En promenad längs stranden utanför Burgsvik på Gotland

130204-001

130204-002

130204-003

130204-004

130204-005

130204-006

130204-007

130204-008

130204-009

130204-010

130204-011

130204-012

130204-013

Bilderna finns att se i betydligt större format på burgsvik.se.

Ibland tar det emot lite att gå på morgonpromenad.
Den största orsaken till motståndet är att det blir samma runda varje morgon. Så har det varit sedan jag skaffade Linux vid påsk förra året. Unga hundar ska inte gå så långt och därför har jag ännu inte börjat gå heldagsvandringar med matsäck. På onsdag är Linux ett år och då har jag bestämt mig för att börja gå de promenader jag längtat efter – heldagsvandringar.
En annan orsak är att jag sedan i höstas satsat ganska hårt på att gå ner i vikt. Därför blir det ett jävla rännande. Morgonpromenaden brukar vara mellan en och en halv timme och två timmar. Sedan blir det en dryg timmes eftermiddagspromenad. Och sedna en kvälls-/nattpromenad på mellan en halv och en timme. Det blir alltså väldigt mycket promenerande, vilket kan bli lite tjatigt. Men det har haft resultat. Jag har gått från enormt skitfet (110 kilo och ett BMI på 37) till en nuvarande vikt på 83,5 kilo. Jag har alltså gått ner 26,5 kilo – hittills. Nu blir jag inte längre illamående (nakenshockad) när jag ser mig naken i spegeln. Nu blir istället lite småkåt på mig själv. 🙂 Men mina homosexuella böjelser omfattar bara mig själv – sorry grabbar. 😉
En annan orsak som gör att morgonpromenaden kan kännas jobbig är vädret. Idag var det ett grått och småruggit väder med en temperatur runt nollan. Inte alls lockande att ge sig ut i. Men det märkliga är att väder som upplevs motbjudande kan vara väldigt bra fotoväder.

Jag upplevde idag att det var ett fantastiskt fotoväder. Det fanns en färgton på himlen, som gjorde att himlen inte blev helt utfrätt (kritvit). Och landskapet blev i stort sätt skugglöst, vilket gjorde att det blev en, enligt mig, häftig stämning i bilderna. Det jag såg på kamerans display var vackrare än det jag just då upplevde med ögonen. Sedan var det bara att försöka förvalta de nytagna bilderna i det digitala mörkrummet…

På den analoga tiden, då man kopierade bilder, gick man bara efter vad ögonen såg. Vid digital bildbehandling har man massa mätverktyg och, framför allt, histogram för att bedömma bilder. Det första man får lära sig är att använda ett verktyg som heter Nivåer. Nivåer visar ett histogram. Sedan ska man (efter vad man får lära sig) justera histogrammet så att det mörkaste i bilden blir svart och det ljusaste blir vitt. Gör man då detta, som är det första man lär sig vid digital bildbehandling, på t ex en bild tagen vid dimma så utplånar man dimman. Den känsla man hade när bilden togs, och som man ser på kamerans display, försvinner. Detta misstag har jag fram till idag nästan alltid gjort. Så jävla indoktrinerad har jag varit. Men när jag gick hem idag bestämde jag mig för att lita enbart på mina ögon.

För att göra det så enkelt som möjlig för mig att göra bildkollektioner, med enhetligt utseende, så kör jag alltid min kamera (idag Canon G12) på manuell inställning av exponeringen. Idag var det 160 ISO, bländare 5,6 och 1/50 sekund. Då blir alla bilder lika exponerade, förutsatt förståss att ljuset inte ändras. För att bestämma den bästa exponeringen använder jag alltid histogrammet i kameran. Då ser jag till att alla toner, från svart till vitt, om möjligt, ryms inom det tonomfång som kameran klarar av.

Väl hemma körde jag in bilderna i min stationära Debian/GNU-Linux -baserade dator. Importerade bilderna i Dark Table – mitt nuvarande favoritverktyg för att behandla raw-filer. Sedan sket jag fullständigt i allt vad exponering, nivåer och histogram heter – eftersom bilderna var bra exponerade i kameran och jag inte ville sabba känslan genom att öka kontrasten.
Jag gick ”bara” igenom bilderna, lite fram och tillbaka, och rattade och försökte hitta bästa gemensamma vitbalansinställning och dito färgmättnadsinställning. När jag väl funnit bästa vitbalansinställning och färgmättnadsinställning sparade jag alla bilder med samma inställning.

Något mer än vitbalans och färgmättnad gjorde jag alltså inte. Men den bild där Linux springer i vattnet hade en sned horisont varför jag rätade upp den.
Jag beskär alltid (åtminstone i 99,5 % av fallen) mina bilder direkt i kameran, i fotograferingsögonblicket. Det är en positiv utmaning som genom åren skärpt mitt bildsinne.

De färdigbehandlade bilderna sparar jag i tif-format. När jag sedan ska använda bilderna så kör jag dem i Phatch. En batch(mass)-behandlare som jag har några olika mallar till. Mallarna för olika storlekar, med mera. Mallarna skalar bilderna, lägger på en text och skärper bilden. Så det går väldigt snabbt att fixa till ett helt gäng bilder.

Nu ska jag sticka ut hakan. Detta ämne orsakade verkligen en het strid för några år sedan på Fotosidan:s forum. Det var jag mot klabbet. 😉 Men som John Stuart Mill tycker, så tycker också jag, att det behövs människor som tänker själva och vågar sticka ut bortom den dumma indoktrinerade massans fega horisont. 😐 Och jag tror mer på mina ögon än på andras doktriner.
Jag använder inte oskarp mask när jag skräper mina bilder. Kom igen och ge mig verbala snytingar nu, och berätta hur fel jag gör, era dumma indoktrinerade nollor.
Jag hade alltid använt oskarp mask ända tills jag flyttade från Stockholm till Burgsvik. Då började jag fotografera natur. Och då upptäckte jag att grässtån samt löv och liknande mindre ting blev väldigt otydliga med oskarp mask. Och det kan man förstå eftersom oskarp mask först gör bilden oskarpare (med gausisk oskärpa) innan det gör bilden skarpare. Det fattar man ju; att små detaljer som grässtån och trädens löv förlorar sina detaljer och sina konturer om man kör gausisk oskärpa på dem. Och har väl detaljerna försvuunnit (i oskarp masks första steg) så går de inte att återställa med att sedan lägga på skärpa.
Därför använder jag det uppskärpningsverktyg som kort och gott heter just skärpa.

Det var allt jag hade att bjuda på för idag.

—–

Andra bloggar som skriver intressant!