En skrämmande insikt om ”modernt” arbetsliv

130419-001

Yarden av Kristian Lundberg är en fantastisk bok. Jag har läst den två gånger. Även uppföljaren Och allt ska vara kärlek har jag läst två gånger. Nu kommer uppföljaren En hemstad : berättelsen om att färdas genom klassmörkret i det som ska vara en trilogi.

Yarden imponerar på två plan. Dels uppskattar jag Lundbergs språk. Det är korta meningar. Ibland bara ett ord. Det märks att Lundberg i grunden är poet. Han var en del av den kända poetkonstellationen Malmöligan, som bestod av Clemens Altgård, Håkan Sandell, Per Linde, Kristian Lundberg, Lukas Moodysson och Martti Soutkari. Lundbergs språk kan beskriva verkligheten på ett sätt som jag aldrig vare sig läst eller sett tidigare. Lundberg ord säger mer än den bästa av bilder. Med hjälp av Lundbergs språk kan man leva sig in i människors känslor och situation så att åtminstone min empati går bärsärk med mitt stackars psyke.

Nedan är en hel del av Lundbergs beskrivningar av ”modernt” arbetsliv ur Yarden och ur  Och allt ska vara kärlek:

Yarden

Kan inte få honom att förstå den trötthet som kommer smygande över en klockan fyra på morgonen när lastbilarna från Jönköping kommer inrullande och man vet, känner ända in i märgen, att man inte längre orkar och ändå måste fortsätta. sid.35-36

Vad krävs det av oss som kallar oss människor? Allt mer tror jag att det som krävs av oss är att skapa förutsättningar så att vi kan välja det goda, om vi vill. En utsvulten har inte de förutsättningarna, en som räds för att bli skild från sitt arbete har inte heller de förutsättningarna. Det gör oss omänskliga. Systemet utnyttjar detta. Använder oss.
/…/
Vi lever så. Under detta våldsamma tryck, under denna förnedringsprocess som i allt snabbare tempo försöker avlägsna allt det från oss som gör oss mänskliga. sid. 50

Vi för inte klasskamp. De gör. De som redan äger. sid. 52

Jag är alltid trött. Jag går och lägger mig vid tio på kvällen. Jag är aldrig så förbannad som jag borde vara. Jag orkar knappt ens vara förbannad. sid. 54

Och själv är jag lika trött som en geting i oktober. Slö. Likgiltig. En kugge. Jag ser det som sker och vänder mig bara bort; likgiltig. sid. 62

Amish köper sig sedan en lägenhet. Eftersom han är timanställd, sedan tre år tillbaka, så får han inte banklån via de traditionella bankerna. Han får använda sig av ett finansbolag som har en ingångsränta som är sex gånger högre än vad de traditionella bankerna erbjuder.
De fattiga ska bli fattigare. Det kostar att vara fattig. sid. 70

Det är en djävulsk situation. På denna annonyma arbetsplats med timanställda är det få som arbetar full tid; oftast landar det på tolv till fjorton dagar [per månad], vilket innebär att du förpassas till en slags limbovärld. Du äter och är alltid hungrig. Du arbetar och är alltid fattig. Det finns en norm under socialbidragsnormen, en norm under existensminimum. Det är där vi befinner oss. Vi är en grupp som allltid tackar ja; vi kommmer så fort visselpipan ljuder.
Människor kommer och går, avskedas, de kallas aldrig in till nästa dags arbete, ständigt en rädsla, en förtärande rädsla. Det är det enklaste sättet: ”Tyvärr Kristian, imorgon blir det inget åt dig!” De löser alla konflikter på ett och sammma sätt: ”Tyvärr, du får stanna hemma imorgon!” sid. 71

När vi kom tillbaka med tvättlistan, där man kunde se att vi avverkat fyrtio bilar, och såg förmannens missnöjda blick förstod vi direkt att det var i underkant – så nu arbetar vi in alla mindre pauser. Ingenting är sagt, allt är underförstått. Det är det effektivaste sättet. Vi straffar oss själva. sid. 97

Olja från kontoret hälsar aldrig tillbaka när jag hälsar på henne. Hon smäller också igen dörren i ansiktet på mig när jag kommer. Det är naturligtvis irriterande. Jag frågar Yossi om anledningen: ”Varför gör Olja så?” säger jag till honom.
– Det är enkelt. För att hon kan. sid. 103

En tidig eftermiddag, precis innan jag skall cykla ner för att inställa mig till nattskiftet på Yarden, blir jag uppringd av min förman. Han säger: ”Kristian. Vi har fått raporter om att du krockskadat en bil utan att rapportera det till ledningen.” Jag svarar: ”Det är inte sant.”
Inom mig blir jag helt kall.
– Nattchefen hade sett dig.
– Det är inte sant.
– Du får helt enkelt ta en paus från Yarden nu.
– Jag vet inte vad jag skall säga.
– Nej, trevlig kväll.

Så gick det till när jag lika enkelt som ett moln framför månen bara försvann igen; som om jag aldrig hade varit där, som om jag aldrig delat de andras öden. Vad är då en människa?
Ibland allt, ibland just ingenting. Efter ett par dagar får jag besked om att krocken är utredd, att jag var oskyldig. Jag är välkommen tillbaka. Det är redan för sent. Allt är för sent. sid. 124-125

Och allt ska vara kärlek

Att vara timanställd på ett bemanningsföretag, att vara daglönare, är att kränkas in i ett omänskligt system. Du blir ägd. Du arbetar och kommer alltid att förbli fattig. Du varken flyter eller sjunker, du trampar bara vatten. sid. 20

Jag blev en av alla dessa som tiger. Ett exempel: En eftermiddag klagade Ibrahim på kläderna, de höll inte ute vätan så väl som han hade önskat, och eftersom vi arbetade utomhus precis vid ett hamninlopp gick det snabbt att bli blöt, inte minst om fötterna. Nästa dag kom han inte till arbetet. Han var bara borta. Det skulle ta tre veckor innan han ringdes in igen. Det är så det fungerar med rädsla, att härska med skräck. Efter det var det inte längre någon som klagade på kläderna. Det var nämligen så med oss som var anställda genom bemanningsföretag: vi blev inringda om kvällen för att kunna finnas på plats följande dag. Vi visste aldrig om arbetsveckan skulle innehålla åtta eller fyrtio timmar. Den som klagade? Ja. Vi kunde se systemet. Den som klagade blev inte inringd till arbete nästa dag. sid. 25

Vad jag lärde mig? En sak. Klasskampen existerar. Den sker från det omvända hållet. Vi står stilla och låter oss plockas. Vi sitter tigande och låter oss böjas. Vad skall man annars göra? Tänk på Ibrahim. Vad lever man av om man plötsligt förlorar tre veckors inkomst? Vad ger man då sina barn att äta? sid. 26

Vad lärde jag mig då under denna tid? Att jag inte var en människa. Att jag bara var en rörelse som man kunde kontrollera. Detta är min kropp. Den äger bara ett värde i relation till sin uppgift. På det stora speditionsföretaget förstod jag att jag inte alls var så stark som jag trodde
– allt snabbare bröts jag ner, förlorade kontakten med mig själv. Överleva. Det blev till slut det enda jag tänkte på. Äta. Sova. Arbeta. Jag såg ett mörkt ljus spränga sig väg in genom välfärdssamtiden och jag kunde med hela min kropp känna att vi var tillbaka vid 1900-talets början. Att det återigen var dags att tala om egendomslösa. Om trasproletariat. Om statare. Vi som arbetade på bemanningsföretaget var satta på undantag. Vi hade förlorat våra rättigheter. Vi arbetade när vi var sjuka, när barnen var sjuka, när vi visste att vi kunde skada oss. Vi fogade in oss i ett mönster som bara antyddes för oss. Vi skulle själva förstå. sid. 106-107

Nu är det knappt tolv månader sedan jag var på Yarden senast; denna märkliga plats. Vi var hela tiden övervakade. Kontrollerade. Bestraffade. Om man så vill kan man säga att hela arbetet var ett systematiskt kränkande av individen. sid. 144

Denna bloggpost började jag med för två år sedan. Den kom aldrig att bli det stora grepp om Kristian Lundberg som jag hoppats orka med, och som Kristian Lundberg förtjänar. Men jag har fått med det viktigaste; citaten ovan.
Berättelsen om hur han recenserade en bok av Britt-Marie Mattsson (som innehar den titelsjuka titeln förstereporter på Göteborgs Posten), som aldrig kommit ut, och hur han därför fick kicken som litteraturkritiker på Helsingborgs Dagblad borde ha blivit skriven. Det var ju denna recension som tvingade ut Kristian Lundberg i regn och snålblåst på Yarden.
Men som recensent gav hans dåvarande chef, kulturchefen på Helsingborgs Daglad Gunnar Bergdahl, honom rätt i efterskott. Gunnar Bergdahl avslutar sin recension av Mattssons, då utkomna, bok:

Efter ett par kvällar i Mattssons sällskap förefaller faktiskt Kristian Lundbergs två beramade meningar hyfsat profetiska. Men snarare vänliga i överkant om en bok vars litterära kvalitéer är lika mikroskopiska som dess politiska dimensioner. När den nu är såväl skriven, utgiven, läst som lagd åt sidan.

—–
Andra bloggar som skriver intressant!

LO försäkrar sig om försämringar för medlemarna

LO-ledningen fortsätter motarbeta medlemmarnas intressen

Ordförande Wanja Lundby-Wedin, avtalssekreterare Erland Olauson och LO:s styrelse har, långt över medlemmarnas huvuden, beslutat inleda förhandlingarna om ett nytt huvudavtal med Svensk Näringsliv. Arbetsrättjuristen Kurt Junesjö beskriver vad det innebär att nu omförhandla huvudavtalet så här.

”1. Huvudavtalet bestämmer arbetsmarknadsparternas relationer, och reglerar grundläggande frågor i strejkrätten. Ändringar i LO-förbundens huvudavtal är den viktigaste medlemsdemokratiska frågan som varit på tapeten sedan 1938 då huvudavtalet slöts. Wanja Lundby-Wedin har förklarat att LO tänker ta upp diskussioner om dessa frågor. Men detta görs alltså utan att det har skett någon som helst medlemsdiskussion. Flera förbundsordförande menar till och med att det inte ens finns något beslut i LO:s styrelse som ger Wanja Lundby-Wedin detta mandat.”

”2. LO har ingen förhandlingsstyrka, eftersom nästan alla LO-förbund är bundna av fredspliktavtal genom löneavtal de närmaste tre åren. Arbetsgivarna har redan krävt en lagstiftning av regeringen som inskränker strejkrätten. Förhandlingen måste därför ske på det numera vanliga LO-förhandlingssättet, det vill säga att man säljer försämringar mot förbättringar. De ”justeringar” Svenskt Näringsliv vill ha är välkända, en kraftig försvagning av strejkrätten, och de förbättringar LO fört fram ligger inte i närheten av att för all framtid sälja viktiga delar av strejkrätten. Svenskt Näringsliv har därför en mycket stark förhandlingsposition och kommer inte att nöja sig med marginella ”justeringar”. Slutresultatet av en överenskommelse är givet: Kraftiga försämringar i strejkrätten.”

Att LO-ledningens agerande är allvarligt och ett hot mot medlemmarnas intressen framgår också tydligt av de reaktioner som några av LO förbundens företrädare lät komma till uttryck i LO-tidningen igår.

Det är som att öppna Pandoras ask, man vet inte vad det här kommer att leda till, säger Ronny Wenngren, Elektrikernas förhandlingschef. Att det inte är den lagstadgade strejkrätten som ska diskuteras utan tillämpningen av den, lugnar inte Ronny Wenngren. Vi kan inte acceptera inskränkningar på nåt vis. Vi ska inte gå med på att det införs regler som försämrar våra möjligheter att förhandla, säger han. Ronny Wenngren tycker att riskerna med förhandlingarna är så stora att LO inte ens borde ha diskuterat Svenskt Näringslivs inbjudan.

Det här är kanske det största som händer på arbetsmarknaden det här århundradet. Det är osnyggt och respektlöst mot kongressen att beslutet redan är taget, säger Per Winberg, ordförande för Transport. Per Winberg är inte negativ till själva förhandlingarna, men han tycker att facket borde vägra att diskutera begränsningar av konfliktåtgärder. Han tycker också att LO-förbunden fått för lite information från LO-ledningen inför beslutet att gå in i förhandlingarna. Det har varit väldigt knapphändigt. Öppenheten om samtalen som förts sedan i höstas har inte varit vad vi önskat från förbunden. Jag hoppas verkligen att det blir bättre framöver, säger han.

Hans Tilly, ordförande för Byggnads, säger att de ursprungliga planerna var att låta kongressen få säga sitt, och han beklagar att det inte blev så. Det finns alltid frågetecken när något ruschas fram. Man undrar ju varför det blev så bråttom plötsligt, säger han. Vi har haft omfattande interna diskussioner om det här. Det finns en oro för vad som kommer ur förhandlingar där strejkrätt och sympatiåtgärder ska diskuteras, säger Hans Tilly.

Erland Olauson försvarar sig mot kritiken i samma artikel.

Erland Olauson, LO:s avtalssekreterare, har svårt att förstå kritiken. Förbunden har fått löpande information sedan samtalen med Svenskt Näringsliv och PTK inleddes i höstat, säger han. Han tycker inte heller att kongressen blivit överspelad för beslutet om förhandlingarna fattats av LO-styrelsen. Vi tog inte ställning till sakfrågorna i LO-styrelsen utan vi tog ställning till vilka frågor vi är beredda att diskutera. Hur man sedan ska ställa sig i de olika sakfrågorna måste man besluta längre fram. De besluten kommer bland annat att grunda sig på vad LO-kongressen säger i de olika frågorna, säger han.

Erland Olauson kan se fram mot LO-kongressens beslut med stor tillförsikt. Han har varit fackligt aktiv i 30 år och vet hur det går till. Hur det går till på LO-kongress berättar Göran Greider i sin bok
Arbetarklassens återkomst.

”En majdag 1997 bevistade jag för första gången ett möte i LO:s representantskap. Den stora kongressalen i Folkets Hus i Stockholm var full av ombud och på podiet längst fram satt Bertil Jonsson och svingade klubban. Han såg mer självsäker ut i den rollen än när han uppträder i media. Men nästan två timmar förflöt utan att ett enda ärende ledde till debatt. Talarstolen stod tom; ingen klev upp. Ombuden prickade bara av punkterna på dagordningen och i övrigt rådde en nästan kuslig stillhet när ärendena avverkades.”

Att LO-ledningens överenskommelse med kollegerna i Svenskt Näringsliv skulle ifrågasättas vid LO-kongressen får därmed anses mindre troligt. Klättermössen som samlas till kongress vill inte göra sig till besvär och riskera sin framtida karriär.

Hur tänker ordförande Wanja Lundby-Wedin och avtalssekreterare Erland Olauson?

När Erland Olauson var på avtalssekreterarmöte i Köpenhamn i augusti 2007 hade han med sig overheadbilder för att visa sin tänkta inriktning vid förhandlingarna med Svenskt Näringsliv.

1. Tillträde till arbetsmarknaden för
· Ungdomar
· Personer med utländsk bakgrund
· Personer med nedsatt arbetsförmåga

2 Ett arbetsliv för alla
· Omställning och rehabilitering
· Företagshälsovård och arbetsmiljöutbildning
· Åtgärder för att alla skall orka arbeta minst fram till pensionsåldern

3 Spelregler på arbetsmarknaden
· Modernisering av huvudavtalet
· Tillämpningsområden för kollektivavtalet och övrig arbetsrätt

4 Den svenska arbetsmarknaden i internationell miljö
· Åtgärder för ökade investeringar och för att underlätta förändringar och därav följande omställningar i näringslivet
· Utvärdering om rekommendationen om utländska företag med tillfällig verksamhet i Sverige
· Åtgärder för en väl fungerande arbetskraftsinvandring

Frågan är med vilken kraft man kan driva de för medlemmarna positiva kraven om man ändrar spelreglerna enligt punkt 3 så att LO:s förbund inte kan hota med det enda vapen löntagarna har – strejk.

Att över huvud taget diskutera tillämpningsområden för kollektivavtalet är en grundbult mot den nuvarande ordningen och borgar för lönedumpning. Enligt den nuvarande ordningen är det fackförbunden tillsammans som ensidigt avgör till vilket avtalsslutande fackförbund en yrkesgrupp skall höra. Att uppta förhandlingar om detta kan bara leda i en riktning; att arbetsgivarna får inflytande över vem de ska sluta avtal med. Och även om inte ordförande Wanja Lundby-Wedin och avtalssekreterare Erland Olauson kan förutsätta utifrån vilka kriterier som arbetsgivarna kommer att välja förhandlingspart så kan jag berätta att de väljer den part som ställer minst krav på arbetsmiljön och kräver lägst löner. Att det ska vara så jävla svårt att fatta! Självklart så blir det med Wanja och Erlands förslag sämre löner och sämre arbetförhållanden för LO:s medlemmar.

När inte EU:s inflytande är tillräckligt för att försämra förhållandena för den svenska arbetarklassen så måste ju arbetarklassens ordförande Wanja Lundby-Wedin och löntagarnas avtalssekreterare Erland Olauson skynda på utvecklingen. Någon annan tanke bakom deras vilja att förhandla om huvudavtalet med Svensk Näringsliv står inte att finna.

Wanja Lundby-Wedin värnar de papperslösas intressen 🙂

Wanja Lundby-Wedin visar sig värna de papperslösa, i en debatt om de papperslösas situation, i radioprogrammet Konflikt den 15 mars i år.

(Debatten med ordförande Wanja Lundby-Wedin, författaren och före detta LO-ombudsmannen Olle Sahlström och ombudsmannen på Fastighetsanställdas förbund Sten-Erik Johansson börjar 40,50 minuter in i programmet. Hör Sten-Erik Johansson säga ”satan utsugare” och Wanja Lunbdy-Wedin upprepa denna fras med spelad emfas. 🙂 )

På Fastighetsanställdas förbunds förslag till LO:s kongress; att papperslösa ska kunna bli medlemmar i, och företrädas av, facket – precis som i många andra länder i Europa – svarar ordförande Wanja Lundby-Wedin:

”Jag tycker det vore ett svek mot papperslösa att organisera på det sätt vi normalt gör, för vi kan inte ge dom det som medlemskapet, som de har rätt till i medlemskapet, och vi skulle ta ett antal hundra kronor varje månad för att de skulle vara medlem hos oss…”

Det är tryggt att höra att ordförande Wanja Lundby-Wedin ser så seriöst på sin roll att företräda sina medlemmar och ge dem valuta för medlemsavgiften…

Giriga riksdagsledamöter

Studio Ett i radions P1 diskuterade idag extraknäckande riksdagsledamöter med anledning av att centerpartisten Solveig Ternström arbetar som skådespelerska och socialdemokraten och tillika justitieutskottets ordförande Thomas Bodström arbetar som advokat samtidigt som de har ett månatligt grundarvode som riksdagsledamöter på 52 900 kronor.

När jag varit i kontakt med riksdagen angående ledamöternas arvode har det alltid påpekats ytterst tydligt att arvodet är baserat på att ledamöterna är i tjänst 365 dagar om året. Så här skriver Ewa Jungstedt på enheten för administrativ ledamotsservice:

”Riksdagsledamöter anses utöva sitt uppdrag 365 dagar om året och har därmed ingen semester. En ledamot anses utföra sitt uppdrag även under perioder då kammaren har uppehåll. I uppdraget som ledamot ingår inte bara den formella rollen som beslutsfattare i riksdagen utan också täta kontakter med väljare i valkretsen ledamoten representerar samt engagemang i det parti man företräder i riksdagen. Under sommarmånaderna pågår en hel del aktiviteter som en ledamot deltar i utanför riksdagshuset.”

Även på riksdagens hemsida betonas att riksdagsarbetet är ett heltidsuppdrag:

”Reglerna för ledamöterna utgår från att de arbetar med sitt uppdrag 365 dagar om året. När en ledamot är sjuk eller föräldraledig minskas arvodet i stort sett enligt samma regler som för statsanställda, men beräknat på sju dagars arbetsvecka.”

Thomas Bodström, riksdagsledamot, justitieutskottets ordförande, advokat och blivande deckarförfattare, säger sig bara fullfölja tanken med riksdagsuppdrag och betonar i sin tolkning att det är ett uppdrag och att man ska kunna fortsätta leva i verkligheten.

Margita Björklund, före detta folkpartistiskt kommunalråd i Göteborg, ger inte mycket för påståendet att arbetet vid sidan om är till för att hålla kontakt mer verkligheten:

”Är det så att man uppbär 50 000 i månaden och dessutom jobbar som filmskådespelare eller något liknande och tar in pengar den vägen så skulle jag vilja säga att det är glädjen i pengar som styr absolut inte att för att känna på verkligheten.”

Även i programmet Studio Ett framkommer att de höga arvodena en gång i tiden motiverades utifrån att riksdagsarbetet är ett heltidsarbete. Margita Björklund berättar att från allra första början var inte riksdagsman ett heltidsarbete utan kammaren sammanträdde ett antal månader per år och då utgick riksdagsarvode. Resten av året arbetade riksdagsledamöterna med sina egentliga yrken. Men undan för undan höjdes riksdagsledamöternas röster om hur otroligt betungnade det var att hålla kontakt med valkretsen, att läsa in sig på alla handlingar och att förbereda alla tal. Från riksdagsledmöternas sida ansåg man sig tvungen att ha arvode 12 månader om året. Och för att riktigt hålla kontakt med valkretsen har man många veckor då man är riksdagsfri. – 12 veckor sommarlov och 4 veckor jullov bl.a. – Vanligtvis är även alla måndagar och fredagar lediga från arbete i riksdagen på grund av att riksdagsledamöterna ägnar tid åt andra uppgifter än riksdagsarbetet i Stockholm.

Jag konstaterar att trots all ledig tid som är avsedd för arbete i valkretsen är det ytterst sällan medborgarna kommer i kontakt med sin riksdagsledamot. Jag har i varje fall aldrig träffat på en riksdagsledamot på stan eller någon annan plats om det inte varit som ett led i valrörelsens valfjäsk.
Man kan också fråga sig hur riksdagsledamöter som tidigare ansåg sig behöva arbeta med sitt uppdrag under årets alla dagar – eller åtminstone ansåg sig behöva betalt för årets alla dagar – nu anser sig klara av riksdagsarbetet som en bisyssla vid sidan av sitt vanliga yrke. Jag antar på goda grunder att de struntar i att läsa de handlingar, beslutsunderlag, de borde läsa för att kunna fatta välgrundade och bra beslut.

Lita aldrig på Socialdemokraterna

Glömskan är Socialdemokraternas bäste vän. Det märks inte minst i bloggosfären där många kritiserar den sittande regeringens politik och drömmer om att åter få se Socialdemokraterna styra. Inte ens Mona Sahlin och hennes bandhundar bland de intellektuellt livegna sossebloggarna tycks komma ihåg Socialdemokraternas förda politik. Den politik som faktiskt fördes av sosseregeringen och som gjorde att inkomstklyftorna nådde sin dittills största nivå i modern tid år 2005. För att sedan slå nytt rekord 2006. En av de livegna,Bengt Silverstrand, har till och med mage att skriva om ”en socialdemokrati som träget ägnar sig åt sin huvuduppgift nämligen att bekämpa orättvisor och främja jämlikheten”. Detta gör han i en kommentar på husbonden Mona Sahlins anklagelser mot Fredrik Reinfeldt i DN nyligen. Mona Sahlin anklagar i DN Reinfeldt för att ha svikit sina vallöften: ”Han leder en regering som konsekvent och medvetet försöker vilseleda sina väljare.” Att Mona Sahlin kastar sten i glashus med sin uppenbara dubbelmoral tycks inte lägga hemsko på hennes angrepp. Båda använder lögnen för att ge sken av att det finns skillnaden mellan borgerligheten och det egna partiet. Med sin uppenbara avsikt att ljuga och vilseleda har varken Sahlin eller Silverstrand någon anledning till att klaga på politikerförakt. Det är sådana som Sahlin eller Silverstrand som föder och göder det.
För övrigt slängde Bengt Silverstrand omgående på luren, en gång för några år sedan, när han hade haft en debattartikel i DN och jag ringde till honom och ville diskutera hans negativa attityd till missbrukare. Eftersom jag tycker det är helt oacceptabelt att agera på det viset ringde jag upp igen och då hotade han mig med polis. Så kan det gå när medborgare vill komma i kontakt med de så kallat folkvalda.

Under Socialdemokraternas styre har lönernas andel av BNP stadigt minskat och är nu den lägsta på 60 år. I industrin är lönernas andel av produktionsresultatet nere på 1910-talets nivå. Den del som löntagarna har förlorat har hamnat i aktieägarnas fickor.
Vinsternas andel av BNP har från 22 procent av förädlingsvärdet 1980 stigit till dagens 38 procent. Den omfördelningen räknade några bankekonomer på för några år sedan och kom fram till att hushållen i allmänhet förlorat omkring en tusenlapp i köpkraft sedan början av 70-talet.
Eftersom vinsternas andel av BNP har ökat och lönerna minskat har beskattningsunderlaget också minskat. Den effektiva bolagsskatten i Sverige är endast 12 procent. Bara Hong Kong och Singapore ligger på en lägre nivå enligt en kanadensisk studie.

Arbetarrörelsen gjorde 90-talet till ett förödande decennium för folkflertalet p.g.a. Socialdemokraternas skattereform, LO-kollektivets urusla löneavtal och rekordhöga hyreshöjningar.
Den offentliga sektorn och därmed den gemensamma välfärden drabbades av ödesdigra nedskärningar till följd av att statskassan gick miste om de 190 miljarder per år som Socialdemokraterna, genom skattereformen, omfördelat till de högavlönade. En liten läcker, egenhändigt framkallad, ekonomisk kris för att motivera nedskärningar som främst drabbar fattiga.

I början av 90-talet avvecklades beredskapsjobben och ersattes av arbetsmarknadsåtgärder där ersättningen var helt knuten till de försämrade a-kassereglerna och lägsta aktivitetsstödet.
Sedan 2001 har kvalificeringsreglerna för a-kassa förändrats och kraven på de arbetslösa ständigt ökat. Nu finns en bortre parentes där a-kassan upphör och den fortsatt arbetslöses enda utväg blir socialbidrag. enligt så kallat existensminimum. Däremot har inga försämringar av statsråd och riksdagsledamöters inkomstgarantier genomförts.

En ledamot som avgår före 65 års ålder efter minst 3 års sammanhängande arbete i riksdagen har rätt till inkomstgaranti. /…/ Hel inkomstgaranti kan den få som varit ledamot i minst 12 år. Garantin är då 66 procent av det arvode och eventuella tilläggsarvoden som betalas när ledamoten avgår. Men första året är garantin alltid 80 procent.

Man förstå att åtskilliga är redo att sälja sin själ, sin röv och sitt kön för att komma i åtnjutande av sådana förmåner. För demokratin är denna prostitution förödande.
För några år sedan ringde jag till Socialdemokratiska riksdagsledamoten Pär-Axel Sahlberg för att föreslå likabehandling av vanliga arbetslösa och f.d. riksdagsledamöter. Man tycker att de lagar och regler politiker anser lämpliga för undersåtarna även borde vara lämpliga för dem själva. Men jag tror inte den tanken föll i god jord. 😉

Trots långvarigt Socialdemokratiskt styre så lever närmare en tiondel av Sveriges befolkning i fattigdom enligt EU:s statistikorgan Eurostat. Det är lägst andel inom EU men flerdubbelt fler än hur det var i Sverige 1990.

1997 infördes möjlighet för socialtjänsten att kräva motprestation för att bevilja socialbidrag. Socialbidrag är, som de flesta inte tycks veta, hyra + 3200 kronor som ska täcka _allt_ övrigt. De som gnäller på lata socialbidragstagare ombedes testa att leva ett halvår på den ekonomiska nivå. Tills de skaffat den erfarenheten ska de hålla käft.

Att införa den ofrihet som skräcken för att tvingas leva på socialbidrag innebär är en metod avsedd att disciplinera de med lyckan att ha en anställning. Och det har blivit mindre protester och tystare på arbetsplatserna. I kombination med sämre anställningstrygghet och utbrett användande av timmanställningar har Socialdemokraterna och LO lyckat trycka ner Sveriges arbetarklass i skorna och framkalla en mentala ohälsa som ligger i världstopp.

Glöm heller inte pensionsreformen som kommer att göra arbetarklassen till framtida fattigpensionärer. Den genomförde den dåvarande socialdemokratiska partiledning, ihop med de borgerliga, trots massivt motstånd från partimedlemmarna. Den suveräne författaren och tillika socialdemokraten Sven Lindqvist har skrivet en utförlig redogörelse för hur partiledningen åsidosatte interndemokratin för att göra sina väljare till fattigpensionärer. Artikeln publicerades även i Ordfront Magasin nummer 5 2000 och Sven Lindqvists utmärkta essäsamling Framtidslandet. Citat ur artikeln:

– Stämmer det att 95 procent av svaren [från samråd nummer 3 av 3 i ordningen] är kritiska till innehållet i fempartiuppgörelsen? frågade LO-tidningen 24/1 1997.

– Diskussionssvar går inte att procentberäkna, svarade socialförsäkringsminister Maj-Inger Klingvall.

 

Därför alla lögnaktiga Socialdemokratiska politiker och wannabees: Sluta sprid era lögner och granska er egen politik.

Så länge Socialdemokraterna för en politik helt enligt den nyliberala linje som förespråkas av det EU, som Socialdemokraterna och LO lurade in Sverige i med falska löften, kan inte vi som vill ha ett människovärdigt, solidariskt samhälle utan fattigdom och klassklyftor tro att något blir bättre med en Socialdemokratisk regering än med den nuvarande öppet borgerliga.