Jag var med från starten, d.v.s. 6 månader innan stadsdelsnämnderna officiellt drogs igång, 1:a januari 1997. Som representant för Miljöpartiet kom jag att tillhöra ”majoriteten” tillsammans med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet.
Miljöpartisterna i stadshuset hade bestämmt att en koalition skulle vara det bästa för att kunna genomföra Mp´s politik och detta fick även stöd av Miljöpartiets medlemmar på ett medlemsmöte.
Jag tror absolut att en vågmästarställning hade varit bäst. Då hade ”högern” och ”vänstern” fått lika många mandat och Mp skulle ha befunnit sig i den förnämliga situationen att kunna välja det bästa förslaget i varje enskild fråga. I stället hamnade Mp i knät på S, och när jag i slutet på min politiska ”karriär” pressade Mp´s gruppledare Christopher Ödman på vad Mp faktiskt hade fått igenom så svarade han:
”Tjänstecyklar i stadshuset, men det tog V på sig äran för”.
Undrar vad Mp´s väljare tycker om detta?
Mp har officiellt sagt sig ha gjort massor i stockholmspolitiken. Bl.a. tog Mp åt sig äran för att dennispaketet skrotades, vilket är lika sant som om jag skulle säga att det var jag som fick slut på kriget vid Persiska viken.
När stadsdelnämnden hade bildats stötte jag på en annan aktiv socialdemokrat som frågade mig:
”Hur går det i stadsdelsnämnden, Lasse och Anssi sitter väl bara och flinar”.
(Han avsåg då stadsdelsnämndsordföranden Lars Furuhed och ledamot Anssi Pajuvirta.)
”Ja, i alla fall Lasse”, svarade jag sanningsenlig.
Att sitta tyst och inte ha personliga åsikter tycks vara en framkommlig väg även inom socialdemokratin. Det var inte många gånger jag hörde Lars Furuhed framföra en personlig åsikt. Kanske är det därför han har så många uppdrag. Om man inte säger något så finns det inget att kritisera, och därför kan man sitta på många arvoderade förstroendeuppdrag i evighet utan att uträtta ett skit.
Nämndens inflytande på förvaltingen var så lågt att det i praktiken var förvaltingen som styrde. När vi fick handlingar från förvaltingen som vi fann att vi ville ändra på så sa alltid Lasse typ:
”Det fanns inte tid att ändra och vi kan skriva ett särskilt yttrande och bifoga”
Detta förfarande innebar att vi beslutade sånt som vi igentligen inte gillade. Och de särskilda yttrandena som bifogas har inte alls den formella tyngd som en ändring i beslutsunderlaget skulle ha haft. Det blir som att man beslutar om en sak men menar en annan.
Stadsdelsdirektör Staffan Enquist har en enorm pondus och det kräver att ordföranden i nämnden vågar stå upp för nämndens åsikter och inte låter sig köras över. Det är väl det ordföranden, bland annat, är betald för?
Fär nämnden på våren beslutade att låta lägga en skvätt asfalt för scateboardåkare i Johannesfred, så satte sig förvaltingen på tvären så till den grad att det tog 7-8 månader innan asfalten var på plats.
En av vänsterpartisterna, Bengt Skärberg, hade på eget initiativ pratat med en asfaltsläggare och fått ett pris på under 15.000 för asfalten. Men som sagt förvaltningen stretade emot och utredde något (jag vet inte vad) och lagom till vintern, och scateboardsäsongens slut, var förvaltningen klar och hade lyckats hitta en entreprenör som var dyrare än den av Bengt föreslagna.
Mp och V var givetvis upprörda över förvaltingens bristande vilja att följa de demokratiska spelreglerna och krävde skärpning. Lasse Furuhed lovade tala med stadsdelsdirektör Staffan Enquist, och göra klart för honom att nämnden beslutar och förvaltningen utför.
Före sommarlovet hade förvaltningen skickat ut information till föräldrar om kolloverksamheten och vilka regler som skulle gälla. Därefter fick nämnden på sitt bord att besluta om dessa regler som då redan gått ut till föräldrarna.
Mp och V var givetvis upprörda över förvaltingens bristande vilja att följa de demokratiska spelreglerna och krävde skärpning. Lasse Furuhed lovade tala med stadsdelsdirektören, och göra klart för honom att nämnden beslutar och förvaltningen utför.
En dag när jag kom till affären fick jag se ett anslag om ombyggnad av Gesundaplan. Med mitt ironiska sinneslag tänkte jag:
”Jasså!, vi har beslutat om ombyggnad”.
Jag började bli van med turordningen .
Någon tid senare fick nämnden på sitt bord att säga ja till ombyggnaden.
Mp och V var givetvis upprörda över förvaltingens bristande vilja att följa de demokratiska spelreglerna och krävde skärpning. Lasse Furuhed lovade tala med stadsdelsdirektören, och göra klart för honom att nämnden beslutar och förvaltningen utför.
Efter detta föreslog jag på ett förmöte (förmöten är då S, V och Mp koalitionen snackar ihop sig inför stadsdelsnämndsmötena) att vi skulle lägga ner stadsdelsnämnden. Det finns inte något rimligt själ anser jag, att betala ut arvode till 22 ledamöter när dessa ändå inte har något inflytande på verksamheten i stadsdelsnämnden. Då tittade sosssarna, som satt på andra sidan bordet, på mig som om jag var helt dum i huvudet.
Samma blick gav de mig när jag, på ett annat förmöte, föreslog att vi skulle dra ner på kostnaderna för nämnden.
Eftersom hela stadsdelsnämndsreformen är ett nerskärningsprojekt, där de anställda i stadsdelen ansågs kunna bli effektivare och stressa mer, kunde inte jag förstå logiken med att inte nämndens ledamöter skulle kunna bli effektivare och stressa mer.
Stockholms lokalpolitiker har arvoden som ligger betydligt högre än i andra kommun i landet, så visst finns det möjligheter till besparingar. Men i den socialdemokratiska kulturen är egennyttan den främsta drivkraften. Jag har i alla sammanhang ifrågasatt rimligheten i de höga arvoden som betalas. Jag brukar jämföra med t.ex. ungdomsledare som helt ideelt ställer upp och gör en otroligt stor insats för sina medmänniskor. Tänk om dessa skulle tänka som politikerna, då skulle det inte finnas någon verksamhet för barn och ungdomar förutom det ytterst fåtal ungdomsledare som finns i kommunal regi.
Vad finns det för framtid i ett land där makthavarna bara tänker på sig själva?
Vad lärs ut i en skola som har en rektor som anser att man ska ljuga när känsliga frågor tas upp i stället för att säga vad man verkligen tycker och tänker?
Vad lärs ut i samma skolan om samma rektorn dessutom tycker att eleverna ska ha civilkurrage nog att motstå grupptryck?
Rektorn är socialdemokrat och heter Lena Rask. Jag har många gånger hört hennes mobiltelefon ringa under våra möten, och varje gång frågat mig vad hon säger till den elev vars mobiltelefon ringer under en lektion?
När vi skulle fatta beslut om tillstånd att få fördubbla elevantalet vid en muslimsk skola var vi ganska eniga i koalitionen. Att segregera dessa muslimska barn från andra barn i det svenska samhället kunde inte vara bra. Hur blir språkutvecklingen och vilka förutsättningar har dessa barn när de blir vuxna? Är det de muslimska föräldrarnas avsikt att barnen inte ska integreras i det svenska samhället? Vilka möjligher kommer dessa barn att få på arbetsmarkanden när de inte får lära sig svenska umgängesnormer? Kommer inte detta att leda till konflikter?
Skolan är inrymmd i samma byggnad som en svensk skola. Men när svenskarna firar t.ex. Lucia så är mer än hälften av de muslimska barnen hemma, av någon anledning. Troligtvis för att föräldrarna är fundamentalister och inte tillåter sina barn att ta intryck från det land och den kultur som de har valt att bosätta sig i. Det finns gott om muslimskt fundamentalistiska stater, så jag undrar varför de då valde att flytta hit. Sen har dessa muslimska fundamentalister dessutom mage att på ett så demonstrativt sätt ta avstånd från svensk kultur.
När jag då, sanningsträvande som jag är, föreslog att vi skulle uttala dessa frågor och farhåger på det öppna stadsdelsnämndsmötet tittade Lena Rask på mig som om jag var helt dum i huvudet.
Tydligen sysslar man inte med politik för att man har åsikter och vill framföra dessa för att förändra samhället. I varje fall inte om man är socialdemokrat. Då håller man tyst och går och ser fram emot den 25:te, då arvodet betalas ut.
I Lena Rask´s och socialdemokraternas skola lär man sig uppenbarligen dubbelmoral.
Socialdemokraternas social engagemang rör bara grupper där det finns många röster att tjäna. Utan röster kommer ju inget avode den 25:te.
Det är bestämt att socialbidragstagare som har för hög hyra får inte något hyresbidrag.
I socialtjänstlagen 5 § står ”till socialnämndens uppgifter hör att göra sig väl förtrogen med levnadsförhållandena i kommunen”.
Detta måste väl (om man nu inte är djävulen som tolkar bibeln, eller socialdemokrat som tolkar just socialtjänstlagen) innebära att hänsyn ska tas till rörligheten på Stockholms bostadsmarknad och likaså hyresnivån i Stockholm.
Jag menar att det är inte lätt, om man sammanbor i en dyr lägenhet och sedan flyttar isär, att för den kvarboende betala den höga hyran eller att snabbt byta lägenhet till någåt billigare.
Hyran kan då knäcka den enskildes ekonomi och ett behov av socialbidrag uppstår. Med reglen om hyrestak innebär detta att den socialbidragssökande får avslag.
Jag frågade då under ett möte med sociala delegationen hur dessa utsatta individer föreslogs lösa sin situation, om de skulle bli uteliggare eller kriminella ?
Jag fick inget svar.
I sociala delegationen tas avslagen upp, och där ser man verkligen den stora feta egoistiska socialdemokratins fula tryne. Oförmågan till medkännande med andra en sina fifflande partivänner är skrämmande. Eller som Anssi Pajuvirta ser sitt politiska uppdrag:
”att hålla budgeten”.
Jag har tydligen tagit fel även här, eftersom jag i min enfalld alltid har trott att politik handlade om människors levnadsvilkor. Tydligen är abstrakta siffror viktigare än människors fysiska och mentala hälsa.
När sedan överklaganden på avslag dyker upp i sociala delegationen handlar det inte heller om människor. Då är det en kamp mellan Västerleds stadsdelsnämnd och Länsrätten, som behandlar överklaganden.
Vi måste vinna om vi så driver någon till hemlöshet eller kriminalitet.
Moderna socialdemokrater tänker: lite svinn får man räkna med bara det hamnar i våra fickor.
