USA och Nazityskland – grenar på samma träd

Naomi Klein knyter ihop trådarna i sin nya bok Chockdoktrinen. Den ekonomiska doktrin som Milton Friedman och hans lärjungar förespråkar och som världen över drivs igenom med hjälp av CIA:s statskupper och USA:s militära interventioner kräver våld. Det är en ekonomisk politik med korporativistiska (fascistiska) förtecken som gynnar storföretag och ett litet antal politiker på den stora arbetande massans bekostnad. Därför går den politiken inte att genomdriva med demokratiska medel. Den arbetande befolkningen accepterar helt enkelt inte att tvingas leva under förtryck och i armod.

För att hindra kritiska röster och sociala rörelser använder USA och klientstaterna utrensningar av oliktänkande, precis som Nazityskland fängslade och avlivade fackföreningsrepresentanter, socialister och kommunister. För USA och klientstaterna är det därför viktigt att veta vilka medborgare man har emot sig och vilka som är för. Man förstår att genom att hålla koll på människors telefon- och internetkommunikation kan man i förebyggande syfte sammanställa listor över de som måste interneras, eller värre, i händelse av att USA önskar införa sin korporativistiska ekonomisk politik i något land.

När USA gav makten över Indonesien till Soharto 1965 hade CIA en dödslista med 5000 vänsteranhängare som de ville ha dödade. Sohartos militär kryssade av det ena namnet efter det andra och återrapporterade sitt arbete till CIA som var nöjda. Indonesien leddes fram till CIA:s statskupp av en folkvald president vid namn Sukarno som var sin tids Hugo Chaves. Nu är det Chaves som USA och media runt om i värden vill se avsatt för att storföretag ska kunna återta de oljekällor som Chaves nationaliserade. Chavez ”anti-amerikanska” syfte var att inkomsterna från Venezuelas naturtillgångar skulle gagna hela nationen och inte enbart ett litet antal utlandsägda storföretag.
Samma utrensningar som i Indonesien har förekommit i alla andra länder där USA tillsatt marionettregimer för att kunna införa den för amerikanska storföretag så lukrativa korporativistiska politiken. Brasilien, Argentina och Chile bland andra. Man kan se dagens till synes urskiljningslösa fängslande av muslimer som en utrensningsaktion. Det som de tillfångatagna muslimerna har gemensamt, om något, är att de inte accepterar USA:s överhöghet över deras länder eller den politik som USA vill påtvinga dem. USA och media kallar dem terrorister precis som politiska motståndare blev kallade terrorister i Brasilien, Argentina, Chile och Indonesien.

Den tortyr som, då liksom nu, används mot meningsmotståndarna avser att personlighetsförändra dem. Avsikten är att ta ur dem socialismen och den känsla för det gemensamma som präglar motståndarna till den nyfascistiska ekonomiska politiken. Tortyroffren ska bli individualister som bara tänker på sig själva. Den tortyr som används för detta utvecklades under 1950-talet av psykologen Ewan Cameron som var finansierad av CIA. Cameron utförde sina försök på helt oskyldiga mentalpatienter som hamnade på hans klinik med lindriga psykiska åkommor men lämnade den med grava psykiska störningar. Samma sker med de muslimer som sitter fängslade i USA:s tortyrfängelser runt om i världen. Många har nu blivit mentalt skadade och retarderat till något som liknar barndom. Fängelserna börjar därmed likna dårhus.

Som en följd av nazistiska utrensningar antog FN:s generalförsamling den 11 december 1946 enhälligt en resolution som förbjöd folkmordshandlingar, det vill säga gärningar genom vilka ”rasmässigt bestämda, religiösa, politiska och andra grupper förintas helt eller delvis”. Inkluderingen av politiska grupper ströks två år senare efter krav från Stalin. Därför lever nu vi som är öppet motståndare till USA:s nyfascistiska ideologi under hot.
Under andra världskriget internerade Sverige kommunister och kommunistsympatisörer i läger så de var samlade vid eventuell tysk ockupation. Jag tror inte att Sverige och dess säkerhetstjänster är mer intresserade av att skydda antifascister nu än då. De uppgifter som insamlas vid telefon- och internetavlyssning i Sverige kommer säkerligen väl till pass som bytesmedel säkerhetstjänster emellan och kanske har man redan en file hos CIA…

Läs mer:

Varnar för lycksökarna och sprider lite pessimism…

En rejäl samhällsförändring samt ändrade maktförhållanden behövs, tycker jag. Men hur står det egentligen till bland alla dessa profeter i bloggosfären och inom olika sammanslutningar som förespråkar den enkla lösningen regeringsskifte. Är de falska profeter ute efter egen vinning eller är de verkligen så glömska att de tror att Socialdemokratin står för en politik väsenskild från borgerlighetens? Jag vill varnar för lycksökarna och sprida lite pessimism samtidigt som jag ger lösningen på problemet.

En gång i tiden var jag idealist och naiv. Jag är fortfarande idealist men inte ett dugg naiv. Jag läste Per Gahrtons bok ’Vad vill de gröna’ två gånger och lade sedan min röst på miljöpartiet. Detta var min andra möjlighet att rösta, men första gången jag ansåg mig ha något att rösta på. Våren 1994 blev jag medlem i Mp och deras lokalorganisation i Stockholms stad. Mp hade ju varit en mandatperiod i riksdagen men åkte sedan ur 1991. Nu var aktiviteten ganska låg och bestod utav en liten krets eldsjälar. I valrörelsen fick jag tillsammans med två andra skriva den text som skulle vara i vårt lokala program. Dessutom bidrog jag gratis med bilder av toppkandidaterna till programmet. Jag arbetade som frilansfotograf och för mig kändes det naturligt att hjälpa till utan att få betalt. Men strax efter den insatsen så förstod jag att även inom partiers lokalorganisationer arvoderas de som gör något. (Kanske är det bara så i Stockholm och storstäderna. Jag har hört att i små partiorganisationer sköts arbetet ideellt) Det fungerar alltså inte som i de föreningar jag tidigare varit medlem i.

Sedan gick det så bra i valet att Mp kom in och fick massor av olika arvoderade förtroendeuppdrag att dela ut till medlemmarna. Och direkt efter valet strömmade lycksökarna till. De kom från alla håll. Det var mest socialdemokrater och centerpartister, men de var många.

Jag hoppade av före valet 1998. Då hade Mp i Stockholms stad förvandlats till något helt annat än det jag gick med i våren 1994. Lycksökarna hade tagit över och av den lilla klicken eldsjälar hade ett fåtal assimilerats på höga positioner i riksdag, landsting och kommun medan andra hade hoppat av politiken helt.

Min slutsats är att så länge politikers och även fackliga företrädares arvode och privilegier är så mycket högre än vad man vanligtvis kan få i vanliga arbetslivet lär det till dessa poster ständigt beslagtas av lycksökare. Det är en viss människotyp som i avsaknad av verklig ideologisk kompass men med stor social kompetens (underdånigt rövslickeri) använder sig av alla manipulativa medel som står till buds för att nå absoluta toppen. Och detta gör de utan förmåga att känna skuld eller skam över sitt beteende. Kalla dem gärna karriärkåta psykopater.

Därför är det så viktigt att ta bort den huvudsakliga moroten för dessa människor. De tenderar annars att förstöra allt arbete som en aldrig så vällovlig organisation eller rörelse försöker åstadkomma. Privilegier och höga löner i rörelser och organisationer måste bort om inte ideologier ska bli ruttna.

Man ska också vara observant på de dörrar som kan tänkas öppnas för uppdrag och arbete i ett välbärgat parti (Socialdemokraterna) eller organisation (LO) som tack för att någon varit drivande i en liten ideell organisation och i den agerat redskap för partiet eller organisationen.

Eftersom jag kommer ihåg Socialdemokraternas politik, och vad den baserat sig på de senaste decennierna, inser jag naturligtvis att simpelt regeringsskifte inte är lösningen. Det skulle bli samma högerpolitik men med andra karriärkåta psykopater som administrerar den.

Som sagt, naiv är jag inte längre. ;-|

Läs mer om mina lärdomar från politiken: Vad jag fick lära mig av Socialdemokraterna i Västerleds stadsdelsnämnd.

Bön för kända och okända makthavare

Jag har ännu inte sett Roy Andersson:s nya film Du levande men hittade idag ett citat från en scen ur filmen som jag finner lysande. Fantastiskt att med så få ord beskriva så mycket av vår värld.

”Snälla herre förlåt dom som bara tänker på sig själva, förlåt dom som är giriga och snåla. Dom som luras och bedrar och blir rika på att betala usla löner, förlåt dom som förödmjukar och skändar, som bombar och ödelägger städer och byar, regeringar som undanhåller sanningen från folket, domstolar som utdömer för hårda straff och dömer oskyldiga, tidningar och tv-kanaler som vilseleder, som leder uppmärksamheten från det som är viktigt.”

Det enda jag saknar är att även public service-radion med Dagens Eko och dess underavdelningar P1-morgon, Studio Ett och Godmorgon Världen borde framhållas tillsammans med tidningar och tv-kanaler, som vilseledande.
I medieundersökningar brukar just Dagens Eko hamna i topp bland nyhetskonsumenter när det gäller trovärdighet. Det är allvarligt med tanke på den rasistiska och främlingsfientliga vi-och-dom bild som Dagens Eko presenterar som opartisk verklighetsbild.
Att använda förment oberoende och opartiska medier som propagandaspridare för indoktrinering av medborgare är betydligt allvarligare ur demokratisynpunkt än när uppenbart diktator- eller regeringstrogna medier sprider propaganda. Är man medveten om att det är fråga om propagandaspridning är man mycket mer uppmärksam och kritisk till det som påstås. Men mot påstått opartiska Dagens Eko är har de flesta nyhetskonsumenter garden nere och blir följaktligen ett lätt byte för indoktrinering.

Resultatet av USA:s krig – en soldats berättelse

Signaturen IntnsRed, som skrivit nedanstående berättelse utifrån sina egna upplevelser som en del av USA:s krigsmaskineri, driver sedan flera år tillbaka den USA baserade linuxsajten debianHELP på ideell basis.
debianHELP finns också en mycket informativ tråd för politiska diskussioner. Där har vi icke amerikaner mycket att lära om USA:s inrikes och utrikespolitik som våra svenska medier med stor medvetenhet avhåller oss från att få veta.
Jag rekommenderar varmt läsning av debianHELP:s tråd Political Economy där mestadels US-amerikaner diskuterar USA.
Nedan skriver IntnsRed om sina två uppdrag i Honduras och vilka följderna av USA:s krig blev för de som levde där.

Resultatet av USA:s krig – en soldats berättelse

During the 80s when I was in the military, I was deployed to Honduras twice as part of Reagan’s war on Nicaragua. The missions were both the same — practice deployment, provide some security for engineers who were building roads and airstrips, train the Hondurans a little, and basically show a US military presence.

The first trip sucked. The people in Honduras there were basically poor subsistence farmers. They owned little plots of land and grew the ”Aztec trilogy” — corn, beans, and squash — in enough quantity to feed themselves and sell a little at the local market. Worse — remember, I was a gung-ho, thoroughly-indoctrinated GI at the time — beer was scarce and all the farmers’ daughters were Catholic. So we weren’t able to do much drinking and whoring. All in all, a thoroughly shitty deployment.

A year later I was sent back — and what a difference a year made! I remember in particular one little town that I had also visited the first year. The second year the town had a cement block building! It was the combination town hall, police station, etc., all wrapped up into one.

But even more shocking was the terrain and the local population. During that year US ”foreign aid”[sic] started flowing big-time. All of the campesino’s (the family farmers) land was bought up and was organized into huge plantations. The plantations grew broccoli and strawberries to be exported to the US market.

For the now-unemployed family farmers, this was a social disaster. First, any one of them would sell you their daughter for the night, for the week, for however long you were willing to pay. That surprised me. Even more surprising was the way the farmers worked.

The former family farmers were forced to compete for jobs on the plantations. But there were jobs available only basically at two times of the year — planting season and harvest season. For the rest of the time the farmers were unemployed.

So, how did the people who imposed this system handle the situation? Alcohol was a key. Drunken farmers were all over the place and beer was cheap. I never saw obvious drunkeness in my first deployment. But in my then-warped view, the second deployment was much better — plenty of warm beer and warm farmers’ daughters.

The most shocking thing I saw was the role of US foreign aid. After all, those formerly independent farmers were now unemployed and half-starving most of the year. So the US gov’t came to the rescue! The US Agency for Int’l Development distributed huge sacks of wheat — complete with the American flag on each bag of wheat.

There was only one problem though.

Those people of rural Honduras didn’t grow wheat and were unfamiliar with it. They didn’t know how to cook with wheat. Again, the US gov’t came to the rescue! They distributed — I’m not kidding — these Spanish-language booklets of recipes and instructions on how to cook wheat.

I was dumbfounded. They took an honorable people who were poor — but surviving fine — and turned them into semi-employed beggars. The US got cheap broccoli and strawberries and some members of the Honduran oligarchy no doubt made out like bandits. But to me, it was a simple case of imperialism and capitalism ruining a viable culture and social structure.

(Draw your own parallels to the death of family farms in the US mid-west.)

IntnsRed
050913

Vår sköna nya värld baseras på dubbelmoral

Jag tycker de som klankar på lågbidragstagare är jävligt fega. Eller så är de bara hycklande dubbelmoralister. Varför riktar de inte sina fördömmanden uppåt i samhällsheirarkin istället för att se ner på de som redan är ringaktade?

Kolla in de före detta politiker som lever på helt kravlös inkomstgaranti år efter år. De har ett icke ifrågasatt bidrag som är på en nivå som vanliga arbetslösa eller sjukskrivna bara kan drömma om.

Eller se på de som lever på inkomst av kapital. Inte fan kräver de som gnäller på bidragstagare att dessa drönare ska arbeta. Dom får utan gnäll leva på andras arbete. För det är ju faktiskt så, fast alla inte inte fattar det, att om någon ska leva på kapital måste någon annan betala. Någon måste arbeta ihop förräntningen eller börsuppgången som kapitalägaren lever på.

Det finns massor av drönare i samhället som verkligen lever gott. Men dessa goddagspiltar väljer de som gnäller på bidragstagare att blunda för. De slickar uppåt och sparkar neråt. Det tycker jag är djävligt dåligt stil. Men det är så symptomatiskt för vår sköna nya värld och dess makthavares ideologi som helt baseras på dubbelmoral. Där sjuka ska tvingas ut i arbetslivet och fullt friska får livslångt och kravlöst bidrag. Bidrag på lyxnivå långt över vad de tvångskommenderade sjuka får i lön för sitt förtärande arbete.

Kom inte och påstå att vi lever i en demokrati.