Försvarmakten är en antidemokratisk politisk organisation

061021-026

Idag har jag twittrat några frågor till krigsmakten, den sk Försvarsmakten.

@Forsvarsmakten Ska man tipsa er så fort man på långt håll ser en båt, människa eller något oidentifierat i vattenytan?

@Forsvarsmakten Gillar ni bäst suddiga bilder?

@Forsvarmakten Ska man utgå ifrån att alla oidentifierade människor och föremål kommer från Ryssland?

@Forsvarsmakten Vore det inte bättre att satsa skattepengar på bättre psykiatri, för att hjälpa paranoiker, än ett starkare försvar?

Har man läst fd huvudsekreteraren i 2001 års ubåtsutredning Mathias Mossbergs bok I mörka vatten : hur svenska folket fördes bakom ljuset i ubåtsfrågan eller Uppdrag Granskning-medarbetaren Lars Borgnäs bok Nationens intresse så finns det all anledning att misstänka att det är en NATO-ubåt som befinner sig i svenska vatten just nu. I syfte att testa den svenska försvarsberedskapen. Samt att skrämma allmänhet och politiker till att vilja satsa mer pengar på det svenska försvaret. Det är ytterst märkligt att sk journalister och sk kommentatorer inte tar upp den vinkeln utan helt låter sig vara språkrör för krigsmaktens politiska och budgetpåverkande ambitioner. Av böckerna ovan och av det ubåtskommisionen kom fram till framgår att krigsmakten aldrig försitter en chans att misskreditera Ryssland och forna Sovjetunionen. Krigsmaktens syfte är uppenbarligen politiskt. Dels vill krigsmakten få mer pengar. Dels vill krigsmakten få till en NATO-ansutning. Och som sagt; krigsmakten vill misskreditera Ryssland och därmed försämra Sveriges relationer med Ryssland. Trots att krigsmakten sägs vara till för att försvara demokratin så agerar krigsmakten mot demokratin. Krigsmakten har inget demokratiskt mandat för den politik krigsmakten vill få tillstånd. Krigsmakten agerar helt på egen hand som en stat i staten. Krigsmakten är alltså, i själva verket, en antidemokratisk organisation. —– Andra bloggar som skriver intressant!

Gör uppror mot skådespelarsamhället

Självporträtt_140421-002Selfie 🙂

Dagarna före jul läste jag en väldigt bra bok. Den är skriven av 24-åriga debutanten Linn Spross och heter Grundläggande studier i hoppfullhet och hopplöshet.

Ett av bokens tema var introvert kontra extrovert. Bokens berättarjag, Hanna, är en introvert, ambitiös och allvarlig tjej. Hanna blir vän med Imagine som är hennes motsats. Imagine är väldigt älskvärd och omtyckt. Imagine har lätt att skaffa sig vänner. Men Imagine är som så många av de extroverta mycket för att snacka men inte så mycket för verkstad. Ett exempel på detta är Imagines ovilja till att fördjupa sig i socialistiskt teori i den politiska förening som Hanna och Imagine startar. Imagine motiverar sitt ställningstagande för just vänstern med att vänstern, till skillnad mot högern, är coola.

Själv är jag väldigt trött på de som vill framstå som varande alternativa och vänster när de i själva verket är helt okunniga och omedvetna om politik och samhälle, samt totalt saknar nyfikenhet och ambition till att lära, utan är helt fixerade på yta och att ge sken av djupsinne. Så jag håller fullständigt med Linn Spross i hennes uppmaning på bokens sista sida:

”Gör uppror mot skådespelarsamhället.”

De flesta människor är så otroligt fega att de istället för att vara sig själva spelar en roll. De är skådespelare. De vågar inte stå för vad de är, vad de tycker och hur de lever. Istället ljuger de, förställer sig och beter sig så som de tror att andra förväntar sig att de ska bete sig. Stackars satar.

Jag tror det handlar om brist på självförtroende/självkänsla. Som introvert kan jag ju ha fel på den punkten eftersom en introvert inte har så mycket behov av att bli accepterad av andra och ingå i en gemenskap. För som Linus Jonkman skriver i sin bok Introvert – den tysta revolutionen:

”Att straffa en introvert med ensamhet är som att försöka dränka en fisk.”

Hur står det egentligen till med självförtroendet/självkänslan hos de där som ständigt framhåller sina egna förtjänster och vars ord ständigt syftar till ett illa dolt skryt? Hur står det egentligen till med självförtroendet/självkänslan hos de som aldrig någonsin berättar om sina tillkortakommanden och misslyckanden? De skulle inte ha ett så stort bekräftelsebehov om de hade genuint självförtroende/självkänsla . De är osäkra innerst inne men spelar rollen som självsäker.

Hur utvecklas en som människa om man inte vågar vara självkritisk?
Hur kul är en människa som inte vågar vara självironisk och bjuda på sig själv?

En veckas avbrott från vardagen

130305-001_bw

130305-002_bw

130307-001_bw

130308-003_bw

130308-004_bw

En vecka i Oskarshamn, hos mamsen, har gått. Innan jag kliver på färjan läggar jag nu upp de bilder jag fångat. De är få men håller, enligt mig själv, verkshöjd.

Ni märkte väl meningen ovan, med tre ”jag”? Före 121105 skulle jag ha blygts och ändrat på detta oavsiktligt egocentriska sätt att uttrycka mig. Men sedan nämnda datum gillar jag mig själv så skarpt att jag inte skäms för att visa min egenkärlek. Sedan är det skillnad på egenkärlek, i betydelsen självkänsla, och att vara utan självkritik. Men det är också skillnad på självkritik och självhat/självförakt.

I Oskarshamn bor någon jag helst av alla skulle vilja träffa. Men jag har trots mina långa hundpromenader lyckat slippa träffa denna människa. Och det är bäst så. Känsla och förnuft går inte alltid hand i hand. Men det är jobbigt att vara fylld av denna längtan att träffa en person och samtidigt vara övertygad om att det bästa är att inte träffa denna underbara människa.
Sverige har 290 kommuner. Det innebär att det inte är självklart att någon måste flytta till just den kommun där min mor bor och som jag ofta besöker. Jag önskar att någon hade fattat ett annat beslut om bosättningsort. Då hade jag sluppit ha personen i mina tankar under min vistelse där.
[Stycket ovan var en s.k. blinkning åt personen ifråga.]

Nu åker jag hem och tänker på något helt annat. Jag längtar efter lite värme och sol. Jag längtar efter att få sitta ute, mot ett träd, och lyssna på pod-radio och se ut över landskapet eller, mot ett träd, läsa böcker. Det är härligt!

Måste passa på att rekommendera en bok.
Jag är på de sista sidorna i Sven Delblancs Eremitkräftan. Sven Delblanc (1931 – 1992) är tvåa på min författartopplista. Etta är, så klart, August Strindberg och trea Vilhelm Moberg.
Sven Delblanc var 31 år gammal när han 1962 debuterade med Eremitkräftan. Jag läste den för några år sedan men minns inte ett smack från den läsningen. Nu är jag helt gripen. Jag associerar kraftigt till mitt eget liv och strävanden, och vissa närstående händelser, och blir djupt berörd av Eremitkräftan.
Eremitkräftan handlar om: Livets mening. Frihet kontra tvång. Moral och tvång kontra omoral och frihet. Kärlek. Åtrå utan kärlek och kärlek utan åtrå.
Och den är så jävla bra skriven. Spännande hotfull stämning som i den bästa kriminalroman.
Eremitkräftan finns bl a att låna som e-bok på biblioteken.

Peter Wolodarskis skriver om sådant han inte kan något om

Peter Wolodarski skrev igår en ledare i Dagens Nyheter om Vänsterpartiet och USA:s utrikespolitik utan att ha minsta kunskap i ämnet. Troligen läser han bara den propagandatidskrift, DN,  han själv är anställd av. Därav hans okunnighet om USA:s utrikespolitik. För att råda bot på denna okunskap skickade jag honom idag ett mejl med tips om på ett par informationskällor. Mejlet är i sin helhet enligt följande:

Hej!

Det är du som är historiskt okunnig. Har du t ex läst BBC:s artikel från 1997 som handlar om att USA bjöd in en gäng företrädare för talibanerna till Texas för att diskutera en gas-pipeline genom Afghanistan? Om inte läs den här: Länk

Det är alltså inte talibanerna USA vill åt. Så då måste det vara något annat.

Svaret kan man få om man begrundar begreppet skurkstater. Det finns massor med brutala diktatorer och regimer som har USA:s välsignelse. Utmärkande för dessa är att de för en spottstyver upplåtit sitt lands naturtillgångar till USA:s privatföretag. De diktatorer och regimer som av USA benämns skurkstater behöver inte vara mer brutala än de som USA välsignar MEN de upplåter inte sina natrutillgångar till USA:s privatföretag. DET ÄR DEN ENDA SKILLNADEN.

Den skillnaden är även skiljelinjen för hur din tidning och svensk mainstreammedia i gemen skiljer mellan onda och goda. Därför rekommenderar jag dig att rikta ditt intresse mot böcker och utländsk media – gärna etablerade media i Storbritannien och USA – för att få din historielöshet utraderad till förmån för upplysthet.

Mer om USA:s historia i Afghanistan kan du läsa på Nieman Foundation for Journalism at Harvard University:s hemsida. En artikel med rubriken ’The real story behind Time’s Afghan woman cover: American complicity’ ger en fin lektion om USA:s aktiviteter i Afghanistan. Läs den här: Länk

Efter denna historielektion hoppas jag slippa läsa massa okunnigt dravel skapat av dig.

mvh
Magnus berg

Hej!

Det är du som är historiskt okunnig. Har du t ex läst BBC:s artikel från 1997 som handlar om att USA bjöd in en gäng företrädare för talibanerna till Texas för att diskutera en gas-pipeline genom Afghanistan? Om inte läs den här:
http://news.bbc.co.uk/2/hi/world/west_asia/37021.stm

Det är alltså inte talibanerna USA vill åt. Så då måste det vara något annat.

Svaret kan man få om man begrundar begreppet skurkstater. Det finns massor med brutala diktatorer och regimer som har USA:s välsignelse. Utmärkande för dessa är att de för en spottstyver upplåtit sitt lands naturtillgångar till USA:s privatföretag. De diktatorer och regimer som av USA benämns skurkstater behöver inte vara mer brutala än de som USA välsignar MEN de upplåter inte sina natrutillgångar till USA:s privatföretag. DET ÄR DEN ENDA SKILLNADEN.

Den skillnaden är även skiljelinjen för hur din tidning och svensk mainstreammedia i gemen skiljer mellan onda och goda. Därför rekommenderar jag dig att rikta ditt intresse mot böcker och utländsk media – gärna etablerade media i Storbritannien och USA – för att få din historielöshet utraderad till förmån för upplysthet.

Mer om USA:s historia i Afghanistan kan du läsa på Nieman Foundation for Journalism at Harvard University:s hemsida. En artikel med rubriken ’The real story behind Time’s Afghan woman cover: American complicity’ ger en fin lektion om USA:s aktiviteter i Afghanistan. Läs den här:
http://www.niemanwatchdog.org/index.cfm?fuseaction=background.view&backgroundid=00480

Efter denna historielektion hoppas jag slippa läsa massa okunnigt dravel skapat av dig.

mvh
Magnus berg

Tyvärr glömde jag att tipsa Peter Wolodarski om boken ’Oheliga krig’ med underrubriken ’Afghanistan, USA och den internationella terrorismen’. Den är skriven av den US-amerikanske mellanösternkorrespondenten John K Cooley och är på 429 sidor fyllda med fakta om USA:s agerande i mellanöstern med tonvikt på Afghanistan. Hittar du inte boken, som utgavs 2002 och i pocket 2003, i handeln så finns den på Bokbörsen. Läs, lär och inse att Peter Wolodarski har noll koll.

Terrorism-alarmism grundad på fascism

140

Mycket svidande kritik har framförts mot den rapport som fastslagit ”våldsbejakande extremism och radikalisering” i stadsdelen Rosengård i Malmö. Att rapporten fått ett så alarmistiskt tonläge är inte förvånade med tanke på att det är den berömde terrorist-alarmisten Magnus Ranstorp som gjort rapporten på uppdrag av Försvarshögskolan.
Att militären har intresse av att förstärka hotbilden är utom all tvekan. Och Magnus Ranstorp har ju gjort sig ett namn på att hitta terrorister i varenda buske.

Jag har läst boken ”Lagslöst land” från 2003 där Janne Flyghed och Magnus Hörnqvist, professor respektive doktorand vid kriminologiska instutitionen vid Stockholms universitet, samlat ett antal essayer om teroristlagstiftningen. Just Janne Flygheds eget bidrag tar upp alarmismen från polis och militär och pekar också ut Ranstorps insats.

”Förvånansvärt ofta återkommer samma personer som nyss hade helt fel.”
[…]
”En flitigt anlitad person med expertstatus är Magnus Ranstorp vis S:t Andrews-universitetet i Skottland. Han har vid ett flertal medieframträdanden presenterats som ”en av världens ledande terroristexperter”. Men vad är det han säger egentligen? Eller rättare sagt, vilken grund har han för sina påståenden? Och varför pressas han inte hårdare av journalisterna på varifrån han får sina uppgifter, vilka källorna är – om det nu finns sådana?”

Flyghed har också, 1997, gått igenom de hotbilder som presenteras i fyra hotbildsframställningar av svensk polis.

”Resultatet måste betraktas som nedslående. Mestadels baseras dessa påståenden på generella antaganden och svepande forumleringar.”

När det gäller det militära risktänknadet beskriver Flyghed det enligt följande.

”Det klassiska militära risktänkandet kan med viss rätt karaktäriseras med ordet alarmism. Grunden till detta är att militären har ett yrkesansvar för statens säkerhet. Enligt Samuel Huntington får det flera betydande konsekvenser för militären.
1. De ser den egna staten som basenehet i all politisk organisation.
2. De trycker starkt på att staten lever under konstant militärt hot och risk för krig.
3. De betonar att dessa hot är stora och omedelbara, samt
4. De framhåller vikten av att starka, mångsidiga och operationsdugliga militära styrkor upprätthålls.”

Och inom både polis och militär samlas höger-sympatisörer och höger-extremister. Eller som Leif GW Persson uttryckte det om polisen (ungerfär så här) 80 procent sympatiserar med moderaterna eller har sina sympatier ännu längre till höger. Och då blir det ju intressant vad som ligger i det magiska begreppet ”rikets säkerhet”. Flyghed skriver så här.

”Rikets säkerhet” är ett inte helt okomplicerat begrepp. I en proposition om säkerhetsskydd konstateras att ”någon legaldefinition av begreppet rikets säkerhet finns visserligen inte, men rikets säkerhet kan sägas avse såväl den yttre säkerheten för det nationella oberoendet som den inre säkerheten för det demokratiska statsskicket”. Även uttrycket ”allmän ordning och säkerhet” är diffust. I båda fallen rör det sig om starkt politiska begrepp vars innehåll kan vara högst varierande. Begreppens bristfälliga stringens gör att det är inte helt enkelt att se vilka fenomen de syftar på. Detta leder lätt till stora variationer i vad som från tid till annan inkluderas i begreppen. I vissa situationer är detta en önskvärd effekt. Luddigheten ger utrymme för utomrättsliga hänsynstaganden. Så var till exempel fallet med begreppen ”rikets säkerhet” och ”spioneri” i Sverige under andra världskriget. Detsamma har påpekats beträffande terrorismbegreppet i samband med det rättsliga efterspelet till den 11 september.”

Och det fina i kråksången – sett från makthavarnas sida är att:
Moral och etik är i det nya samhället inte längre en fråga om vår förmåga att använda våra egna erfarenheter; i stället för den moraliska processen kommer regelföljandet. Och reglerna – lagarna – stiftas av makten för makten, vilket innebär att förtycket mot massan blir legaliserat och allt motstånd mot detta förtryck blir olagligt och terroriststämplat. Makten går uppåt, den demokratiska kontrollen försvinner och moralen blir en expertfråga.

Läs också om hur forskare vid FOI (Totalförsvarets forskningsinstitut) fick Dagens Eko att avstå från att rapportera om när USA begick krigsförbrytelser – genom att använda fosforbomber – mot befolkningen i staden Faluja i Irak.