Demokrati

Mejl till Försvarsberedningen angående årets säkerhetspolitiska rapport och ”den regelbaserade världs­ordningen”

av


Det nedan skriva mejl till Försvarsberedningen när till stora delar hämtat från föregående bloggartikel Av moraliska skäl håller jag på Ryssland varför mycket nedan är en upprepning av den. För er som vill ha länkar med källhänvining till det som sägs i Sergei Lavrovs tal hänvisar jag till den föregående bloggartikeln.

Orsaken till dagens utbrott är en insändare skriven av professor emeritus Pär Salander i Umeå som finns bakom betalvägg hos Dagens Nyheter men publiceras i sin helhet på Global Politics. Insändarskribenten reagerar på Försvarsberedningens säkerhetspolitiska rapport 2023 och skriver:

“Det är illavarslande att Försvarsberedningens säkerhetspolitiska rapport 2023 har passerat förbi utan medial uppmärksamhet. Gentemot den förra rapporten 2019 används nämligen begreppet ”den regelbaserade världs­ordningen” för en anmärkningsvärd politisk retuschering av Natodirigenten USA:s utrikespolitiska agerande. … Årets säkerhetspolitiska rapport är en pinsam partsinlaga som kritiskt granskar två stormakter, Ryssland och Kina, men inte den tredje. Rapporten ger i stället USA fribrev till ett fortsatt agerande utifrån den starkes rätt.“

Och utifrån detta så kunde jag inte hålla mig oberörd utan sammanställde följande skrivelse som distrubuerades via epost till samtliga Försvarsberedningens 11 ledamöter.

—

Ang: Årets säkerhetspolitiska rapport och ”Den regelbaserade världsordningen”.

Sverige har sedan Palme-mordet blivit en idioti. En styrelseform som utmärks av att de mest inkompetenta, omoraliska och ryggradslösa styr över de bättre lämpade. Försvarsberedningen är ett mycket tydligt uttryck för detta styrelseskick. Ett styrelseskick som är på väg att leda Sverige i fördärvet.

Det av idiotins styrande så populära begreppet ”den regelbaserade världs­ordningen” är ett begrepp de styrande inte har en susning om innebörden av, trots deras flitiga användande av det. Det är tragiskt och provocerande med så olämpliga styrande. Dessutom urholkar det tilliten till politiken och det skendemokratiska systemet.

Det ni mindre begåvade men mer ohederliga narcissistiska politruker borde göra är att lära av mer begåvade och hederliga kollegor. Bra förebilder är Rysslands president Vladimir Putin eller dess utrikesminister Sergei Lavrov som åtminstone i sin utrikesretorik kan hålla sig till sanningen och sakligt och rationellt och fullt förståeligt argumentera för sin sak. Avsaknaden av floskler i Putins och Lavrovs retorik får en västerlänning att förundras: Kan en politiker verkligen uttrycka sig så här rakt och tydligt? Ja, det kan de visst. Om de vill och har sanningen på sin sida.

Försvarsberedningen, som påstår sig värna ”den regelbaserade världs­ordningen”, borde läsa Rysslands utrikesminister Sergei Lavrovs senaste tal till FN:s säkerhetsråd som undertecknad publicerar på svenska nedan.
Där kan Försvarsberedningen lära om just ”den regelbaserade världs­ordningen” och hur den inte följs av Försvarsberedningens uppdragsgivare i Washington. Tvärt om bevisar Lavrov om och om igen hur USA och lydstaterna inom NATO gång på gång på gång brutit mot just ”den regelbaserade världs­ordningen”.

Nu lämnar jag ordet till Rysslands utrikesminister Sergei Lavrov.

—–

Lavrov:
”Herr ordförande, Herr generalsekreterare, Kollegor

Den nuvarande internationella ordningen byggdes på ruinerna av och efter den kolossala tragedin under andra världskriget. Den baserades på FN-stadgan, en viktig källa till modern internationell rätt. Mycket tack vare FN var det möjligt att förhindra ett nytt världskrig, åtföljt av en kärnvapenkatastrof.

Tyvärr har det ”kollektiva väst”, under ledning av Förenta staterna, efter det kalla krigets slut godtyckligt tillskansat sig rollen som skiljedomare över hela mänsklighetens öden och, överväldigat av ett exklusivitetskomplex, börjat ignorera arvet från FN:s grundare i allt större utsträckning.

I dag hänvisar västvärlden till de stadgeenliga normerna och principerna selektivt, från tid till annan, uteslutande i enlighet med sina själviska geopolitiska behov. Detta leder oundvikligen till att den globala stabiliteten undergrävs, att befintliga spänningar förvärras och att nya spänningshärdar skapas. Riskerna för globala konflikter ökar också.

Det är just för att stoppa dem, för att styra händelserna i en fredlig riktning, som Ryssland insisterade och insisterar på att alla bestämmelser i FN-stadgan skall respekteras och tillämpas, inte selektivt, utan i sin helhet och i sitt sammanhang, inklusive principerna om suverän jämlikhet mellan stater, icke-inblandning i deras inre angelägenheter, respekt för territoriell integritet och folkens rätt till självbestämmande. Förenta staternas och dess allierades agerande tyder på en systematisk obalans när det gäller de krav som fastställs i stadgan.

Sedan Sovjetunionens sammanbrott och bildandet av oberoende stater i dess ställe har Förenta staterna och dess allierade grovt och öppet blandat sig i Ukrainas inre angelägenheter Som USA:s vice utrikesminister Victoria Nuland offentligt och till och med stolt erkände i slutet av 2013, spenderade Washington 5 miljarder dollar på att fostra politiker som var lydiga mot väst i Kiev.

Alla fakta om ”konstruktionen” av den ukrainska krisen har länge varit kända, men man försöker på alla möjliga sätt att tysta ner, att ”avbryta” hela historien fram till 2014. Därför är ämnet för dagens möte, som föreslagits av det albanska ordförandeskapet, mycket lämpligt och gör det möjligt för oss att återställa den kronologiska händelsekedjan, och det är i samband med de viktigaste aktörernas inställning till genomförandet av principerna och målen i FN-stadgan.

För att få en proamerikansk kandidat till makten sanktionerade västvärlden 2004-2005 den första statskuppen i Kiev och tvingade Ukrainas författningsdomstol att fatta ett olagligt beslut om att hålla en tredje valomgång som inte föreskrivs i landets författning. Ännu mer oseriös inblandning i interna angelägenheter visade sig under den andra Majdan 2013-2014, då en hel rad västerländska resenärer direkt uppmuntrade deltagarna i demonstrationer mot regeringen till våldsamma handlingar. Samma V. Nuland diskuterade med den amerikanska ambassadören i Kiev sammansättningen av den framtida regeringen, som kommer att bildas av putschisterna (kuppmakarna, ö.a.). Samtidigt påpekade hon för Europeiska unionen dess verkliga plats i världspolitiken ur Washingtons synvinkel. Vi minns alla hennes skabrösa fras med två ord. Det är betecknande att Europeiska unionen ”svalde” den (Nulands yttrande var ”fuck the EU”, ö.a.).

I februari 2014 blev de personer som valts ut av amerikanerna nyckelpersoner i det blodiga maktövertagandet, som organiserades, om jag minns rätt, en dag efter överenskommelsen mellan Ukrainas lagligt valde president Viktor Janukovytj och oppositionsledare under garantier från Tyskland, Polen och Frankrike. Principen om icke-inblandning i inre angelägenheter har upprepade gånger trampats på.

Omedelbart efter kuppen förklarade putschisterna att deras absoluta prioritet var att inskränka rättigheterna för rysktalande medborgare i Ukraina. Och invånarna på Krim och i sydöstra delen av landet, som vägrade att acceptera resultatet av det författningsvidriga maktövertagandet, förklarades vara terrorister, vilket ledde till en straffoperation mot dem. Som svar höll Krim och Donbass folkomröstningar i full överensstämmelse med principen om lika rättigheter och självbestämmande för folken, som fastställs i punkt 2 i artikel 1 i FN-stadgan.

När det gäller Ukraina blundar västerländska diplomater och politiker för denna viktigaste norm i internationell rätt i ett försök att reducera hela bakgrunden och kärnan i det som händer till att det är otillåtet att kränka den territoriella integriteten. I detta avseende vill jag påminna er om att FN:s förklaring från 1970 om principerna för internationell rätt rörande vänskapliga förbindelser och samarbete mellan stater i enlighet med FN-stadgan, som antogs enhälligt, föreskriver att principen om respekt för territoriell integritet är tillämplig på ”stater som i sina handlingar iakttar principen om folkens lika rättigheter och självbestämmande (…) och följaktligen har regeringar som företräder (…) alla de folk som bor på territoriet”. Det faktum att de ukrainska nynazister som tog makten i Kiev inte representerade befolkningen på Krim och i Donbass behöver inte bevisas. Och västvärldens ovillkorliga stöd till den kriminella Kievregimens agerande är inget annat än ett brott mot principen om självbestämmande efter grov inblandning i interna angelägenheter.

Efter statskuppen under Petro Porosjenkos och sedan Vladimir Zelenskijs regeringstid var antagandet av rasistiska lagar som förbjöd allt ryskt — utbildning, medier, kultur, förstörelse av böcker och monument, förbud mot den ukrainska ortodoxa kyrkan och beslagtagande av dess egendom — ett trotsigt brott mot punkt 3 i artikel 1 i FN-stadgan om respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna för alla — utan åtskillnad vad gäller ras, kön, språk eller religion. För att inte tala om att dessa åtgärder direkt stred mot Ukrainas konstitution, där statens skyldighet att respektera ryssarnas och andra nationella minoriteters rättigheter slås fast.

När vi hör uppmaningar att genomföra ”fredsformeln” och återföra Ukraina till 1991 års gränser uppstår frågan: är de som kräver detta bekanta med de ukrainska ledarnas uttalanden om vad de kommer att göra med invånarna i respektive territorier? Hot om rättslig eller fysisk utrotning riktas upprepade gånger mot dem offentligt, på officiell nivå. Inte bara underlåter västvärlden att tillbaka sina skyddslingar i Kiev, utan uppmuntrar dessutom entusiastiskt deras rasistiska politik.

På ett liknande sätt har förresten EU— och Natomedlemmar i årtionden uppmuntrat Lettlands och Estlands agerande för att kränka rättigheterna för hundratusentals rysktalande invånare som har kallats ”icke-medborgare”. Nu diskuterar de på allvar införandet av straffrättsligt ansvar för användning av modersmålet. Högt uppsatta tjänstemän förklarar officiellt att spridningen av information om möjligheten för lokala studenter att klara ryska distansskoleprogram nästan bör betraktas som ett hot mot den nationella säkerheten och kräver uppmärksamhet från brottsbekämpande myndigheter.

Åter till Ukraina. Minskavtalen i februari 2015 godkändes genom en särskild resolution från säkerhetsrådet — helt i enlighet med artikel 36 i stadgan, som stöder ”varje förfarande för att lösa en tvist som har godtagits av parterna”. I detta fall Kiev, DPR och LPR. Men förra året erkände alla undertecknare av Minsköverenskommelserna, förutom Vladimir Putin (Angela Merkel, Francois Hollande och Petr Poroshenko), offentligt och till och med med glädje att när de undertecknade detta dokument hade de ingen avsikt att fullfölja det. De försökte bara vinna tid för att stärka Ukrainas militära potential och pumpa upp den med vapen mot Ryssland. Under alla dessa år har EU och Nato direkt stött sabotaget av Minskavtalen och pressat Kievregimen att lösa ”Donbass-problemet” med våld. Detta gjordes i strid med artikel 25 i stadgan, enligt vilken alla FN-medlemmar är skyldiga att ”lyda säkerhetsrådets beslut och verkställa dem”.

Låt mig påminna er om att i paketet med Minskavtalen undertecknade ledarna för Ryssland, Tyskland, Frankrike och Ukraina en deklaration där Berlin och Paris lovade att göra en hel del, bland annat att hjälpa till att återställa banksystemet i Donbass. Men de lyfte inte ett finger. Vi såg hur Pavel Porosjenko, i strid med alla dessa åtaganden, tillkännagav en handels-, ekonomisk och transportblockad av Donbass. I samma deklaration lovade Berlin och Paris att främja stärkandet av det trilaterala samarbetet i formatet EU-Ryssland-Ukraina för en praktisk lösning på Rysslands handelsproblem, samt att främja ”skapandet av ett gemensamt humanitärt och ekonomiskt område från Atlanten till Stilla havet”. Denna deklaration godkändes också av säkerhetsrådet och var föremål för genomförande i enlighet med den ovannämnda artikel 25 i FN-stadgan. Men detta åtagande från ledarna för Tyskland och Frankrike visade sig vara en ”dummy” (falsarium, något som inte är vad det utger sig för att vara, ö.a.), ytterligare ett brott mot de stadgeenliga principerna.

Den legendariske utrikesministern i Sovjetunionen A.A. Gromyko har med rätta noterat mer än en gång: ”tio års förhandlingar är bättre än en dags krig.” I enlighet med denna princip har vi förhandlat i många år, sökt avtal på området för europeisk säkerhet, godkänt grundakten för Nato-Ryssland, antagit OSSE-förklaringar om säkerhetens odelbarhet på högsta nivå 1999 och 2010 och sedan 2015 insisterat på ett ovillkorligt genomförande av de Minskavtal som är resultatet av förhandlingarna. Allt detta är i full överensstämmelse med FN-stadgan, som kräver att man ska ”skapa förutsättningar för rättvisa och respekt för skyldigheter som följer av fördrag och andra källor till internationell rätt”. Våra västliga kolleger trampade på denna princip när de undertecknade alla dessa dokument, i förväg medvetna om att de inte skulle följa dem.

På tal om förhandlingar. Vi har fortfarande inte övergett dem. Rysslands president Vladimir Putin har talat om detta många gånger, även helt nyligen. Jag skulle vilja påminna om att Ukrainas president Vladimir Zelensky undertecknade ett dekret som förbjuder förhandlingar med Vladimir Putins regering. Om Förenta staterna är så intresserade av dem tror jag inte att det kommer att bli svårt att ”ge order” om att Vladimir Zelenskijs dekret skall upphävas.

Idag, i våra motståndares retorik, hör vi bara slagord: ”Invasion, aggression, annektering.” Inte ett ord om de grundläggande orsakerna till problemet, om hur de under många år närde den öppet nazistiska regimen, öppet skrev om, dvs. omtolkade resultaten av andra världskriget och sitt eget folks historia. Västvärlden undviker en substantiell konversation baserad på fakta och respekt för alla krav i FN-stadgan. Uppenbarligen har den inga argument för en ärlig dialog.

Det finns ett starkt intryck av att västvärldens företrädare är rädda för professionella diskussioner som avslöjar deras demagogi. De före detta koloniala metropolerna yttrar besvärjelser om Ukrainas territoriella integritet och tiger om FN:s beslut att Paris måste återlämna det ”franska” Mayotte till Unionen Komorerna, och att London måste lämna Chagosarkipelagen och inleda förhandlingar med Buenos Aires om Malvinasöarna (eller Falklandsöarna, ö.a.). Dessa ”förkämpar” för Ukrainas territoriella integritet låtsas nu att de inte minns innebörden av Minskavtalen, som bestod i att Donbass skulle återförenas med Ukraina med garantier för respekt för grundläggande mänskliga rättigheter, främst rätten till sitt modersmål. Väst, som hindrade genomförandet av dessa avtal, är direkt ansvarigt för Ukrainas kollaps och uppviglingen till inbördeskrig där.

Bland andra principer i FN-stadgan, vars respekt skulle kunna förhindra en säkerhetskris i Europa och bidra till att harmonisera förtroendeskapande åtgärder baserade på en intressebalans, skulle jag vilja notera artikel 2 i kapitel VIII i stadgan. Där stadfästs behovet av att utveckla praxis för fredlig lösning av tvister med hjälp av regionala organisationer.

I enlighet med denna princip har Ryssland, tillsammans med sina allierade, konsekvent förespråkat upprättandet av kontakter mellan CSTO (Collective Security Treaty Organisation, se här, ö.a.) och Nato för att underlätta det praktiska genomförandet av de ovannämnda besluten från OSSE:s toppmöten 1999 och 2010 om säkerhetens odelbarhet, där det särskilt fastställs att ”ingen stat, grupp av stater eller organisation kan ges huvudansvaret för att upprätthålla fred och stabilitet i OSSE-området eller betrakta någon del av denna region som sin inflytandesfär”. Alla vet att detta är exakt vad Nato gjorde — försökte skapa sin fulla fördel i Europa, och nu i Asien och Stillahavsområdet. Men många vädjanden från de högsta organen i CSTO till Nordatlantiska alliansen ignorerades. Anledningen till denna arroganta hållning hos Förenta staterna och dess allierade, som alla kan se i dag, är oviljan att föra en jämlik dialog med någon.

Om Nato inte hade avvisat CSTO:s förslag till samarbete skulle man kanske ha kunnat undvika många av de negativa processer som ledde till den nuvarande europeiska krisen på grund av att man har vägrat att lyssna på eller lurat Ryssland i årtionden.

I dag, när vi diskuterar ”effektiv multilateralism” på förslag av ordförandeskapet, bör vi inte glömma bort de många fakta om ”västs genetiska” förkastande av alla former av jämlikt samarbete. Vad är Josep Borrells pärla att Europa är ”en blomstrande trädgård omgiven av djungel”. Detta är ett rent nykolonialt syndrom som föraktar staternas suveräna jämlikhet och uppgifterna att ”stärka principerna i FN-stadgan genom effektiv multilateralism”, som vi visar i vår diskussion i dag.

I ett försök att förhindra demokratiseringen av mellanstatliga förbindelser privatiserar Förenta staterna och dess allierade alltmer öppet och utan ceremonier sekretariaten för internationella organisationer, och kringgår de etablerade förfarandena för beslut om inrättandet av underordnade mekanismer med mandat som inte bygger på konsensus, men med ett anspråk på rätten att skuldbelägga dem som av någon anledning inte är behagliga för Washington.

I detta avseende skulle jag vilja påminna er om behovet av ett strikt genomförande av FN-stadgan, inte bara av medlemsstaterna utan också av sekretariatet för vår organisation. Enligt artikel 100 i stadgan är sekretariatet skyldigt att agera opartiskt och får inte ta emot instruktioner från någon regering.

Vi har redan talat om artikel 2 i stadgan. Jag vill fästa uppmärksamheten på dess viktigaste punkt 1: ”Organisationen bygger på principen om suverän jämlikhet mellan staterna i alla dess medlemsländer”. Genom att utveckla denna princip bekräftade FN:s generalförsamling, i den förklaring av den 24 oktober 1970 som jag nämnde, ”varje stats oförytterliga rätt att välja sitt eget politiska, ekonomiska, sociala och kulturella system utan inblandning från någon sida”. I detta avseende har vi allvarliga frågor om generalsekreterare Antonio Guterres uttalanden den 29 mars att ”autokratiskt styre inte garanterar stabilitet, det är en katalysator för kaos och konflikter”, men ”starka demokratiska samhällen är kapabla till självkorrigering och självförbättring. De kan stimulera till förändring, även radikal sådan, utan blodspillan eller våld.” Man minns ofrivilligt de ”förändringar” som de ”starka demokratiernas” aggressiva äventyr i Jugoslavien, Afghanistan, Irak, Libyen, Syrien och många andra länder ledde till.

Vidare sade den uppburne Antonio Guterres: ”De (demokratierna) är centrum för ett brett samarbete med rötter i principerna om jämlikhet, deltagande och solidaritet.” Det är värt att notera att alla dessa tal hölls vid det ”toppmöte för demokrati” som president Joe Biden sammankallade utanför FN, och vars deltagare valdes ut av den amerikanska administrationen på grundval av lojalitet — inte så mycket mot Washington som mot det styrande demokratiska partiet i USA. Försöken att använda sådana sammankomster som forum för att diskutera frågor av global karaktär strider direkt mot punkt 4 i artikel 1 i FN-stadgan, där det står att man måste ”säkerställa organisationens roll som ett centrum för samordning av åtgärder för att uppnå gemensamma mål”.

I strid med denna princip utropade Frankrike och Tyskland för några år sedan en ”allians av multilateralister”, till vilken de också inbjöd endast de som är lydiga, vilket i sig bekräftar den koloniala mentalitetens oundviklighet och initiativtagarnas inställning till principen om ”effektiv multilateralism” på vår dagordning i dag. Samtidigt infördes en ”berättelse” om Europeiska unionen som idealet för just denna ”multilateralism”. Från Bryssel kommer nu uppmaningar att så snart som möjligt utvidga EU:s medlemskap, i synnerhet till länderna på Balkan. Men det huvudsakliga patoset handlar inte om Serbien, inte om Turkiet, som har fört hopplösa anslutningsförhandlingar i årtionden, utan om Ukraina. Josep Borrell gjorde nyligen anspråk på att vara den europeiska integrationens ideolog och tvekade inte att säga att Kievregimen borde släppas in i Europeiska unionen så snart som möjligt. Om det inte vore för kriget skulle det ha tagit flera år, och därför är det möjligt och nödvändigt utan några kriterier. Serbien, Turkiet och andra kommer att få vänta. Men nazisterna accepteras i EU:s led utan vidare.

Vid samma ”toppmöte för demokrati” proklamerade för övrigt generalsekreteraren: ”Demokrati härstammar från FN-stadgan. De första orden i stadgan — ’Vi, folken’ — återspeglar en grundläggande källa till legitimitet: samtycke från dem som styrs. Det är lämpligt att korrelera denna tes med Kievregimens ”meritlista”, som utlöste ett krig mot en stor del av sitt eget folk — mot de miljoner människor som inte gick med på att underordna sig själva till nynazister och russofober som olagligt tog makten i landet och begravde Minskavtalen som godkänts av FN:s säkerhetsråd och som därmed undergrävde Ukrainas territoriella integritet.

De som, i strid med FN-stadgan, delar upp mänskligheten i ”demokratier” och ”autokratier”, borde svara på frågan om vilken kategori de anser att den ukrainska regimen tillhör? Jag förväntar mig inget svar.

På tal om principerna i stadgan uppstår frågan om förhållandet mellan säkerhetsrådet och generalförsamlingen. Det ”västliga kollektivet” har aggressivt och under lång tid drivit frågan om ”missbruk av vetorätten” och har — genom inte helt korrekta påtryckningar på andra FN-medlemmar — uppnått ett beslut om att överväga den relevanta frågan i generalförsamlingen efter varje tillämpning av denna rätt, som väst alltmer medvetet provocerar fram. Detta är inte ett problem för oss. Rysslands inställning till alla frågor på dagordningen är öppen, vi har inget att dölja och det är inte svårt att upprepa denna ståndpunkt. Dessutom är vetorätten ett absolut legitimt verktyg som föreskrivs i stadgan för att förhindra antagandet av beslut som skulle kunna leda till en splittring av organisationen. Men eftersom förfarandet för att i generalförsamlingen diskutera användandet av vetorätten har godkänts, varför inte tänka på de resolutioner från säkerhetsrådet som inte omfattades av vetorätten, som antogs, även för många år sedan, men som inte har genomförts, trots bestämmelserna i artikel 25 i stadgan. Varför funderar inte generalförsamlingen på orsakerna till denna situation — till exempel när det gäller säkerhetsrådets resolutioner om Palestina och om alla MENA-problem (Middle East North Africa, ö.a.), om JCPOA (se här, ö.a.), samt resolution 2202, som godkände Minskavtalen om Ukraina.

Problemet med sanktionssystemen kräver också uppmärksamhet. Det har redan blivit norm: säkerhetsrådet godkänner efter långa förhandlingar — i strikt överensstämmelse med stadgan — sanktioner mot ett visst land, och sedan inför USA och dess allierade ”ytterligare” unilaterala restriktioner mot samma stat som inte har godkänts av säkerhetsrådet och som inte ingår i dess resolution som en del av det överenskomna ”paketet”. I samma serie är ett annat flagrant exempel det beslut som Berlin, Paris och London just fattat genom sin nationella lagstiftning för att ”förlänga” de restriktioner mot Iran som löper ut i oktober, vilka är föremål för rättslig uppsägning i enlighet med FN:s säkerhetsråds resolution 2231. Det innebär att de europeiska länderna och Storbritannien förklarar att säkerhetsrådets beslut har löpt ut, men de bryr sig inte om detta, de har sina egna ”regler”.

Allt detta gör det ännu mer angeläget att överväga frågan om att ingen av FN:s medlemmar, efter att rådet har antagit en sanktionsresolution, skulle ha rätt att devalvera den genom att införa sina egna olagliga restriktioner mot samma land.

Det är också viktigt att alla säkerhetsrådets sanktionsåtgärder är tidsbegränsade, eftersom deras obestämda natur berövar rådet flexibilitet när det gäller att påverka politiken hos ”sanktionerade regeringar”.

Frågan om ”humanitära gränser för sanktioner” kräver också uppmärksamhet. Det vore rätt att alla sanktioner som läggs fram för säkerhetsrådet åtföljs av bedömningar av deras konsekvenser för medborgarna genom FN:s humanitära organ, snarare än demagogiska uppmaningar från våra kolleger i väst om att ”vanliga människor inte kommer att drabbas”.

Kära kollegor,

Fakta talar om den djupaste krisen i de internationella förbindelserna och bristen på önskan och vilja från västvärldens sida att övervinna denna kris.

Jag hoppas att en väg ut ur denna situation fortfarande finns och kommer att hittas. Till att börja med måste alla inse ansvaret för vår organisations och världens öde — i ett historiskt sammanhang, och inte utifrån opportunistiska val och tillfälliga anpassningar i nästa nationella val i ett medlemsland. Låt mig än en gång påminna er om att världens ledare för nästan 80 år sedan, genom att underteckna FN-stadgan, enades om att respektera alla staters suveräna jämlikhet — stora som små, rika som fattiga, monarkier som republiker. Med andra ord insåg mänskligheten redan då behovet av en jämlik, polycentrisk världsordning som en garanti för stabilitet och säkerhet i dess utveckling.

Därför handlar det i dag inte om att underkasta sig någon slags ”regelbaserad världsordning”, utan om att uppfylla alla de skyldigheter som man åtog sig när man undertecknade och ratificerade stadgan i dess helhet och inbördes samband.

—–

Nu ger vi Sergei Lavrov en välförtjänt applåd.

Sedan CIA arrangerade [se bilaga – Marjasin-kommissionens förhör med de tidigare DN-journalisterna Cecilia Steen-Johnsson och Olle Alsén.pdf] mordet på Olof Palme 1986 har Sverige varit en helt omoralisk nation som helt underkastat sig USAs vilja. Måhända har Palmes efterträdare på statsministerposten varit rädda om livhanken och hellre tänkt på sin egen trygghet än på Sveriges och det svenska folkets bästa. Med en sådan feg hållning skulle det vara omöjligt att ge sig ut i väpnad strid för sitt land. Därav följer att dessa politiker inte har moralisk rätt att kräva att deras svenska undersåtar ska strida och riskera livet för att försvara svenska intressen.

En av Olof Palmes käpphästar var de mindre staternas (bl a Sveriges) rätt till självbestämmande. Detta har hans efterföljare helt kullkastat. Efter Palmes död har samtliga statministrar och regeringar stått bakom USA:s överhöghet över alla världens nationer. De har förespråkat att alla världens länder ska agera som lydiga lakejer under USA:s överhöghet. Bäst i världen i den lydnadsklassen har Sverige och alla Sveriges ryggradslösa politiker varit. Inte att förglömma svenska mediers servila lydnad att föra ut all propaganda som USA förser dem med och inte nämna ett ord som kan smutsa USA:s anseende hos deras publik.

”NATO och de västliga underrättelsetjänsterna har stort inflytande över tillsättningen av höga tjänster på de svenska företag som tillhör totalförsvaret, och även i offentlig förvaltning och i massmedia. Personer som anses ”opålitliga” av politiska eller andra
skäl bör inte få sådana befattningar, det låter man svenska beslutsfattare förstå.”, skriver Cecilia Steen Johnson i sin bok ”Ett folkbedrägeri – DC 3:an och svensk säkerhetspolitik –
Sverige och NATO” utgiven 1992. Cecilia Steen Johnson ägnar ett helt kapitel “Äta kakan och ha den kvar” i boken åt detta. [se bilaga Cecilia Steen Johnsson – Äta kakan och ha den kvar.pdf]

Jag är just nu lite skitförbannad på idioterna i svensk politik – vi undersåtar förtjänar bättre än er idioter till att styra oss. Av den anledningen skicka jag er detta mejl. Jag hoppas ni nu inser att ni bör lämna över era politiska uppdrag till de som besitter intelligens, allmänbildning och gott omdöme.

Hälsar
Magnus Berg

—–

För er som vill uttrycka era synpunkter till Försvaraberedningen så tar ledamöterna tacksamt, hängivet och respektfullt emot åsikter från undersåtarna på följande epost-adresser.

hans.wallmark@riksdagen.se
peter.hultqvist@riksdagen.se
morgan.johansson@riksdagen.se
sven-olof.sallstrom@riksdagen.se
lars.wistedt@riksdagen.se
jorgen.berglund@riksdagen.se
mikael.larsson@riksdagen.se
hanna.gunnarsson@riksdagen.se
emma.berginger@riksdagen.se
mikael.oscarsson@riksdagen.se
anna.starbrink@riksdagen.se

Aftonbladet och Sveriges Radio lämnar X (Twitter) pga anti-demokratisk värdegrund

av


Att Aftonbladet och Sveriges Radio lämnar X (Twitter) får mig att reflektera:
Man kan undra vilken reell värdegrund de medier som nu lämnar X har. Det som hänt med X är att de minskat censureringen av för etablissemanget oönskade åsikter och fakta. Nu råder ett friare och öppnare samtalsklimat på X.
Aftonbladet och Sveriges Radio tycker uppenbarligen att de ska ha monopol på verklighetsbilder. De vill uppenbarligen inte bli motsagda eller få sin bristande trovärdighet naggad. Deras hållning är därmed i grunden anti-intellektuell och anti-demokratisk. Därmed visar de att de inte står upp för demokrati och yttrandefrihet. Inte heller står de upp för vetenskaplighet och framåtskridande.
I den trånga åsiktskorridor som Aftonbladet och Sveriges Radio önskar sig skulle revolutionerande idéer som att jorden är rund och kretsar runt solen aldrig ha fått komma fram. Vi hade därför fortfarande trott att jorden är platt och att det är solen som kretsar runt jorden.
Även idag har vi en hel del heliga kor som behöver diskuteras öppet. Heliga kor som etablissemangets medier inte intresserat sig för att genomlysa grundligt. Därför behövs en fri och ocensurerad debatt.

Uppdaterat 230926
Även Naturskyddsföreningen har nu bestämt sig för att de inte vill mötas av andra åsikter och fakta än de som de själva gillar. Därför lämnar nu även Naturskyddsföreningen X (Twitter). Och då är det dax för alla som gillar demokrati att lämna Naturskyddsföreningen.

Gör om SVT och SR till betaltjänster

av

Jag reagerade på att Svenska Freds fick företrädas och uttala sig i Rapport/Aktuellt för några veckor sedan. I samband med Erdogans besked om att Turkiet kommer släppa in Sverige i Nato. Ja ha, tänkte jag, nu låter de de kritiska rösterna komma fram, när allt redan är till synes klart.
Svenska Freds berättar att de hade ett rejält genomslag i media vecka 28. Det var säkerligen då jag själv såg Svenska Freds företrädare i TV. D.v.s. efter att Erdogan sagt ja och alla ansåg att saken var klar.

Det jag undrar över är varför Svenska Freds inte setts till i media tidigare, under det demokratiska fönster då demokratisk debatt och yttrandefrihet ska råda, d.v.s fram tills beslutet är fattat och oåterkalleligt.

 

Är det så här SVT och SR anser att demokrati ska fungera:

  • Först berättar media om alla beslutets fördelar.
  • Därefter sitter eliten och journalisterna som fågelholkar och undrar hur stödet bland befolkningen kunde skifta så fort till en majoriteten som är positiva till NATO. Ja, hur kunde det gå till? Enbart och uppenbart var det en påverkanskampanj som media sysslade med under “NATO-debatten” (den debatt som aldrig fördes eftersom kritiska röster inte fick höras).
  • Sedan fattar politikerna beslutet.
  • Därefter upplyser media om beslutets nackdelar.

Så fungerar statsmedia i helig allians med de kommersiella borgerliga medierna i skendemokratin Sverige. Media står inte upp för demokratin/folkviljan. Media styr den. Och nu släpps den NATO-kritiska opinionsbildning fram i media när den är inte längre är ett hot mot skendemokratin eftersom beslutet är fattat.

 

Jag tror inte för ett ögonblick att Svenska Freds skulle avstått från att ge sig in i NATO-debatten tidigt – d.v.s. redan då beslutet i demokratisk ordning kanske gick att påverka – om NATO-kritiska röster släppts fram av media.

Så varför gör SVT och SR på det här sättet? Detta är inte ett olycksfall i arbetet utan en regel sedan långt tillbaka för hur media hanterar frågor som de av någon anledning anser inte ska få påverkas av demokrati och medborgarinflytande. Det rör aldrig mindre frågor utan om samhällsomvälvningar som EU-medlemskap och Agenda 2030. Och allt som rör FN och WHO. Och nu NATO-medlemskap.
Se för all del min lilla sammanställning med några aktuella exempel på svenska medias propaganda,desinformation och mörkläggning.

Det som är mest upprörande är att jag tvingas betala för min egen hjärntvätt. Det är förnedrande. Att välja nyhetskälla är ens personliga rättighet och djupt präglat av personliga värderingar, kunskapsnivå m.m. Man ska inte vara tvungen att betala till en av staten vald nyhetskälla. När man passerat den bildningsnivå där man tycker att SVT och SR är en bra nyhetskälla ska man kunna välja att slippa betala för dem. Att införa den valmöjligheten är att stå upp för människors värdighet. Gör om SVT och SR till betaltjänster, där de som vill titta betalar och inga andra. Alternativet är att SVT och SR blir mer inriktade på att stå upp för de informationsbehov människors har för att kunna delta i de demokratiska besluten – leverera mångsidiga fakta och åsikter i god tid före besluten, inte spekulationer om framtiden eller om det politiska spelet.

Kan ni förklara detta ständiga antidemokratiska agerande? Varför ska inte SVTs tittare och SRs lyssnare få vara med och utöva grunden i demokratin – att som individ jämlik andra individer utifrån gemensamma insikter bilda grupper för att genom opinionsbildning och lobbyarbete vara med och påverka beslut som berör ens samhälle och ens omgivning.? Varför är SVT och SR ensidiga/partiska och erbjuder sina tittare/lyssnare enbart ensidig propaganda i stora viktiga frågor?

Ska det vara så här så vill jag att SVT och SR görs om till betaltjänster.

Arbetet för censur av alternativmedia kan vara initierat av globalisterna

av

Vi som inte gillar den nuvarande samhällsutvecklingen och därför tycker på tvärs med etablissemanget kommer från både vänster och höger. Nästan hälften av svenskarna (45%) känner sig inte representerade i det nuvarande politiska landskapet med åtta partier som i stort sätt bedriver samma politik. En politik som härstammar från globalisternas/storföretagens tankesmedjor och påverkansorganisationer, med EU, FN och WHO som mellanled innan globalisternas/storföretagens beslut påtvingas svenska folket. Vi demokratiskt exkluderade tvingas, för att få lite fakta om världen, förlita oss på alternativmedier som i huvudsak har en högeragenda. Även om alternativmedia är högerriktade så är de livsviktiga även för oss på vänsterkanten.

Man skulle kunna tycka lite synd om dessa okunniga och ointresserade personer som tror att det är alternativmedia som hotar demokratin, men det är ju de själva som hotar demokratin – den demokrati som 45 procent av oss svenskar exkluderas ifrån – och som tvingar oss att förlita oss på alternativmedia när Sveriges Radio, Sveriges Television och övriga etablissemangsmedia, med sin dolda agenda, mörkar samhällsutvecklingen och aktörerna bakom.

Man borde kunna kräva att de som gjort aktuella anti-demokratiska anti-alternativmedia-utredningar likt Regeringens proposition om mediestöd och FOIs, av SÄPO, beställda utredning “Rutten demokrati – Konspirationspropaganda, rasism och våld” borde vara kunniga och intresserade, samt inte ha ont uppsåt gentemot de massor som känner sig utanför och försummade av politiker, etablissemangsmedia och etablissemang. Syftet borde vara att inkludera fler i det politiska beslutsfattandet, inte sätta stopp för de exkluderades yttrandefrihet. Det vi ser är ren ondska – en uppenbar ovilja till kommunikation med den exkluderade halvan av befolkningen. Det perspektiv som utredarna tar är globalisters/storföretags perspektiv och deras språkrör/tjänstehjon – politiker, journalister och andra av etablissemangets opinionsbildare – som tvingas hålla med sina ägare för att inte bli av med arbetet. Mellan skål och vägg är jag övertygad om att massor av globalisters/storföretags språkrör/tjänstehjon erkänner att de känner sig lika exkluderade som majoritetsbefolkningen. Det är alltså ett enormt demokratiskt underskott vi lever under.

Agendan är protofascistisk. Storföretag, FN, WHO, EU och nationalstaterna har ingått en antidemokratisk allians som ser folket som fiender och problem. I denna protofascistiska strävan måste de helt enkelt köra över majoriteten genom att tysta den och genom att flytta besluten till organisationer där folket inte har något inflytande alls. Det är där sådana som EU, FN och WHO kommer in. Dessa organisation har närkontakt med globalister/storföretag, vilka är de som har den reella makten att påverka organisationernas agenda och beslut. Beslut som sedan sipprar nedåt till de når vår vardag, utan att vi har blivit tillfrågade eller haft möjlighet att påverka.

Det fascisterna vill är att styra egenmäktigt. Låta politiker, media och etablissemanget vara deras politiska kommissarier gentemot folket, samt deras verkställare. Majoriteten ska bara vara undersåtar kort och gott. Deras uppgift är att hyra (det är framtiden) storföretagens produkter, och därmed vara livstids materiellt ofria. Några ur majoriteten ska arbeta åt storföretagen, de flesta ska leva på ett lågt medborgarbidrag.

För att genomföra detta måste demokrati, yttrandefrihet och den fria opinionsbildningen upphävas. Helt enligt de förslag som Johns Hopkins Center for Health Security, World Economic Forum och Bill & Melinda Gates Foundation föreslår i rekommendationen nedan, som utkom strax före covid-19-utbrottet. Först en beskrivning av hur de själva beskriver sin pandemiövning Event 201, som gjordes två månader innan covid-19-pandemins utbrott.

Läs och lär av mediestrategin från Event 201

Projekt Event 201 som ägde rum 18 oktober 2019 – i december 2019 rapporteras de första fallen av covid-19 i Kina – beskrivs som:

“Johns Hopkins Center for Health Security i samarbete med World Economic Forum och Bill och Melinda Gates Foundation var värd för Event 201, en pandemiövning på hög nivå den 18 oktober 2019 i New York, NY. Övningen illustrerade områden där offentlig-privata partnerskap kommer att vara nödvändiga under reaktionen på en allvarlig pandemi för att minska storskaliga ekonomiska och samhälleliga konsekvenser.”
[…]
“Event 201 var en 3,5 timmar lång tablåövning om en pandemi som simulerade en rad dramatiska, scenariobaserade ledda diskussioner om svåra, verklighetstrogna dilemman i samband med insatser mot en hypotetisk, men vetenskapligt trolig, pandemi. 15 globala ledare inom näringsliv, förvaltning och folkhälsa deltog i simuleringsövningen som belyste olösta politiska och ekonomiska frågor som skulle kunna lösas med tillräcklig politisk vilja, finansiella investeringar och uppmärksamhet nu och i framtiden.
Övningen bestod av förinspelade nyhetssändningar, direktsända genomgångar med "personalen" och modererade diskussioner om specifika ämnen. Dessa frågor var noggrant utformade i en övertygande berättelse som utbildade deltagarna och publiken.
Johns Hopkins Center for Health Security, World Economic Forum och Bill & Melinda Gates Foundation föreslår gemensamt dessa rekommendationer.“
[…]
Rekommendation 7 – mediestrategi
“Regeringar och den privata sektorn bör ge högre prioritet åt att utveckla metoder för att bekämpa felaktig information och desinformation före nästa pandemi. Regeringar kommer att behöva samarbeta med traditionella och sociala medieföretag för att undersöka och utveckla smidiga metoder för att motverka felaktig information. Detta kommer att kräva att man utvecklar förmågan att översvämma medier med snabb, korrekt och konsekvent information. Folkhälsomyndigheterna bör samarbeta med privata arbetsgivare och betrodda samhällsledare, t.ex. religiösa ledare, för att sprida saklig information till anställda och medborgare. Betrodda, inflytelserika arbetsgivare inom den privata sektorn bör skapa kapacitet att snabbt och tillförlitligt förstärka offentliga meddelanden, hantera rykten och felaktig information och förstärka trovärdig information för att stödja offentlig kommunikation i nödsituationer. Nationella folkhälsomyndigheter bör arbeta i nära samarbete med WHO för att skapa kapacitet att snabbt utveckla och släppa konsekventa hälsobudskap. Medieföretagen bör å sin sida åta sig att se till att auktoritativa budskap prioriteras och att falska budskap undertrycks, även med hjälp av teknik.”

KOMMUNIKATION I EN PANDEMI är ett faktablad – en fördjupning – av Event 201s mediestrategi – övriga rekommendationer och faktablad kan läsas på: https://centerforhealthsecurity.org/our-work/tabletop-exercises/event-201-pandemic-tabletop-exercise#recommendations

Nedan en maskinöversättning (fel kan förekomma, vilket även gäller översättningarna ovan) av dokumentet KOMMUNIKATION I EN PANDEMI https://centerforhealthsecurity.org/sites/default/files/2022-12/comms-fact-sheet-191014.pdf vilket nås från https://centerforhealthsecurity.org/our-work/tabletop-exercises/event-201-pandemic-tabletop-exercise#recommendations vilket är framtaget inom projektet Event 201.

KOMMUNIKATION I EN PANDEMI

Utarbetat av Marc Trotochaud och Divya Hosangadi

Effektiv kommunikation under folkhälsohändelser kan vara avgörande för folkhälsans insatser på folkhälsoområdet. Folkhälsomeddelanden hjälper till att informera allmänheten om risker och skyddsåtgärder och, om det görs på rätt sätt, är en viktig del av samhällsengagemanget och uppbyggnad av allmänhetens förtroende. Men sann information om folkhälsoproblem konkurrerar i allt högre med falska budskap som kan skada allmänhetens förtroende för hälsoinsatser och hälsomyndigheter. Dessa falska budskap definieras ofta som desinformation, felaktig information som sprids via olika kanaler, och desinformation, avsiktligt sprida falsk eller vilseledande information. Informationsmiljön består alltmer av en blandning av av en blandning av information som kommer från webbkällor och andra medier, utöver historiska källor som tryckta medier och TV-nyheter. Inverkan av sociala medier har dock har dock gjort spridningen av falsk information ännu mer skadlig.
Under de senaste 15 åren har det skett en global ökning av användningen av sociala medier teknik. Under 2019 hade 6 sociala medieföretag mer än 1 miljard aktiva månatliga användare.1 Även om de ursprungligen utformades för virtuell kontakt med personliga nätverk, har sociala sociala medieplattformar vuxit snabbt till att spela en viktig roll i ekonomin och för av information. Enligt Pew Research Center har sociala medier officiellt gått om tryckta tidningar som nyhetskälla bland hela USA:s befolkning.2 I alla länder, oavsett nationens socioekonomiska status, förlitar sig dessutom yngre yngre befolkningen ännu mer på sociala medier som nyhetskälla.3
Desinformationskampanjer är allmänt kända i den politiska världen, men har identifierats även inom folkhälsoområdet. Under hösten 2018 identifierade ett team av forskare systematiskt en samordnad insats för att sprida desinformation och oenighet om vaccinsäkerhet.4 Folkhälsoinsatser för det pågående ebolautbrottet i Demokratiska republiken Demokratiska republiken Kongo (DRC) har utmanats av störande rykten som ibland har riktats mot personal som arbetar med folkhälsa.5,6 Felaktig information under ett hälsokris är ett särskilt oroande hot, på grund av den tidsberoende karaktären utbrott och den nedbrytande effekt som felaktig information kan ha på allmänhetens förtroende. De nuvarande lösningarna på spridningen av felaktig information och desinformation är begränsade. Plattformar för sociala plattformar har försökt ändra sina algoritmer för att begränsa spridningen av falska information och främja korrekt information, men problemet med felaktig information fortsätter.7,8 Många åtgärder mot felaktig information har utvecklats för att användas mot politisk felinformation och desinformation, men kan även användas som svar på en epidemi. Mer än 50 länder i världen har vidtagit olika regeringsledda åtgärder som i teorin syftar till att bekämpa felaktig information.9 Dessa åtgärder kan vara allt från mediekunskapskampanjer och webbplatser för faktagranskning till mer extrema åtgärder, som att fängsla användare som publicerar innehåll som anses vara desinformation. I vissa fall har myndigheterna stängt ner sociala medier eller internet helt och hållet.10-12
Men att censurera innehåll på sociala medier och neka en befolkning tillgång till internet har dock allvarliga konsekvenser. Förutom etiska överväganden finns det allt fler bevis som tyder på att det finns allvarliga ekonomiska konsekvenser av att stänga ner internet. Enligt det indiska rådet för forskning om internationella ekonomiska relationer uppskattningsvis 16 000 timmar av internationell internetavstängning i Indien resulterat i cirka 3 miljarder US-dollar i ekonomiska förluster.12
Felaktig information och desinformation kommer sannolikt att utgöra allvarliga hot under ett folkhälsokris. Tyvärr finns det än så länge begränsade möjligheter att kontrollera spridningen av desinformation, vilket leder till potentiellt drakoniska metoder för att hantera detta problem.

Referenser till faktabadet:

  1. Most famous social network sites worldwide as of July 2019, ranked by number of active users (in millions). Statista. https://www.statista.com/statistics/272014/global-social-networks- ranked-by-number-of-users/. Accessed October 14, 2019.
  2. Shearer E. Social media outpaces print newspapers in the U.S. as a news source. Pew Research Center Global Attitudes & Trends December 10, 2018. https://www.pewresearch.org/fact- tank/2018/12/10/social-media-outpaces-print-newspapers-in-the-u-s-as-a-news-source/. Accessed October 14, 2019.
  3. Mitchell A, Simmons K, Matsa KE, Silver L. People in poorer countries just as likely to use social media for news as those in wealthier countries. Pew Research Center’s Global Attitudes & Trends January 11, 2018. https://www.pewresearch.org/global/2018/01/11/people-in- poorer-countries-just-as-likely-to-use-social-media-for-news-as-those-in-wealthier-countries/. Published January 11, 2018. Accessed October 14, 2019.
  4. Broniatowski DA, Jamison AM, Qi S, et al. Weaponized health communication: Twitter bots and Russian trolls amplify the vaccine debate. Am J Public Health 2018;108(10):1378-1384.
  5. Hayden S. How misinformation is making it almost impossible to contain the Ebola outbreak in DRC. Time June 20, 2019. https://time.com/5609718/rumors-spread-ebola-drc/. Accessed October 14, 2019.
  6. Fidler DP. Disinformation and disease: social media and the Ebola epidemic in the Democratic Republic of the Congo. Council on Foreign Relations blog post August 20, 2019. https://www.cfr.org/blog/disinformation-and-disease-social-media-and-ebola-epidemic- democratic-republic-congo. Accessed October 14, 2019.
  7. Matsakis L. Facebook cracks down on networks of fake pages and groups. WIRED January 23, 2019. https://www.wired.com/story/facebook-pages-misinformation-networks/. Accessed October 14, 2019.
  8. Harvey D, Gasca D. Serving healthy conversation. Twitter blog May 15, 2018. https://blog.twitter.com/en_us/topics/product/2018/Serving_Healthy_Conversation.html. Accessed October 14, 2019.
  9. Funke D, Flamini D. A guide to anti-misinformation actions around the world. Poynter 2019. https://www.poynter.org/ifcn/anti-misinformation-actions/. Accessed August 26, 2019.
  10. Adebayo B, Mahvunga CS, McKenzie D. Zimbabwe shuts down social media as UN slams military crackdown. CNN January 19, 2019. https://www.cnn.com/2019/01/18/africa/zimbabwe- army-brutality-allegations/index.html. Accessed October 14, 2019.
  11. McCarthy N. Infographic: the countries shutting down the internet the most. Statista Infographics August 29, 2018. https://www.statista.com/chart/15250/the-number-of- internet-shutdowns-by-country/. Accessed October 14, 2019.
  12. Kathuria R, Kedia M, Varma G, Bagchi K, Sekhani R. The Anatomy of an Internet Blackout: Measuring the Economic Impact of Internet Shutdowns in India. Indian Council for Research on International Economic Relations; 2018. http://icrier.org/pdf/Anatomy_of_an_Internet_Blackout.pdf.

Nu tycker jag ni ska lyssna på vad Lisa Bjurwald kom fram till när hon utredde etablissemangsmedias hantering av coronan och de budskap som då spreds som fakta och sanning. Rapporten heter Maktens granskare eller maktens megafoner? Svensk journalistik under coronapandemin. Lisa Bjurwald pratar om medias coronahantering med Ivar Arpi på hans högkvalitativa pod En rak höger.

“I Sverige är det ett större stigma att vara kritisk mot staten än att vara homosexuell,” säger journalisten Lisa Bjurwald.

Läs också: Svenska medier mörkar covid-19 vaccinens risker, EMA (European Medicines Agency) sprider desinformation om covid-19 vaccinerna, Forskning kan vara objektiv vetenskap likväl som ren propaganda, Framställningen av klimathotet präglas av aktörernas egenintresse, Meningslös medieforskning – en tidstypisk födkrok, CIA och 11 september, NATO-lobbande journalister i Sverige, SVT fortsätter sprida desinformation om covid-19-vaccin, Varför etablissemanget alltid stödjer USAs världsbild och intressen, Försvarsmaktens lögner om ubåtsincidenterna i svenska vatten, Vladimir Putin förklarar EUs självförvållade energikris, Svenska EU-parlamentariker orsakar enorma koldioxidutsläpp, Deklassificerade dokument visar säkerhetsgarantier mot Natos expansion till Michail Gorbatjov från Baker, Bush, Genscher, Kohl, Gates, Mitterrand, Thatcher, Hurd, Major och Woerner, Virusvarning – om coronavirus, vacciner och medias ovilja till saklig rapportering, 780 000 analfabeter i Sverige innan “kunskapsregnet“ började falla 2015 samt Källkritiksbyråns avsaknad av källkritik och medvetna undvikande av förstahandskällor

Rättsstatens principer och kompetensen på Sveriges Radio

av


Idag råkade jag höra några sekunder på Sveriges Radio, närmare bestämt programmet P1 Morgon. Det ytterst lilla jag hörde räckte för att glöra mig arg och bedrövad över tillståndet i landet och på Sveriges Radio. Så jag skickade ett mejl för att på något sätt göra någonting för att försöka påverka Sverige och Sveriges Radio i demokratisk riktning.

Ang:Rättstatens principer
(2023-06-29 09:39)

Hej P1 Morgon och Andreas Liljeheden.

Jag undviker aktivt att lyssna på SR men är hos min mor idag och hon satte ju på radion… Då kunde jag inte undvika att kort höra er prata om Ungern. Jag hörde ordet rättstatens principer. Den fråga jag vill ställa till er är varför ni inte uppmärksammar att skendemokratin Sverige inte heller uppfyller rättstatens principer. Det är en fråga som ni också bör ställa till Utrikesdepartementet, Justitieministern och EU-ministern. Jag mejlade dessa tre 230303 och har ännu inte fått något svar.

Orsaken till min undran är att UD skriver om Ungern att:
“Sedan 2010 har maktbalansen tydligt förskjutits till förmån för regeringen samtidigt som de institutionella motvikterna och kontrollinstanserna försvagats eller politiserats. Detta gäller inte minst rättsväsendet och tillsättandet av domare.“

Samtidigt är den svenska regeringens makt över tillsättandet av domare i domstolar lagfäst i Sverige.
I den svenska “Lag (2010:1390) om utnämning av ordinarie domare“ står klart och tydligt att den svenska regeringen har full makt vid tillsättandet av domare med flera (1§). Förslag till tillsättande ska ske genom en nämnd (4§) dock är inte regeringen tvungen att följa nämndens rekommendationer utan kan besluta så som passar regeringen (11§)

“1 § Denna lag avser utnämning av ordinarie domare. Dessa är
1. justitieråd tillika ordförande, justitieråd tillika avdelningsordförande och övriga justitieråd i Högsta domstolen och Högsta förvaltningsdomstolen,
2. president, lagman samt råd tillika vice ordförande på avdelning och övriga råd i hovrätt och kammarrätt,
3. lagman, chefsrådman och rådman i tingsrätt och förvaltningsrätt,
4. tekniska råd,
5. patentråd,
6. ordförande tillika chef och övriga ordförande i Arbetsdomstolen,
7. ordförande i Försvarsunderrättelsedomstolen.
Lag (2016:227).“

“4 § Nämnden består av nio ledamöter. Fem ledamöter ska vara, eller ha varit, ordinarie domare. Två ledamöter ska vara jurister verksamma utanför domstolsväsendet, varav en ska vara advokat. Två ledamöter ska representera allmänheten. För varje ledamot ska det finnas en personlig ersättare.
Ledamöter och ersättare förordnas för en tid av högst fyra år.
Ledamöter och ersättare som representerar allmänheten väljs av riksdagen. Övriga ledamöter och ersättare förordnas av regeringen.“

“11 § Regeringen är inte bunden av nämndens förslag. Innan regeringen utnämner någon som inte har föreslagits av nämnden, ska nämnden få tillfälle att yttra sig över honom eller henne.“

Jag undrar också över er inkompetens. Är den avsiktlig; d.v.s. ni sysslar i själva verket med propaganda och inte journalistik? Eller är det faktiskt så att ni är okunniga och ointresserade av de ämnen ni tar upp?

mvh
Magnus Berg