Hundliv

Detta är ett pågående litterärt projekt, med målsättning att bli en bok. [Uppdaterad 200320]

I syfte att omvandla min kärlek till hundar till nytta för hundar genom att ge inspiration till hundägare mf skriver jag på en fiktiv berättelse med verklighetsbaserat innehåll om mina två hundar Alfa och Linux som träffas i hundhimlen och pratar om de liv de levt med mig.


  • Tugga

— Vilka pinnar tycker du är godast?

— En.

— Det tycker jag också. Och så luktar de gott också.

— Men jag tuggar gärna aluminiumburkar, plastdunkar eller vad fan som helst som inte är allt för hårt. Märgben, där går gränsen.

— Aluminiumburkar och plastgrejer är väl inte gott?

— Det är inte smaken det är tuggandet. Jag älskar att tugga. Ser du inte vilka rena och fina tänder jag har?

— Jodå, du har fina tänder.

— Det har jag tack vare tuggandet. Jag tuggar nästan jämt. Husse och husses mamma och husses mammas man brukade kalla mig flismaskin.

— Flismaskin?

— Ja, eftersom jag lade mig och tuggade på något så fort vi rastade, när vi var ute och gick.

— Så jävla torsk på att tugga är inte jag. Men när jag inte gräver efter råttor eller går i vattnet och tittar efter fisk så visst kan det vara gott med en pinne. Men aluminiumburkar och plast, nä tack.

— Husse tyckte inte att jag skulle tugga aluminiumburkar. Han var rädd för att jag skulle skära mig. Men det hände aldrig. Däremot händer det att jag fick flisor av pinnar mellan tänderna.

— Det brukar jag också få.

— En gång fick jag en pinne som satte sig fast långt bak uppe i gommen. Den fick jag inte bort. Och husse fattade inte att jag hade en störande pinne i käften. Det var först dagen efter, när vi åkte tåg hem från husses mamma, som husse på allvar började undra varför jag var så låg.

— Var du låg av pinnen?

— Ja, det är inte så kul med en pinne som sitter fast uppe i munnen. Jag låg nedanför soffan hemma hos husses mamma och led. Och sedan fortsatte helvetet på tåget. Men sedan slogs husse av en snilleblixt – jag vet inte var den kom ifrån – och bände isär mina käkar och hittade pinnen. Fy fan, vilken lättnad när den var borta.

— Det förstår jag. Jag blir helt galen när en flisa fastnar mellan mina tänder. Så galen att husse direkt förstår vad det är frågan om. Så han var bra husse, han försökte verkligen förstå vad man sa.

  • Husse

— Ja, jag gillade husse.

— Ja han var bra. Han slet ut sig för min skull. Ha, ha.

— Gjorde han?

— Ja, vi var ute och gick 5-6 timmar om dan. Förutom de dagar då vi var på heldagsutflykt, då var vi ute ännu längre. De sista åren hade husse kronisk värk i benen och började få ont i knä- och höftleder, men inte fan minskade han ner på våra promenader för det. Han tog sitt hundägande på stort allvar. Han ville att jag skulle ha det bra. Så han var bra, husse

— Ja, han var bra. På Gotland blev det mycket heldagsutflykter. Det var kul att ha med matsäck och vara ute och gå. Men det blev mycket rast också. Jag var drygt nio år när vi flyttade från Stockholm till Gotland. Eftersom vi gått så mycket under åren i Stockholm så var jag i väldigt bra kondition.

— Husse var i toppkondition när jag dog, trots sin värk. Han berättade att hans diabetessköterska sagt att han var som en elitidrottare eftersom han bara hade 53 i vilopuls.

— Var han tjock då?

— Ganska. När vi började leva tillsammans så gick han ner 30 kilo. Det var då han började gå 5-6 timmar om dan.

— När du var valp?

— När jag var riktigt liten gick vi inte så långt. Men sedan blev det längre och längre. Men det var alltid jag som bestämde hur långt vi skulle gå.

— Fick du också bestämma?

— Ja, jag bestämde för det mesta vart vi skulle gå. Det var bara när husse hade något ärende eller så som husse bestämde.

— Husse lärde mig vad bestämma betyder. Så när vi var ute och gick – jag gick alltid före, ofta långt före – stannade jag oftast vid vägskäl för att kolla med husse vart vi skulle. Ropade han ”husse bestämmer” så fick jag vänta och se vilken väg vi skulle gå. Ropade han ”Alfa bestämmer” så gick jag den väg jag ville.

— Ja, han var bra husse. Oftast ropade han ”Linux bestämmer”. Han var inte mycket för att bestämma. Han brukade säga att jag har hund för att ha någon som bestämmer över mig.

— På min tid brukade han säga ”Alfa är min kapten och jag är hans soldat”. Det sade han som en ironisk parafras till Åmselemördaren Juha Valjakkala. Men det sade så mycket om husses och mitt förhållande. Det var inte husse som bestämde, det var jag.

— Men var det inte husse som bestämde egentligen, alltså då det verkligen gällde, i slutändan.

— Jo, så var det ju, egentligen. En gång av hundra var det husse som bestämde. Det vill säga den gång på hundra som husse verkligen ville något bestämt. Då fick jag underordna mig. Men dessa tillfällen var ju så sällsynta att det inte gjorde ett dugg att då göra som husse ville. Husse ville ju aldrig bestämma bara för bestämmandets skull, det vill säga bara för att visa vem som har makten.

— Han var bra husse. Prestigelös. Han skämdes inte för att prata med mig på tunnelbanan eller på andra platser trots att inga andra hundägare brukar prata med sina hundar på det viset. Andra hundägare ger bara order – sitt, ligg, fy. Fy fan, det kan inte vara kul att vara utlämnad till en sådana ägares godtycke. De verkar ha hund bara för att ha makt över någon eller för att inte känna sig ensamma. De har ingen empati med sina hundar, de tänker bara på sig själva.

— De djävlarna borde inte få ha hund. Jag vet hur det var när jag ville springa fram och hälsa på hundar, de flesta ägare blev jävla sura. Det drabbade inte mig så mycket men husse brukade få skäll av någon hundhitler minst varje dag. Ändå behövde jag aldrig gå i koppel.

  • Okopplad

— Men du var väl kopplad i tunnelbanan?

— Ja, det förstås. Men det var nog också enda stället där jag var kopplad. Och så ibland när husse var inne och handlade i någon affär. Oftast fick jag ligga lös utanför affärerna. Husse tänkte att det var svårare att stjäla mig om jag inte hade något koppel, och det hade han nog rätt i.

— Ja, han var bra husse. Jag gick också alltid lös. Husse tyckte att alla hundar skulle få gå lösa. Husse älskar verkligen hundar. Så mycket skäll och ilska han fick ta från andra hundägare för att han ville att jag skulle få ha det bra.

— När jag var liten så blev husse helt försvarslös när han fick skäll för att jag gick lös. Men sedan lärde han sig att ge igen. Han blev helt ursinnig när folk gnällde över att jag gick lös. Och det är inte undra på att husse blev förbannad. Varför ska inte en snäll golden retriever få gå lös? Du är väl inte heller ilsken av dig?

  • Snäll/Icke våld/Uppfostran

— Tvärt om, jag är alldeles för snäll. Det tyckte husse i alla fall. Han tyckte att jag borde säga ifrån på skarpen de gånger andra hundar kom och kaxade sig mot mig. Men det gjorde jag inte.

— Det gjorde jag. Jag hade lång stubin men när den brunnit ut så blev jag ursinnig. Husse brukade säga att jag var som Hulken – från David Banner till en rasande Hulk. När jag blev arg, blev jag så arg att all rädsla försvann. Jag kunde flyga på betydligt större hundar än mig. Men vid rottweiler gick gränsen. Men aldrig att jag flög på någon oprovocerad, och då efter ganska lång provokation. Det roade mig inte att bråka. Jag vill egentligen bara vara snäll.

— Jag vill också bara vara snäll och vän med alla. Men du påminner om husse. Han blir också så där rasande ursinnig när han blir arg.

— När jag var jätte-jätteliten slog husse till mig vid två tillfällen när jag gjort något dumt. Men det ångrade husse. Han tyckte egentligen att det var en jävla dum uppfostringsmetod eftersom han själv blev slagen när ha var liten och hade gjort något som hans pappa tyckte var fel. Så han bestämde sig för att aldrig mer slå mig. Och det gjorde han inte heller. Aldrig mer i hela mitt 15-åriga liv.

— Mig slog han aldrig. Han kunde bli jävligt arg på mig. Det värsta han gjorde var att lyfta mig i nackskinnet. Några gånger när han varit skitarg har han lyft mig i nackskinnet och lagt omkull mig. Men han har aldrig gjort något värre än så. Lyfte mig i nackskinnet gjorde redan min mamma. Jag tror det är därför husse gjorde så – för att han visste att hundmammor gör det.

— Mig lät han gå i koppel. Ja, alltså, om jag gick för långt före. Typ hundra meter före och inte väntade på husse när han ropade. Då, när han blivit förbannad, sprang han ifatt mig och kopplade mig. Sen fick jag gå i kort koppel, bredvid husse, i ungefär en kvart. Det var så satans trist att gå i koppel. Så efter det var jag lydig i tre fyra veckor och väntade på husse när han ropade.

— Mig kopplade han i ett träd en gång när jag var ung och gick långt före utan att stanna när han ropade. Sen gick husse en runda utan mig. Så där fick jag ligga vid trädet och vänta en halvtimme som straff.

— Lärde du dig något av det?

— Inte ett skvatt. Ha, ha. Äh, husse skrek och härjade ibland, ibland ganska ofta, men det brydde jag mig inte om. Han var ju inte så noga med disciplinen.

— Jag tyckte inte om när husse skrek. Det var inte alls kul. Och det märkte husse. Han såg ju hur jag darrade. Så han slutade skrika lika snabbt som han slutade slå. Husse var ju inte elak, han ville ju bara ha lite koll på mig. Och jag lärde mig sedan av erfarenhet att de gånger husse skrek så var det för att uppmärksamma mig på något som var farligt för mig. Han skrek aldrig i onödan.

— Mig skrek han på titt som tätt. Men han passade väl på att avreagera sig. Han var ju lite kolerisk. Och han märkte ju att jag inte brydde mig eller tog illa upp. Det var bara när han svor som jag lydde. För när husse svor tänkte jag att husse kanske höll på att expodera. Men det var oftast lugnt. Exploderade husse så var det värsta som kunde hända att han kutade ifatt mig och lyfte mig i nackskinnet.

— Man fick hålla sig i skinnet.

— Egentligen inte… men det fanns gränser… någonstans långt bort… ibland.

  • Ute och gå själv

— Var du ute och gick själv?

— Javisst, det gjorde jag varje dag. Husse kunde ju inte vara ute och gå med mig hela tiden. Så när husse var hemma så brukade jag ligga utanför och kände jag för det så tog jag en promenad.

— Var gick du då?

— Jag gick runt i området där vi bodde – Traneberg. Höll koll på tjejerna. Höll koll på tjejerna gjorde husse också så han skulle kunna veta vara jag var. Han brukade komma och hämta mig när han tyckte att jag varit borta för länge. Det var värre för husse om jag inte låg utanför någon tjejs hus, då fick han ju leta. Många gånger fördjäves.
Jag minns att de sista månaderna vi bodde i Traneberg höll jag mest till uppe i Äppelviken. När husse släppte ut mig på morron så gick jag dit. Sedan kom husse dit och letade upp mig för att vi skulle gå vår förmiddagspromenad. Efter frukost gick jag upp till Äppelviken igen. Och Husse hämtade mig inför eftermiddagspromenaden. Efter middagen tillbaka till Äppelviken. Och sedan sent på kvällen kom husse och letade upp mig för kvällspromenaden. Så gick det till. Men ibland gick vi förbi varandra. När husse gick till Äppelviken för att leta efter mig gick jag hem en annan väg. Så då fick husse leta, men han gick ju hem sen, och där var jag.

— Men hur kom du in när du varti ute och gått?

— Vi bodde ju på bottenvåningen, precis som på Gotland, när vi bodde i Alvik så då var det bara att skälla till utanför så kom husse och släppte in mig.

— Jag skällde aldrig. Inte för att bli insläppt i alla fall.

— Men hur kom du då in?

— Husse brukade komma och kolla någon gång i timmen för att se om jag ville komma in.

— Det var mycket bättre att skälla. Jag slapp vänta tills husse kom och kollade. Varför skällde inte du?

— Tänkte inte på det.

— På kvällarna eller nätterna sade husse alltid till mig att skälla tyst när jag skulle in. Så då gjorde jag det.

  • Springa bort

— Kom du bort från husse någon gång.

— Egentligen inte. Jag visste ju alltid var jag var. Fast husse visste ju inte. Men en gång sprang jag ifrån husse när vi var flera mil hemmifrån. Då var jag väl på sätt och vis vilse. När jag efter några timmar kom tillbaka där vi parkerat var husse och bilen borta. Men husse hade lagt ut min bilfilt där. Så jag lade mig och väntade. Och sent på kvällen kom husse med bilen och hämtade mig.

— Jag blev kidnappad flera gånger i Stockholm. Människor trodde att jag var på rymmen bara för att jag gick hundra meter före husse. Så de fångade in mig. En gång blev jag taget till homostället på Sveavägen. En annan gång till en damunderklädesaffären på Västerlånggatan. En kväll när husse satt hemma och drack öl blev jag tagen av polisen och körd till en cell i Solna. Sen kom husse med bilen och hämtade mig, trots att han var på lyran.

— Husse brukade säga till människor att hundar hittar bättre än människor.

— Så är det ju.

— Visst är det så. Husse brukade låta mig gå före de gånger då han själv inte hittade. Det berättade han för husses mamma. Så en gång när jag var med husses mamma ute i skogen i Blekinge så hittade inte husses mamma hem. Men då kom hon ihåg vad husse sagt och lät mig gå före. Jag ledde henne rakt genom skogen, rakt på huset.

— En gång när jag var med husses mamma och husses mammas man nere i Blekinge så kom husse ner dit några dagar senare. Då gick husse ut med mig och jag fick bestämma vägen. Vi gick en lång runda, ett par timmar, runt i skogen på vägar stigar över åkrar och kalhyggen och tillbaka till huset. När vi kom tillbaka frågade husse om husses mamma och hennes man hade gått den rundan med mig, eftersom jag hittade så bra. Men det hade vi ju inte. Jag hittade på rundan alldelse själv medan vi gick. Då var de väldigt förvånade.

  • Korvstånd
  • Linux höll fast min hand
  • Semester
  • Speedway
  • Hämta boll
  • Mage, äta
  • Sitta och prata
  • Sitta i knät
  • Livrädda Alfa
  • Tunghållning