Låt företaget Leva dö om Leva inte kan överleva på marknaden

131130-003

Jag imponeras inte av medelmåttighet. Detta gör att jag troligen framstår som en gnällspik här på Gotland. På Gotland lägger man ribban på marken och hyllar de som tar sig över.

Det senaste man hyllat på Gotland är företagare som tagit emot gratis arbetskraft. Ja, just det. Man hyllar företagare för att de tagit emot gratis arbetskraft. I hyllningskören instämmer även socialdemokraten Hanna Westerén som är överavlönat kommunalråd och ordförande i socialnämnden. Som ordförande med socialbidrag som sitt ansvarsområde borde hon snarare vara mån om att det skapas riktiga jobb. Det blir inte fler riktiga jobb så länge företagen erbjuds gratis arbetskraft. Men Hanna Westerén går så långt så att hon påstår att denna gratis arbetskraft är inne på arbetsmarknaden. Men som alla tänkande människor vet så är en marknad en plats där man betalar för det en vill ha. Att någon får någons arbetskraft gratis har inget med marknad eller marknadsmekanismer att göra. Och när gratisarbetstiden är över står den gratis arbetskraften lika arbetslös som tidigare utkonkurrerad av annan gratis arbetskraft.

Vad gäller Gotlands kommunalråds kompetens så förstår man dess brist på kompetens om man tänker på urvalsprocessen. De som kandiderar får bevisa sin lämplighet genom att ta sig över en ribba som ligger på marken. De som lyckas får bli kommunalråd.

På samma sätt utses de tre ledarskribenterna på öns tidningar. Med undantag för Mats Linder. Han blev värvad från fastlandet och därför lade de väl den ribba han skulle hoppa över, för att få jobbet, ganska högt.  Han är både intelligent och har integritet. Ett tydligt bevis för detta ser man om man jämför hur moderaten Mats Linder och centerpartisten Eva Bofride tänker om det krisande företaget Leva och dess önskan att få köpa Kungsladorna, som Leva hyr av kommunen sedan 2009.

Redan rubrikerna är talande för de två ledarskribenternas diametralt olika intellektuella prestationsförmågor. Mats Linders rubrik lyder ”Leva eller låta dö, det är helt fel fråga”, medan Eva Bofrides lyder ”Vem skadas om Leva får köpa”.

Eva Bofride är uppväxt på Gotland och ser uppenbarligen särbehandling och nepotism som något självklart. Hon bryr sig inte om kommunallagens krav på att alla företag och individer ska behandlas lika. Att kommunen ger ett företag fördelar, som andra företag inte får, ser inte hon som ett problem. Hon inser inte hur särbehandling och nepotism påverkar företagsklimatet. Men det gör Mats Linder.

Företaget Leva är ett sådant där företag som lyckats ta sig över en ribba som låg på marken och därmed blivit privilegierat i den kommunala byråkratin. Eller så är det ren nepotism som ger Leva en särställning bland kommunens politiker och tjänstemän.

Leva fick 2009 kommunens tillstånd att ställa upp två visningshus på parkeringen utanför kallbadhuset i Visby hamn. Det var samma år som Leva började hyra Kungsladorna av kommunen. Det hade ju inte varit väldigt anmärkningsvärt med uppställningen av de två visningshusen om det inte varit för att kommunen på våren samma år avhyst två biluthyrningsfirmor från hamnområdet eftersom, som det sades, det behövdes fler parkeringsplatser i hamnområdet. Ann-Sofi Lindskog, chef för gatu- och markavdelningen vid kommunen, tyckte enligt Gotlands Tidningar att det var fel att kommunen ska gynna ett par hyrbilsfirmor med attraktiv mark i hamnen. Men Leva fick minsann plats i hamnen några månader senare. Husen var på plats veckan innan Almedalsveckan började. Ann-Sofi Lindskog tyckte uppenbarligen att det var okey att gynna just Leva med attraktiv mark i hamnen.

När jag kollade så hade avhysningen av biluthyrarna skapat 17 nya parkeringsrutor medan Leva:s två visningshus lagt beslag på nästan lika många.

Trots denna gynnsamma kommunala särbehandling 2009 så var Leva inte nöjt med kommunen. I mars 2012 grät Leva ut i lokalpressen första gången och skyllde då sina ekonomiska tillkortakommanden på just kommunen:

”Vi upplever att ingen vill ta ansvar och kommer på något sätt att gå vidare med hur vi blivit utsatta för Region Gotland…”

Nyligen kunde man läsa att Leva har inte skött sina räkenskaper:

”Två gånger har Leva-bolagen tvingats betala straffavgift för att Bolagsverket inte fått in årsredovisningarna för 2012 och till nästa varning, som kan komma i december, kopplas förberedelser för tvångslikvidation.”

Men i samband att Leva 2011 uppmärksammades för att fackföreningen Syndikalisterna stämt Leva inför arbetsdomstolen för två fall av ogiltiga avskedanden skrev Leva 2012:

”Vi ser oss själva som ett seriöst företag som vill följa alla lagar och regler.”

Ja ha, intressant självbild. Inte lyckats skicka in sin årsredovisning trots två påstötningar. Inte hållit sina muntliga löften om anställningar. Ändå anse sig vara ett seriöst företag som vill följa alla lagar och regler…

Jag läste en kommentar på debattforumet på helagotland.se som spekulerade i om oviljan att lämna in årsredovisning för 2012 hade att göra med att Leva var i sådan ekonomisk kris att årsredovisningen skulle visa att Leva, enligt lag, skulle vara tvunget att försätta sig i konkurs.
Vad skulle det annars finnas för skäl till att vägra lämna in årsredovisningen?

Detta hindrar så klart inte Gotlands kommun från att vilja sälja till Leva. Leva har ju tagit sig över ribban och blivit ett privilegierat företag. Så här rapporteras från kommunstyrelsens senaste sammanträde:

”Regionen tänker sälja kungsladorna. Byggnadsnämnden ges i uppdrag att tas fram en detaljplan för området. Dessutom ska man uppfylla ett antal punkter som regionstyrelsen nu beslutat om.
Men regionstyrelsen har inte fattat något definitivt beslut om man ska sälja kungsladorna till Leva Kungslador.
Åke Svensson berättar att det var full enighet bland partierna.
– Leva Kungslador har inte lämnat in något årsbokslut. Det måste de göra i första läget och det gäller samtliga tre bolag som är inblandade. Redovisningarna för 2012 ska var godkända av Bolagsverket, säger Mats-Ola Rödén (FP).
– Vi ger en positiv signal till Leva, säger Per Lindskog, tf regiondirektör.
– Det vi gör nu är att vi kommer sälja enligt marknadsmässiga villkor. Lantmäteriet är beredda att fastighetsbilda även fast det ännu inte finns en plan.
Lars Thomsson (C) säger att man ger en signal till Leva.
– Verksamheten är bra för Gotland och passar in bra i området, säger han.
Per Lindskog säger att ett bolag på fastlandet gjort en oberoende marknadsmässig värdering av området.
En affär kommer att ge Region Gotland mellan fem och sju miljoner kronor.
– Vi har direktiv där vi i normalfallet ska sälja på öppna marknaden. Nu tycker vi att särskilda skäl föreligger och därför kommer den inte att läggas ut på den öppna marknaden, säger Per Lindskog, tf regiondirektör.

Kommunens politiker formligen dyrkar alla företag som tar sig över ribban – den ribba som ligger på marken…

Samma dyrkan känner centerpartiets ledarskribent Eva Bofride. Eva Bofride imponeras dessutom av att Leva har ett koncept. Det kan man läsa i en av hennes kommentarer (daterade 2013-11-21 09:20:54 och 2013-11-21 10:17:21) i debatten i anslutning till hennes ledarartikel. Detta att Leva har ett koncept skulle, såsom jag tolkar Eva Bofride, utgöra ett argument för att de hyrda Kungsladorna ska säljas till Leva och inte till högstbjudande på öppna marknaden.

Eva Bofride har tydligen inte kommit i kontakt med begreppet koncept tidigare. För då borde hon inte ha blivit så imponerad. De flesta företag har ju koncept, vare sej de är klart uttalade eller bara finns i ägarens huvud. Själv skulle hennes koncept kunna lyda: ”Med obefintlig intellektuell förmåga, genom opinionsbildning, bidra till att öka fördumningen och korruptionen på Gotland.”

Mitt eget koncept skulle kunna lyda: ”Mot korruption, dumhet, lögner och manipulationer för likabehandling, upplysning, demokrati och rättssäkerhet”.

Vem har det vinnande konceptet; Eva Bofride eller jag?

Eva Bofride så klart. Hon har öns lokala makthavare på sin sida. Det är ju i deras intresse hon skriver.

Eva Bofride nöjer sig dock inte med att på detta sätt springa Leva:s ärenden. Eva Bofride deltar även i debattforumet på helagotland.se med följande inlägg:

”Eva Bofride (2013-10-29 13:41:20)
Har precis kollat med Hotell- och restaurangfacket som inte har några anmälningar/ärenden om oegentligheter på Leva Kungslador. De meddelar också att kollektivavtal finns. I fall ni undrade hur det faktiskt ligger till och inte vill fortsätta att gissa och tro. Vet ni nåt som facket inte vet får ni gärna tipsa: eva.bofride@gotlandstidningar.se”

Det är så typiskt Gotlands Tidningar och så typiskt Eva Bofride. De, GT och Bofride, kör mer än gärna med halvsanningar i sina spalter när de vill ge stöd åt någon. I detta fall kontaktar alltså Eva Bofride Hotell- och restaurangfacket och får veta att de inte har några konflikter med Leva. Däremot kontaktar hon inte Syndikalisterna som faktiskt haft/har en konflikt med Leva – vilket jag nämnde ovan. Hade hon gjort det hade hela sanningen kommit fram. Och hela sanningen hade kanske inte varit lika positiv som den halva av sanningen som Eva Bofride väljer att berätta.

Ironiskt i historien om Leva är att vid ett evenemang, som nyligen hölls på Almedalsbiblioteket, var en representant från Leva en av åtta ambassadörer för kvinnors företagande som var där för att dela med sig av sina erfarenheter som företagare. Leva-representanten lärde då ut att

”Hittar man behovet och kundnyttan, då kommer lönsamheten.”

Detta har uppenbarligen inte Leva lyckat med. Så en undrar då vad Leva kan lära ut om företagande. Men Leva har ju kommit över den ribba som låg på marken. Och Leva:s representant har blivit utvald som en av Gotlands åtta mest kompetenta, får en förmoda, kvinnliga företagare. – Vad säger detta om det kvinnliga företagandets framgångar på Gotland?
Enligt lokalpressen så sade en ung tjej – förmodligen potentiell företagare – till Leva:s representant:

”Jag suger i mig allt! Du är en sann inspiratör!”

Undrar hur det kommer att gå. Kommer lokalpressen att upplåta utrymme för denna potentiella företagare i framtiden? Kommer hon att få gråta ut i media och anklaga kommunen för sina eventuella tillkortakommanden i sitt företagande?
Att gråta ut i media, och offentligt skylla sin företags problem på kommunen, tycks vara ett framgångsrecept på Gotland. Mest nyttjas det av Pigge Werklin som gråter ut titt som tätt i Gotlands Tidningar. Dock är det ytterst få företagare som lokalpressen ger denna möjlighet att utan normal journalistisk bearbetning få använda halv- och/eller helsidor för att pressa de fega och eftergivna kommunala företrädarna. Pigge Werkelin är i en helt outstanding särposition i och med att Gotlands Tidningar alltid ger honom plats att marknadsföra sina företag och idéer eller bokstavligen ösa kritik mot kommunen för att kommunen inte gjort precis så som Pigge Werkelin vill. Efter en sådan skopa offentligt ovett mot kommunen brukar kommunen göra precis som Pigge Werkelin vill. Så lokalpressen bidrar på så vis också till ett företagsklimat där ojämlika villkor råder.

Avslutningsvis vill jag faktisk berätta att jag är imponerad av Leva ur en annan aspekt än deras förmåga att driva ett framgångsrikt företag. Leva vann klassen ”Årets värt en resa” i White Guide Café 2013. Definition för kategorin ”Årets värt en resa” löd:

”Med utmärkelsen Årets Värt en Resa premierar vi ett café där kaffe och bakverkskulturen blomstrar vilket tillsammans med nivån på helhetsupplevelsen lockar till sig långväga gäster. Såväl det lilla caféet på landsbygden som den större anläggningen kring våra storstäder kan vara resan värd.”

I White Guides ranking över Sveriges bästa caféer hamnade Leva på en niondeplats. Jag blir riktigt varm inombords när jag tänker på det. Här är det en utmärkelse i konkurrens med alla kaféer i hela Sveriges. blir jag verkligen imponerad.

Men jag blir inte imponerad att jag anser att Leva ska särbehandlas. I en demokrati och ett rättsamhälle ska alla individer och företag behandlas lika. Det är så jag önskar att det även skulle gå till på Gotland. Men dit är det väldigt långt. Och som ni förstår så motarbetas detta av de som tjänar på nepotismen och av deras duktiga idioter sådana som Eva Bofride.

Gotland måste höja ribban. Konkurrensen måste ske på lika villkor så att de företagare som är bäst får chansen att lyckas. Duktiga företagare ska inte konkurreras ut av sämre företagare som ges konkurrensfördelar av kommunen och har korkade ledarskribenters stöd. Fri företagskonkurrens är bra för Gotland!

UPPDATERING:
Leva Kungslador inkom 2013-12-13 till Bolagsverket med årsredovisning för räkenskapsåret 2012. Enligt lag, och vad den årsredovisningen visar, ska Leva Kungslador begära sig i konkurs. Hämta Leva Kungsladors årsredovisning för 2012.

En skrämmande insikt om ”modernt” arbetsliv

130419-001

Yarden av Kristian Lundberg är en fantastisk bok. Jag har läst den två gånger. Även uppföljaren Och allt ska vara kärlek har jag läst två gånger. Nu kommer uppföljaren En hemstad : berättelsen om att färdas genom klassmörkret i det som ska vara en trilogi.

Yarden imponerar på två plan. Dels uppskattar jag Lundbergs språk. Det är korta meningar. Ibland bara ett ord. Det märks att Lundberg i grunden är poet. Han var en del av den kända poetkonstellationen Malmöligan, som bestod av Clemens Altgård, Håkan Sandell, Per Linde, Kristian Lundberg, Lukas Moodysson och Martti Soutkari. Lundbergs språk kan beskriva verkligheten på ett sätt som jag aldrig vare sig läst eller sett tidigare. Lundberg ord säger mer än den bästa av bilder. Med hjälp av Lundbergs språk kan man leva sig in i människors känslor och situation så att åtminstone min empati går bärsärk med mitt stackars psyke.

Nedan är en hel del av Lundbergs beskrivningar av ”modernt” arbetsliv ur Yarden och ur  Och allt ska vara kärlek:

Yarden

Kan inte få honom att förstå den trötthet som kommer smygande över en klockan fyra på morgonen när lastbilarna från Jönköping kommer inrullande och man vet, känner ända in i märgen, att man inte längre orkar och ändå måste fortsätta. sid.35-36

Vad krävs det av oss som kallar oss människor? Allt mer tror jag att det som krävs av oss är att skapa förutsättningar så att vi kan välja det goda, om vi vill. En utsvulten har inte de förutsättningarna, en som räds för att bli skild från sitt arbete har inte heller de förutsättningarna. Det gör oss omänskliga. Systemet utnyttjar detta. Använder oss.
/…/
Vi lever så. Under detta våldsamma tryck, under denna förnedringsprocess som i allt snabbare tempo försöker avlägsna allt det från oss som gör oss mänskliga. sid. 50

Vi för inte klasskamp. De gör. De som redan äger. sid. 52

Jag är alltid trött. Jag går och lägger mig vid tio på kvällen. Jag är aldrig så förbannad som jag borde vara. Jag orkar knappt ens vara förbannad. sid. 54

Och själv är jag lika trött som en geting i oktober. Slö. Likgiltig. En kugge. Jag ser det som sker och vänder mig bara bort; likgiltig. sid. 62

Amish köper sig sedan en lägenhet. Eftersom han är timanställd, sedan tre år tillbaka, så får han inte banklån via de traditionella bankerna. Han får använda sig av ett finansbolag som har en ingångsränta som är sex gånger högre än vad de traditionella bankerna erbjuder.
De fattiga ska bli fattigare. Det kostar att vara fattig. sid. 70

Det är en djävulsk situation. På denna annonyma arbetsplats med timanställda är det få som arbetar full tid; oftast landar det på tolv till fjorton dagar [per månad], vilket innebär att du förpassas till en slags limbovärld. Du äter och är alltid hungrig. Du arbetar och är alltid fattig. Det finns en norm under socialbidragsnormen, en norm under existensminimum. Det är där vi befinner oss. Vi är en grupp som allltid tackar ja; vi kommmer så fort visselpipan ljuder.
Människor kommer och går, avskedas, de kallas aldrig in till nästa dags arbete, ständigt en rädsla, en förtärande rädsla. Det är det enklaste sättet: ”Tyvärr Kristian, imorgon blir det inget åt dig!” De löser alla konflikter på ett och sammma sätt: ”Tyvärr, du får stanna hemma imorgon!” sid. 71

När vi kom tillbaka med tvättlistan, där man kunde se att vi avverkat fyrtio bilar, och såg förmannens missnöjda blick förstod vi direkt att det var i underkant – så nu arbetar vi in alla mindre pauser. Ingenting är sagt, allt är underförstått. Det är det effektivaste sättet. Vi straffar oss själva. sid. 97

Olja från kontoret hälsar aldrig tillbaka när jag hälsar på henne. Hon smäller också igen dörren i ansiktet på mig när jag kommer. Det är naturligtvis irriterande. Jag frågar Yossi om anledningen: ”Varför gör Olja så?” säger jag till honom.
– Det är enkelt. För att hon kan. sid. 103

En tidig eftermiddag, precis innan jag skall cykla ner för att inställa mig till nattskiftet på Yarden, blir jag uppringd av min förman. Han säger: ”Kristian. Vi har fått raporter om att du krockskadat en bil utan att rapportera det till ledningen.” Jag svarar: ”Det är inte sant.”
Inom mig blir jag helt kall.
– Nattchefen hade sett dig.
– Det är inte sant.
– Du får helt enkelt ta en paus från Yarden nu.
– Jag vet inte vad jag skall säga.
– Nej, trevlig kväll.

Så gick det till när jag lika enkelt som ett moln framför månen bara försvann igen; som om jag aldrig hade varit där, som om jag aldrig delat de andras öden. Vad är då en människa?
Ibland allt, ibland just ingenting. Efter ett par dagar får jag besked om att krocken är utredd, att jag var oskyldig. Jag är välkommen tillbaka. Det är redan för sent. Allt är för sent. sid. 124-125

Och allt ska vara kärlek

Att vara timanställd på ett bemanningsföretag, att vara daglönare, är att kränkas in i ett omänskligt system. Du blir ägd. Du arbetar och kommer alltid att förbli fattig. Du varken flyter eller sjunker, du trampar bara vatten. sid. 20

Jag blev en av alla dessa som tiger. Ett exempel: En eftermiddag klagade Ibrahim på kläderna, de höll inte ute vätan så väl som han hade önskat, och eftersom vi arbetade utomhus precis vid ett hamninlopp gick det snabbt att bli blöt, inte minst om fötterna. Nästa dag kom han inte till arbetet. Han var bara borta. Det skulle ta tre veckor innan han ringdes in igen. Det är så det fungerar med rädsla, att härska med skräck. Efter det var det inte längre någon som klagade på kläderna. Det var nämligen så med oss som var anställda genom bemanningsföretag: vi blev inringda om kvällen för att kunna finnas på plats följande dag. Vi visste aldrig om arbetsveckan skulle innehålla åtta eller fyrtio timmar. Den som klagade? Ja. Vi kunde se systemet. Den som klagade blev inte inringd till arbete nästa dag. sid. 25

Vad jag lärde mig? En sak. Klasskampen existerar. Den sker från det omvända hållet. Vi står stilla och låter oss plockas. Vi sitter tigande och låter oss böjas. Vad skall man annars göra? Tänk på Ibrahim. Vad lever man av om man plötsligt förlorar tre veckors inkomst? Vad ger man då sina barn att äta? sid. 26

Vad lärde jag mig då under denna tid? Att jag inte var en människa. Att jag bara var en rörelse som man kunde kontrollera. Detta är min kropp. Den äger bara ett värde i relation till sin uppgift. På det stora speditionsföretaget förstod jag att jag inte alls var så stark som jag trodde
– allt snabbare bröts jag ner, förlorade kontakten med mig själv. Överleva. Det blev till slut det enda jag tänkte på. Äta. Sova. Arbeta. Jag såg ett mörkt ljus spränga sig väg in genom välfärdssamtiden och jag kunde med hela min kropp känna att vi var tillbaka vid 1900-talets början. Att det återigen var dags att tala om egendomslösa. Om trasproletariat. Om statare. Vi som arbetade på bemanningsföretaget var satta på undantag. Vi hade förlorat våra rättigheter. Vi arbetade när vi var sjuka, när barnen var sjuka, när vi visste att vi kunde skada oss. Vi fogade in oss i ett mönster som bara antyddes för oss. Vi skulle själva förstå. sid. 106-107

Nu är det knappt tolv månader sedan jag var på Yarden senast; denna märkliga plats. Vi var hela tiden övervakade. Kontrollerade. Bestraffade. Om man så vill kan man säga att hela arbetet var ett systematiskt kränkande av individen. sid. 144

Denna bloggpost började jag med för två år sedan. Den kom aldrig att bli det stora grepp om Kristian Lundberg som jag hoppats orka med, och som Kristian Lundberg förtjänar. Men jag har fått med det viktigaste; citaten ovan.
Berättelsen om hur han recenserade en bok av Britt-Marie Mattsson (som innehar den titelsjuka titeln förstereporter på Göteborgs Posten), som aldrig kommit ut, och hur han därför fick kicken som litteraturkritiker på Helsingborgs Dagblad borde ha blivit skriven. Det var ju denna recension som tvingade ut Kristian Lundberg i regn och snålblåst på Yarden.
Men som recensent gav hans dåvarande chef, kulturchefen på Helsingborgs Daglad Gunnar Bergdahl, honom rätt i efterskott. Gunnar Bergdahl avslutar sin recension av Mattssons, då utkomna, bok:

Efter ett par kvällar i Mattssons sällskap förefaller faktiskt Kristian Lundbergs två beramade meningar hyfsat profetiska. Men snarare vänliga i överkant om en bok vars litterära kvalitéer är lika mikroskopiska som dess politiska dimensioner. När den nu är såväl skriven, utgiven, läst som lagd åt sidan.

—–
Andra bloggar som skriver intressant!

Mardrömmen

130220-001

Fy fan. Jag vaknade klockan 5.00 och hade sådan jävla ångest. Hade haft en sån jävla mardröm. Drömde att jag var fånge i någon typ av förintelseläger. Där fick vi syssla med helt meningslöst arbete. Vi skulle göra marken lite jämnare. Bland stenarna i marken låg rester av döda människor. Så dessa rester och stenarna lade vi i lite bättre ordning och plattade till lite, med en sådan där grej man har att banka ner gatstenar. Med lite jämnare menar jag att det inte blev plan mark, men lite jämnare än vad det var från början. Det var fortfarande väldigt ojämt. Att det inte behövde vara plant bevisar att arbetet inte var till för att fylla någon funktion utan endast till för att hålla oss fångar sysselsatta. (Just nu när jag skriver detta slås jag av paralellen till Fas3 och en sak jag skrev, om livets mening, till en person igår. Troligen är det det jag skrev som levde kvar i mig och som kom fram i drömmen. Jag vill inte gå in närmare på det jag skrev men jag skrev att våra liv är alldeles för fixerade vid arbete och att vi därför inte har tid att leva.) Maten vi fick var en liten bit av ett kranium, med tänder på, och en liten insekt som såg ut som en fet nattfjäril. (Linux brukar varje gång vi går förbi ett viss plats leta upp en bit av en käke som ligger där, och tugga lite på denna, innan vi går vidare. Troligen var det det som dök upp i drömmen.) Det var fruktansvärt motbjudande att äta detta. Men jag tvingade i mig det bara för att få lite energi för att orka jobba. Jag visste att om jag inte skulle orka jobba, så skulle vakterna misshandla mig tills jag dog. Jag var inte ett uns rädd för döden men skiträdd för att långsamt slås ihjäl. Därför åt jag. (Detta med tortyrlikannde misshandel kommer från den dokumentär jag såg på SVT-play igår. Dokumentären berättade om (Nu kommer jag att bli ironisk. Eller ska vi säga saklig, utifrån de ”fakta” våra oberoende mainstreammedier vanligvis brukar presentera.) världens främste förkämpe för demokrati och frihet, USA, och det införande av demokrati och frihet som denna altruistiska stat givit till det, med all rätt, djupt tacksamma Irakiska folket. Programmet presenteras så här:

Dokument utifrån – Överste tortyr
Sändes: sön 24 mar – Tillgänglig till: tis 23 apr – Längd: 48 min
Brittisk dokumentär från 2013. I största hemlighet har USA utbildat civila dödspatruller och torterare i Irak. Hjärnan bakom operationen är en ljusskygg före detta överste vid namn James Steele. För första gången berättas om hans smutsiga verksamhet, som haft kopplingar ända upp i Vita huset.

Se den!

Efter mardrömmen kunde jag omöjligt somna om. Klockan 7.00 gick Linux och jag ut och gick. Ångest hängde i och jag kände även magkatarren, jag inte känt på fyra månader, gnaga i magen. Fy fan vad vissen jag kände mig. Jävla verklighet att tränga sig på en försvarslös stackare som mig. Men nu har ångesten i alla fall släppt till största delen. Nu är jag mest trött och hängig av för lite sömn.)

—–
Andra bloggar som skriver intressant!

Reformera riksdagsledamöternas löner och arbetstider

070502-002

Det är synd om politikerna, tycker politikerna. Det förnekar de visserligen att de tycker, men det framgår ändå av vad de skriver i bloggosfären i efterdyningarna av Kalla Faktas granskning. Politikernas självömkan framgår också av deras stora engagemang i att försvara de nuvarande privilegierna. Och ställer man följande fråga så får man inget svar:

Tycker du att ni riksdagsledamöter har folkligt d v s demokratiskt stöd för er lön, era ledigheter (sk plenumfri tid) och era pensionsvillkor eller är dessa privilegier något som ni tillskansat er odemokratiskt d v s mot folkviljan?

I stället berättas följande på riksdagens hemsida.

Riksdagsledamöternas arvoden höjs med 500 kronor per månad till 55 000 kronor från och med den 1 november 2009.”

Ett system som skulle vara betydligt mer rättvist och betydligt mer demokratisk vore att riksdagsledamöter fick betalt för förlorad inkomst. Obervera: Att vara riksdagsledamot är inget yrke utan ett förtroendeuppdrag.

Varför ska de högst avlönade i samhället tvingas gå ner i lön om de ska representera sina väljare i riksdagen? Det borde anses oaceptabelt ur rättvise- och demokratisk synpunkt.

Varför ska låg- och medelinkomsttagare få högre lön som riksdagsledamot än den marknadslön de kan få på den konkurrensutsatta öppna arbetsmarknaden? Det borde anses oacceptabelt ur rättvisesynpunkt eftersom de jämställs med de som har ett betydligt högre värde på den öppna arbetsmarknaden. Det borde anses oacceptabelt ur demokratisk synpunkt eftersom högavlönade riksdagsledamöter på vänsterkanten märkbart tenderar att byta ideologi när de väl gått från att vara lågavlönad på öppna arbetsmarknaden till en högavlönad plats i riksdagen. Därmed slutar de också att ställa sig bakom de ideal och de människor de blev valda till att företräda.

Med ersättning för förlorad arbetsinkomst skulle riksdagsledamöterna behålla den inkomstnivån och de levnadsförhållanden de levde under innan de blev riksdagsledamöter. Bibehållen levnadsstandard är bästa sättet att försäkra sig om att de som riksdagsledamöter är representativa för sina väljare i representativ demokratisk ordning. Vill sedan en riksdagsledamot höja sin lön så måste hen ge sig ut i den öppna arbetsmarkanden och lyckas få ett arbete på den lönenivå hen anser sig värd, och sedan kandidera tillbaka till riksdagen. Inte lätt, men det ger den kontakt med verkligheten som riksdagsledamöter säger sig behöva men uppenbarligen inte vill möta på mitt föreslagna och handfasta sätt.

Politikerna vill ju till varje pris behålla sin trygghet och sina privilegier. Men det är just dessa privilegier som gör att de tappar kontakten med väljarnas verklighet och tycker så jävla synd om sig själva. De lever i en egen värld  där de i själva verket har det mycket bättre än de flesta av sina väljare på de flesta sätt.
Deras arbetsbörda har ju minskat åtskilligt sedan de flesta beslut överläts till EU. Trots detta har inte antalet riksdagsledamöter minskat. – Har du någonsin hört en politiker prata om att antalet politiker ska skäras ner eller att politiker ska rationalisera och jobba effektivare? – I stället fick riksdagledamöterna för några år sedan en halv sekreterare (två ledamöter delar på en sekreterare) som ska sköta det som är jobbigt. Och jobbigt är ju det mesta om man nu läser vad som skrivs av riksdagsledamöterna i bloggosfären. Ingen skriver om att den politiska organisationen bör rationaliseras…
Men nu när EU fattar de flesta beslut finns det all anledning att avskaffa yrkespolitikerna helt och återgå till som det var i begynnelsen.

Margita Björklund, före detta folkpartistiskt kommunalråd i Göteborg, som debatterade politikernas villkor mot Thomas Bodström i radioprogrammet Studio Ett  den 8:de februari 2008 berättade att från allra första början var inte riksdagsman ett heltidsarbete utan kammaren sammanträdde ett antal månader per år och då utgick riksdagsarvode. Resten av året arbetade riksdagsledamöterna med sina egentliga yrken. Men undan för undan höjdes riksdagsledamöternas röster om hur otroligt betungnade det var att hålla kontakt med valkretsen, att läsa in sig på alla handlingar och att förbereda alla tal. Från riksdagsledmöternas sida ansåg man sig tvungen att ha arvode 12 månader om året. Och för att riktigt hålla kontakt med valkretsen har man många veckor då man är riksdagsfri. – 12 veckor sommarlov och 4 veckor jullov bl.a. – Vanligtvis är även alla måndagar och fredagar lediga från arbete i riksdagen på grund av att riksdagsledamöterna ägnar tid åt andra uppgifter än riksdagsarbetet i Stockholm.

Vilken ordning ger bäst demokrati för medborgarna?

  • Heltidspolitiker som får ersättning för förlorad arbetsförtjänst och därmed lever under samma förhållanden som när de tidigare var yrkesverksamma. (mitt inledande förslag)
  • Högavlönande heltidspolitiker med massor av privilegier och nästan inga reella krav, som extraknäcker på sin betalda tid och kan gå i pension vid 50 års ålder. (som det är nu)
  • Rimligt betalda deltidspolitiker som är i riksdagen under en kortare period och som sedan arbetar med sitt ordinarie yrke. (som det var förr)

Frågan tål att diskuteras av oss undersåtar…

Läs också min bloggartikel Giriga riksdagsledamöter där jag skriver mer om det radioprogam där Margita Björklund och Thomas Bodström diskuterade giriga politiker.

Kalla Fakta visar politikernas förakt för undersåtarna

TV4:s Kalla Fakta kommer ikväll att visa politikernas förakt för undersåtarna. Politikerna har under decennier utarbetat allt rigorösare lagar för att se till att undersåtarna inte ska ha en chans att komma undan med ekonomiskt fiffel eller bidragsmissbruk.
Ännu är inte dessa lagar helt vattentäta. Som företagare finns det goda chanser att komma undan skatt. Men en löntagare har bara en chans att komma undan beskattning av intäkter, och det är att jobba svart. Allt annat har skattemyndigheten koll på.

I kväll berättar Kalla Fakta om socialdemokraten Thomas Bodström som har betalt för att vara riskdagsledamot men använder åtskilliga av dessa betalda dagar till att arbeta som advokat. Dessa förflugna skattepengar tycks vare sig Bodström eller hans politiker-kolleger ha några problem med. Därför görs inget åt systemet med den obefintliga kontrollen över vad riksdagsledamöter gör på betald arbetstid.
Enligt vad som framhålls från politikerhåll, och även framhölls av ett mejlsvar jag fick från Riksdagens ledmotsservice, så baseras riksdagsledamöternas arvode på att:

”Riksdagsledamöter anses utöva sitt uppdrag 365 dagar om året och har därmed ingen semester.”

Men riksdagsledamöterna har plenumfria dagar och månader. Tre månader på sommaren, en månad kring jul samt lediga måndagar och fredagar – riksdagen har bara tre-dagars arbetsvecka.
Under dessa månader och dagar hävdas från politikerhåll att riksdagsledamöterna arbetar i sin valkrets genom att t ex träffa väljare och göra studiebesök. I mejlet från Riksdagesn ledamotservice framhölls att:

”En ledamot anses utföra sitt uppdrag även under perioder då kammaren har uppehåll. I uppdraget som ledamot ingår inte bara den formella rollen som beslutsfattare i riksdagen utan också täta kontakter med väljare i valkretsen ledamoten representerar samt engagemang i det parti man företräder i riksdagen. Under sommarmånaderna pågår en hel del aktiviteter som en ledamot deltar i utanför riksdagshuset.”

Matematiskt tänkt så borde man ha stor chans att stöta på en riksdagspolitiker på sommaren. De är ju 349 stycken som har tre månaders tid under vilken de ska vara ute bland folk. Men jag har aldrig träffat på någon riksdagsledamot någon sommar. Har du?

För att de som går på a-kassa ska få ut ersättning måste de redovisa vad de gör på dagarna. Det behöver inte rikdagsledamöter göra under sina plenumfria dagar. Det förutsätts, av politikerna som bestämmer reglerna, att riksdagsledamöterna gör vad de ska.
Däremot förutsätts det från politikerhåll att undersåtarna fuskar så fort de får minsta chans. Politikerna hyser alltså stor misstro och ett stort förakt för undersåtarna. Men det är inget skamligt eller negativt i det tycker politiker och media. Det tycks vara helt naturligt. I annat fall hade ju politiker och media engagerat sig i detta precis som de då och då uppmärksammar undersåtarnas misstro och förakt mot politikerna.

Men varför då inte, i demokratisk ordning och med stöd av folkviljan, införa samma kontroll av riksdagsledamöterna som riksdagsledamöterna infört för att kontrollera undersåtarna?
Kräv att under de plenumfria dagarna och månaderna ska riksdagsledamöterna redovisa vad de gör om dagarna och under hur många timmar. Först om de kommer upp i åtta timmar om dagen fem dagar i veckan ska de få ut fullt arvode. Detta redovisningkrav ska självklart också gälla under de dagar det pågår arbete i riksdagen. Det kontrollbehovet visar tydligt fallet Thomas Bodström. Om sedan någon, t ex Thomas Bodström, väljer att arbeta med annat än riksdagsarbete vissa dagar så ska han inte ha något som helst riksdagsarvode för den dagen.

Riksdagsledamöternas fusk med sin ersättning är ett lika stort problem som undersåtarnas bidragsfusk. Det är nämligen överheten som är normbildande för undersåtarna.
Precis som riksdagspolitikerna beslutat om att ”felaktigt” utbetalda bidrag ska återkrävas anser säkerligen en överväldigande majoritet av svenska folket att riksdagsledamöter som inte arbetar, trots att de har betalt för, det ska återbetala sina ersättningar. Med den folkviljan i ryggen ska riksdagsledamöterna, i demokratisk ordning, själklart fatta beslut om att reglerverket för riksdagsledamöternas ersättningar ska vara utformade efter vad som är brukligt i samhället och utifrån det allmänna rättsmedvetandet.

TV4:s Kalla Fakta avslöjar bl a följande om Thomas Bodströms missbruk av sin ställning som riksdagsledamöt:

”Våren 2009 kvittade Thomas Bodström ut sig vid 19 av 36 voteringsomgångar. Vid 10 av dessa 19 hade han uppdrag som advokat.”
/…/
”När Kalla fakta jämför Thomas Bodströms advokatnotor med riksdagens frånvarolistor för våren 2009, framgår att arbete som advokat, är den klart vanligaste orsaken till att han borta från voteringarna.

Frånvaro votering/Advokatarvode/Arbete + tidsspillan
21 januari/ 13.159 Solna tingrätt + Södertörn/ 10 + 1 tim
12 februari/ 9.340 Stockholms tingsrätt/ 8 + 0,5 tim
25 mars/ 13.763 Hovrätten, Malmö/ 7 + 6,5 tim
16 april/ 10.951 Svea hovrätt/ 9 + 1 tim
23 april/ 8.743 Svea hovrätt + telefonförhör/ 7 + 1 tim
6 maj/ 2.208 Besök av klient/ 2 tim
13 maj, kl 9.00*/ 15.216 Hovrätten, Karlstad/ 10 + 5,5 tim
20 maj, kl 9.00*/ 18.252 Hovrätten, Göteborg/ 12 + 6,5 tim

*: den 13 maj samlas riksdagen till votering två gånger, dels kl. 9.06, dels 16.02, den 20 maj voteras dels kl. 9.02 och kl 16.16. Det innebär att Thomas Bodström totalt missat tio voteringsomgångar när han arbetat som advokat våren 2009, nio av dessa har han varit i domstol och arbetat som advokat, istället för att rösta i riksdagen.”

Jag har tidigare skrivit om maktmissbrukande politiker. Läs:
Varnar för lycksökarna och sprider lite pessimism… egna erfarenheter av politiskt arbete
Bra att bidragsberoende f.d. politiker uppmärksammas om f.d. riksdagsledamöters pensioner och inkomstgarantier
Giriga riksdagsledamöter om bl a Thomas Bodström