Politik

Demokratin är härmed satt ur spel

av

Säkerhetsbegreppet har sedan ”9/11” fått en förödande förändrad betydelse jämfört med den optimistiska, och alla individer inkluderade, betydelse som FN:s utvecklingsprogram arbetat efter sedan kalla krigets slut. UNDP såg i säkerhetsbegreppet mer än staters säkerhet. UNDP talade om det nya begrepet ”mänsklig säkerhet” i Human Development Report 1994.

”Mänsklig säkerhet (human security) kan sägas ha två centrala aspekter. Det betyder, för det första, säkerhet från sådana kroniska hot som hunger, sjukdomar och förtryck. För det andra betyder det skydd från plötsliga och smärtsamma incidenter i det dagliga livet – vare sig de inträffar på jobbet, i hemmet eller i lokalsamhället.”

Mänsklig säkerhet är nu ett minne blott. Inte tack vare terrordåden 9/11 utan för att politiska krafter utnyttjat detta dåd till att driva igenom en nyfascistisk agenda, värden över, med säkerhet som argument. Nu handlar inte säkerhet om alla individers vardagliga och långsiktiga säkerhetsproblem – ekonomisk trygghet, från arbete eller bidrag, som ger tillräcklig utkomst för att kunna betala för livets nödtorft – utan möjligheten för fåtalet att få styra över majoriteten, världen över. Genom övervakning och repression ska den rådande världsordningen bibehållas.

EU, och självklart USA, definierar brottslighet på ett helt nytt sätt. ”Brottslighet”, skriver EU-kommissionen, är inte bara ”brottslighet i egentlig mening” utan även ”bristande medborgaranda, som utan att nödvändigtvis manifesteras i straffbara handlingar tar sig uttryck i olika asociala beteenden som sammantagna kan skapa ett klimat av spänning och osäkerhet”.
Därmed kan man förstå att lagarna ska användas flexibelt och i syfte att motverka politiska omvälvningar, vare sig de sker på demokratisk väg eller genom uppror. De som försöker bilda en opinion mot den rådande nyfascistiska ideologin och dess vidhängande världsordning är föremål för säkerhetstjänsternas övervakning och kommer att drabbas av staternas repression i god tid innan opinionen blivit i kraft att demokratiskt påverka världsordningen. Demokratin är härmed, i praktiken, helt satt ur spel.

Det enda som ännu skiljer ”den fria världen” från klassiska totalitära fascistiska och kommunistiska stater är att medborgarna i västvärlden ännu tror på att de lever med demokratiska rättigheter och någon form av frihet. Media och politiker har inte fullt ut gjort klart för medborgarna vart ”den fria världen” hamnat tack vare det nya säkerhetstänkandet och vilka konsekvenserna blir. Konsekvenser som i allt större grad kommer att vara omöjliga att dölja i och med att repressionen i framtiden inte blir enstaka företeelser som drabbar muslimer utan kommer att omfatta alla som organiserar sig för att förändra världen. Det nya säkerhetstänkandet omfattar inte bara subversiva revolutionära sammanslutningar utan även demokratiskt sinnade grupper som inte har den för makten påbjudna ”medborgarandan”.
De vaga formuleringarna som används vid lagstiftning enligt det nya säkerhetstänkandet har inte bara avskaffat demokratin utan även rättsäkerheten. Samma förtyck, inklusive dess praktik i form av övervakning och repression, som ’Forum för levande historia’ har till uppgift att propagera mot, har nu införts i den fria världen. Om detta må ni berätta!

Inspirationskälla, och rekommenderad läsning, har varit ”Lagslöst land – Terroristjakt och rättsäkerhet i Sverige” utgiven 2003 av Ordfront. Det är en samling med 10 texter, av lika många författare, sammanställda av Janne Flyghed och Magnus Hörnqvist. Baksidestexten berättar att ”Laglöst land handlar om ett samhälle – vårt eget – som omärkligt förändrats av händelserna den 11 september 2001.”

Giriga riksdagsledamöter

av

Studio Ett i radions P1 diskuterade idag extraknäckande riksdagsledamöter med anledning av att centerpartisten Solveig Ternström arbetar som skådespelerska och socialdemokraten och tillika justitieutskottets ordförande Thomas Bodström arbetar som advokat samtidigt som de har ett månatligt grundarvode som riksdagsledamöter på 52 900 kronor.

När jag varit i kontakt med riksdagen angående ledamöternas arvode har det alltid påpekats ytterst tydligt att arvodet är baserat på att ledamöterna är i tjänst 365 dagar om året. Så här skriver Ewa Jungstedt på enheten för administrativ ledamotsservice:

”Riksdagsledamöter anses utöva sitt uppdrag 365 dagar om året och har därmed ingen semester. En ledamot anses utföra sitt uppdrag även under perioder då kammaren har uppehåll. I uppdraget som ledamot ingår inte bara den formella rollen som beslutsfattare i riksdagen utan också täta kontakter med väljare i valkretsen ledamoten representerar samt engagemang i det parti man företräder i riksdagen. Under sommarmånaderna pågår en hel del aktiviteter som en ledamot deltar i utanför riksdagshuset.”

Även på riksdagens hemsida betonas att riksdagsarbetet är ett heltidsuppdrag:

”Reglerna för ledamöterna utgår från att de arbetar med sitt uppdrag 365 dagar om året. När en ledamot är sjuk eller föräldraledig minskas arvodet i stort sett enligt samma regler som för statsanställda, men beräknat på sju dagars arbetsvecka.”

Thomas Bodström, riksdagsledamot, justitieutskottets ordförande, advokat och blivande deckarförfattare, säger sig bara fullfölja tanken med riksdagsuppdrag och betonar i sin tolkning att det är ett uppdrag och att man ska kunna fortsätta leva i verkligheten.

Margita Björklund, före detta folkpartistiskt kommunalråd i Göteborg, ger inte mycket för påståendet att arbetet vid sidan om är till för att hålla kontakt mer verkligheten:

”Är det så att man uppbär 50 000 i månaden och dessutom jobbar som filmskådespelare eller något liknande och tar in pengar den vägen så skulle jag vilja säga att det är glädjen i pengar som styr absolut inte att för att känna på verkligheten.”

Även i programmet Studio Ett framkommer att de höga arvodena en gång i tiden motiverades utifrån att riksdagsarbetet är ett heltidsarbete. Margita Björklund berättar att från allra första början var inte riksdagsman ett heltidsarbete utan kammaren sammanträdde ett antal månader per år och då utgick riksdagsarvode. Resten av året arbetade riksdagsledamöterna med sina egentliga yrken. Men undan för undan höjdes riksdagsledamöternas röster om hur otroligt betungnade det var att hålla kontakt med valkretsen, att läsa in sig på alla handlingar och att förbereda alla tal. Från riksdagsledmöternas sida ansåg man sig tvungen att ha arvode 12 månader om året. Och för att riktigt hålla kontakt med valkretsen har man många veckor då man är riksdagsfri. – 12 veckor sommarlov och 4 veckor jullov bl.a. – Vanligtvis är även alla måndagar och fredagar lediga från arbete i riksdagen på grund av att riksdagsledamöterna ägnar tid åt andra uppgifter än riksdagsarbetet i Stockholm.

Jag konstaterar att trots all ledig tid som är avsedd för arbete i valkretsen är det ytterst sällan medborgarna kommer i kontakt med sin riksdagsledamot. Jag har i varje fall aldrig träffat på en riksdagsledamot på stan eller någon annan plats om det inte varit som ett led i valrörelsens valfjäsk.
Man kan också fråga sig hur riksdagsledamöter som tidigare ansåg sig behöva arbeta med sitt uppdrag under årets alla dagar – eller åtminstone ansåg sig behöva betalt för årets alla dagar – nu anser sig klara av riksdagsarbetet som en bisyssla vid sidan av sitt vanliga yrke. Jag antar på goda grunder att de struntar i att läsa de handlingar, beslutsunderlag, de borde läsa för att kunna fatta välgrundade och bra beslut.

Nedtystade fakta om utsläppsrätter och elpris

av

Jag har ägnat en stund åt att ringa och fråga lite om utsläppsrätter och elpris. Orsaken till mitt engagemang var den lilla skrift från Vattenfall som medföljde räkningen som kom häromdagen. I den påtalas att tilldelningen av utsläpprätter sjunker 2008 och att priset på el därför kommer att öka med 13-18 öre/kWt.

Faktum är att tilldelningen inte kommer att minska utan hålla sig på totalt cirka 22,5 miljoner ton även framöver enligt Thea Ohlander på Natuvårdsverket. Åren 2005 och 2006, som det hittills finns statistik för, visar att el-produktionen hade ett överskott av utläppsrätter på cirka 11 procent. Det som kan reducera överskotten och eventuellt orsaka ett underskott – vilket innebär att el-producenterna tvingas köpa in utsläppsrätter – är att fler el-energianläggningar byggs.

Ett faktum som döljs i media och elbolagens rapportering om utsläppsrätter och elpris är att i Sverige delas utsläppsrätterna ut gratis.

Varför elbolagen trots gratis utsläppsrätter ända tar betalt som om de tvingats betala för dem förklaras av en Oskar Ahnfelt på Vattenfall med Nordens elbörs. Det pris vi betalar för elen är på ekonomspråk marginalpris. D.v.s. vi får betala för all el som om den vore den el som är dyrast att producera. Det innebär att vi betalar för europeisk kolkraft-el – där tvingas energiproducenter som vattenfall betala för sina utsläppsrätter – trots att det som levereras för det mesta är betydligt billigare el såsom svensk vattenkraft-el. Mellanskillnaden ger gigantiska vinster till elbolagen.

Hade det inte varit för den gemensamma marknaden hade vi haft ett elpris (marginalpris) baserat på sedvanlig (före avregleringen 1996) svenskproducerad billigare el och sluppit betala för påstådda kostnader för utsläppsrätter.

1993, tre år före el-avregleringen, sade socialdemokratiska partiets näringspolitiske talman, Göran Persson, att borgarnas förslag om att avreglera elmarknaden var ”svagsint”.
1994, två år före el-avregleringen, sade socialdemokratiska partiets energipolitiske talman, Anders Sundström, att:

”Socialdemokraterna säger nej till regeringens förslag om avreglering av elmarknaden. Vinner vi valet kommer avregleringen inte att genomföras.”

Socialdemokraterna vann valet 1994. Den 7 oktober tillträdde Ingar Carlsson som statminister. Drygt ett och ett halvt år senare, i januari 1996 genomförde Socialdemokraterna avregleringen av elmarknaden.

Att Göran Persson fick rätt i att en elavreglering var ett svagsint förslag bekräftas av en forskningsgrupp vid KTH som presenterat sitt resultat på DN debatt i somras. De kom till slutsatsen att förväntningarna på en avreglerad elmarknad visade sig i slutändan totalt felaktiga. Ökad konkurrens skulle ge lägre priser trodde man. Effekten blev den motsatta. Elpriserna är högre än någonsin.

Medias enhetliga och ensidiga världsbild

av

Det finns ingen skillnad mellan den västerländska nyhetsvärdering och rasistiska världsbild som framförs i kommersiella SvD och DN jämfört med SVT och SR.
Ska jag nyansera en aning så är SvD bäst, DN sämst och den så kallade public service däremellan.
När jag lyssnar på radions Ekot eller dess underavdelningar (de har samma chef med allt det innebär) P1 morgon, Studio ett och Godmorgon världen så inser jag hur jävla effektivt dessa program fungerar som indoktrinerings institutioner. Lyssnarna tror på vad som sägs utifrån tanken att SR minsann inte är affärsdrivande som SvD och DN. Public service är en falsk legitimitetsstämpel som sänker lyssnarnas gard och gör lyssnarna mindre kritiska. Perfekt för indoktrinering.

Jag skrev en novell till Stockholms Fria Tidnings novelltävling utifrån ett mejlutbyte med Ekots dåvarande utrikeschef Ginna Lindberg. Mejlkommunikationen gällde varför Ekot inte rapporterad om att USA använde förbjudna fosforbomber i Falluja. Jag klistrar in inledningen till novellen nedan. Hela novellen finns att läsa här.

Dagen efter att jag skickat den här satiren till Stockholms Fria Tidnings novelltävling (mailade novellen 051116 klockan 15.40) kunde Ekot sända ett inslag om att USA använt fosforbomber i Faluja. Då hade Ekot fått kännedom om att en Amerikansk armetidning publicerat uppgifter som bekräftade att fosforbomber använts i Falluja. Därmed ansåg Ekot att det var sant, det som tidigare inte varit sant, men som italienska TV-kanalen RAI gått ut med en dryg vecka tidigare. Sju dagar innan det blev sant skrev Ekots utrikeschef Ginna Lindberg följande i ett mejl till mig (avsänt 051110 klockan 11.36):

“Vi har tittat igenom RAIs reportage och försökt kontrollera deras uppgifter. Problemet är att de forskare vid FOI (Totalförsvarets forskningsinstitut) som vi talat med säger att vit fosfor helt enkelt inte kan användas så som RAI hävdar. I korthet gick forskarnas förklaring ut på att vit fosfor börjar brinna direkt i luften, och därmed inte kan regna ner så som beskrivs i reportaget. Detta gör att vi har svårt att gå vidare på RAIs uppgifter”

Svenska media utgår från USA:s perspektiv. Det är också alltid USA som har tolkningsföreträde och ges möjlighet att kommentera världshändelser. Och här kommer jag in på svaret som solidaritetsorganisationerna i Finland fick när de frågade sina indiska bekanta i och runt Lokayan vad de skulle göra för att hjälpa dem: ”Bekämpa era egna överklasser, för det är dom som trakasserar oss också.”
Det är ju så det är. Läser man böcker av t.ex. Naomi Klein eller Noam Chomsky så tar det inte många sidor att inse att världens förtryckare är just vår, västvärldens, och i första hand USA:s överklass.

Vår överklass vill ha billiga råvaror och billig arbetskraft. Därför kan inte självständiga nationer med åtråvärda råvaror få existera. Råvaruproducerande länder styrs, enligt västvärldens överklass, bästa av en västlojal diktator som skänker bort landets tillgångar allt medan invånarna svälter.
Demokrati och folkstyre skulle innebära att invånarnas behov kom i första hand. Då skulle exporten av billiga råvaror sluta, som Venezuelas olja. Profiten skulle stanna i landet och inte överföras till västvärldens överklass. Och så vill inte västvärldens överklass ha det även om SvD, DN, SVT och SR vill framhålla det som att västvärldens kapitalism syftar till att införa demokrati och avskaffa svält i u-länderna.

Avslutningsvis: Så här säger Noam Chomsky om européerna. (Att förstå makten sid. 221):

”Det är fantastiskt med Europa, som kulturellt har blivit så utomordentligt koloniserat av USA att det nästan är ofattbart – européerna verkar inte speciellt medvetna om det, men om man åker dit så är det som en blek kopia av USA numera, och den starka känslan av självständighet gör det ännu mer dramatiskt. Västeuropeiska intellektuella vill ju uppfatta sig som mycket sofistikerade och skrattar nästan åt de dumma amerikanerna – men de är själva så hjärntvättade av USA att det är ett skämt.
Deras uppfattningar av världen, deras missuppfattningar och annat är filtrerade genom amerikansk teve, film och tidningspress, men konstigt nog märker de inte det numera.”

Men om vi läste mer amerikanska dagstidningar skulle vi få en mycket mer nyanserad och kritisk bild av USA:s utrikespolitik än den vi får i svensk media. Med internet är det möjligt att läsa amerikansk press och därmed avslöja svensk medias lögnaktiga bild av USA som förkämpe för demokrati och frihet.

Näringslivets girighet är omättlig

av

Företag är inte altruistiska

Bland de politiker och opinionsbildare som kommer till tals i media råder uppfattningen att företag är altruistiska, att näringslivet skulle jobba för allmänhetens bästa.

Maten

I en krönika på ledarsidan i moderata tidningen Barometern-Oskarshamns-tidningen skrev Pierre Kjellin den 21 december att:

”Så länge vi fortsätter att jaga lägre priser och bära hem färdiglagad tomtegröt till jul, där smöret ersatts av raps-, palm- och kokosolja, så länge kommer livsmedelsindustrin att byta ut allt fler äkta råvaror mot billigare substitut.”

Krönikören i fråga tror alltså att vi skulle få bättre livsmedel om vi betalade mer. Det tror inte jag. Jag är helt övertygad om att oavsett hur mycket eller lite vi betalar för maten kommer livsmedelsbranschen att försöka tjäna ännu mer genom att t.ex. spruta in vatten i skinka och kyckling och att byta ut dyrare naturliga råvaror mot kemiska substitut. Näringslivets girighet är omättlig.

Kläderna

I ett radioprogram frågade en normalnaiv och normalkorkad normaljournalist ett antal konsumenter om de skulle vara beredda att betala några kronor extra för jeansen om de visste att de som sydde byxorna fick anständigt betalt. Alla tillfrågade konsumenter var redo att göra den uppoffringen för medmänniskor lång borta som arbetar under slavliknande förhållanden.

Men varför ställs inte frågan, om att betala anständig lön, till konfektionsföretagen? Varför fråga konsumenterna?

Konfektionsföretagen skulle enkelt kunna höja priset på jeans med några kronor utan att någon skulle reagera. Det skulle vara en höjning på mindre än en procent.
Min lokala ICA affär har senaste månaden höjt priset på Arla:s Goudaost från 54 kr/kg till 79 kr/kg och på ICA:s pasta från 8,90 till 9,90 och på fiskpinnar från 15,95 till 18,95. Där pratar vi inte en procent utan 10, 20 och nästan 50 procent prishöjningar, i ett steg, utan att tveka och utan att gynna något annat syfte än den egna girigheten.
Och ansvar för inflationen. Ingen kräver samhällsansvar när näringslivet höjer priserna. Däremot skallar ropen med krav på ansvar när löntagarna vill ha höjda löner.

Orsaken till att konfektionsföretagen inte gör denna ytterst blygsamma höjning för att betala skäliga löner är att de inte vill. De skulle redan utan extra prispåslag ha råd att betala för anständiga löner åt sina hårt arbetande underleverantörers anställda. Skulle konsumenterna betala extra i påstått syfte att gynna mindre privilegierade medmänniskor kan ni ge er fan på att konfektionsföretagen skulle stoppa också dessa kronor i egna ficka. Näringslivets girighet är omättlig.

Arbetsgivaravgifter

Samma politiker och opinionsbildare som tilltror näringslivet altruistiska egenskaper inbillar sig också att lägre arbetsgivaravgifter ska leda till att företagen anställer fler. Hur tänker de då? Menar de att företag skulle anställa fler personer än de behöver bara för att det blivit billigare?

Självklart är det absolut billigast för företagen att ha så få anställda som möjligt och att ur detta fåtal svetta ut så hög produktion som bara går innan människan är utsliten, måste kasseras och bytas mot en ny. Att köra skiten ur människor och ge dem en ålderdom med kronisk värk kostar inget alls i vårt kostnadsmedvetna ekonomistiska samhälle. Slår man däremot en VD på käften kommer det att kosta.

Att sänka arbetsgivaravgiften leder till två saker men inte till fler anställda. Det leder till ökad vinst i företagen och minskade skatteintäkter till den gemensamma välfärden. Inget mer!

Jag minns när jag var liten och var med min far på jobbet. Det var under en svunnen tid då det fanns en gnutta moral i näringslivet. På den tiden fanns det ord som ’servicekänsla’ och ’kvalitet’. Man fick råd och tips om varan eller tjänsten utan att behöva betala. Och varorna gick inte sönder så fort man tagit upp dem ur paketet. På den tiden tog också företagen lite ansvar för sina anställda. Hade de slitit ut någon kunde den personen få gå kvar med lön och utföra något enkelt arbete som kanske egentligen inte behövdes.

Nu ser företagen de anställda som slit- och slängvaror. När en anställd tagit skada av arbetet och inte kan producera mer överlåter företagen med varm hand den anställde till samhället som får stå för vård, eventuell rehabilitering och försörjning.
Företagens förhållande till konsumenterna är att de ska luras så mycket det bara går med höga priser för dåliga varor och obefintlig service. Näringslivets girighet är omättlig.

Avregleringar

Samma politiker och opinionsbildare som tilltror näringslivet altruistiska egenskaper inbillar sig också att privatisering och avreglering gynnar konsumenterna genom bl.a. bättre service och lägre priser.

Näringidkare har i alla tider prissamarbetat eller delat upp marknaden för att hålla uppe priser och ge höga vinster. Sveriges direktörs- och styrelseelit umgås i fina klubbar där inte konsumentintressen har insyn men dit politiker bjuds in för att få sig itutat hur svårt det är att vara samhällsbärare när man måste betala bl.a. lön till anställda. Skulle inte det allmänna kunna stå för den kostnaden också så som forskning och utbildning av arbetskraften?
Politikernas roll i dessa sammanslutningar är att genom politiska beslut göra allt gratis för företagen och lägga alla kostnader på stat och kommuner, men låta det så kallade näringslivet få behålla vinsten ograverad.

Alla avregleringar sedan 1990-talet har inneburit övervägande försämringar för konsumenten. Servicen har blivit bedrövlig och priserna har stigit. Och som bevis för att det är något lurt med den så kallade fria marknaden och den påstådda konkurrensen har näringslivets vinster vanligtvis slagit nya rekord år efter år.

Dessutom har sammanslagningarna och uppköpen av företag inneburit att det är svårt att välja som konsument. Det går inte att medvetet avstå från ett visst företag eftersom de få storföretag som finns har grenar i många branscher och dessutom har en oöverskådlig massa olika varumärken. På så vis har kapitalismen, inbyggd i sig, monopol som slutdestination, precis som spelet Monopol. Näringslivets girighet är omättlig.

Fotnot

Jag har inte tagit upp företagens påstådda miljöengagemang här. Det har jag berört i Miljöpolitiken är stötande.

Jag vill också passa på att förtydliga att alla företag inte är lika, det finns undantag från det jag skriver. I första hand riktar jag udden mot storföretagen. De storslagna samhällsbärarna som i sin tur behöver stöd av samhället för att orka stå upp och se ner på oss ”pöbeln”.