Mejl till min idol Frida Stranne om medias USA/NATO-hållning


Hej.

Jag beundrar din rakryggade hållning, i din kritik mot medias USA-propaganda. Idag är det totalt ute att ha kurage och andra prioriteringar än sin egen karriär, därför är det så glädjande att det mitt i feghetskulturen finns de som vågar stå upp för något.

Självklart har jag läst er bok… och gillat den.

Du undrar över orsaken till medias underdåniga hållning gentemot USA. Det har jag också undrat ända sedan jag medvetet blev nyhetsundvikare under Irak-kriget 2003. Jag var tidigare en sådan som följde med och varje kväll mellan 16 och 18 lyssnade jag på Studio Ett. Men under Irakkriget började jag också läsa mainstreammedia från USA på nätet. Det var Washington Post och New York Times bland annat. Då började jag fundera över varför svenska medier mörkade det som kunde berättas om USAs krigsförbrytelser m.m. i USAs mainstreammedier. Varför kunde inte svenska medborgare via våra medier, få veta samma saker om USA, som USAs egna medborgare fick veta genom sina medier? Det verkade helt sjuk. Och det är det ju också.

Men jag har några teorier till svar.

För några år sedan fick jag tag i ett exemplar av den mångårige Dagens Nyheter-journalisten Cecilia Steen-Johnssons bok ‘Ett folkbedrägeri – DC 3:an och svensk säkerhetspolitik – Sverige och NATO‘ utgiven 1992. Ett av kapitlen ägnar hon åt att beskriva NATOs inflytande över svenska medieredaktioner. Jag bifogar en pdf – Cecilia Steen-Johnsson – Äta kakan och ha den kvar.pdf – med hela kapitlet. Hur kunde hon veta detta, om kopplingen mellan NATO och svenska medieredaktioners tillsättning av chefer? Ett spår kan vara en annan pdf som jag också bifogar – Marjasin-kommissionens förhör med de tidigare DN-journalisterna Cecilia Steen-Johnsson och Olle Alsén.pdf Cecilia Steen-Johnsson hade uppenbarligen åtminstone en kontakt inom CIA.

För övrigt gjorde dessa två texter mig så oerhört intresserad att jag letade upp Cecilia Steen-Johnsson förra sommaren, med hjälp av den här ledtråden. Jag tog mig dit, pratade med en anställd som i sin tur pratade med Cecilia. Och hon gav mig audiens. Ja, audiens kändes som rätta ordet för mig, jag blev jätteglad. Tyvärr så visade det sig att Cecilia inte hade så mycket minnen kvar av de två skrifter jag bifogar dig. Jag frågade henne på vilket sätt NATO hade kontakt med Svenska medierredaktioner, hur det rent konkret gick till. Det visste hon inte. Så mycket mer frågor hade jag inte i huvudet just då, tyvärr. Men jag skickade utskrifter av de två dokumenten till Cecilia i hopp om att friska upp hennes minne. Hon ringde och tackade några dagar efter att hon fått dem. Tyvärr kom hon inte ihåg så mycket mer. Det enda hon nämnde var angående Palme-mordet, att det varit någon person inhyst på USAs ambassad sedan några dagarna före dådet och som avreste dagen efter mordet. Någon mer kontakt med Cecilia har jag inte haft.

Sedan har jag ett konkret exempel på hur 16 svenska så kallade journalister – bl a SVTs högprofilerade Carina Bergfeldt och Erika Bjerström – varit på resa inbjudna av USA/NATO-lobbyorganisationen Atlantic Council. Atlatic Council presenterar sig själva: “…the Atlantic Council is a nonpartisan organization that galvanizes US leadership and engagement in the world…” Numera finns de 16 listade på Atlantic Councils hemsida som Transatlantic Media Fellows.
Nyligen var det EXPO som klandrade några alternativmedier för att ha låtit sig bjudas av Kina. För några år sedan var det radioprogrammet Medierna som klandrade några journalister som låtit sig bjudas av Azerbajdzjan. Men ingen har någonsin kritiserat ledande svenska medier för att skicka sina så kallade journalister på bjudresa med Atlantic Council. Ingen!

Sammantaget blir det utifrån detta lite enklare att förstå medierapporteringen om USA/NATO i Sverige.

Jag funderar fortfarande på kopplingen mellan NATO och de svenska redaktionerna. Men även där har jag numera en teori efter att ha läst Gunnar Walls senaste bok om Palmemordet ‘Rättsskandalen Olof Palme : mordet, syndabocken och hemligheterna‘ samt Daniele Gansers ‘Natos hemliga arméer : Operation Gladio och terrorismen i västeuropa‘. Kopplingen kan vara det svenska Stay behind-nätverket där höga politiker, företagare och även mediehöjdare ingick. Denna koppling var i alla fall trolig på Cecilia Steen-Johnssons tid. Nätverket upplöste troligen runt 1990 efter skandaler med Stay behind-nätverk i bl a Italien. Men dessa nätverk, inklusive det svenska, kan ha tagit sig en annan form eller annat namn och finnas kvar i det fördolda.

Nu har jag slut på konspirationsteorier för idag. 🙂

Lycka till.
Jag håller på dig.

mvh
Magnus Berg

P.S. Nämnde Daniele Ganser kom nyligen ut med boken ‘USA: The Ruthless Empire‘. D.S.

Friedrich Nietzsche Ecce Homo som e-bok (epub)

Jag köpte för en dryg månad sedan Friedrich Nietzsches (1844-1900) bok Ecce Homo. Man kan kalla den för Friedrich Nietzsches självbiografi. Ecce Homo är Nietzsche sista verk, påbörjat den 15 oktober 1888, och avslutat efter knappa tre veckor, den 4 november samma år. I januari 1889 drabbades Nietzsche av ett slaganfall från vilket han aldrig tillfrisknade. Efter en kort vistelse på ett psykiatriska institut vårdades han av sin mor, och efter hennes död, av sin syster fram till sin död.

Ecco Homo utgavs först i hemlandet Tyskland 1908 i en begränsad upplaga hos Inselförlaget, vilken omedelbart slutsåldes. Därefter utkom den 1911 hos Kröner i Leipzig och sedan i flera upplagor. I Sverige utkom Ecco Homo först 1923 på Björk & Börjessons förlag, i översättning av Ernest Theil. Det är ett av dessa exemplar jag köpte.

När det slog mig att boken var exakt ett hundra år insåg jag att boken krävde vördnad. Inte kunde jag gå loss med markeringspenna i denna raritet. Så jag beslutade mig för att göra en e-bok av boken. Inte bara av vördnad utan också för att jag föredrar att förvara och läsa böcker på min läsplatta.

Nu är Friedrich Nietzsches Ecce Homo, i Ernest Theils vackra översättning anno 1923, klar och utgiven som epub, för alla att ladda ner och läsa.

Hämta Friedrich Nietzsche Ecce Homo som epub.

 

Nedan några citat ur bokens olika kapitel. Citat som jag tolkar på mitt sätt och som du kanske tolkar helt annorlunda.
Tänk på att “man måste vara en ko för att kunna prestera det [läsa och förstå Nietzsches böcker] – man måste nämligen kunna idissla…“, som Nietzsche skriver i Till moralens genealog (även utgiven som Om moralens härstamning).

HUR MAN BLIR – DET MAN ÄR

Men missförhållandet mellan storheten i min uppgift och litenheten hos mina samtida har kommit till uttryck i den omständigheten, att man varken hört eller ens sett mig.

Att kullkasta avgudar — mitt ord för ideal — det torde snarare höra till mitt hantverk.

Hur mycken sanning tål, hur mycken sanning vågar en ande? det blev städse allt mer för mig den egentliga värdemätaren. Villfarelse (— tron på idealet —) är icke blindhet, villfarelse är feghet… Varje förvärv, varje steg framåt i vetande följer ur modet, ur hårdheten mot sig själv, ur renligheten mot sig själv…

I haden ännu icke sökt eder: då funnen I mig.

Så göra alla troende; därför är det så föga bevänt med all tro.

 

VARFÖR JAG ÄR SÅ KLOK

Jag är alltför nyfiken, alltför klentrogen, alltför övermodig för att låta mig nöja med ett plumpt svar. Gud är ett plumpt svar, en brist på grannlagenhet mot oss tänkare —, i grunden jämväl endast ett plumpt förbud mot oss: I skolen icke tänka!…

Jag kan icke allvarligt nog tillråda alla andligare naturer en obetingad avhållsamhet från allt alkohol.

Allt noga övervägt, hade jag icke stått ut med min ungdom utan Wagnersk musik. Ty jag var dömd till tyskar. Vill man lösgöra sig från ett outhärdligt tryck, så behöver man haschisch. Välan, jag behövde Wagner. Wagner är motgift mot allt företrädesvis tyskt, — gift, jag bestrider det icke…

I allt detta — i valet av föda, av ort och klimat, av vederkvickelse — befaller en självbevarelsens instinkt, vilken tydligast yttrar sig såsom självförsvarets instinkt. Att icke se åtskilligt, icke höra, icke låta komma inpå sig — första klokhet, första bevis för att man icke är en tillfällighet, utan en necessitet. Det gängse ordet för denna självförsvarsinstinkt är smak. Dess imperativ bjuder icke blott att säga nej, där ja vore en “osjälviskhet”, utan även att säga nej så sällan som möjligt. Skilja sig från, taga avstånd från det, där ständigt på nytt nejet bleve nödvändigt. Förnuftet däri är, att defensivutgifter, om än aldrig så små, när de bliva till regel, till vana, föranleda en utomordentlig och fullständigt onödig utarmning. Våra största utgifter äro de ständiga små. Avvärjandet, detta att icke låta komma inpå sig, är en utgift — må man icke bedraga sig härvidlag —, en till negativa ändamål bortslösad kraft. Man kan, enbart i avvärjandets beständiga nöd, bliva så svag, att man icke längre förmår värja sig.

En annan klokhet, ett annat självförsvar består däri, att man reagerar så sällan som möjligt och att man undviker lägen och betingelser, där man vore dömd att liksom hänga ut sin “frihet”, sitt initiativ, samt bliva en enkel reagens. Jag tager till jämförelse umgänget med böcker. Den lärde, som i grunden ej längre gör annat än “vältar” böcker — hos den medelmåttigt begåvade filologen ungefär tvåhundra om dagen — förlorar slutligen helt och hållet förmågan att tänka ut ur sig. “Välter” han icke, så tänker han icke. Han svarar på en retelse (— en tanke som han läser), när han tänker, — till slut gör han ej annat än reagerar. Den lärde förbrukar all sin kraft i ja- och nejsägande, i kritik av det redan tänkta, — han själv tänker icke längre… Självförsvarets instinkt har blivit mör hos honom; i annat fall skulle han värja sig mot böcker. Den lärde — en dekadent. — Det har jag sett med egna ögon: begåvade, rika och fritt anlagda naturer, redan vid trettio års ålder fördärvade av läsning, förvandlade till strykstickor, dem man måste gnida för att få gnistor — “tankar“.

Åtbördens patos hör icke till storheten, den som över huvud behöver åtbörder är falsk…

 

VARFÖR JAG SKRIVER SÅ GODA BÖCKER

Ordet “övermänniska” för att beteckna en typ av högsta välartade daning, i motsats till “modärna” människor, till “goda” människor, till kristna och andra nihilister — ett ord, som i Zarathustras mun, moralens tillintetgörare, blir ett synnerligen tankeväckande ord — har nästan överallt i fullständig oskuld blivit uppfattat såsom avseende sådana värden, vilkas motsats blivit uppenbarad i Zarathustras gestalt: det vill säga såsom “idealistisk” typ av ett högre slags människa, hälften “helgon”, hälften “geni”…

De fullständigt lastbara “andarna”, de “sköna själarna”, de i grund och botten förljugna veta rent av icke vad de skola taga sig till med dessa böcker, — följaktligen se de desamma under sig, den sköna följdriktigheten hos alla “sköna själar”.

Det finnes ingenstädes några stoltare och samtidigt mera raffinerade slag av böcker: — de uppnå här och där det högsta, som på jorden kan uppnås, cynismen; man måste erövra desamma både med de känsligaste fingrar och med de tappraste knytnävar.

 

TRAGEDIENS FÖDELSE

Kunskapen, jasägandet till realiteten, är för den starke en likadan nödvändighet, som fegheten och flykten för realiteten — “idealet” — är för den svage, under svaghetens inspiration…

 

DE OTIDSENLIGA

Det är min klokhet att hava varit månget och mångenstädes för att kunna bliva till ett, — för att kunna komma till ett.

 

AVGUDASKYMNING

Jag först har måttstocken för “sanningar” i handen, jag först kan avgöra. Som in inom mig ett andra medvetande vuxit upp, som om inom mig “viljan” tänt sig ett ljus över den sneda bana, på vilken hon hittills lupit utför… Den sneda bana — man kallade den vägen till “sanningen”… Det är slut med all “dunkel trängtan”, just den goda människan var minst medveten om den rätta vägen…

 

FALLET WAGNER

Denna brist på parti mellan motsättningar! Denna stomakiska neutralitet och “osjälviskhet!” Detta den tyska gommens rättvisa sinne, som ger lika rättigheter åt allt, — som finner allting välsmakande… Utan varje tvivel, tyskarna äro idealister…

Och ständigt av samma skäl, av den innerligaste feghet inför realiteten, vilken jämväl är fegheten inför sanningen, av deras hos dem till instinkt vordna osannfärdighet, av “idealism”…

Utan tvivel, tyskarna äro idealister. — Tyskarna ha tvenne gånger, då just med oerhörd tapperhet och självövervinnelse ett rättskaffens, ett otvetydigt, ett fullständigt vetenskapligt tänkesätt blivit verklighet, förstått att finna smygvägar till det gamla “idealet”, försoningar mellan sanning och “ideal”, i grunden formler för rättigheten att avböja vetenskapen, för rättigheten att ljuga.

 

VARFÖR JAG ÄR ETT ÖDE

Zarathustra är sannfärdigare än annars någon tänkare. Hans lära och denna allena har sannfärdigheten till översta dygd — det betyder motsatsen till fegheten hos “idealisten”, vilken flyr inför realiteten;

(hela stycke fyra)

I själva verket är det tvenne förnekelser som mitt ord immoralist innebär. Jag förnekar dels en människotyp, vilken hittills gällt såsom den högsta, de goda, de välvilliga, välgörande; jag förnekar dels ett slags moral vilken såsom moral i sig kommit till bruk och herravälde, — dekadensmoralen, handgripligare talat, den kristna moralen. Det torde vara tillåtet att betrakta den andra motsägelsen såsom den mera vägande, alldenstund godhetens och välviljans överskattning redan framstår för mig, i stort räknat, såsom följd av dekadensen, såsom svaghetssymtom, såsom oförenlig med ett uppstigande och jasägande liv: i jasägandet är förnekelse och förintelse villkor. — Jag stannar att börja med inför den goda människans psykologi. I syfte att uppskatta vad en människotyp är värd, måste man beräkna det pris, som dess vidmakthållande kostar, — måste man känna dess existensvillkor. De godas existensvillkor är lögnen —: annorlunda uttryckt, att till varje pris icke vilja se, hurudan realiteten i grunden är beskaffad, nämligen icke av sådant slag som när som helst framtvingar välvilliga instinkter, ännu mindre av sådant slag som när som helst låter nöja sig med kortsynta godmodiga händers ingripande. Att överhuvud betrakta varje slags nödtillstånd såsom invändning, såsom någonting som måste avskaffas, är ett niaiserie par excellence, i stort sett en sannskyldig olycka till sina följder, en skickelse av dumhet, — nästan lika dumt, som viljan vore att avskaffa det dåliga vädret — möjligen av medlidande med det fattiga folket… I det helas stora ekonomi äro realitetens fruktansvärda företeelser (i affekterna, i begären, i viljan till makt) i oberäknelig grad nödvändigare än formen för den lilla lyckan, den så kallade “godheten”; man måste snarare vara överseende för att överhuvud unna den senare någon plats, alldenstund den är betingad av instinktförljugenhet. Jag torde få en stor anledning att bevisa de övermåttan skrämmande följderna av optimismen, detta foster av homines optimi, för hela historien. Zarathustra, den förste som insåg att optimisten är likaså dekadent som pessimisten och kanske skadligare, säger: “Goda människor tala aldrig sanning. Falska kuster och säkerheter lärde eder de goda; i de godas lögner vorden I födda och gömda. Allt är ända in i grunden förljuget och förvrängt genom de goda.” Världen är lyckligtvis icke timrad på sådana instinkter, att allenast det godmodiga hjorddjuret däri skulle finna sin trånga lycka; kravet, att allting månde bliva “god människa”, hjorddjur, blåögt, välvilligt, “skön själ” — eller, som herr Herbert Spencer det önskar, altruistiskt, vore att beröva tillvaron dess stora karaktär, vore att kastrera mänskligheten och pressa ned den till ett erbarmligt kineseri. — Och detta har man försökt!… Just detta kallade man moral… I denna mening kallar Zarathustra de goda än “de sista människorna”, än “början till slutet”; framför allt förnimmer han dem som det skadligaste slags människa, alldenstund de genomdriva sin existens lika väl på sanningens bekostnad som på framtidens bekostnad.

“— De goda — de kunna icke skapa, de äro städse början till slutet — de korsfästa den, som ristar nya värden på nya tavlor, de offra framtiden åt sig, de korsfästa all människoframtid!

— De goda — de voro städse början till slutet…

— Och vilken skada världsförtalarna än må anstifta, de godas skada är den skadligaste skadan.”

När en dekadensart av människa stigit upp till rangen av högsta art, så kunde sådant endast äga rum på bekostnad av dess motsatta art, av den starka och livsvissa arten människa. När hjorddjuret strålar i glansen av den renaste dygd, så måste undantagsmänniskan värderas ned till den onda. När förljugenheten till varje pris tager ordet “sanning” i anspråk för sin optik, så måste den verkligt sannfärdige vara att återfinna under de värsta namn.

Zarathustra lämnar härutinnan intet tvivel övrigt: han säger, att det just varit kännedomen om de goda, de “bästa”, som ingivit honom fasa för människan i allmänhet; ur denna vedervilja hade hans vingar vuxit för att “sväva bort i fjärran framtider”, — han döljer ingalunda, att hans människotyp, en relativt övermänsklig typ, är övermänsklig just i förhållande till de goda, att de goda och rättvisa torde kalla hans övermänniska djävul…

“I högsta människor, dem mitt öga mött, detta är mitt tvivel på eder och mitt hemliga skratt: jag gissar, I torden kalla min övermänniska — djävul!

Så främmande med edra själar ären I för det stora, att övermänniskan vore eder fruktansvärd i sin godhet”…

Vid detta ställe och annars ingenstädes bör man söka att uppfatta vad Zarathustra vill: detta slags människa, som han koncipierar, koncipierar realiteten, sådan den är: hon är stark nog därtill —, den är icke vorden främmande, undanryckt för henne, den är hon själv, den har även därjämte allt dess fruktansvärda och sällsamma i sig, därmed först kan människan äga storhet…

Vämjelsen för människan är min fara…

Att härutinnan icke tidigare hava öppnat ögonen betraktar jag som den värsta smuts, mänskligheten har på sitt samvete, som till instinkt vordet självbedrägeri, som principiell vilja att icke se det som sker, varje orsaklighet, varje verklighet, som falskmynteri in psychologicis ända till förbrytelse. Blindheten inför kristendomen är förbrytelsen par excellence — förbrytelsen mot livet…

Den kristna moralen — den mest elakartade formen för viljan till lögn, mänsklighetens egentliga Circe: Det, som fördärvat den. Det är icke villfarelsen såsom villfarelse, som vid denna anblick förfärar mig, icke den årtusenden långa bristen på “god vilja”, på tukt, på skick, på tapperhet i det andliga, som förråder sig i dess seger: — det är bristen på natur, det är det fullständigt rysansvärda sakförhållandet, att onaturen själv såsom moral undfick de högsta ärebetygelser och vart hängande över mänskligheten såsom lag, såsom kategorisk imperativ!… Hur kan man förgripa sig i sådan grad, icke såsom enskild, icke såsom folk, utan såsom mänsklighet!… Att man lärde förakt för livets allra främsta instinkter; att man uppdiktade en “själ”, en “ande” för att omintetgöra kroppen; att man i livets förutsättning, i könsligheten, lärde att förnimma någonting orent; att man i den djupaste nödvändighet till utveckling, i den stränga själviskheten (— ordet redan verkar förtal! —) söker den onda principen; att man omvänt i det typiska kännemärket på nedgång och instinktmotsägelse, i det “osjälviska”, i förlusten på jämvikt, i att åstadkomma “opersonlighet” och “kärlek till nästan” (— lystnad till nästan!) ser det högre värdet, vad säger jag! värdet i sig!…

Här kunde den möjligheten stå öppen, att icke mänskligheten vore stadd i urartning, utan allenast den parasitiska arten människa, prästen, vilken med moralen ljugit sig upp till dess värdebestämmare, — vilken i den kristna moralen upptäckte sitt medel till makt… Och i själva verket, detta är min insikt: mänsklighetens lärare och ledare, samt och synnerligen teologer, voro samt och synnerligen även dekadenter: därav omvärderingen av alla värden i det livsfientliga, därav moralen…

Allt som hittills kallades “sanning” avslöjades som den skadligaste, lömskaste, mest underjordiska form för lögnen; den heliga förevändningen att “förbättra” mänskligheten framstår som listen att suga ut själva livet, att göra det blodfattigt. Moral som vampyrism…

Begreppet “Gud” uppfunnet såsom motsatsbegrepp till livet, — i detsamma allt skadligt, förgiftande, förtalande, hela dödsfiendskapen emot livet sammanfört till en förfärande enhet! Begreppet “hinsides”, “verklig värld” uppfunnet för att göra den enda värld som finnes värdelös, — för att icke behålla kvar något mål, något förnuft, någon uppgift för vår jordrealitet! Begreppet “själ”, “ande”, slutligen till och med “odödlig själ” uppfunnet för att förakta kroppen, för att göra den sjuk — “helig“ —, för att ingjuta ett förfärande lättsinne i alla de omständigheter som förtjäna allvar i livet, frågorna om föda, bostad, andlig diet, sjukvård, renlighet, väder! I stället för hälsa och sundhet “själens frälsning” — det vill säga en folie circulaire mellan botkramp och frälsningshysteri! Begreppet “synd” uppfunnet jämte det tillhöriga tortyrinstrumentet, begreppet “fri vilja”, för att förvirra instinkterna, för att göra misstroendet mot instinkterna till ens andra natur! I begreppet det “osjälviska”, det “sig-självt-förnekande” göres det egentliga dekadenskännemärket, att lockas av det skadliga, att ej längre kunna finna sin fördel, självförstörelsen, till värdetecken överhuvud, till “plikt”, till “helighet”, till “gudomlighet” hos människan! Slutligen — det är det förfärligaste — i begreppet god människa tages parti för allt svagt, sjukt, misslyckat, av-sig-självt-lidande, för allt sådant, som skall gå under —, selektionens lag korsas, ett ideal åstadkommes ur motsatsen till den stolta och vällyckade, — till den jasägande, till den framtidsvissa, framtidsutfästande människan — denna kallas numer den onda…

Litteratur för individualister

När jag läste Lasse Ekstrands Gravspegel. Ulrike Meinhofs efterlämnade fångenskap var jag helt tagen. Så gripande, så tankvärd, så bra. (Till saken hör att jag kom till Lasses bok efter att ha läst Jutta Ditfurths Ulrike Meinhof – en biografi.) De enda böcker som fått mig i denna stämning är Lukas Moodyssons Vad gör jag här och Stina Oscarsons Inte en berättelse.

Precis som Lasse blir jag imponerad av människor så vågar vara individualister — se verkligheten med egna ögon, dra egna välgrundade slutsatser och våga stå upp för dessa. Mod behöver man kanske inte ha för detta. Det kan räcka med en ilska som man låter ta överhanden över självbevarelsedriften. Att man helt enkelt inte står ut med hyckleriet och dubbelmoralen i det samhälle man lever i. Och att vill göra vad man kan för att ändra på detta.
Det är dessa människor som får problem. Problem vare sig de lever i en diktatur eller en så kallad demokrati. Det kan vara personliga problem – psyket mår inte bra av den kognitiva dissonans som omgivningens hyckleri och dubbelmoral leder till. Och agerar man på något sätt för förändring i samhället så får man andra typer av problem -praktiska problem som sparken från jobbet, deplattformering, utfrysning m.m. m.m. Dock minskar den kognitiva dissonansen…

Motsatsen till dessa individualister är de välanpassade. De som kallar sig journalister och de som lever sina dagar med huvudet över smartphonen. De har inga konträra tankar. De tycker precis som de ska, om de överhuvudtaget tänker någonting. De passar lika bra i en diktatur som i en demokrati, eftersom de aldrig skulle uttrycka en icke önskvärd tanke.
Tänk på journalister i länder där journalister mördas för att de gör arbeten som betyder något. Jämför dessa modiga självuppoffrande journalister med de svenska. Att de svenska journalisterna skulle våga göra något som utsätter dem för livsfara finns inte i deras sinnevärld. De har inga ideal och ingen moral som jagar dem till att uträtta stordåd för det allmännas bästa. De vågar inte se verkligheten så som den är utan enbart så som makthavarna vill att de ska se den. Deras stora rädsla handlar inte om att mista livet utan om att få kritik i sociala medier.

De böcker jag nämner har alla utom Stina Oscarsons utgått ur bokhandels sortiment, men kan troligen hittas på Antikvariat.net, Boktorget.se eller (i sista hand ;-)) Bokbörsen.

Lena Andersson: ”Det är en kamp om makt hela tiden. Inte om sanning.”

Den intellektuell giganten – enligt min bedömning – Lena Andersson kom nyligen ut med en mycket läsvärd bok om Palmemordet – Koryféerna : en konspirationsroman. Jag kommer att berätta mer om boken nedan. Men först vill jag berätta att Ivar Arpi samtalar med Lena Andersson om boken och om journalistik på Arpis podd En rak höger.

40 minuter in i samtalet börjar ett mycket intressant samtalet om journalistik. Andersson hävdar bl a att ”Journalistiken skyddar makten i stället för att granska den”. En annan intressant iakttagelse hon gör är att det finns de som vill nå fram till sanningen och mot dessa ställs de som enbart är intresserade av att stärka sin, någon annans eller något intresses makt. Andersson säger: ”Det är en kamp om makt hela tiden. Inte om sanning. Det är en oerhört viktig skillnad. Det är det som gör att det är så många förvirrade diskussioner. Därför att man kan skilja på människor som faktiskt har sanningslidelse och som har maktlidelse. Det ser man ganska tydligt när man väl får upp ögonen för det där.”
Det är ju en exakt beskrivning av det som sker nu med sanningssökare kontra etablissemanget i den nu pågående debatten om vem som sprängde Nord Stream-rören. Det är en kamp om makt över vad som ska anses vara sant respektive vad som är sant.

 

Även boken Koryféerna : en konspirationsroman har detta med media, konspirationsteorier och makt som tema.

I boken förekommer en person vid namn Nils Niia som berättar om Palmemordet för berättarjaget som är journalist. Bokens Nils Niia måste vara Lars Borgnäs. (Känd bl a som reporter på Uppdrag Granskning) Mycket av teorierna är tagna ur Borgnäs Palmemordsböcker inte minst den senaste boken Olof Palmes sista steg : i sällskap med en mördare, från 2020 – som enligt Borgnäs inget annat förlag än Semic ville/tordes ge ut – där Lena Andersson skrev förordet. (Detta gjorde att jag efter att ha läst Koryféerna kände mig tvungen att läsa om den ånyo mycket intressanta boken.)

Lena Andersson riktar inte bara kritik mot makten, staten och partiet utan även mot media och de s k forskare som ägnar sig åt konspirationsteorier.

När berättarjaget publicerat en fegt skriven artikel om mordet karaktäriserar berättarjaget artikeln som ”bara en i raden av journalistiska räddningsinsatser för att fördöma personer och utsagor som påstod saker om vårt samhälle som var otryckbara”.

Berättarjaget blir positivt bemött av sin dotter för den fursteslickande artikeln. ”Min dotter var stolt över det jag gjort, något som rörde mig men kom med en besk eftersmak. Min artikel såg hon som ett led i samma kamp som hon själv förde för olika framåtsyftande normer. När hon berättade att flera av hennes kurskamrater hoppades att jag ville komma och föreläsa på deras kurs på valfritt tema, men gärna om hur samhället kunde skydda sig mot vissa grupperingars desinformation riktad mot makthavare som bar upp demokrati och goda värden, avböjde jag bestämt och gjorde henne på nytt besviken.”

Den fega artikeln leder till berättarjagets brytning med journalistiken. ”Helst skulle jag under resten av mitt yrkesliv ha gömt mig på ett arkiv, ett dammigt bibliotek, en folktom institution, men till det ägde jag varken själsstyrkan eller kvalifikationerna. I stället fick jag genom en bekant jobb på en PR-byrå. Verksamheten gick ut på att hjälpa makthavare att kommunicera sitt perspektiv. Jag kom snabbt in i jobbet. Men jag slapp åtminstone det goda ryktet kring verksamheten.”

Vid berättarjagets samtal med en konspirationsforskare tänker berättarjaget ”varför deras forskning inte riktade blicken mot statens felsteg i stället för mot folks misstro mot den” men är för konflikträdd för att framföra tanken.

När Lena Andersson släpper en bok hänger jag på låset. Som Palmemordsintresserad var min väntan extra otålig denna gång. Jag blev inte besviken.

 

Att fredssträvan och motarbetande av USAs överhöghet är livsfarligt drabbade inte bara Olof Palme. Så även John F Kennedy. I Oliver Stones dokumentärfilm ’JFK Revisited : Through the looking glass’, från 2021, om mordet på John F Kennedy – som Oliver Stone ansåg sig tvingad att göra efter kritiken mot hans spelfilm med titeln JFK, från 1991, som anklagar CIA för mordet – inleder Stone med bitar ur ett tal av John F Kennedy.

”Jag har valt denna tid och plats för att diskutera ett ämne där okunskap alltför ofta råder och alltför sällan sanningen. Det är det viktigaste ämnet på jorden: fred. Vilken sorts fred menar jag och vilken sorts fred söker vi? Inte en Pax Americana påtvingad världen med amerikanska vapen. Inte den fred som råder i graven eller tryggheten som råder för slaven. Jag talar om en äkta fred. Den fred som gör jordelivet värt att leva som låter människor och nationer växa och hoppas på ett bättre liv. Inte bara en fred för amerikaner, utan fred för varje kvinna och man. Inte bara fred i vår tid, utan fred för all tid.”

Inte undra på att CIA och det militärindustrielle komplexet reagerade. Precis som de säkerligen reagerade när Olof Palme ville ha dialog under samma förutsättningar med såväl Sovjet som USA, och ansåg att även Sovjet hade legala säkerhetspolitiska intressen som omvärlden måste ta hänsyn till.

Oliver Stones ’JFK Revisited : Through the looking glass’ kommer inte visas på SVT eftersom den är baserad på sanning och fakta. 😉

Demokrati och yttrandefrihet kan komma att införas även i Sverige

Jag tror att det vänder snart. Problemet med den anti-demokratiska tystnadskulturen och rädslan att uttrycka avvikande uppfattningar börjar uppmärksammas.
Det första allvarliga tecknet på en sådan vändning var sociologen Göran Adamsons text ”Sveriges idéklimat påminner om det forna östblockets” i tidskriften Fokus i december förra året. Adamson berättar en talande anekdot om läget i Sverige:

”Vid ett akademiskt seminarium om migration undrade en journalist om det inte finns en motsättning mellan eliten och folket i migrationsfrågan, och om inte denna motsättning i så fall är oroväckande. En S-märkt professor på podiet svarade att frågan ledde tankarna till Sverigedemokraterna och undrade om inte journalisten insåg vilka värderingar han kunde associeras med. När reportern såg faran för att få sitt rykte fläckat bad han om ursäkt och professorn drog generöst ett streck över det hela.
Professorn försvarade med sin retorik etablissemanget och tog dessutom chansen att plocka poäng som antirasist.”

Vidare berättar Adamsson att demokrati och kompetens/kunskap är underordnade i dagens Sverige.

”Det klassiska, demokratiska sättet att runda av en politisk diskussion är att antingen bli överens eller att agree to disagree som det heter på engelska. Men i dag känns denna jämlika och respektfyllda intellektualism avlägsen. Vare sig det handlar om rasism, metoo eller klimatet är det snarare regel att ena parten avkrävs vad kristna skulle kalla en bekännelse, alltså en självrannsakande utläggning med ivriga bedyranden om att man spelar med det goda laget, och att man inte kommer att fela igen.
[…]
[I] dagens Sverige finns några underförstådda »goda« principer som varje deltagare i det offentliga samtalet bör hålla i minnet. Till exempel ska det mångkulturella samhället hyllas, liksom normkritik (av allt utom normkritiken), ett genusperspektiv bör anläggas och hållbarhetsaspekter får inte försummas. Detta gäller nästan oavsett vilken fråga som diskuteras. Men det är ju inte säkert att alla dessa dogmer lockar de mest självständiga tänkarna.
Och när en framgångsrik karriär förutsätter intellektuell underkastelse blir frågan vilka som kommer upp sig. I de socialistiska lydrikena, menar Miłosz, var det inte alltid de bäst lämpade. I stället är »proberstenen på en människas begåvning hennes förmåga att anpassa sig efter den fastställda politiska linjen, och därför händer det ofta att medelmåttorna får större framgångar än de verkliga begåvningarna«.”

Ett annat tecken på en vändning är en antologi från i år ”Skör demokrati – Det öppna samhällets motkrafter i svensk offentlig debatt, kultur och forskning” sammanställd av Uppsala-statsvetarna Sten Widmalm och Thomas Persson.

Widmalm och Persson själva inleder antologin med stödet för demokratin idag och menar att det sviktar bl.a. p.g.a.:

”[E]n numera bristande respekt för hur en rationell dialog går till, som bygger på samtal där goda skäl och argument kan anbringas för att ge stöd för en position eller en uppfattning.”

Då gör jag vågen i glädje över att kritiken riktar sig – hoppas och tror jag – mot själva kärnan i demokratin d.v.s. våra politiska företrädare och opinionsbildare och inte sjunger i kör med den numera så politiskt korrekt kritiken mot den maktlösa allmänhetens uttrycksätt på sociala medier.

Sharon Rider skriver bl.a. om utläggningen av politiska beslut på myndigheter samt expertstyret ökande inblandning när det gäller frågor som är politiska, estetiska eller moraliska d.v.s. frågor som inte ska beslutas över huvudet på medborgarna:

”Vad händer med medborgarnas förståelse av och tillit till myndighetsbeslut när dessa grundas, inte i en igenkännbar tillämpning av allmänna rättsliga principer, utan i en bestämd och kontroversiell uppfattning om verklighetens beskaffenhet – en uppfattning som dessutom kräver att man tillägnar sig en teknisk vokabulär och en teoretisk begreppsapparat för att överhuvudtaget förstå besluten?
[…]
Genom myndighetsutövning brukas inkluderingsretoriken för att exkludera, inte sällan med hänvisning till olika slags experter. Men i en liberal demokrati erkänns ingen ovedersäglig expertis i normativa (politiska, estetiska, moraliska) frågor, utan en sådan syn karaktäriserar snarare totalitära regimer.”

Torbjörn Elensky skriver om det som sitter i väggarna och leder till självcensur. Som journalist vet han hur det är på medieredaktionerna om vad som får tänkas, tyckas, sägas och berättas. Han konstaterar att:

“Kampen mot självcensur är ytterst en kamp mot mobbning och mot ett samhällsklimat och en offentlighet där mobbning kan avgöra vad som kan sägas högt. Det är inte ett problem som löses genom några enkla knep eller policyrekommendationer, utan genom civilkurage. Och hur man lär ut det har jag faktiskt ingen aning om, men jag misstänker att man måste börja redan på dagis för det handlar på ett djupare plan om hur vår kultur fungerar, liksom varför den på vissa punkter inte gör det. Om vi hade ett öppet samtalsklimat skulle vi inte behöva visselblåsare och ingen skulle riskera sina inkomster för att den yttrar sig fritt. Utan detta är vårt öppna samhälle inte tillräckligt öppet.”

Håkan Lindgren skriver om cancelkulturen och fega chefer/ledare:

”Cancelkultur är inget annat än klansamhällets hederskultur för universitet och företag. Väcks det en opinion mot någon känner sig arbetsgivare och institutioner tvungna att agera. Institutionens heder är viktigare än vad den utpekade personen har gjort eller inte gjort, och för att försvara hedern är man beredd att offra människor på vilka lösa grunder som helst.
[…]
Cancelkultur är framförallt ett ledarskapsproblem. Det är rädda och omogna universitetsledningar, chefer och institutionsstyrelser som har gjort att den här rörelsen har blivit så mäktig. Det är dags för cheferna att utveckla lite ryggrad. När någon kommer till dem med ett krav eller ett klagomål ska de, vid behov, kunna svara att kraven inte föranleder några åtgärder. Ibland är det modigaste att inte göra någonting alls.”

Kay Glans skriver om kopplingen mellan globala kapitalister och minimala minoriteters möjligheter att få sätta agendan, och dess konsekvenser:

”[T]ransaktivismens framgångar bygger på en »policykapning […] ett förvrängande av policyutformning som gynnar en minoritet på allmänhetens bekostnad«. Lobbyorganisationer har lärt sig att påverka regelverk och domstolar och på så vis slippa övertyga gräsrötterna. De lobbyorganisationer som bedriver transaktivism finansieras av mycket förmögna personer, »rika vita män«, som Joyce kallar dem, bland vilka George Soros, via hans Open Society Foundations (OSF), är den mest kände. OSF har enligt Joyce gett stora anslag till organisationer som kämpat för rätten att själv bestämma sitt kön. Det är väl inte minst denna välfinansierade, organisatoriska struktur som har gjort att transfrågan på så kort tid hamnat i fokus.
[…]
De vänstermodernistiska strömningar som jag uppehållit mig vid här är i grunden auktoritära. De ser inte opposition som legitim, utan tystar den med nedhållande eld, baserad på asymmetrisk mångkulturalism och expansiva definitioner av vad förtryck är.
[…]
Den asymmetriska mångkulturalismen har inga svar på vad som ska hålla samman ett samhälle; den utgår helt enkelt från att den vita majoriteten ska hålla sig stilla som ett nav omgivet av minoriteter. Men en inte osannolik utveckling är att vi får en vit identitetspolitik, och man kan som Kaufmann i Whiteshift se detta som mer eller mindre oundvikligt. Han kallar det för en symmetrisk mångkulturalism, i vilken även vita formulerar en positiv identitet på samma sätt som minoriteterna och bevakar sina intressen. Vem kan för övrigt förebrå vita om de vill hålla sig för sig själva när risken är så stor att kränka andra? De expansiva definitionerna av förtryck gör samvaron mellan personer av olika etnicitet oerhört infekterad. Att vara tjockhudad är faktiskt en förutsättning för ett fungerande demokratiskt mångkulturellt samhälle.”

Den sista meningen får mig återigen att göra vågen. Man måste kunna ta kritik om man vill delta i den offentliga debatten. Klarar man inte att ta emot andras åsikter ska man hålla tyst med sin egen, anser jag.

Sten Widmalm och Thomas Persson avslutar antologin med:

”Alltjämt är valdeltagandet högt bland svenska medborgare, men risken är att det börjar sjunka om misstron mot demokratin breder ut sig. Vanligtvis antas att det är populister som driver fram skepticism gentemot demokratin. Men det finns också en annan bidragande orsak – som är nog så allvarlig och ofta förbisedd – nämligen att medborgarna tappar tilltron till demokratin i takt med att forskare, politiker, journalister, aktivister, med flera, glömmer bort eller medvetet börjar bortse från själva innebörden av demokrati.
[…]
Men det vi sett i denna bok är en utveckling där demokratin inte enbart nedmonteras av en sammansvärjning av antidemokrater. Den sker i en politisk kultur som präglas av slapphet, okunnighet och indifferens i relation till demokratiska principer.
En demokrati skapar utrymme för variation, pluralism och egensinnigheter som måste få ta plats – annars är det ingen demokrati.
[…]
Därför kan slutsatsen dras att det är principlöshet och opportunism som är en del av huvudproblemet när samhället blir mindre öppet.”

Även Carl Hamiltons i år utgivna bok ”De ofelbara : historien om tre decennier som förändrade Sverige” som kommer fram till konklutionen att våra politiker och deras auktoriteter ”experterna” är inkompetenta och oförmögna att lära av sina misstag tar upp demokrati och yttrandefrihetsfrågan. Hamilton ägnar ett helt kapitel åt ”Totalitärt tänkande i en demokrati”:

”Politiker, politiska partier och aktivister i vår tids demokratier har lärt sig att använda diktaturens argumentationskonst för att manipulera människornas tankar. Makthavare i demokratier kan inte använda våld och använder ogärna öppet maktspråk. Men totalitärt tänkande kan inympas i samhällskroppen, kortsluta det offentliga samtalet och göra det lättare att kontrollera människorna.
[…]
Det nya konsensussamhällets psykologi utgår från samma begreppspar tillhörighet och ängslan. Konsensus är makthavarnas gemenskap. Tillhörigheten gäller konsensus. Ängslan är den dominerande känslan i vår typ av offentlighet. Det är inte ängslan för att hemliga polisen ska komma och hämta dig efter midnatt utan för att morgontidningens kultursidor ska deklarera att du har gått över till den mörka sidan.
[…]
För att förstå hur totalitärt tänkande fungerar i en demokrati, är det viktigt att komma ihåg vad totalitärt tänkande går ut på: makt. En öppen och fri debatt har enligt totalitärt tänkande inget egenvärde. Meningsutbyte är enbart samhällskampens fortsättning med andra medel. Debatten syftar inte till att nå fram till en fördjupad insikt eller klargöranden i sakfrågor, utan till att flytta fram de egna positionerna på motståndarens bekostnad. Syftet med en vetenskaplig debatt är inte att fördjupa den vetenskapliga analysen, förfina forskningsmetoder eller att komma närmare sanningen. Moraldebatten syftar inte till att pröva den moraliska halten i ett ställningstagande. Den konstnärliga debatten syftar inte till att nå en djupare upplevelse och förståelse av konstverket. Syftet är att oskadliggöra och försvaga fienden och därigenom etablera sin egen kontroll över det politiska spelet och, ytterst, samhällets resurser. Särskilt viktigt är det att oskadliggöra kunniga motståndare som ur ett annat, föråldrat, perspektiv är de som skulle kunna berika debatten mest. Totalitärt tänkande i en demokrati har samma mål som i en totalitär stat: att utrota oppositionen, att skapa enhetlighet med retoriskt våld och på så sätt åstadkomma social likriktning.”

Det finns alltså ett litet hopp om att demokrati och yttrandefrihet även ska införas i Sverige, så småningom. Dock är motkrafterna enormt starka. De som vill hålla folket utanför är de internationella globalisterna – de anglo-amerikanska oligarkerna – och deras ägda medier och opinionbildare samt våra skattefinansierade statliga medier och de politiker som ser framtida enormt välavlönade karriärmöjligheter i globalisternas storföretag om de bara är till lags och företräder globalisternas vilja i stället för sina väljares.

Läs också vad jag skriver i: Sverige har blivit totalitärt, NATO-lobbande journalister i Sverige, Varför etablissemanget alltid stödjer USAs världsbild och intressen, Demokratin är död och Din och Rysslands rätt till självförsvar – tal till nationen.