Datorer

Här, idag… på två fotografi

av

131129-001

131129-002

Jag har byggt mig en ny dator sedan förra bloggposten. Det innebär att bildbehandlandet blir betydligt smidigare. Nu behöver jag inte vänta i drygt 5 sekunder innan jag ser hur en ändringar påverkar bilden. Nu sker det i realtid.

När jag skulle välja ut komponenter till datorn så var det mest grafikkortet jag tänkte på att anpassa efter mina behov. Och eftersom det vanligtvis mest krävande användningsområde jag har datorn till är bildbehandling så fick det vara rättesnöret.

Eftersom det bildbehandlingsprogram jag använder – Dark Table – använder sig av tekniken OpenCL så var det bästa OpenCL-prestanda jag siktade på.

Tidigare jag har alltid haft Nvidia grafikort. Men AMD:s Radeon-kort är dubbelt så snabba som Nvidia på just OpenCL. Så nu lämnade jag Nvidia för Radeon.

Men jag övergav också AMD:s processorer för Intel. Jag tänkte; Nu skiter jag i att ta ansvar för att det finns en konkurrent till marknadsgiganten Intel. Intels processorer är snabbare, men också dyrare. Mest valuta för pengarna får man fortfarande med AMD:s processorer.

Sedan köpte jag en lika dan datorlåda – Zalman Z-Machine GT1000 – som jag redan hade. Det är datorlådornas Royce Rolls. Skillnaden är att den jag hade kostade över 3000 kronor när jag köpte den. Nu säljs dom för drygt 700 kronor. Ett riktigt klipp.

Självklart fortsätter jag att köra mitt älskade Debian/GNU-Linux och XFCE på den nya datorn.

Kör Debian/GNU-Linux och XFCE gör sedan någon månad tillbaka även min nästan 90-åriga granne. Hans dator började bli så jäkla seg med Windows XP. Så jag gjorde en ominstallation av Windows XP i tron att en färsk installation skulle göra susen. Men det gjorde det inte. Internet Explorer var fortfarande fruktansvärt segt; oanvändbart. Så då installerade jag Debian/GNU-Linux och XFCE och bar in datorn till honom. Jag gav honom några snabba instruktioner och sedan dess tycker han det har gått bra. Han tycker att han fått en snabb och, framför allt, användbar dator igen. Min assistans har han bara behövt vid tre tillfällen. För att komma överens med den nya, lite annorlunda, mjukvaran.

Min nya dator består av följande delar:

LÅDA
Zalman Z-MACHINE GT1000

PROCESSOR
Intel Core i7-4770K Processor

GRAFIKKORT
ASUS Radeon HD7970 Matrix 3GB

PROCESSORKYLARE
Noctua NH-U12S CPU Kylare

MODERBORD
ASUS MAXIMUS VI HERO

MINNE
Kingston DDR3 HyperX Beast 16GB

NÄTAGREGAT
Corsair RM750 750W 80+ Gold Modular ATX

TANGENTBORD & MUS
Microsoft Natural Ergo Keyboard 4000
Microsoft Comfort Mouse 4500

SSD
Corsair Force LS 240GB SSD R:560/W:535 2.5″ SATA-3

OPTISKA ENHETER
Asus DRW-24F1ST/BLK/G/AS DVD±RW 24x SATA
Asus BC-12D2HT/BLK/G/AS Blu-Ray 12x SATA

På SSD:n ska jag ha operativsystem och program. Jag har behållit mina två 500 GB hårddiskar, från den tidigare datorn, men nu kopplat samman dem till ett ZFS raid-0 system.

Den nya datorn är så snabb att den endast behöver gå på tomgång…

GrayCatXfce – färgtema för XFCE4

av

GrayCatXfce-0.0.2Ovan mitt pågående färgtema för XFCE4 – GrayCatXfce

Som ni som besökt min blogg tidigare märker så har jag ändrat färgerna. Detta beror på att jag håller på med ett färgtema till min nuvarande datormiljö XFCE4. Och detta tema har inspirerat mig till färgförändringarna på bloggen.

Inom Linuxvärden är man så lyckligt lottad att man kan välja mellan många olika datormiljöer. I huvudsak är de tre. Det finns otaliga fler, men de är mer eller mindre nördiga. De nördiga är kul och lärorika om man vill bygga sin datormiljö utan de mer polerade alternativens begränsningar. FVWM, till exempel, använde jag under en tid. Det kan man designa hur tusan man vill. Men jobbigt var det. T ex: Installerade man ett nytt program och ville kunna starta detta från en meny så fick man själv skriva in programnamn och kommandot, för att starta det, i en texfil. En fil som ”var” menyn. Att startmenyn finns i from av en textbaserad fil är standard inom Linuxvärden men de flesta datormiljöer uppdaterar filen automatiskt och lägger till nyinstallerade program. Dock inte FvWM.

FVWM_040614Mitt FVWM 040614

De mest använda, och användarvänliga, miljöerna till Linux är KDE, Gnome och XFCE4. När KDE kom som version 4, med all kod omskriven, skrev jag om detta 15 januari 2008. Jag skrev att KDE 4 ”innehåller en rejäl mängd buggar” men ”lovar mycket gott för Linux-världen”. Och jag fick rätt, men det tog tid.

Jag har nyligen kört KDE 4.9.5 och 4.10 i kanske en månads tid och gillat det mycket. Nu är KDE helt stabilt. Men de applikationer jag använder mest är inte KDE:s starka sida. KDE:s webbläsare Konqueror och mejlklient Kmail trivs jag inte riktigt med. Konqueror kan allt för ofta ta en väldig tid på sig att hämta ner webbsidor. Och att då köra Firefox (en bra webbläsare) och Thunderbird (en bra mejlklient) i KDE känns inte riktigt rätt, tycker jag, även om det går alldeles utmärkt. Detta eftersom KDE är byggt på Qt och de bästa applikationerna i de olika kategorierna – som Firefox (webbläsare), Thunderbird (mejlklient), Libre Office (kontorspaket), Gimp (bildbehandling) Dark Table (bildbehandling (raw-filer)) – är byggda på Gtk. Qt och Gtk är de respektive grunderna för det grafiska gränssnittet. Kan tilläggas är att Gnome och XFCE4 är byggt på Gtk.

Före denna månad med KDE körde jag Gnome 3. Gnome 3 är också en helt nyskriven version av Gnome. Inte ens hur alla är vana att använd en dator lät utvecklarna sig påverkas av. Konceptet var helt nytt och åstadkom protester och ramaskri i Linuxvärlden. Många övergav Gnome.

När jag textade Gnome 3 första gången blev jag också skitförbannad. Var är t ex programstartmenyn? Så efter ett par dagars test kastade jag ut skiten. Men sen gick det någon månad och jag blev sugen på att testa Gnome 3 igen. Den här gången gav jag mig fan på att lära mig använda Gnome så som utvecklarna tänkt; dvs inte köra datorn med musen i första hand, utan med tangentbordet. Och jag insåg att konceptet var genialt. Jag gillade Gnome 3 starkt. Men sedan tröttnade jag även där. Kan faktiskt inte ge ett sakligt själ till varför jag lämnade Gnome 3: Gnome 3 är bra! Det var då jag testade KDE. Och det första jag gjorde i KDE var att ställa in det så att jag kunde köra datorn på det sätt som jag lärt i Gnome 3…

Men nu är jag alltså tillbaka till XFCE4, den miljö som jag använt mest genom åren. Till XFCE4 återkommer jag alltid och det känns alltid som att komma hem. Det är  något visst med XFCE4. Jag tror det har mycket med utseendet att göra. Det är lite skönt kantigt i den grafiska designen. Men det som alltid saknas, vare sig jag kör KDE, Gnome eller XFCE4 är ett schysst färgtema. I KDE är det enkelt att själv ställa in de färger man vi ha på skrivbordet. Men i Gnome och XFCE4 måste kan skriva det för hand i smått obegripliga textbaserade filer. Jag har tidigare gjort ett snyggt färgtema till XFCE4 men det är utdaterat och har inte stöd för Gtk3. Så nu håller jag på med ett nytt, som ska bli likt det tidigare. Det jag framför allt vill ha är ett färgtema som är distraktionsfritt; dvs det ska inte störa. Inte vara frö ljust och inte vara för mörkt. Dessutom gillar jag medelgrått eftersom det är en bra omgivning för bildbehandling.

Ni kan följa mitt arbete med att utveckla det nya temat, samt hämta ner det här: GrayCatXfce.

—–
Andra bloggar som skriver intressant!

Provkör Gimp 2.7 på Debian eller Ubuntu

av

Gimp-2.7_600px

Igår hittade jag en fin instruktion på italienska som berättade hur man installerar och kör bildbehandlingsprogrammet Gimp:s uttestningsversion 2.7 på Debian. Det fungerade så enkelt och bra att jag tänkte tipsa om hur man gör. Och eftersom Ubuntu är en klon av Debian, och är populärt bland Linuxnoviser, så vill jag berätta att det fungerar exakt på samma sätt på Ubuntu.
Den här manualen är avsedd att kunna användas även av de som inte vet ett jota om terminaler och hur man kompilerar program. Men det kan krävas lite vilja till att lära sig.

Visserligen är Gimp 2.7 ännu inte riktigt så polerad som en skarp version, men den är fullt användbar. Och sedan jag första gången fick testa på den stora Gimpnyheten, ”single window mode”, så vill jag inte använda Gimp 2.6 något mer. Nu är hela gränssnittet sammanhållet och bilderna blir till flikar.
I sängen, innan jag somnade, funderad jag lite på det där: Hur ska man kunna jämföra två versioner av samma grundbild. Man kan ju inte lägga dem bredvid varandra. Men bildväxlingen går så snabbt, när man klickar på flikarna, att man hinner se skillnaden även om det bara skiljer små nyanser. Så det är inga problem. Sedan kan man, motvilligt, välja att lämna ”single window mode” och köra Gimp precis som tidigare, med flera fönster.

Så här gör du för att provköra Gimp 2.7.

(Tänk på att de kommandon som följer ibland radbyts här på webbsidan. Det är dubbelt radavstånd mellan olika kommandon. Så se till att skriva hela kommandot på samma rad i terminalen.)

Öppna en terminal.

Gå till en lämplig mapp – använd kommandot cd – där du vill lägga de filer som kommer att behövas för installationen.

Logga in som root d.v.s. med administrationsbehörighet. Detta görs genom att skriva su, trycka på enter/retur, skriva rootlösenordet, och trycka på enter/retur.
Ni som kör Ubuntu, och är skitskraja för att köra som root, kan ju hålla på och krångla med att lägga till sudo framför alla kommandon som kräver rootbehörighet.

Börja med att installera de program som behövs för att bygga Gimp.
Kör följande i terminalen:

aptitude install git-core libtool autoconf automake intltool

Kör sedan:

aptitude build-dep gimp

Nu kan det vara mycket lämpligt att sluta köra terminalen som root. Skriv exit och tryck enter/retur.

Kör nu följade kommandon i tur och ordning. Dessa resulterar i att Gimp 2.7 kommer att installeras i den av Debian oanvända mappen /opt så att det inte blir något krångel med Gimp 2.6, som jag förutsätter att du har installerad, som ligger bland alla andra applikationer i mappen /usr.

export PATH=$PATH:/opt/gimp-2.7/bin

export PKG_CONFIG_PATH=/opt/gimp-2.7/lib/pkgconfig

export LD_LIBRARY_PATH=/opt/gimp-2.7/lib

Sedan är det dax för lite programinstallationer. En uppvärmning inför det som komma skall. Du ska nu hämta hem koden till Babl och Gegl och bygga program av dessa som du sedan installerar i mappen /opt/gimp-2.7. Kör följande kommandon i tur och ordning.

git clone --depth 1 git://git.gnome.org/babl

cd babl

./autogen.sh --prefix=/opt/gimp-2.7

make -j4

Nu är det dax att åter bli root. Det måste man vara för att kunna installera program. För att bli root, gör som jag skrev ovan. Och kör:

make install -j4

Logga ut som root med exit.

Gör nu precis som nyss, men med följande kommandon. Glöm inte att bli root inför sista momentet.

git clone --depth 1 git://git.gnome.org/gegl

cd gegl

./autogen.sh --prefix=/opt/gimp-2.7 --disable-gtk-doc

make -j4

Och så:

make install -j4

Logga ut som root.

Nu är det äntligen dax för Gimp. Gör precis som med Babl och Gegl.

git clone --depth 1 git://git.gnome.org/gimp

cd gimp

./autogen.sh --prefix=/opt/gimp-2.7 --disable-gtk-doc

make -j4

Och så:

make install -j4

Nu kan du köra Gimp 2.7 genom att skriva in /opt/gimp-2.7/bin/gimp-2.7 i terminalen eller ännu hellre i någon programstartsdialogfönster.

Använder du dig, som jag, av Ufraw för att kunna bearbeta raw-filer så måste du installera en separat version av Ufraw på samma plats som Gimp 2.7. Nu skiter jag i att vara så detaljerad men i korthet gör du så här. Och nu bygger vi inte ifrån den källkod som Debian eller Ubuntu tillhandahåller utan hämta koden direkt från Ufraws hemsida.

Hämta hem ufraw-0.16.tar.gz Skulle länken inte fungera så gå till Ufraws nedladdningssida och hämta en eventuellt ny version. Packa upp den komprimerade filen.
Så var det dax att göra ungefär som tidigare förutom hämtningen, vilket redan är gjort.

Kör följande utan rootbehörighet.

cd ufraw-0.16

./configure --prefix=/opt/gimp-2.7

make -j4

Och som root:

make install -j4

Nu kan du starta Ufraw med /opt/gimp-2.7/bin/ufraw
Öppnar du en raw-fil med Gimp 2.7 kommer Ufraws Gimpplugin automatiskt att starta.

När du sedan Gimp 2.7 kommer som skarp version i det ordinarie programutbudet, då med versionsnummer 2.8, är det bara att kasta mappen gimp-2.7 som finns i /opt.

Gillar du mitt XFCE 4-tema, som syns på skärmdumpen, så kan du hämta det och läsa mer här.

Min Skype-telefon Acer One

av

137

Skype

Skype känner ni väl till? Vanligtvis förknippar man Skype med att prata med varandra gratis via datorn. Men numera finns det även Skype-telefoner som gör att man helt kan vara utan dator men ändå kunna kommunicera via Skype. Skype-telefoner fungerar precis som en vanlig telefon och man kan även ringa till, och ta emot samtal från, vanliga telefoner med en Skype-telefon.
Själv har jag sagt upp mitt vanligt telefonabonnemang för att helt förlita mig på Skype. Jag kan numera nås via Skype på två sätt. (Hör av er!) Dels kan andra som också använder Skype helt utan några som helst kostnader nå mig på min Skype-adress ”magnus_berg,burgsvik”. Dels kan jag nås från det vanliga telefonnätet på nummer ”08-519 70 274”. Skype har, än så länge i alla fall, ett begränsat antal riktnummer att välja ur. Men eftersom många inflytelserika småpåvar vill att Gotland ska bli en ö i Stockholms yttre skärgård så kanske det snart blir 08 som gäller även på Gotland. 😉

För att man ska kunna ringa från Skype ut till vanliga telefonnätet betalar man antingen in en så kallad kredit (förskottsbetalning) – ni kan på bilden se att jag har 33.60 tillgodo – eller så betalar man en månatlig avgift och ringer sedan helt utan extra kostnader till alla vanliga (fasta) telefoner.
Jag betalar 34.50 per månad och får då ringa obegränsat till alla vanlig (fasta) telefoner i Sverige utan vare sig öppnings- eller minutavgift. För en tia till får man ringa till hela Europa och för ytterligare några tior ringer man hela världen.
När jag ska ringa till mobiler eller utomlands dras öppnings- och minutavgift från min kredit.

Skype-telefoner

(Den bästa Skyptelösningen enligt mig är inte en Skypetelefon utan är en strömsnål minilaptop. Mer om det i avsnittet nedanför detta avsnitt.)

Det finns flera olika Skypetelefoner att välja på. Men gemensamt för dem alla är att man måste i ha ett bredband för att kunna använda dem.

Det verkar som wifi-telefonerna har försvunnit från den svenska marknaden. Wifi-telefoner ansluts till ett trådlöst nätverk istället för med en nätverkskabel. Wifi-telefoner kan man använda ute på stan eller andra platser där det finns accesspunkter. Men eftersom man måste logga in med en webbläsare för att kunna ansluta till Telias surfzoner så var en Wifi-telefoner inte användbar för mig mer än hemma med min trådlösa router. Och då föll, för mig, hela idén med wifi-telefon.

Vanligaste Skypetelefonen är så kallade dualphone. Dessa kan anslutas både till det vanliga telefonnätet och till nätverk/Skype. De flesta dualphones är av typen dect-telefoner. Det betyder att de har en basstation och en separat lur med radiokontakt mellan enheterna. Det jag inte gillar med dect-telefoner är att radiosignalen är konstant på högsta effekt – till skillnad mot mobiltelefoner som reglerar sändningseffekter efter behov dvs efter avståndet till närmsta mottagare. Jag är inte så förtjust i att ha massa radiosignaler i mitt hem. Dessutom är jag osäker på om man kan byta batteri i lurenheten på dect-telefoner. Men det finns nog även dect-telefoner med utbytbart batteri. I annat fall måste man köpa en helt ny telefon när det uppladdningsbara batteriet är förbrukat.

Jag testade en Ipevo Solo Skype-telefon. Den kopplas in enbart via en nätverkskabel, via min router, till bredbandet. Routerna används som en skarvdosa för att kunna koppla in flera enheter till ett bredband. Varje enhet får då sin egen adress – så kallat IP-nummer. Ipevo Solo har ett nätverksuttag som gör det möjligt att ansluta en dator genom telefonen, men hur det funkar i praktiken med IP-nummer osv vet jag inte.
Ipevo Solo en lur som är ansluten med kabel. Den har också högtalarfunktion, vilken är utmärkt att använda när man hamnar i en telefonkö. Telefonen var en verklig kvalitetsprodukt om det inte var för den viktigaste egenskapen; ljudet. Ljudet var helt oacceptabelt. Det berodde på att samplingsfrekvensen bara var på 8 Mhz mot Skypes samplingsfrekvens på 16 Mhz.

(Ur http://wiki.kontrollrummet.com/Samplingsfrekvens
”Som bekant, så är standarden för audio-CD 44.1kHz/16-bit – och om audio-CD är det tänkta slutmediat, så är det ganska meningslöst att använda en högre samplingsfrekvens än 44.1kHz eftersom omvandlaren i CD-spelaren har ett lågpassfilter som gör det omöjligt att frekvenser över 22.05kHz spelas upp.”)

Därför skickade jag tillbaka Ipevo Solo:n och siktade in mig på en strömsnål minilaptop.

Den optimala Skype-telefonen

Det senaste halvåret har det dykt upp en hel rad olika minilaptoppar på marknaden. Dessa är mycket strömsnåla, vilket är en förutsättning för att låta en sådan stå på dygnet runt och fungera som telefon. De flesta datorer av de senasaste modellerna minilaptopar har en Intel Atom-processor. Dessa drar otroligt lite energi.

(Ur http://en.wikipedia.org/wiki/Silverthorne_(CPU)
”The Intel Atom platform with the 945GSE Express chipset has a specified maximum TDP of 11.8 W, with the processor only making up a relatively small portion of the total power.”)

Jämför dessa totalt 11.8 watt, där Intel Atom-processorn drar 2,5 watt, med min stationära dators processor som drar 125 watt (enbart processorn) och min bärbara vars processor drar 35 watt (enbart processorn).
Basen i min Skype-telefon är en Acer One 110. Den har Linpus Linux Lite förinstallerat och har ingen vanlig hårddisk. I stället för hårddisk har den en SSD, typ ett minne, på 8 GB. Där finns alltså inte utrymme för någon musik- eller film-samling. Men dessa 8 GB kan sedan kompletteras med upp till 2 vanliga SD-minnen, sådana som sitter i kameror bland annat. Fördelen med SSD är att det inte finns några rörliga delar vilket dels ger stöttålighet men framför allt ger fördelen av att förbruka mindre energi.

För att kunna använda en minilaptop som Skype-telefon måste man ha någon form av telefonlur eller headset. Visserligen har dessa minilaptoppar både mikrofon och högtalare med det är betydlig behagligare att ha ”riktiga” grejer. Man kan välja en telefonlur med datoranslutning via USB, men jag föredrar headset eftersom det ger mig händerna fria vilket inte är minst viktigt om man skulle hamna i en seg telefonkö. MEN HEADSETET MÅSTE ANSLUTAS TILL USB. Det funkar inte med att ansluta headsetet till hörlursuttaget eftersom det stänger av datorn högtalare. Och högtalarna måste man ju ha igång för att höra om någon ringer.
Ett headset med USB-anslutning fungerar som en egen ljudenhet, ljudet dit passerar alltså inte genom datorns ljudkort. I Skype konfigurera man det så att ljudet in och ut går till headsetet medan ringsignalen går till datorn högtalare.
JAG LYCKADES INTE FÅ MITT USB-ANSLUTNA HEADSET ATT FUNGERA MED DET FÖRINSTALLERADE LINPUS LINUX LITE. Om detta är en fråga om konfigurering eller avsaknad av drivrutin vet jag inte. Eftersom jag ändå avsåg att installera mitt älskade Debian GNU/Linux, som jag kör på mina två andra datorer, så brydde jag mig inte om att söka lösa problemet. Med Debian GNU/Linux fungerade headsetet perfekt och därmed fungerade också min ”Skype-telefon”.

Förutom Skype-telefon har jag nu möjlighet att alltid snabbt och lätt kolla upp något jag plötsligt kommer på att jag vill läsa eller söka på nätet. Jag kan snabbt och lätt göra anteckningar och allt annat som en dator är användbar till. Men denna lilla ”leksak” är inte en ersättning för en riktig dator. Den är ett mycket bra komplement eftersom den alltid står på. Men den är på alla sätt för liten för att användas som arbetsredskap.

KDE 4 lovar mycket gott för Linux-världen.

av

Idag klockan 18.53, fyra dagar efter lanseringen, fick jag KDE 4 att rulla på min ”Debian-GNU/Linux”:http://www.debian.org , version unstable, baserade dator.

De senaste åren har jag inte kört KDE även om jag tycker att KDE är den smidigaste och bekvämaste skrivbordsmiljö man kan använda på Linux. KDE har varit lite för segt för att vara riktigt skönt. Speciellt har detta märkts vid bildbehandling i Gimp. Därför har jag hållt mig till den mindre lastade, lättdrivna och snygga men samtidigt mindre funktionsrika fönsterhanteraren XFCE4.

För er som inte är insatta i Linux terminologin så är en skrivbordsmiljö en komplett uppsättning av alla program du kan tänka dig med enhetligt gränssnitt (utseende). Det finns två olika skrivbordsmiljöer varav KDE är den ena och Gnome den andra. KDE har alltid lagt en hel de energi på ögongodis medan Gnome satsar på användarvänlighet. Fast jag anser inte att Gnome är bättre än KDE på den punkten eller i någon annan aspekt. Framför allt är Gnome fult.
Fönsterhanterare är mer som ett operativsystem, även om det är helt fel ur tekniskt perspektiv. Fönsterhanterare ger utseende och lite andra funktioner men saknar egna program. Programmen får man plocka ihop själv och ofta ur de sortiment som skrivbordsmiljöerna erbjuder.

Det jag framför allt var intresserad av var att testa hur snabbt eller långsamt KDE 4 blivit. Jag läste, för något år sedan, att den nya versionen av KDE:s underliggande grafiska teknik Qt skulle vara bland det snabbaste i datorvärlden. Och nu har jag fått det bekräftat.

KDE 4 är verkligen supersnabbt. Program startar upp snabbare än i XFCE 4 och även när jag testade bildbehandling med Gimp visade det sig att KDE 4 är betydligt snabbare än min tidigare fartdemon XFCE 4. Till och med den tidigare så olidligt sega webbläsaren Konqueror har kommit upp i fart i klass med konkurrenterna.

Den nya dator som jag beställde i fredags, samma dag som KDE 4 släpptes, kommer utan tvekan att köras med KDE 4. Tyvärr räknar utvecklarna och vi användare med att KDE 4 innehåller en rejäl mängd buggar (programmeringsfel). Dessutom är inte KDE 4 komplett ännu. Det har jag redan märkt av och jag har faktiskt inte lyckats hitta inställningarna för panelen, om det nu finns något inställningsprogram för panelen. Därför får jag ha en symbol med programstartmeny mitt på skrivbordet. Jag har ju inte heller hittat någon funktion för att flytta på programstartsymbolen. 🙂

Det kanske blir så efter en tids användning av färska KDE 4 att det visar sig vara lite för opolerat. Därför kan det bli så att jag parallellt installerar XFCE 4 som alternativ att använda tills dess att KDE 4.1 släpps till sommaren. Fast jag hoppas jag slipper det. 🙂 Troligen kommer nya KDE-delar ut efter hand som de blir klara. Och det är nog (O.B.S. min gardering) ingen tvekan om att KDE 4 kommer att bli det största lyftet i Open Source-rörelens historia.

På bilden syns nya filhanteraren Dolphin, underbara texteditorn Kate, webbläsaren Konqueror och en panel som hittills saknar massor av funktionella tillbehör. Men bedöm inte KDE:s utseende efter min bild. Jag har inte lagt tid på att hitta ”rätt” typsnitt eller tema. Sedan gillar inte jag för mycket ögongodis. Jag tycker ögongodis är distraherande för produktivt arbete och dessutom tar det datakraft. En rofylld skrivbordsmiljö är min melodi.
Gå istället in på KDE:s hemsida och titta på bilderna där.