Demokrati och yttrandefrihet kan komma att införas även i Sverige

Jag tror att det vänder snart. Problemet med den anti-demokratiska tystnadskulturen och rädslan att uttrycka avvikande uppfattningar börjar uppmärksammas.
Det första allvarliga tecknet på en sådan vändning var sociologen Göran Adamsons text ”Sveriges idéklimat påminner om det forna östblockets” i tidskriften Fokus i december förra året. Adamson berättar en talande anekdot om läget i Sverige:

”Vid ett akademiskt seminarium om migration undrade en journalist om det inte finns en motsättning mellan eliten och folket i migrationsfrågan, och om inte denna motsättning i så fall är oroväckande. En S-märkt professor på podiet svarade att frågan ledde tankarna till Sverigedemokraterna och undrade om inte journalisten insåg vilka värderingar han kunde associeras med. När reportern såg faran för att få sitt rykte fläckat bad han om ursäkt och professorn drog generöst ett streck över det hela.
Professorn försvarade med sin retorik etablissemanget och tog dessutom chansen att plocka poäng som antirasist.”

Vidare berättar Adamsson att demokrati och kompetens/kunskap är underordnade i dagens Sverige.

”Det klassiska, demokratiska sättet att runda av en politisk diskussion är att antingen bli överens eller att agree to disagree som det heter på engelska. Men i dag känns denna jämlika och respektfyllda intellektualism avlägsen. Vare sig det handlar om rasism, metoo eller klimatet är det snarare regel att ena parten avkrävs vad kristna skulle kalla en bekännelse, alltså en självrannsakande utläggning med ivriga bedyranden om att man spelar med det goda laget, och att man inte kommer att fela igen.
[…]
[I] dagens Sverige finns några underförstådda »goda« principer som varje deltagare i det offentliga samtalet bör hålla i minnet. Till exempel ska det mångkulturella samhället hyllas, liksom normkritik (av allt utom normkritiken), ett genusperspektiv bör anläggas och hållbarhetsaspekter får inte försummas. Detta gäller nästan oavsett vilken fråga som diskuteras. Men det är ju inte säkert att alla dessa dogmer lockar de mest självständiga tänkarna.
Och när en framgångsrik karriär förutsätter intellektuell underkastelse blir frågan vilka som kommer upp sig. I de socialistiska lydrikena, menar Miłosz, var det inte alltid de bäst lämpade. I stället är »proberstenen på en människas begåvning hennes förmåga att anpassa sig efter den fastställda politiska linjen, och därför händer det ofta att medelmåttorna får större framgångar än de verkliga begåvningarna«.”

Ett annat tecken på en vändning är en antologi från i år ”Skör demokrati – Det öppna samhällets motkrafter i svensk offentlig debatt, kultur och forskning” sammanställd av Uppsala-statsvetarna Sten Widmalm och Thomas Persson.

Widmalm och Persson själva inleder antologin med stödet för demokratin idag och menar att det sviktar bl.a. p.g.a.:

”[E]n numera bristande respekt för hur en rationell dialog går till, som bygger på samtal där goda skäl och argument kan anbringas för att ge stöd för en position eller en uppfattning.”

Då gör jag vågen i glädje över att kritiken riktar sig – hoppas och tror jag – mot själva kärnan i demokratin d.v.s. våra politiska företrädare och opinionsbildare och inte sjunger i kör med den numera så politiskt korrekt kritiken mot den maktlösa allmänhetens uttrycksätt på sociala medier.

Sharon Rider skriver bl.a. om utläggningen av politiska beslut på myndigheter samt expertstyret ökande inblandning när det gäller frågor som är politiska, estetiska eller moraliska d.v.s. frågor som inte ska beslutas över huvudet på medborgarna:

”Vad händer med medborgarnas förståelse av och tillit till myndighetsbeslut när dessa grundas, inte i en igenkännbar tillämpning av allmänna rättsliga principer, utan i en bestämd och kontroversiell uppfattning om verklighetens beskaffenhet – en uppfattning som dessutom kräver att man tillägnar sig en teknisk vokabulär och en teoretisk begreppsapparat för att överhuvudtaget förstå besluten?
[…]
Genom myndighetsutövning brukas inkluderingsretoriken för att exkludera, inte sällan med hänvisning till olika slags experter. Men i en liberal demokrati erkänns ingen ovedersäglig expertis i normativa (politiska, estetiska, moraliska) frågor, utan en sådan syn karaktäriserar snarare totalitära regimer.”

Torbjörn Elensky skriver om det som sitter i väggarna och leder till självcensur. Som journalist vet han hur det är på medieredaktionerna om vad som får tänkas, tyckas, sägas och berättas. Han konstaterar att:

”Kampen mot självcensur är ytterst en kamp mot mobbning och mot ett samhällsklimat och en offentlighet där mobbning kan avgöra vad som kan sägas högt. Det är inte ett problem som löses genom några enkla knep eller policyrekommendationer, utan genom civilkurage. Och hur man lär ut det har jag faktiskt ingen aning om, men jag misstänker att man måste börja redan på dagis för det handlar på ett djupare plan om hur vår kultur fungerar, liksom varför den på vissa punkter inte gör det. Om vi hade ett öppet samtalsklimat skulle vi inte behöva visselblåsare och ingen skulle riskera sina inkomster för att den yttrar sig fritt. Utan detta är vårt öppna samhälle inte tillräckligt öppet.”

Håkan Lindgren skriver om cancelkulturen och fega chefer/ledare:

”Cancelkultur är inget annat än klansamhällets hederskultur för universitet och företag. Väcks det en opinion mot någon känner sig arbetsgivare och institutioner tvungna att agera. Institutionens heder är viktigare än vad den utpekade personen har gjort eller inte gjort, och för att försvara hedern är man beredd att offra människor på vilka lösa grunder som helst.
[…]
Cancelkultur är framförallt ett ledarskapsproblem. Det är rädda och omogna universitetsledningar, chefer och institutionsstyrelser som har gjort att den här rörelsen har blivit så mäktig. Det är dags för cheferna att utveckla lite ryggrad. När någon kommer till dem med ett krav eller ett klagomål ska de, vid behov, kunna svara att kraven inte föranleder några åtgärder. Ibland är det modigaste att inte göra någonting alls.”

Kay Glans skriver om kopplingen mellan globala kapitalister och minimala minoriteters möjligheter att få sätta agendan, och dess konsekvenser:

”[T]ransaktivismens framgångar bygger på en »policykapning […] ett förvrängande av policyutformning som gynnar en minoritet på allmänhetens bekostnad«. Lobbyorganisationer har lärt sig att påverka regelverk och domstolar och på så vis slippa övertyga gräsrötterna. De lobbyorganisationer som bedriver transaktivism finansieras av mycket förmögna personer, »rika vita män«, som Joyce kallar dem, bland vilka George Soros, via hans Open Society Foundations (OSF), är den mest kände. OSF har enligt Joyce gett stora anslag till organisationer som kämpat för rätten att själv bestämma sitt kön. Det är väl inte minst denna välfinansierade, organisatoriska struktur som har gjort att transfrågan på så kort tid hamnat i fokus.
[…]
De vänstermodernistiska strömningar som jag uppehållit mig vid här är i grunden auktoritära. De ser inte opposition som legitim, utan tystar den med nedhållande eld, baserad på asymmetrisk mångkulturalism och expansiva definitioner av vad förtryck är.
[…]
Den asymmetriska mångkulturalismen har inga svar på vad som ska hålla samman ett samhälle; den utgår helt enkelt från att den vita majoriteten ska hålla sig stilla som ett nav omgivet av minoriteter. Men en inte osannolik utveckling är att vi får en vit identitetspolitik, och man kan som Kaufmann i Whiteshift se detta som mer eller mindre oundvikligt. Han kallar det för en symmetrisk mångkulturalism, i vilken även vita formulerar en positiv identitet på samma sätt som minoriteterna och bevakar sina intressen. Vem kan för övrigt förebrå vita om de vill hålla sig för sig själva när risken är så stor att kränka andra? De expansiva definitionerna av förtryck gör samvaron mellan personer av olika etnicitet oerhört infekterad. Att vara tjockhudad är faktiskt en förutsättning för ett fungerande demokratiskt mångkulturellt samhälle.”

Den sista meningen får mig återigen att göra vågen. Man måste kunna ta kritik om man vill delta i den offentliga debatten. Klarar man inte att ta emot andras åsikter ska man hålla tyst med sin egen, anser jag.

Sten Widmalm och Thomas Persson avslutar antologin med:

”Alltjämt är valdeltagandet högt bland svenska medborgare, men risken är att det börjar sjunka om misstron mot demokratin breder ut sig. Vanligtvis antas att det är populister som driver fram skepticism gentemot demokratin. Men det finns också en annan bidragande orsak – som är nog så allvarlig och ofta förbisedd – nämligen att medborgarna tappar tilltron till demokratin i takt med att forskare, politiker, journalister, aktivister, med flera, glömmer bort eller medvetet börjar bortse från själva innebörden av demokrati.
[…]
Men det vi sett i denna bok är en utveckling där demokratin inte enbart nedmonteras av en sammansvärjning av antidemokrater. Den sker i en politisk kultur som präglas av slapphet, okunnighet och indifferens i relation till demokratiska principer.
En demokrati skapar utrymme för variation, pluralism och egensinnigheter som måste få ta plats – annars är det ingen demokrati.
[…]
Därför kan slutsatsen dras att det är principlöshet och opportunism som är en del av huvudproblemet när samhället blir mindre öppet.”

Även Carl Hamiltons i år utgivna bok ”De ofelbara : historien om tre decennier som förändrade Sverige” som kommer fram till konklutionen att våra politiker och deras auktoriteter ”experterna” är inkompetenta och oförmögna att lära av sina misstag tar upp demokrati och yttrandefrihetsfrågan. Hamilton ägnar ett helt kapitel åt ”Totalitärt tänkande i en demokrati”:

”Politiker, politiska partier och aktivister i vår tids demokratier har lärt sig att använda diktaturens argumentationskonst för att manipulera människornas tankar. Makthavare i demokratier kan inte använda våld och använder ogärna öppet maktspråk. Men totalitärt tänkande kan inympas i samhällskroppen, kortsluta det offentliga samtalet och göra det lättare att kontrollera människorna.
[…]
Det nya konsensussamhällets psykologi utgår från samma begreppspar tillhörighet och ängslan. Konsensus är makthavarnas gemenskap. Tillhörigheten gäller konsensus. Ängslan är den dominerande känslan i vår typ av offentlighet. Det är inte ängslan för att hemliga polisen ska komma och hämta dig efter midnatt utan för att morgontidningens kultursidor ska deklarera att du har gått över till den mörka sidan.
[…]
För att förstå hur totalitärt tänkande fungerar i en demokrati, är det viktigt att komma ihåg vad totalitärt tänkande går ut på: makt. En öppen och fri debatt har enligt totalitärt tänkande inget egenvärde. Meningsutbyte är enbart samhällskampens fortsättning med andra medel. Debatten syftar inte till att nå fram till en fördjupad insikt eller klargöranden i sakfrågor, utan till att flytta fram de egna positionerna på motståndarens bekostnad. Syftet med en vetenskaplig debatt är inte att fördjupa den vetenskapliga analysen, förfina forskningsmetoder eller att komma närmare sanningen. Moraldebatten syftar inte till att pröva den moraliska halten i ett ställningstagande. Den konstnärliga debatten syftar inte till att nå en djupare upplevelse och förståelse av konstverket. Syftet är att oskadliggöra och försvaga fienden och därigenom etablera sin egen kontroll över det politiska spelet och, ytterst, samhällets resurser. Särskilt viktigt är det att oskadliggöra kunniga motståndare som ur ett annat, föråldrat, perspektiv är de som skulle kunna berika debatten mest. Totalitärt tänkande i en demokrati har samma mål som i en totalitär stat: att utrota oppositionen, att skapa enhetlighet med retoriskt våld och på så sätt åstadkomma social likriktning.”

Det finns alltså ett litet hopp om att demokrati och yttrandefrihet även ska införas i Sverige, så småningom. Dock är motkrafterna enormt starka. De som vill hålla folket utanför är de internationella globalisterna – de anglo-amerikanska oligarkerna – och deras ägda medier och opinionbildare samt våra skattefinansierade statliga medier och de politiker som ser framtida enormt välavlönade karriärmöjligheter i globalisternas storföretag om de bara är till lags och företräder globalisternas vilja i stället för sina väljares.

Läs också vad jag skriver i: Sverige har blivit totalitärt, NATO-lobbande journalister i Sverige, Varför etablissemanget alltid stödjer USAs världsbild och intressen, Demokratin är död och Din och Rysslands rätt till självförsvar – tal till nationen.

Försvarmakten är en antidemokratisk politisk organisation

061021-026

Idag har jag twittrat några frågor till krigsmakten, den sk Försvarsmakten.

@Forsvarsmakten Ska man tipsa er så fort man på långt håll ser en båt, människa eller något oidentifierat i vattenytan?

@Forsvarsmakten Gillar ni bäst suddiga bilder?

@Forsvarmakten Ska man utgå ifrån att alla oidentifierade människor och föremål kommer från Ryssland?

@Forsvarsmakten Vore det inte bättre att satsa skattepengar på bättre psykiatri, för att hjälpa paranoiker, än ett starkare försvar?

Har man läst fd huvudsekreteraren i 2001 års ubåtsutredning Mathias Mossbergs bok I mörka vatten : hur svenska folket fördes bakom ljuset i ubåtsfrågan eller Uppdrag Granskning-medarbetaren Lars Borgnäs bok Nationens intresse så finns det all anledning att misstänka att det är en NATO-ubåt som befinner sig i svenska vatten just nu. I syfte att testa den svenska försvarsberedskapen. Samt att skrämma allmänhet och politiker till att vilja satsa mer pengar på det svenska försvaret. Det är ytterst märkligt att sk journalister och sk kommentatorer inte tar upp den vinkeln utan helt låter sig vara språkrör för krigsmaktens politiska och budgetpåverkande ambitioner. Av böckerna ovan och av det ubåtskommisionen kom fram till framgår att krigsmakten aldrig försitter en chans att misskreditera Ryssland och forna Sovjetunionen. Krigsmaktens syfte är uppenbarligen politiskt. Dels vill krigsmakten få mer pengar. Dels vill krigsmakten få till en NATO-ansutning. Och som sagt; krigsmakten vill misskreditera Ryssland och därmed försämra Sveriges relationer med Ryssland. Trots att krigsmakten sägs vara till för att försvara demokratin så agerar krigsmakten mot demokratin. Krigsmakten har inget demokratiskt mandat för den politik krigsmakten vill få tillstånd. Krigsmakten agerar helt på egen hand som en stat i staten. Krigsmakten är alltså, i själva verket, en antidemokratisk organisation. —– Andra bloggar som skriver intressant!

Gör uppror mot skådespelarsamhället

Självporträtt_140421-002Selfie 🙂

Dagarna före jul läste jag en väldigt bra bok. Den är skriven av 24-åriga debutanten Linn Spross och heter Grundläggande studier i hoppfullhet och hopplöshet.

Ett av bokens tema var introvert kontra extrovert. Bokens berättarjag, Hanna, är en introvert, ambitiös och allvarlig tjej. Hanna blir vän med Imagine som är hennes motsats. Imagine är väldigt älskvärd och omtyckt. Imagine har lätt att skaffa sig vänner. Men Imagine är som så många av de extroverta mycket för att snacka men inte så mycket för verkstad. Ett exempel på detta är Imagines ovilja till att fördjupa sig i socialistiskt teori i den politiska förening som Hanna och Imagine startar. Imagine motiverar sitt ställningstagande för just vänstern med att vänstern, till skillnad mot högern, är coola.

Själv är jag väldigt trött på de som vill framstå som varande alternativa och vänster när de i själva verket är helt okunniga och omedvetna om politik och samhälle, samt totalt saknar nyfikenhet och ambition till att lära, utan är helt fixerade på yta och att ge sken av djupsinne. Så jag håller fullständigt med Linn Spross i hennes uppmaning på bokens sista sida:

”Gör uppror mot skådespelarsamhället.”

De flesta människor är så otroligt fega att de istället för att vara sig själva spelar en roll. De är skådespelare. De vågar inte stå för vad de är, vad de tycker och hur de lever. Istället ljuger de, förställer sig och beter sig så som de tror att andra förväntar sig att de ska bete sig. Stackars satar.

Jag tror det handlar om brist på självförtroende/självkänsla. Som introvert kan jag ju ha fel på den punkten eftersom en introvert inte har så mycket behov av att bli accepterad av andra och ingå i en gemenskap. För som Linus Jonkman skriver i sin bok Introvert – den tysta revolutionen:

”Att straffa en introvert med ensamhet är som att försöka dränka en fisk.”

Hur står det egentligen till med självförtroendet/självkänslan hos de där som ständigt framhåller sina egna förtjänster och vars ord ständigt syftar till ett illa dolt skryt? Hur står det egentligen till med självförtroendet/självkänslan hos de som aldrig någonsin berättar om sina tillkortakommanden och misslyckanden? De skulle inte ha ett så stort bekräftelsebehov om de hade genuint självförtroende/självkänsla . De är osäkra innerst inne men spelar rollen som självsäker.

Hur utvecklas en som människa om man inte vågar vara självkritisk?
Hur kul är en människa som inte vågar vara självironisk och bjuda på sig själv?

En veckas avbrott från vardagen

130305-001_bw

130305-002_bw

130307-001_bw

130308-003_bw

130308-004_bw

En vecka i Oskarshamn, hos mamsen, har gått. Innan jag kliver på färjan läggar jag nu upp de bilder jag fångat. De är få men håller, enligt mig själv, verkshöjd.

Ni märkte väl meningen ovan, med tre ”jag”? Före 121105 skulle jag ha blygts och ändrat på detta oavsiktligt egocentriska sätt att uttrycka mig. Men sedan nämnda datum gillar jag mig själv så skarpt att jag inte skäms för att visa min egenkärlek. Sedan är det skillnad på egenkärlek, i betydelsen självkänsla, och att vara utan självkritik. Men det är också skillnad på självkritik och självhat/självförakt.

I Oskarshamn bor någon jag helst av alla skulle vilja träffa. Men jag har trots mina långa hundpromenader lyckat slippa träffa denna människa. Och det är bäst så. Känsla och förnuft går inte alltid hand i hand. Men det är jobbigt att vara fylld av denna längtan att träffa en person och samtidigt vara övertygad om att det bästa är att inte träffa denna underbara människa.
Sverige har 290 kommuner. Det innebär att det inte är självklart att någon måste flytta till just den kommun där min mor bor och som jag ofta besöker. Jag önskar att någon hade fattat ett annat beslut om bosättningsort. Då hade jag sluppit ha personen i mina tankar under min vistelse där.
[Stycket ovan var en s.k. blinkning åt personen ifråga.]

Nu åker jag hem och tänker på något helt annat. Jag längtar efter lite värme och sol. Jag längtar efter att få sitta ute, mot ett träd, och lyssna på pod-radio och se ut över landskapet eller, mot ett träd, läsa böcker. Det är härligt!

Måste passa på att rekommendera en bok.
Jag är på de sista sidorna i Sven Delblancs Eremitkräftan. Sven Delblanc (1931 – 1992) är tvåa på min författartopplista. Etta är, så klart, August Strindberg och trea Vilhelm Moberg.
Sven Delblanc var 31 år gammal när han 1962 debuterade med Eremitkräftan. Jag läste den för några år sedan men minns inte ett smack från den läsningen. Nu är jag helt gripen. Jag associerar kraftigt till mitt eget liv och strävanden, och vissa närstående händelser, och blir djupt berörd av Eremitkräftan.
Eremitkräftan handlar om: Livets mening. Frihet kontra tvång. Moral och tvång kontra omoral och frihet. Kärlek. Åtrå utan kärlek och kärlek utan åtrå.
Och den är så jävla bra skriven. Spännande hotfull stämning som i den bästa kriminalroman.
Eremitkräftan finns bl a att låna som e-bok på biblioteken.

Peter Wolodarskis skriver om sådant han inte kan något om

Peter Wolodarski skrev igår en ledare i Dagens Nyheter om Vänsterpartiet och USA:s utrikespolitik utan att ha minsta kunskap i ämnet. Troligen läser han bara den propagandatidskrift, DN,  han själv är anställd av. Därav hans okunnighet om USA:s utrikespolitik. För att råda bot på denna okunskap skickade jag honom idag ett mejl med tips om på ett par informationskällor. Mejlet är i sin helhet enligt följande:

Hej!

Det är du som är historiskt okunnig. Har du t ex läst BBC:s artikel från 1997 som handlar om att USA bjöd in en gäng företrädare för talibanerna till Texas för att diskutera en gas-pipeline genom Afghanistan? Om inte läs den här: Länk

Det är alltså inte talibanerna USA vill åt. Så då måste det vara något annat.

Svaret kan man få om man begrundar begreppet skurkstater. Det finns massor med brutala diktatorer och regimer som har USA:s välsignelse. Utmärkande för dessa är att de för en spottstyver upplåtit sitt lands naturtillgångar till USA:s privatföretag. De diktatorer och regimer som av USA benämns skurkstater behöver inte vara mer brutala än de som USA välsignar MEN de upplåter inte sina natrutillgångar till USA:s privatföretag. DET ÄR DEN ENDA SKILLNADEN.

Den skillnaden är även skiljelinjen för hur din tidning och svensk mainstreammedia i gemen skiljer mellan onda och goda. Därför rekommenderar jag dig att rikta ditt intresse mot böcker och utländsk media – gärna etablerade media i Storbritannien och USA – för att få din historielöshet utraderad till förmån för upplysthet.

Mer om USA:s historia i Afghanistan kan du läsa på Nieman Foundation for Journalism at Harvard University:s hemsida. En artikel med rubriken ’The real story behind Time’s Afghan woman cover: American complicity’ ger en fin lektion om USA:s aktiviteter i Afghanistan. Läs den här: Länk

Efter denna historielektion hoppas jag slippa läsa massa okunnigt dravel skapat av dig.

mvh
Magnus berg

Hej!

Det är du som är historiskt okunnig. Har du t ex läst BBC:s artikel från 1997 som handlar om att USA bjöd in en gäng företrädare för talibanerna till Texas för att diskutera en gas-pipeline genom Afghanistan? Om inte läs den här:
http://news.bbc.co.uk/2/hi/world/west_asia/37021.stm

Det är alltså inte talibanerna USA vill åt. Så då måste det vara något annat.

Svaret kan man få om man begrundar begreppet skurkstater. Det finns massor med brutala diktatorer och regimer som har USA:s välsignelse. Utmärkande för dessa är att de för en spottstyver upplåtit sitt lands naturtillgångar till USA:s privatföretag. De diktatorer och regimer som av USA benämns skurkstater behöver inte vara mer brutala än de som USA välsignar MEN de upplåter inte sina natrutillgångar till USA:s privatföretag. DET ÄR DEN ENDA SKILLNADEN.

Den skillnaden är även skiljelinjen för hur din tidning och svensk mainstreammedia i gemen skiljer mellan onda och goda. Därför rekommenderar jag dig att rikta ditt intresse mot böcker och utländsk media – gärna etablerade media i Storbritannien och USA – för att få din historielöshet utraderad till förmån för upplysthet.

Mer om USA:s historia i Afghanistan kan du läsa på Nieman Foundation for Journalism at Harvard University:s hemsida. En artikel med rubriken ’The real story behind Time’s Afghan woman cover: American complicity’ ger en fin lektion om USA:s aktiviteter i Afghanistan. Läs den här:
http://www.niemanwatchdog.org/index.cfm?fuseaction=background.view&backgroundid=00480

Efter denna historielektion hoppas jag slippa läsa massa okunnigt dravel skapat av dig.

mvh
Magnus berg

Tyvärr glömde jag att tipsa Peter Wolodarski om boken ’Oheliga krig’ med underrubriken ’Afghanistan, USA och den internationella terrorismen’. Den är skriven av den US-amerikanske mellanösternkorrespondenten John K Cooley och är på 429 sidor fyllda med fakta om USA:s agerande i mellanöstern med tonvikt på Afghanistan. Hittar du inte boken, som utgavs 2002 och i pocket 2003, i handeln så finns den på Bokbörsen. Läs, lär och inse att Peter Wolodarski har noll koll.