelmoral. Där sjuka ska tvingas ut i arbetslivet och fullt friska får livslångt och kravlöst bidrag. Bidrag på lyxnivå långt över vad de tvångskommenderade sjuka får i lön för sitt förtärande arbete.

Kom inte och påstå att vi lever i en demokrati.

Dagens Eko:s utrikesnyheter

Dagen efter att jag skickat den här satiren till Stockholms Fria Tidnings novelltävling (mailade novellen 051116 klockan 15.40) kunde Ekot sända ett inslag om att USA använt fosforbomber i Faluja. Då hade Ekot fått kännedom om att en Amerikansk armetidning publicerat uppgifter som bekräftade att fosforbomber använts i Faluja. Därmed ansåg Ekot att det var sant, det som tidigare inte varit sant, men som italienska TV-kanalen RAI gått ut med en dryg vecka tidigare. Sju dagar innan det blev sant skrev Ekots utrikeschef Ginna Lindberg följande i ett mejl till mig (avsänt 051110 klockan 11.36):

”Vi har tittat igenom RAIs reportage och försökt kontrollera deras uppgifter. Problemet är att de forskare vid FOI (Totalförsvarets forskningsinstitut) som vi talat med säger att vit fosfor helt enkelt inte kan användas så som RAI hävdar. I korthet gick forskarnas förklaring ut på att vit fosfor börjar brinna direkt i luften, och därmed inte kan regna ner så som beskrivs i reportaget. Detta gör att vi har svårt att gå vidare på RAIs uppgifter”.

I min novell förekommer inte Ginna Lindberg. När jag skrev ville jag vara snäll mot henne eftersom hon varit mycket vänlig i de mejlkontakter jag haft med henne och där jag framfört mina klagomål på Ekots så kallade journalistik. I stället valde jag att plocka in hennes sura företrädare, Willy Silberstein, som var Ekots utrikeschef fram till för ett halvår sedan. Dagen efter att jag postat novellen till STF och verkligheten blev än mer som i min diktning ångrade jag att jag inte givit platsen som Ropets utrikeschef till Linna Berglind i stället. Men att ändra nu skulle innebära att jag skulle tvingas skriva om hela Wilhelm Silverklimps dialog för att passa Linna Berglind, vilket jag för tillfället inte är road av.

Här börjar novellen

Utrikesnyheter
Det var redaktionsmöte på Ropet. Journalisterna som var stationerade vid hemmaredaktionen satt samlade med varsin mugg kaffe runt det ovala bordet. De andra medarbetarna kunde inte ses men deltog via högtalartelefon och hade i tur och ordning hälsat Sverige god morgon även om det inte var morgon på den plats där de var stationerade.
Wilhelm Silverklimp var chef för utrikesredaktionen och den som förde ordet denna mörka novembermorgon.
–Ni som tittade på TV-nyheterna igår fick se att de refererade en italiensk TV-dokumentär som hävdade att USA använde napalm när de ödelade Faluja. Dessutom vittnade en soldat som var med i Faluja att de fått order att döda allt som rörde sig.
Högtalartelefonen började tjuta som av rundgång och två röster kunde urskiljas genom larmet.
–En i taget, ropade Wilhelm. Börja du Kent-Alfred.
–De där napalmtjafset är bara antiamerikansk propaganda som italienska kommunister vill sprida. Och på RAI har de aldrig hört talas om källkritik. Jävla amatörjournalister, utropar Kent-Alfred Aronsson från Warszawa.
–Precis! Det är rena dravlet. Och enligt israeliska press förnekar amerikanarna att de överhuvudtaget har napalm i sin vapenarsenal, hördes Fridde Christersson från Jerusalem.
–Okey, utropar Wilhelm. Det är en djävligt känslig grej det där, om vi skulle ha fel. Vi gör så att Sven får kolla upp det där med amerikanska ambassaden. Om de bekräftar napalmbombning och order om att skjuta mot allt som rör sig så gör vi ett knäck på det. Annars får vi avvakta.

En halvtimme senare släntrar Sven Stensjö in till sin chef som sitter bekvämt bakåtlutad i sin stol med fötterna på skrivbordet. Wilhelm tittar upp från datorskärmen och noterar Svens huvudskakning när Sven slår sig ner i besöksstolen.
–Djävlar vad mycket rättshaverister det finns i det här landet, inleder Wilhelm. De skickar en satans massa mejl och kräver att vi ska gå ut med ett inslag om napalmbombningen. Bara för att italiensk TV sänt en dokumentär som svenska TV-nyheter i sin tur rapporterat om. Hur djävla dum får man vara? Men det är väl en grupp kommunister och amerikahatare som gaddat ihop sig och försöker påverka oss till att skita i alla journalistisk hedersbegrepp. Man borde fan ta och sticka upp Ropets policy i nyllet på dem så de förstår att vi inte sysslar med att sprida lögner och propaganda.
Wilhelm hämtar andan.
–Dementerade ambassaden?
–Ja, de bekräftade det vi redan visste. Att de inte har napalm i sin arsenal. Och när jag frågade om ordern ”skjut allt som rör sig” blev pressattachen förbannad och kände sig kränkt över att, som han sa, behöva höra ett ett så orimligt och lögnaktigt påstående från en av Rikets Radios reportrar.
–Bra jobbat! Även en dementi är ju en nyhet. Sätt samman detta till ett kort inslag där det framgår att USA inte har napalm i sin vapenarsenal och att det är kränkande att påstå att USA skulle ge order om att skjuta på allt som rör sig.

Till Ropets elva-sändning hade Sven med sitt inslag som sedan skulle upprepas vid varje sändning fram tills nästa morgon. Lyssnare runt omkring i Riket kunde i den trygga förvissningen om public service-radions saklighet ta till sig följande inslag.
”Enligt tillförlitliga källor som Ropet varit i kontakt med under morgonen har Ropet fått bekräftat att USA inte har napalm i sin vapenarsenal. Källorna sa också att det är kränkande gentemot USA fredstyrkor att ens antyda att en order om att skjuta allt som rör sig skulle ha utfärdats.”
Efter Sven Stensjös inslag följde en kommentar av Ropets utrikespolitiska kommentator Kicki Bylander.
”USAs fredsstyrkor är i Irak för att hitta massförstörelsevapen och införa demokrati. Det skulle därför vara kontraproduktivt att dra på sig irakiernas vrede genom att använda mer våld än vad nöden kräver. Det samarbete med Iraks befriade befolkning som USA eftersträvar skulle försvåras om fredsstyrkorna gick för hårdhänt fram. Och de påståenden om att napalm använts i Faluja kan direkt avfärdas eftersom napalm inte ingår i USAs vapenarsenal.
Sanningen är den första som dör i krig brukar det heta. Just nu pågår en förtalskampanj som försöker misskreditera USAs avsikter i Irak. Dylika kampanjer är återkommande inslag i alla krig. Vi i media måste ständigt försäkra oss om att inte bli språkrör för endera parten så som den italienska TV-kanalen RAI blivit.”

Under eftermiddagen strömmade mejlen in i Wilhelms mejlbox. Den uteblivna rapporteringen om Faluja hade tagit skruv. Ett av mejlen kom från en man som tagit sig tid att sitta och googla. Han hade hittat en källa som till och med Wilhelm motvilligt måste betrakta som trovärdig. GlobalSecurity.org visade sig vara refererade i mängder av de mest ansedda medierna i världen. De hade lagt ut länkar till alla dessa artiklar på sin hemsida. Dessutom hade GlobalSecurity.org lagt upp artiklar som handlade om säkerhetsfrågor från medier runt om i världen. Mannen som mejlat hade föreslagit att Wilhelm skulle söka på ordet napalm för att få se artiklar som belyste bland annat USAs användning av napalm i Irak. När sökningen var klar kunde Wilhelm läsa ”USA BRUGTE NAPALM I IRAK” högst upp på sidan. Det var danska tidningen Politiken som redan 12 augusti 2003 berättade om USAs användning av napalm i Irak. Wilhelm kände sig obekväm inför tanken att Ropet skulle framstå som ett lögnaktigt diktaturstatsmedium om de inte ens nu, drygt två år efter danska Politiken, rapporterade om USAs krigsförbrytelser. Han hade för länge sedan insett att med internet var det omöjligt att lura de lyssnare som själva tog sig tid att söka information. Som tur var så var de inte så många. Den stora majoriteten accepterade till och med Dagens Rapports verklighetsbeskrivning, en dagstidning som var än mer selektiv i sitt urval än public service-mediumet Ropet. Wilhelm var pressad och för att få tyst på tjatande mejlare svarade han dem med ett kort ”Vi håller på och tittar på uppgifterna, tack för tipset!”. Det gav andrum och var till intet förpliktigande. Nu kunde Wilhelm gå hem för dagen.

Den här morgonens redaktionsmöte löpte på bra ända tills nattens attentat i Irak kom på tapeten. Eftersom Fridde Christersson var stationerad i Jerusalem bara 87 mil från Bagdad fick han vara den som skötte rapporteringen från Irak. Fridde hade i god tid före redaktionsmötet slagit på sin TV och bläddrat igenom morgontidningarna för att kunna berätta för kollegorna i Sverige vad som hänt i området enligt israelisk media. Ett nytt attentat hade skett mot en grupp sunnimuslimer.Tjugotre personer var döda och det ansågs vara shiter som låg bakom. Redaktionen i Sverige hade hört hans redogörelse via högtalartelefonen.
–Okey Fridde! Gör ett inslag på tre minuter om terrordådet och betona maktkampen mellan shiter och sunni, beordrade Wilhelm.
Abbe Ensten var en tretton-årig skolelev som gjorde sin prao på redaktionen. Det här var hans femte och sista dag. Nu kände han att samma trängande behov av att säga sin mening som han brukade känna i skolan när lärarna sa något som han tyckte var dumt.
–Men hur kan ni vara så säkra på att det är shiter som ligger bakom attentatet, undrade Abbe.
Allas blickar riktades mot Abbe och han kunde känna förebråelserna igenom skinnet. Trots detta och tack vare att Abbe blivit lite förbannad, eftersom han tyckte att de så erfarna journalisterna var korkade, fortsatte han sitt resonemang.
–Att härska genom att söndra är en taktik som använts i tusentals år. Och med tanke på de brittiska soldater som tillfångatogs av Irakisk polis, efter att de blivit stoppade i en vägspärr utklädda till araber och med bilen full med sprängämnen, och som senare fritogs genom en väpnad räd av brittiska soldater…
Abbe gjorde en kort paus och andades in
—Är det inte så svårt att föreställa sig att det är ockupationsmakterna som agerar agent provocateur.
–Konspirationsteorier hör inte hemma på en nyhetsredaktion. Det är det första du måste lära dig om du vill bli journalist, mullrade Kent-Alfred Aronsson så högtalartelefonen skorrade. Hur skulle det se ut om vi hittade på våra nyheter själva eller lät första bästa virrhjärna bestämma vad vi ska gå ut med. Man måste som journalist vara på det klara med att vi är tredje statsmakten och därmed har ett ansvar för vad vi gör.
–Såja Kent-Alfred, nu ska du inte bli så arg, ingrep Wilhelm. Abbe är inte lika gammal som dig och kommer tids nog att lära sig vad journalistik är. Tillbaka till ordningen. Fridde, du gör din tre-minutare om terrordådet och så förklarar jag mötet avslutat.

Senare på eftermiddagen kallade Wilhelm till sig prao-eleven Abbe för ett samtal om veckan som gått.
–Jaha du Abbe, nu är det din sista skälvande timme här på Ropet. Jag hoppas du har haft det bra och trivts här bland oss.
–Det har varit jättekul att få se hur det går till på en redaktion och alla har varit skit-schysta.
–Att Kent-Alfred skrek åt dig i telefon ska du inte bry dig om. Han har ett hetsigt humör och blir sur när någon ifrågasätter vårt sätt att arbeta. Men det är inget att bry sig om. Själv tycker jag bara det är bra med nya infallsvinklar. Men i det har fallet måste jag hålla med Kent-Alfred. Som journalist får man med åren och erfarenheten en känsla för vad som är sant och vad som är lögn. Vi på Ropet utsätts hela tiden för påtryckningar där olika människor och organisationer vill att vi ska rapportera just som dom önskar. Men vi kan inte ta på oss rollen som språkrör åt olika särintressen. Då skulle vår trovärdighet urholkas och vi skulle förlora våra lyssnare.
–Men hur kan ni vara säkra på att det ni tror är sant är sant.
–Ja, det är inte så lätt för en oerfaren att veta. Men skulle vi ljuga i Ropet så skulle Granskningsnämnden hoppa på oss.
–Men hur vet Granskningsnämnden vad som är sant?
–Det kan man ju undra. Men jag måste säga att Granskningsnämnden har nästan alltid rätt i sin bedömningar.
–Men hur kommer ni att göra med tipsen om att USA använde napalm i Faluja.
–Ha ha, skrattar Wilhelm. En sådan grej skulle vi aldrig kunna gå ut med för då skulle Granskningsnämnden fälla oss.

Släpp fram genierna!

Intelligens är en bristvara i samhällstoppen. Människor med respektlöst nytänkande och vild originalitet motas bort medans anpasslighet premieras i de styrande församlingarna. Hur ska framtidens idéer och samhälle kunna framfödas ur detta intellektuella vakuum? Nej, det går så klart inte!

Inom partipolitiken odlas likriktningen. Där är den intellektuella skärpa som föder egna originella tankar och problemlösningar inte önskvärt eftersom det ses som hot mot de som besitter makten i partierna. Undergivna följsamma ja-sägare är det däremot tryggt att omge sig med för partitopparna. De som tillåts klättra inom politiken är därför de som på grund av sin medelmåttighet inte har förmåga att vara innovativa. Det blir ett klimat av idémässig rundgång där konkretisering blir skrämmande och flosklerna flödar.
Floskler kräver inget ställningstagande av de som framför dem. ”Valfrihet” är en typiskt meningslös floskel som saknar betydelse när den uttalas av en politiker. Valfrihet låter fint i allas öron eftersom det kan betyda valfrihet för alla. Floskler som saknar innehåll är också helt ofarliga att uttala. Om valfrihet däremot ska ges ett innehåll måste den som använder ordet ta ställning och förklara vad som avses. Genom konkretiseringen hamnar ordet på en politisk höger-vänster skala och då plötsligt framgår det att det som lät fint för alla bara innebär reell valfrihet för vissa. Den enes valfrihet är ju den andres tvång.
Floskler är perfekta att använda för fega politiker som inte strävar efter annat en sin egen möjlighet till avancemang. Är man en intellektuell medelmåtta kan politiken vara den enda vägen att skaffa sig ett arbete med fringisar och lön på över 25.000 i månaden. Priset för detta är att man tvingas snacka skit för att inte stöta sig med någon och riskera att petas nerför den politiska karriärstegen och tvingas nöja sig med ett vanligt förvärvsarbete utan status och med låg lön. Genierna har alltid andra vägar för att förverkliga sig själva och är därför inte lika benägna att förnedra sig genom ett ständigt flöde av meningslösa floskler. Genierna har under sin uppväxt fått det intellektuella självförtroende som gör att de vågar stå för egna åsikter, idéer och problemlösningar. Genierna återanvänder inte idéer utan kläcker nya.

Likadant är det inom näringslivets större organisationer. Hur kunde alla kostsamma felsatsningar på IT komma till stånd om kompetensen i storföretagens styrelser varit i proportion med deras arvode och löner? Svaret är brist på intelligens. Intelligens är förmågan att tänka logiskt och kunna förutse konsekvenserna av beslut och handlingar. Tänker man investera en halv miljard på IT-lösningar så måste man självklart kunna tänka ut hur rimligt det är att man kan få den omsättning som krävs för att kunna betala IT-konsulterna och även få vinst på det satsade kapitalet. Den förmågan är inget som är givet bara för att man är avlad och uppväxt inom någon av de rikaste familjerna. Genialitet har inget med ekonomisk rikedom att göra så som vill påskinas av de som gått i fina privatskolor.
Storföretagens styrelser utses inom ett kompisgäng utan krav på intellekt och färdigheter. Det leder till intellektuell inavel eftersom bolagsstyrelser, precis som politiska partier, hellre vill ha kafferepsatmosfär under sin möten än en öppenhjärtlig diskussion. Det är känsliga själar som inte vill bli emotsagda som sitter i dessa styrelser. Inte känsliga i så motto att de är empatiska, men känsliga för att få sin grandiosa självbild ifrågasatt. – Det är känt att psykopater är överrepresenterade i samhällets toppskikt. – Därför släpps inte några fritänkande genier in som förstör kafferepsstämningen och ifrågasätter invanda sanningar. Företagens innovationskraft får stå tillbaka för ledningsgruppens narcissism. Vilket naturligtvis hämmar tillväxten.

Sen har vi politikers och näringslivsföreträdares överstepräster ekonomerna som i likhet med meteorologer och spåkärringar ska förutse framtiden. Av det urval som får förtroende att uttala sig i medierna framgår klart att logiskt tänkande inte heller här är en framstående egenskap. Hur förklarar man annars att ena året rekommenderas satsningar på IT som tillväxt och framgångsrecept och exakt ett år senare säger samma utvalda ekonomer att satsningarna på IT i huvudsak var felsatsningar?’
”Fingret i luften” metodiken kan knappast sägas vara ett utslag av intellektuell klokskap utan är snarare en feg metod för okunniga. Den metoden är inte ny under solen. Redan i slutet på 1500-talet skrev Michel de Montaigne om sin tids siare ”Men de här andra, som tutar i oss att de har någon extraordinär förmåga som ligger utanför våra kunskaper, dem bör man väl straffa för fräckt bedrägeri när de inte håller vad de lovar. Tänk er en snickare som inte kan slå i spik utan att kröka dem, eller en kirurg som tar fel på kroppsdel. Inte skulle de få fortsätta inom sina yrken. Men det får inkompetenta ekonomer.”

Hur näringslivet sköter sin rekrytering och vad de ser som viktiga egenskaper överlåter jag till ägarna. Men näringslivet måste ta sitt ansvar för att släppa fram kompetens och innovationskraft för att få fart på innovationer och tillväxt. Det duger inte att lägga ansvaret på politiker och kräva skattereformer som bara gynnar näringslivstopparna själva. Företagen betalar ju ingen förmögenhetsskatt.
När det handlar om vilka politiker som ska bestämma över landets framtid är det minst sagt rimligt att kräva att dessa bevisligen har kompetens för sin uppgift. Det krävs intelligens för att kunna förutse hur ett beslut påverkar framtiden. Och det krävs en rejäl dos allmänbildning för att kunna orientera sig mellan alla olika avvägningar som måste göras för att fatta bra beslut.
Utbildning är bra. Men utan intelligens och gott omdöme blir en välutbildad människa inte mer kompetent än en väl programmerad dator. Ingen skulle väl tycka det vore lämpligt att överlåta Sveriges framtid på en omdömeslös dator.
Det finns intelligenstest och allmänbildningsprover för att sålla lycksökarna från de lämpade. Använd dessa tester och låt sen medborgarna i demokratisk ordning – i sedvanliga val – välja bland dessa bevisat kompetenta kandidater. Slipper vi ifrån medelmåttorna på vallistorna kan vi se framtiden an med tillförsikt. Tillväxt och välstånd blir inga problem bara vi släpper fram genierna.

Vad jag fick lära mig av Socialdemokraterna i Västerleds stadsdelsnämnd

051031-001

Jag var med från starten, d.v.s. 6 månader innan stadsdelsnämnderna officiellt drogs igång, 1:a januari 1997. Som representant för Miljöpartiet kom jag att tillhöra ”majoriteten” tillsammans med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet.

Miljöpartisterna i stadshuset hade bestämmt att en koalition skulle vara det bästa för att kunna genomföra Mp´s politik och detta fick även stöd av Miljöpartiets medlemmar på ett medlemsmöte.
Jag tror absolut att en vågmästarställning hade varit bäst. Då hade ”högern” och ”vänstern” fått lika många mandat och Mp skulle ha befunnit sig i den förnämliga situationen att kunna välja det bästa förslaget i varje enskild fråga. I stället hamnade Mp i knät på S, och när jag i slutet på min politiska ”karriär” pressade Mp´s gruppledare Christopher Ödman på vad Mp faktiskt hade fått igenom så svarade han:
”Tjänstecyklar i stadshuset, men det tog V på sig äran för”.
Undrar vad Mp´s väljare tycker om detta?
Mp har officiellt sagt sig ha gjort massor i stockholmspolitiken. Bl.a. tog Mp åt sig äran för att dennispaketet skrotades, vilket är lika sant som om jag skulle säga att det var jag som fick slut på kriget vid Persiska viken.

När stadsdelnämnden hade bildats stötte jag på en annan aktiv socialdemokrat som frågade mig:
”Hur går det i stadsdelsnämnden, Lasse och Anssi sitter väl bara och flinar”.
(Han avsåg då stadsdelsnämndsordföranden Lars Furuhed och ledamot Anssi Pajuvirta.)
”Ja, i alla fall Lasse”, svarade jag sanningsenlig.
Att sitta tyst och inte ha personliga åsikter tycks vara en framkommlig väg även inom socialdemokratin. Det var inte många gånger jag hörde Lars Furuhed framföra en personlig åsikt. Kanske är det därför han har så många uppdrag. Om man inte säger något så finns det inget att kritisera, och därför kan man sitta på många arvoderade förstroendeuppdrag i evighet utan att uträtta ett skit.

Nämndens inflytande på förvaltingen var så lågt att det i praktiken var förvaltingen som styrde. När vi fick handlingar från förvaltingen som vi fann att vi ville ändra på så sa alltid Lasse typ:
”Det fanns inte tid att ändra och vi kan skriva ett särskilt yttrande och bifoga”
Detta förfarande innebar att vi beslutade sånt som vi igentligen inte gillade. Och de särskilda yttrandena som bifogas har inte alls den formella tyngd som en ändring i beslutsunderlaget skulle ha haft. Det blir som att man beslutar om en sak men menar en annan.
Stadsdelsdirektör Staffan Enquist har en enorm pondus och det kräver att ordföranden i nämnden vågar stå upp för nämndens åsikter och inte låter sig köras över. Det är väl det ordföranden, bland annat, är betald för?

Fär nämnden på våren beslutade att låta lägga en skvätt asfalt för scateboardåkare i Johannesfred, så satte sig förvaltingen på tvären så till den grad att det tog 7-8 månader innan asfalten var på plats.
En av vänsterpartisterna, Bengt Skärberg, hade på eget initiativ pratat med en asfaltsläggare och fått ett pris på under 15.000 för asfalten. Men som sagt förvaltningen stretade emot och utredde något (jag vet inte vad) och lagom till vintern, och scateboardsäsongens slut, var förvaltningen klar och hade lyckats hitta en entreprenör som var dyrare än den av Bengt föreslagna.
Mp och V var givetvis upprörda över förvaltingens bristande vilja att följa de demokratiska spelreglerna och krävde skärpning. Lasse Furuhed lovade tala med stadsdelsdirektör Staffan Enquist, och göra klart för honom att nämnden beslutar och förvaltningen utför.

Före sommarlovet hade förvaltningen skickat ut information till föräldrar om kolloverksamheten och vilka regler som skulle gälla. Därefter fick nämnden på sitt bord att besluta om dessa regler som då redan gått ut till föräldrarna.
Mp och V var givetvis upprörda över förvaltingens bristande vilja att följa de demokratiska spelreglerna och krävde skärpning. Lasse Furuhed lovade tala med stadsdelsdirektören, och göra klart för honom att nämnden beslutar och förvaltningen utför.

En dag när jag kom till affären fick jag se ett anslag om ombyggnad av Gesundaplan. Med mitt ironiska sinneslag tänkte jag:
”Jasså!, vi har beslutat om ombyggnad”.
Jag började bli van med turordningen .
Någon tid senare fick nämnden på sitt bord att säga ja till ombyggnaden.
Mp och V var givetvis upprörda över förvaltingens bristande vilja att följa de demokratiska spelreglerna och krävde skärpning. Lasse Furuhed lovade tala med stadsdelsdirektören, och göra klart för honom att nämnden beslutar och förvaltningen utför.

Efter detta föreslog jag på ett förmöte (förmöten är då S, V och Mp koalitionen snackar ihop sig inför stadsdelsnämndsmötena) att vi skulle lägga ner stadsdelsnämnden. Det finns inte något rimligt själ anser jag, att betala ut arvode till 22 ledamöter när dessa ändå inte har något inflytande på verksamheten i stadsdelsnämnden. Då tittade sosssarna, som satt på andra sidan bordet, på mig som om jag var helt dum i huvudet.

Samma blick gav de mig när jag, på ett annat förmöte, föreslog att vi skulle dra ner på kostnaderna för nämnden.
Eftersom hela stadsdelsnämndsreformen är ett nerskärningsprojekt, där de anställda i stadsdelen ansågs kunna bli effektivare och stressa mer, kunde inte jag förstå logiken med att inte nämndens ledamöter skulle kunna bli effektivare och stressa mer.
Stockholms lokalpolitiker har arvoden som ligger betydligt högre än i andra kommun i landet, så visst finns det möjligheter till besparingar. Men i den socialdemokratiska kulturen är egennyttan den främsta drivkraften. Jag har i alla sammanhang ifrågasatt rimligheten i de höga arvoden som betalas. Jag brukar jämföra med t.ex. ungdomsledare som helt ideelt ställer upp och gör en otroligt stor insats för sina medmänniskor. Tänk om dessa skulle tänka som politikerna, då skulle det inte finnas någon verksamhet för barn och ungdomar förutom det ytterst fåtal ungdomsledare som finns i kommunal regi.

Vad finns det för framtid i ett land där makthavarna bara tänker på sig själva?

Vad lärs ut i en skola som har en rektor som anser att man ska ljuga när känsliga frågor tas upp i stället för att säga vad man verkligen tycker och tänker?
Vad lärs ut i samma skolan om samma rektorn dessutom tycker att eleverna ska ha civilkurrage nog att motstå grupptryck?

Rektorn är socialdemokrat och heter Lena Rask. Jag har många gånger hört hennes mobiltelefon ringa under våra möten, och varje gång frågat mig vad hon säger till den elev vars mobiltelefon ringer under en lektion?

När vi skulle fatta beslut om tillstånd att få fördubbla elevantalet vid en muslimsk skola var vi ganska eniga i koalitionen. Att segregera dessa muslimska barn från andra barn i det svenska samhället kunde inte vara bra. Hur blir språkutvecklingen och vilka förutsättningar har dessa barn när de blir vuxna? Är det de muslimska föräldrarnas avsikt att barnen inte ska integreras i det svenska samhället? Vilka möjligher kommer dessa barn att få på arbetsmarkanden när de inte får lära sig svenska umgängesnormer? Kommer inte detta att leda till konflikter?
Skolan är inrymmd i samma byggnad som en svensk skola. Men när svenskarna firar t.ex. Lucia så är mer än hälften av de muslimska barnen hemma, av någon anledning. Troligtvis för att föräldrarna är fundamentalister och inte tillåter sina barn att ta intryck från det land och den kultur som de har valt att bosätta sig i. Det finns gott om muslimskt fundamentalistiska stater, så jag undrar varför de då valde att flytta hit. Sen har dessa muslimska fundamentalister dessutom mage att på ett så demonstrativt sätt ta avstånd från svensk kultur.

När jag då, sanningsträvande som jag är, föreslog att vi skulle uttala dessa frågor och farhåger på det öppna stadsdelsnämndsmötet tittade Lena Rask på mig som om jag var helt dum i huvudet.
Tydligen sysslar man inte med politik för att man har åsikter och vill framföra dessa för att förändra samhället. I varje fall inte om man är socialdemokrat. Då håller man tyst och går och ser fram emot den 25:te, då arvodet betalas ut.

I Lena Rask´s och socialdemokraternas skola lär man sig uppenbarligen dubbelmoral.

Socialdemokraternas social engagemang rör bara grupper där det finns många röster att tjäna. Utan röster kommer ju inget avode den 25:te.

Det är bestämt att socialbidragstagare som har för hög hyra får inte något hyresbidrag.
I socialtjänstlagen 5 § står ”till socialnämndens uppgifter hör att göra sig väl förtrogen med levnadsförhållandena i kommunen”.
Detta måste väl (om man nu inte är djävulen som tolkar bibeln, eller socialdemokrat som tolkar just socialtjänstlagen) innebära att hänsyn ska tas till rörligheten på Stockholms bostadsmarknad och likaså hyresnivån i Stockholm.
Jag menar att det är inte lätt, om man sammanbor i en dyr lägenhet och sedan flyttar isär, att för den kvarboende betala den höga hyran eller att snabbt byta lägenhet till någåt billigare.
Hyran kan då knäcka den enskildes ekonomi och ett behov av socialbidrag uppstår. Med reglen om hyrestak innebär detta att den socialbidragssökande får avslag.
Jag frågade då under ett möte med sociala delegationen hur dessa utsatta individer föreslogs lösa sin situation, om de skulle bli uteliggare eller kriminella ?
Jag fick inget svar.

I sociala delegationen tas avslagen upp, och där ser man verkligen den stora feta egoistiska socialdemokratins fula tryne. Oförmågan till medkännande med andra en sina fifflande partivänner är skrämmande. Eller som Anssi Pajuvirta ser sitt politiska uppdrag:
”att hålla budgeten”.
Jag har tydligen tagit fel även här, eftersom jag i min enfalld alltid har trott att politik handlade om människors levnadsvilkor. Tydligen är abstrakta siffror viktigare än människors fysiska och mentala hälsa.
När sedan överklaganden på avslag dyker upp i sociala delegationen handlar det inte heller om människor. Då är det en kamp mellan Västerleds stadsdelsnämnd och Länsrätten, som behandlar överklaganden.
Vi måste vinna om vi så driver någon till hemlöshet eller kriminalitet.
Moderna socialdemokrater tänker: lite svinn får man räkna med bara det hamnar i våra fickor.

Valstugeskandalen

Valstugeskandalen

Nedan är en text jag skrev och som publicerades i Miljöpartiet Stcokholms stads interntidning ’På Grön Kvist’ efter valet 1994.
Jag kan konstatera att det beslutade ”valstugeutredningsmötet” som nämns sist i texten aldrig kom till stånd.

I förra På Grön Kvist (Miljöpartiet Stockholms stads interntidning) gav Folke Nässla, medlem i valplaneringsgruppen, en som han själv skriver subjektiv beskrivning av valstugehärvan. I de protokoll som stadens och länets valplaneringsgrupper upprättat har jag funnit underlag till följande betraktelser.
Folke benämner stugan for Ekeröstugan. I alla de protokoll som stadens VPG har upprättat benämns den Tovatt-stugan. Kreatören till eländet heter nämligen Johannes Tovatt. Han är son till Gunilla Tovatt, som sammanbor med Krister Skånberg.
Krister Skånberg höll i kontakterna mellan stadens VPG och Johannes Tovatt fram till den 22/2-94. De utsåg Werner Bauer, som sedan 15/2-94 ansvarade for länets inköp av Tovattstugan, till ansvarig öven for stadens inkop. Gunilla Tovatt var med i lönets valplaneringsgrupp som köpte 21 stugor för 414.234 kr. Av dessa köpte stadens VPG in 8 st á 15.900 kr. Budgetens 50.000kr slutar istället på 127.200kr. Sedan tillkommer 48.744 kr för bl.a. tillbehör, borttransport och lagerhyra för de osålda stugorna. Yvonne Ruwaida hade inför stadens VPG den 3/3-94 klarlagt att andra stugor gick att hyra för 4.995 kr inkl. montering och bortforsling.
För att MP Stockholms stad ska kunna finansiera stugorna beviljar länets styrelse, där Gunilla Tovatt återfinns, ett lån till staden. Villkoret som länets styrelse ställde var att pengarna skulle användas till inköp av 8 st Tovattstugor. Att sedan byggmaterialet plywood innehåller formaldehyd är komiskt. Formaldehyd är ett giftigt och allergiframkallande bindemedel, och anses enligt uppslagsverk vara ”det allt överskuggande miljöproblemet för känsliga personer”. Omgiven av dessa ångor blev väljarna upplysta om att allergier orsakar onödigt lidande.
Folke nämner att prototypen var till belåtenhet . Men att sen betala för de följande stugorna var att låta sig luras. Johannes Tovatt hade då förenklat konstruktionen på de 20 stugor som levererades efter att prototypen blivit godkänd. Stugorna var inte målade och takpappen hade bytts till en billigare och enklare variant. Antalet reglar hade blivit reducerat och ett gavelfönster hade utgått. Att sedan tro att dessa primitiva skapelser skulle gå att sälja vidare till Nej till EU för 10-12.000 kr måste vara höjden av optimism.
Mot timpenning erbjöd sig Johannes Tovatt att hjälpa till med lanseringen av stugan i MPs lokalavdelningar. Håkan Apelkrona var annars den som hade ansvaret för marknadsföringen. Självklart köpte inte någon lokalavdelning Tovatt-stugor.
Varför stadens VPG valde Tovatt-stugan har inte förklarats. Att stugan skulle väcka uppmörksamhet med sin orginalitet har framförts. Men att tro att dessa omålade skjul skulle ge goodwill är idiotiskt. De fakta som framkommit är tillräckliga för att hota vårt anseende som det parti som vill höja etiken och moralen inom politiken. Kanske skulle man kunna kalla valstugeaffären for ”riktat stöd till privat näringsliv” eller något liknande. Slutligen undrar jag varför inte styrelsen utlyst det på årsmotet beslutade ”valstugeutredningsmötet”?