Det Sverige kritiserar Ungern för – regeringens makt över domstolarna – är lag i Sverige


Ungern vill nu ha ett snack med den svenska regeringen – inför Ungerns belut om svensk NATO-anslutning – angående den kritik som skendemokratin Sverige riktat mot Ungern. Sverige hävdar att Ungern bryter mot “rättsstatens principer“.

“Sedan 2010 har maktbalansen tydligt förskjutits till förmån för regeringen samtidigt som de institutionella motvikterna och kontrollinstanserna försvagats eller politiserats. Detta gäller inte minst rättsväsendet och tillsättandet av domare.“

Att de inte skäms. Men de ju har varken heder eller samvete i dessa kretsar. Det Sverige kritiserar Ungern för – regeringens makt över domstolarna – är ju lag i Sverige.

Detta hyckleri vill jag givetvis uppmärksamma. Inte minst vill jag upplysa det kritiserade Ungern om att svensk lag låter regeringen ha makt över tillsättandet av domare i svenska domstolar. Av den anledningen skickade jag idag ett mejl till Ungern.


[This email is translated into English below.]

Det Sverige kritiserar Ungern för – regeringens makt över domstolarna – är lag i skendemokratin Sverige

Hej.

Med tanke på att ni inför Ungerns beslut om svensk anslutning till NATO ska samtala med Sveriges regering vill jag peka på att enligt svensk lag är det regeringen som beslutar om tillsättande av domare i svenska domstolar. Det Sverige kritiserar Ungern för – regeringens makt över domstolarna – är alltså lag i skendemokratin Sverige.

I den svenska “Lag (2010:1390) om utnämning av ordinarie domare“ [ https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/lag-20101390-om-utnamning-av-ordinarie-domare_sfs-2010-1390 ] står klart och tydligt att den svenska regeringen har full makt vid tillsättandet av domare med flera (1§). Förslag till tillsättande ska ske genom en nämnd (4§) dock är inte regeringen tvungen att följa nämndens rekommendationer utan kan besluta så som passar regeringen (11§)

“1 § Denna lag avser utnämning av ordinarie domare. Dessa är
1. justitieråd tillika ordförande, justitieråd tillika avdelningsordförande och övriga justitieråd i Högsta domstolen och Högsta förvaltningsdomstolen,
2. president, lagman samt råd tillika vice ordförande på avdelning och övriga råd i hovrätt och kammarrätt,
3. lagman, chefsrådman och rådman i tingsrätt och förvaltningsrätt,
4. tekniska råd,
5. patentråd,
6. ordförande tillika chef och övriga ordförande i Arbetsdomstolen,
7. ordförande i Försvarsunderrättelsedomstolen.
Lag (2016:227).“

“4 § Nämnden består av nio ledamöter. Fem ledamöter ska vara, eller ha varit, ordinarie domare. Två ledamöter ska vara jurister verksamma utanför domstolsväsendet, varav en ska vara advokat. Två ledamöter ska representera allmänheten. För varje ledamot ska det finnas en personlig ersättare.
Ledamöter och ersättare förordnas för en tid av högst fyra år.
Ledamöter och ersättare som representerar allmänheten väljs av riksdagen. Övriga ledamöter och ersättare förordnas av regeringen.“

“11 § Regeringen är inte bunden av nämndens förslag. Innan regeringen utnämner någon som inte har föreslagits av nämnden, ska nämnden få tillfälle att yttra sig över honom eller henne.“

Jag tycker verkligen inte om dubbelmoral och hyckleri, därför har jag reagerat på Sveriges kritik mot Ungern. Jag tycker att Ungern ska uppmärksamma EU-domstolen och andra dubbelmoralister och hycklare i EU på att även i skendemokratin Sverige är det regeringen som har makten över domstolarna.

Lagar och regler ska gälla lika för alla, såväl Ungern som Sverige. Därför ser jag fram emot att Ungern kritiserar Sverige för den svenska regeringens oinskränkta makt över domstolarna samt att Ungern lämnar in en anmälan mot Sverige till EU-domstolen.

mvh
Magnus Berg

—–

[In English.]

What Sweden is criticising Hungary for – the governments power over the courts – is law in the sham democracy of Sweden

Hi.

In view of the fact that you are now going to talk to the Swedish government before you decide on Sweden’s accession to NATO, I would like to point out that under Swedish law it is the government that decides on the appointment of judges in Swedish courts. What Sweden is criticising Hungary for – the government’s power over the courts – is therefore the law in the sham democracy of Sweden.

The Swedish “Act (2010:1390) on the appointment of ordinary judges“ [ https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/lag-20101390-om-utnamning-av-ordinarie-domare_sfs-2010-1390 ] clearly states that the Swedish government has full power in the appointment of judges and others (1§). Proposals for appointment must be made through a board (4§), however, the government is not obliged to follow the board’s recommendations but can decide as the government sees fit (11§).

“Section 1 This Act relates to the appointment of ordinary judges. These are
1. the Judicial Council as President, the Judicial Council as President of the Division and the other Judicial Councils of the Supreme Court and the Supreme Administrative Court,
2. the President, the President of the Court of Appeal, the President of the Chamber and the Vice-President of the Chamber and the other judges of the Court of Appeal and the Court of Appeal,
3. the chief judge, chief counsel and counsel of the district court and the administrative court,
4. technical councils,
5. the Patent Council,
6. the president and chief judge and other presidents of the Labour Court,
7. President of the Defence Intelligence Court.
Act (2016:227).“

“Section 4 The Board consists of nine members. Five members shall be, or have been, ordinary judges. Two members shall be lawyers working outside the court system, one of whom shall be a lawyer. Two members shall represent the public. For each member there shall be a personal substitute.
Members and alternates shall be appointed for a maximum period of four years.
Members and alternates representing the public shall be elected by Parliament. Other members and alternates are appointed by the Government.“

“Section 11 The Government is not bound by the Board’s proposals. Before the Government appoints someone who has not been proposed by the Board, the Board shall be given the opportunity to express its opinion on him or her.“

I really don’t like double standards and hypocrisy, which is why I reacted to Sweden’s criticism of Hungary. I think Hungary should draw the attention of the European Court of Justice and other double standards and hypocrites in the EU to the fact that even in the sham democracy of Sweden, it is the government that has power over the courts.

Laws and rules should apply equally to everyone, both in Hungary and in Sweden. I therefore look forward to Hungary criticising Sweden for the Swedish Government’s unrestricted power over the courts and to Hungary lodging a complaint against Sweden with the European Court of Justice.

Yours sincerely
Magnus Berg

Komplotten som gav privata vårdindustrin tillgång till våra patientdata

Boken Konsulterna : kampen om Karolinska av Anna Gustafsson och Lisa Röstlund, läste jag när den kom ut sommaren 2019. Det förvånade mig att två Dagens Nyheter-journalister kunde skriva så som de gör om World Economic Forum, Boston Consulting Group och kopplingen till svenska Ichom. Detta rörde sig bara om ett fåtal sidor i boken, men ändå. Det är en konspirationsteori från den verklighet etablissemangets medier medvetet blundar för.
Jag undrar om författarna under sina många år på Dagens Nyheter har kunnat publicera något lika väsentligt där? Att bli upplyst om att vårt samhälle styrs bakom kulisserna – inte demokratiskt – och att politikerna bara är ryggradslösa medlöpare till storföretagen är något som mainstreammedia alltid mörkar. Därför är nedanstående utdrag ur boken viktig information för att förstå detta dolda samarbete mellan storföretag och politiker.


OM WORLD ECONOMIC FORUM, BOSTON CONSULTING GROUP OCH KOPPLINGEN TILL SVENSKA ICHOM.

Den schweiziska organisationen World Economic Forum samlar några av världens mäktigaste inom politik och näringsliv till det årliga toppmötet i Davos – men även löpande i olika fora. Organisationen erbjuder bolag att bli »partners«, och då åtnjuta exklusiva fördelar: skräddarsydda engagemang baserade på bolagets specifika strategi. Beroende på nivå av partnerskap kan bolagen välja på vilken nivå man har möjlighet att påverka WEF:s agenda. Högst påverkansmöjligheter har »strategiska partners«, som »utformar framtiden genom att långtgående bidra till att utveckla och implementera Forum-projekt och världsledande offentlig-privata dialoger«.
Inom området hälsa är det Boston Consulting Group som blivit World Economic Forums strategiska partner. I början av 2018 släpper duon en rapport: Value in Healthcare – Mobilizing cooperation for health system transformation, Värde i sjukvården – Mobilisering av samarbete för att transformera sjukvårdssystemet.
I styrkommittén för projektgruppen som tagit fram rapporten sitter en rad i sammanhanget välkända namn: Michael Porter, tillsammans med nederländske hälsoministern, Christina Rångemark Åkerman från Ichom [International Consortium for Health Outcomes Measurement, bildas 2012 av Stefan Larsson, Michael Porter och Martin Ingvar, professor
på Karolinska institutet.] och Stefan Larsson. Bland referenserna som World Economic Forum och BCG bygger sin rapport på finns en rapport skriven av Stefan Larsson och Ichom.

En månad senare sker ytterligare en förstärkning – precis som Michael Porter och BCG sedan ett decennium förespråkat – i banden mellan industrin och vårdgivare globalt, för att samarbeta kring patientdata. Europeiska läkemedelsindustrins branschorganisation, Epfia, går tillsammans med Ichom ut med att man nu bildar en strategisk allians för att driva på mätningar av kvalitet och införandet av värdebaserad vård.

[…]

Samma månad kommer ett brev från chefen för Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling, OECD:s direktorat för sociala frågor, till socialdemokratiska ministrarna Annika Strandhäll och Lena Hallengren vid socialdepartementet.
Brevet är en uppmaning, som gått ut till alla hälsoministrar i de 36 medlemsländerna, om att ansluta sig till något helt nytt – Parisinitiativet, Patient-Reported Indicators Survey initiative.
Sedan 2017 har OECD nämligen antagit värdebaserad vård som strategisk policy, och det är genom Parisinitiativet som det ska spridas.
Ett foto underifrån av män och kvinnor klädda i vita och blå vårdkläder, som står tätt intill varandra i ring och håller varandras händer i mitten av cirkeln, inleder en 89-sidig rapport där alla ministrarna manas att ta fem kritiska och nödvändiga steg: möjliggöra mätning av vårdresultat. Balansera kompromissen mellan patienters integritet, och att dela data. Underlätta samarbete, koordination och partnerskap genom vårdflöden, fokusera konkurrens på värde. Och göra det möjligt även för läkemedels- och bioteknikindustrin att bidra mer aktivt till värdebaserad vård.
I en av grundrapporterna bakom den nya policyn återfinns Boston Consulting Groups graf som felaktigt visar hur kostnaden för svensk sjukvård skenar jämfört med BNP. Och i expertgruppen bakom OECD:s rekommendationer sitter dåvarande vd:n för Ichom, som snart ska bli chef för BCG i tyska München och ansvarig för konsultbolagets arbete med värdebaserad vård inom sektorn medtech.
I brevet till de svenska ministrarna skriver OECD-direktoratets chef att initiativet behandlas i OECD:s hälsokommitté som samlar topptjänstemän från medlemsländerna och där ordförandeposten innehas av generaldirektören för Sveriges kommuner och landsting.

[…]

En första pilot ska genomföras 2020, med insamling av patientrapporterade data från kroniskt sjuka om levnadsvanor och upplevelser av vården, som ska samköras med känsliga uppgifter om patienternas bakgrund och olika diagnoser. Därefter ska insamling av data göras återkommande. Vårdgivares kvalitet ska kunna jämföras och patienterna ska kunna följas under lång tid.
Initiativet marknadsförs som sjukvårdens motsvarighet till skolans Pisaundersökning – en internationell jämförelse mellan deltagande länders vårdkvalitet. Men en stor skillnad är att Parisinitiativet dessutom innebär en storskalig insamling av det Stefan Larsson ett decennium tidigare kallade »guldet« – patientdata. Ichom och OECD har nämligen gjort en överenskommelse om att samla patientdata från alla deltagande länder i en speciell »Parisdatabas«.
Regeringen ger Socialstyrelsen i uppdrag att utreda nytta, genomförbarhet, kostnader och de etiska och juridiska förutsättningarna för Sverige att delta, och i december 2018 kommer myndigheten med en rapport.
Med de fakta som hittills finns är det omöjligt att avgöra om initiativet kan tillföra någon nytta för vårdens utveckling, slår myndigheten fast. Ländernas olika urval av vilka vårdgivare som ska ingå, liksom olikheter i hur vården organiseras, kommer att göra möjligheten till internationella jämförelser – vilket sägs vara huvudsyftet – svår. Dessutom: Evidens för att någon nytta med att överhuvudtaget använda patientrapporterade mått, PREMs och PROM:s, saknas.
Kostnaderna för initiativets första tre år beräknas bli 72 miljoner kronor för OECD, som får bidrag från bland andra EU-kommissionen och frivilliga donationer från OECD-länder. Utöver det ska de deltagande länderna täcka direkta kostnader på upp till 4 miljoner kronor per år – en miljon per år direkt till OECD, och utöver det kostnader för projektledning, datainsamling, fältbesök, nationella möten, kommunikationsinsatser, nationella experter för förankring – och indirekta kostnader som väntas belasta alla deltagande vårdgivare och patienterna. Nyttan relaterad till kostnaden är även en fråga – undersökningens »uppifrån-och-ner-perspektiv« gör att enskilda vårdgivare inte kan påverka utformningen och anpassa den till lokala förhållanden.
Stora etiska och juridiska hinder finns också. Datan som ska lämnas ut till »OECD och dess framtida samarbetspartner« utgörs av känsliga personuppgifter om hälsa och ekonomi. Socialstyrelsens hälsodataregister skyddas av absolut sekretess och tillåter inte en behandling av uppgifterna som en utlämning skulle kräva. Det är även »tveksamt« om lagen stödjer att enskilda vårdgivare lämnar ut uppgifterna. Svensk lag skulle alltså behöva ändras för att data ska kunna lämnas ut.

Parisdatabasens syfte har »ännu inte definerats«, vilket gör att patienten riskerar att ge sitt medgivande till en användning som inte går att förutse, och det tycks inte finnas någon möjlighet för patienten – som det gör i de nationella kvalitetsregistren – att återkalla sina uppgifter och begära att få dem raderade.
Socialstyrelsens rapport avslöjar även ett fundamentalt frågetecken – ett frågetecken som spär på misstankarna som väckts av många med inblick i BCG:s och övriga bolags intresse i värdebaserad vård. Misstankar om att det hela handlar om något annat än »patienten först« – att konceptet i själva verket utgör en fasad för att samla in guldet – stora mängder patientuppgifter.
För även om det skulle finnas juridiskt stöd för dataöverföring, innebär en överföring av känsliga personuppgifter alltid en risk i relation till den personliga integriteten, konstaterar Socialstyrelsen. Ändå har OECD varit tydliga med att det är just personuppgifter man vill samla in till databasen. Socialstyrelsen ifrågasätter varför – varför räcker det inte med att bara få aggregerade data – samlad statistik? Databearbetning och analys skulle kunna ske på nationell nivå, enligt en internationellt överenskommen metod, och resultaten delas med OECD, föreslår myndigheten. Men det duger inte. Varför? Den grundläggande frågan har den ekonomiska samarbetsorganisationen häpnadsväckande nog inte kunnat svara på.
Rättigheterna till uppgifterna i databasen ska ägas av OECD, som ännu inte slutit avtal med den underleverantör som kommer att ha en allomfattande roll. Det handlar om en konsult som ska upphandlas, efter beslut av OECD, och som ska stå för det operativa genomförandet av Parisinitiativet – leda, samordna, ansvara för utformning av frågor, datasäkerhet och former av dataöverföring, bearbetning och analys och rapporter baserat på undersökningsresultaten. Konsulten kommer att förvalta all insamlad persondata – och när kontraktet löper ut är planen att OECD ska ta över och konsulten »radera samtliga insamlade data«. Upphandlingsunderlaget är i flera delar otydligt om vem som egentligen äger rätten till data.
Givet databasens »breda syfte« och det faktum att inget avtal ännu slutits mellan OECD och underleverantören är det enligt myndigheten »i dagsläget inte möjligt att bedöma om uppgifterna skulle kunna lämnas ut till Paris-databasen utan att någon särskild lider skada eller men«.
OECD har tecknat en mycket kortfattad avsiktsförklaring med Ichom om att samarbeta »kring aktiviteter av ömsesidigt intresse med fokus på insamling, analys och rapportering av patientrapporterade mått för internationell jämförelse.« OECD får genom överenskommelsen rätt att använda Ichoms resultatmått, och Ichom får rätt att utse deltagare till OECD:s expertgrupp HCQO, Working Party on Health Care Quality and Outcomes. Samarbetet uppges inte medföra några ekonomiska mellanhavanden, utan utgöras av ett rent kunskapsutbyte på expertnivå.
Det behöver klargöras, understryker Socialstyrelsen, vem som äger tillgång och rätt till den persondata som samlas in av OECD – gällande såväl den ännu okända konsulten Ichom. »Det är exempelvis viktigt att beakta risker för eventuell vidareförmedling eller vidareförsäljning av data i OECD:s framtida internationella dataset«.
Men trots frågan om kostnaden och nyttan, de svåra juridiska och etiska hindren att lämna ut känsliga personuppgifter från svenska patienter till den Ichom-initierade OECD-databasen, och den viktiga frågan om varför ens uppgifterna behöver lämnas ut – som förblivit obesvarad – så förespråkar Socialstyrelsen att Sverige bör ansluta sig. Eftersom Parisinitiativet handlar om »utveckling av ett värdefullt kunskapsområde« med möjligheter till internationella jämförelser finns fördelar att vara med. Som deltagare kan Sverige vara med och påverka utformningen av projektet, så att juridiska frågor klarläggs. Dessutom får Sverige möjlighet att bidra med sin kompetens.
Och Socialstyrelsen slår fast att den gällande svenska lagstiftning som hindrar utlämning till databasen kan komma att ändras. Den statliga utredningen Rätt att forska, föreslår i juni 2018 en uppluckring av lagen. Sekretess ska kunna brytas för att lämna ut uppgifter till europeiska forskningsdatabaser – utan att forskningsändamål är specificerade eller tydligt avgränsade, utan att samtycke behövs från dem som registreras, och utan att de registrerade ens behöver få information om att deras uppgifter lämnas ut och behandlas i ett annat land.

[…]

Vallöftet om att göra patientdata från den unika VAL-databasen, som rymmer information om två miljoner stockholmares hälsa, mer lättillgänglig för industrin, infriades snabbt av den nytillträdda grönblå alliansen.

Deklassificerade dokument visar säkerhetsgarantier mot Natos expansion till Michail Gorbatjov från Baker, Bush, Genscher, Kohl, Gates, Mitterrand, Thatcher, Hurd, Major och Woerner

De löften Sovjetunionens president Michail Gorbatjov faktiskt fick om att NATO inte ska utvidgas österut har av svenska etablissemanget utpekats som lögn och rysk propaganda. Dock finns det väldokumenterat i National Security Archive vid The George Washington University i Washington att det är sant. Michail Gorbatjov fick säkerhetsgarantier mot Natos expansion. Nedan är den sammanställning, med länkar till källdokumenten, som National Security Archive själva sammanställt under rubriken NATO Expansion: What Gorbachev Heard. Översättningen till svenska är gjord av DeepL.

Den ivrigaste lögnare i Sverige är ryssofoben och NATO-lobbyisten Patrik Oksanen som är kopplad till tankesmedjan Frivärld. I en artikel i Expressen fick han fritt utrymme att sprida sin lögn över landet. Detta fick till följd att Axel Arnö, programchef på Sveriges Televisions dokumentär- och vetenskapsredaktioner, ändrade i den nypublicerade dokumentären ”Putin, Ryssland och världen” – ändrade från sanning till lögn – utan att källkritiskt granska Patrik Oksanens lögner. Även Sveriges Radio rysslandskorrespondent Maria Persson Löfgren hängde lydigt på i spridandet av Patrik Oksanens lögner på Twitter.

I det svenska medieetablissemanget ses Patrik Oksanens ord som absolut sanning. “Faktagranskarna“ Källkritikbyrån går så långt i sitt ljugande att de brukar använda Patrik Oksanen som källa när de “faktagranskar“ områden som säkerhetspolitik och Ryssland. Skulle då sanna uppgifter förekomma i media klassificerar Källkritikbyrån – med Patrik Oksanens hjälp – det som lögn, dessinformation och rysk propaganda.


Natos utvidgning: Vad Gorbatjov hörde

Deklassificerade dokument visar säkerhetsgarantier mot Natos expansion till sovjetiska ledare från Baker, Bush, Genscher, Kohl, Gates, Mitterrand, Thatcher, Hurd, Major och Woerner.

Panel för slaviska studier tar upp frågan ”Vem lovade vad till vem om Natos expansion?”.

Washington D.C., 12 december 2017 – Den amerikanske utrikesministern James Bakers berömda försäkran om Natos expansion ”inte en tum österut” vid sitt möte med den sovjetiske ledaren Michail Gorbatjov den 9 februari 1990 var en del av en kaskad av försäkringar om sovjetisk säkerhet som västerländska ledare gav Gorbatjov och andra sovjetiska tjänstemän under hela processen för Tysklands enande 1990 och fram till 1991, enligt avklassificerade amerikanska, sovjetiska, tyska, brittiska och franska dokument som publicerades idag av National Security Archive vid George Washington University (http://nsarchive.gwu.edu).

Dokumenten visar att flera nationella ledare övervägde och förkastade ett central- och östeuropeiskt medlemskap i Nato från början av 1990 och fram till 1991, att diskussionerna om Nato i samband med förhandlingarna om Tysklands återförening 1990 inte alls var snävt begränsade till det östtyska territoriets status, och att senare sovjetiska och ryska klagomål om att de blivit vilseledda när det gällde Natos utvidgning grundade sig på skriftliga samtida memon- och telekonferenser på högsta nivå.

Dokumenten förstärker den tidigare CIA-chefen Robert Gates kritik av att han ”pressade på för att utvidga Nato österut [på 1990-talet], när Gorbatjov och andra lät sig förledas att tro att det inte skulle ske.”[1] Nyckelfrasen, som underbyggs av dokumenten, är ”lät sig förledas att tro”.

President George H.W. Bush hade under Malta-toppmötet i december 1989 försäkrat Gorbatjov att USA inte skulle dra nytta (”Jag har inte hoppat upp och ner på Berlinmuren”) av revolutionerna i Östeuropa för att skada sovjetiska intressen; men varken Bush eller Gorbatjov vid den tidpunkten (eller för den delen den västtyske förbundskanslern Helmut Kohl) förväntade sig att Östtyskland skulle kollapsa så snart eller att det tyska enandet skulle gå så snabbt.[2]

De första konkreta försäkringarna från västliga ledare om Nato började den 31 januari 1990, när den västtyske utrikesministern Hans-Dietrich Genscher öppnade budgivningen med ett stort offentligt tal i Tutzing i Bayern om Tysklands återförening. USA:s ambassad i Bonn (se dokument 1) informerade Washington om att Genscher klargjorde ”att förändringarna i Östeuropa och den tyska återföreningsprocessen inte får leda till en ’försämring av Sovjets säkerhetsintressen’. Därför bör Nato utesluta en ’utvidgning av sitt territorium österut, dvs. en förflyttning närmare de sovjetiska gränserna'”. I Bonnkabeln noterades också Genschers förslag att lämna det östtyska territoriet utanför Natos militära strukturer även i ett enat Tyskland i Nato.[3]

Denna sistnämnda idé om en särskild status för DDR-territoriet kodifierades i det slutliga tyska enhetsfördraget som undertecknades den 12 september 1990 av utrikesministrarna i Två plus fyra-gruppen (se dokument 25). Den förstnämnda idén om ”närmare de sovjetiska gränserna” är nedskriven inte i fördrag utan i flera samtalsmemoranda mellan Sovjet och västvärldens samtalspartner på högsta nivå (Genscher, Kohl, Baker, Gates, Bush, Mitterrand, Thatcher, Major, Woerner och andra) som under hela 1990 och in på 1991 erbjöd försäkringar om att skydda sovjetiska säkerhetsintressen och att inkludera Sovjetunionen i nya europeiska säkerhetsstrukturer. De två frågorna hängde samman men var inte desamma. Senare analyser blandade ibland ihop de två och hävdade att diskussionen inte omfattade hela Europa. De dokument som publiceras nedan visar tydligt att så var fallet.

”Tutzing-formeln” blev omedelbart centrum för en uppsjö av viktiga diplomatiska diskussioner under de följande tio dagarna 1990, vilket ledde till det avgörande mötet i Moskva den 10 februari 1990 mellan Kohl och Gorbatjov, då den västtyske ledaren uppnådde sovjetiskt principiellt samtycke till Tysklands återförening i Nato, så länge Nato inte expanderade österut. Sovjet skulle behöva mycket mer tid för att arbeta med sin inhemska opinion (och ekonomiskt stöd från västtyskarna) innan avtalet formellt undertecknades i september 1990.

Samtalen före Kohls försäkran innehöll uttryckliga diskussioner om Natos expansion, de central- och östeuropeiska länderna och hur man skulle övertyga Sovjet att acceptera enandet. När Genscher den 6 februari 1990 träffade den brittiske utrikesministern Douglas Hurd visade den brittiska inspelningen till exempel att Genscher sade: ”Ryssarna måste ha en viss försäkran om att om till exempel den polska regeringen lämnade Warszawapakten ena dagen, så skulle de inte gå med i Nato nästa dag”. (Se dokument 2)

Efter att ha träffat Genscher på väg in i diskussionerna med Sovjet upprepade Baker exakt Genschers formulering i sitt möte med utrikesminister Eduard Sjevardnadze den 9 februari 1990 (se dokument 4); och ännu viktigare, ansikte mot ansikte med Gorbatjov.

Inte en gång utan tre gånger prövade Baker formuleringen ”inte en tum österut” med Gorbatjov vid mötet den 9 februari 1990. Han instämde i Gorbatjovs uttalande som svar på försäkringarna att ”Natos expansion är oacceptabel”. Baker försäkrade Gorbatjov om att ”varken presidenten eller jag har för avsikt att utvinna några ensidiga fördelar ur de processer som äger rum” och att amerikanerna förstod att ”inte bara för Sovjetunionen utan även för andra europeiska länder är det viktigt att ha garantier för att om Förenta staterna behåller sin närvaro i Tyskland inom ramen för Nato, kommer inte en tum av Natos nuvarande militära jurisdiktion att spridas i östlig riktning”. (Se dokument 6)

Efteråt skrev Baker till Helmut Kohl som skulle träffa den sovjetiska ledaren nästa dag, med mycket av samma språkbruk. Baker rapporterade: ”Och sedan ställde jag följande fråga till honom [Gorbatjov]. Skulle ni föredra att se ett enat Tyskland utanför Nato, oberoende och utan amerikanska styrkor, eller skulle ni föredra att ett enat Tyskland skulle vara knutet till Nato, med försäkringar om att Natos jurisdiktion inte skulle förskjutas en tum österut från sin nuvarande position? Han svarade att det sovjetiska ledarskapet verkligen funderade på alla sådana alternativ [….] Han tillade sedan: ’Visst skulle varje utvidgning av Natos zon vara oacceptabel.'”. Baker tillade inom parentes, för Kohls räkning: ”Underförstått skulle Nato i sin nuvarande zon kunna vara acceptabelt”. (Se dokument 8)

Väl informerad av den amerikanske utrikesministern förstod den västtyske förbundskanslern en viktig sovjetisk grundlinje och försäkrade Gorbatjov den 10 februari 1990: ”Vi anser att Nato inte bör utvidga sitt verksamhetsområde”. (Se dokument 9) Efter detta möte kunde Kohl knappt hålla tillbaka sin entusiasm över Gorbatjovs principiella samtycke till Tysklands enande och, som en del av Helsingforsformeln att staterna själva väljer sina allianser, så kunde Tyskland välja Nato. Kohl beskrev i sina memoarer att han gick runt i Moskva hela natten – men att han ändå förstod att det fanns ett pris att betala.

Alla västvärldens utrikesministrar var på samma linje som Genscher, Kohl och Baker. Därefter kom den brittiske utrikesministern Douglas Hurd den 11 april 1990. Vid denna tidpunkt hade östtyskarna med överväldigande majoritet röstat för den tyska marken och för en snabb återförening, i valet den 18 mars där Kohl hade överraskat nästan alla observatörer med en verklig seger. Kohls analyser (som först förklarades för Bush den 3 december 1989) att DDR:s sammanbrott skulle öppna alla möjligheter, att han var tvungen att springa för att komma fram till tågets förkläde, att han behövde USA:s stöd, att enandet kunde ske snabbare än någon trodde var möjligt – allt visade sig vara korrekt. Den monetära unionen skulle börja redan i juli och försäkringarna om säkerhet fortsatte att komma. Hurd förstärkte Baker-Genscher-Kohl-budskapet i sitt möte med Gorbatjov i Moskva den 11 april 1990 och sade att Storbritannien tydligt ”insåg vikten av att inte göra något som skulle skada Sovjets intressen och värdighet”. (Se dokument 15)

Bakers samtal med Sjevardnadze den 4 maj 1990, så som Baker beskrev det i sin egen rapport till president Bush, beskrev på ett mycket vältaligt sätt vad västliga ledare talade om för Gorbatjov exakt i det ögonblicket: ”Jag använde ert tal och vårt erkännande av behovet av att anpassa Nato, politiskt och militärt, och att utveckla KSSE för att försäkra Sjevardnadze om att processen inte skulle ge vinnare och förlorare. I stället skulle den ge upphov till en ny legitim europeisk struktur – en struktur som skulle vara inkluderande, inte exkluderande.” (Se dokument 17)

Baker sade det igen, direkt till Gorbatjov den 18 maj 1990 i Moskva, och gav Gorbatjov sina ”nio punkter”, som innefattade omvandling av Nato, förstärkning av de europeiska strukturerna, att Tyskland inte skulle ha några kärnvapen och att Sovjets säkerhetsintressen skulle beaktas. Baker inledde sitt anförande: ”Innan jag säger några ord om den tyska frågan vill jag betona att vår politik inte syftar till att separera Östeuropa från Sovjetunionen. Vi har haft den politiken tidigare. Men i dag är vi intresserade av att bygga ett stabilt Europa, och att göra det tillsammans med er”. (Se dokument 18)

Den franske ledaren Francois Mitterrand var inte i samförstånd med amerikanerna, tvärtom, vilket framgår av att han i Moskva den 25 maj 1990 sade till Gorbatjov att han ”personligen var för en gradvis avveckling av de militära blocken”; men Mitterrand fortsatte kaskaden av försäkringar genom att säga att västvärlden måste ”skapa säkerhetsvillkor för er, liksom för den europeiska säkerheten som helhet”. (Se dokument 19) Mitterrand skrev omedelbart till Bush i ett ”cher George”-brev om sitt samtal med Sovjetledaren, att ”vi skulle absolut inte vägra att i detalj beskriva de garantier som han skulle ha rätt att förvänta sig för sitt lands säkerhet”. (Se dokument 20)

Vid toppmötet i Washington den 31 maj 1990 gjorde Bush allt för att försäkra Gorbatjov om att Tyskland i Nato aldrig skulle riktas mot Sovjetunionen: ”Tro mig, vi driver inte Tyskland mot ett enande, och det är inte vi som bestämmer takten i denna process. Och naturligtvis har vi inte ens i våra tankar någon avsikt att skada Sovjetunionen på något sätt. Det är därför vi talar för ett tyskt enande i Nato utan att bortse från det bredare sammanhanget med KSSE och med hänsyn till de traditionella ekonomiska banden mellan de två tyska staterna. En sådan modell motsvarar enligt vår uppfattning även de sovjetiska intressena.” (Se dokument 21)

”Järnladyn” lade också in sig efter toppmötet i Washington i sitt möte med Gorbatjov i London den 8 juni 1990. Thatcher förutsåg de åtgärder som amerikanerna (med hennes stöd) skulle vidta vid Natokonferensen i början av juli för att stödja Gorbatjov med beskrivningar av Natos omvandling till en mer politisk och mindre militärt hotfull allians. Hon sade till Gorbatjov: ”Vi måste hitta sätt att ge Sovjetunionen förtroende för att dess säkerhet kommer att garanteras…. KSSE skulle kunna vara ett paraply för allt detta, samt vara det forum som förde Sovjetunionen fullt ut in i diskussionen om Europas framtid.” (Se dokument 22)

Natos Londondeklaration den 5 juli 1990 hade en ganska positiv effekt på överläggningarna i Moskva, enligt de flesta uppgifter, och gav Gorbatjov betydande ammunition för att bemöta sina hårdförare vid partikongressen som ägde rum vid denna tidpunkt. I vissa versioner av denna historia hävdas det att en förhandsutgåva gavs till Sjevardnadzes medarbetare, medan andra beskriver bara en varning som gjorde det möjligt för dessa medarbetare att ta telegrafkopian och producera en sovjetisk positiv bedömning innan militären eller hardliners kunde kalla den propaganda.

Som Kohl sade till Gorbatjov i Moskva den 15 juli 1990 när de utarbetade den slutliga överenskommelsen om Tysklands enande: ”Vi vet vad som väntar Nato i framtiden, och jag tror att ni nu också vet det”, med hänvisning till Natos Londondeklaration. (Se dokument 23)

I sitt telefonsamtal med Gorbatjov den 17 juli ville Bush förstärka framgången med Kohl-Gorbatjov-samtalen och budskapet i Londondeklarationen. Bush förklarade: ”Så vad vi försökte göra var att ta hänsyn till de farhågor ni uttryckt till mig och andra, och vi gjorde det på följande sätt: genom vår gemensamma deklaration om icke-angrepp, i vår inbjudan till er att komma till Nato, i vår överenskommelse att öppna Nato för regelbunden diplomatisk kontakt med er regering och regeringarna i de östeuropeiska länderna, och vårt erbjudande om försäkringar om den framtida storleken på ett enat Tysklands väpnade styrkor – en fråga som jag vet att ni diskuterade med Helmut Kohl. Vi ändrade också i grunden vår militära strategi för konventionella och nukleära styrkor. Vi förmedlade idén om en utvidgad, starkare KSSE med nya institutioner där Sovjetunionen kan dela och vara en del av det nya Europa”. (Se dokument 24)

Dokumenten visar att Gorbatjov gick med på Tysklands enande i Nato som ett resultat av denna kaskad av försäkringar, och på grundval av sin egen analys att Sovjetunionens framtid berodde på dess integrering i Europa, för vilken Tyskland skulle vara den avgörande aktören. Han och de flesta av hans allierade trodde att någon version av det gemensamma europeiska hemmet fortfarande var möjligt och att det skulle utvecklas parallellt med omvandlingen av Nato för att leda till ett mer inkluderande och integrerat europeiskt rum, att uppgörelsen efter det kalla kriget skulle ta hänsyn till de sovjetiska säkerhetsintressena. Alliansen med Tyskland skulle inte bara övervinna det kalla kriget utan också vända på arvet från det stora fosterländska kriget.

Men inom den amerikanska regeringen fortsatte en annan diskussion, en debatt om relationerna mellan Nato och Östeuropa. Åsikterna gick isär, men förslaget från försvarsdepartementet från den 25 oktober 1990 var att lämna ”dörren på glänt” för ett östeuropeiskt medlemskap i Nato. (Se dokument 27) Utrikesdepartementets åsikt var att Nato-utvidgning inte stod på dagordningen, eftersom det inte låg i USA:s intresse att organisera ”en antisovjetisk koalition” som sträckte sig till Sovjets gränser, inte minst eftersom det skulle kunna vända de positiva trenderna i Sovjetunionen. (Se dokument 26) Bush-administrationen intog den senare åsikten. Och det var vad Sovjet hörde.

Så sent som i mars 1991, enligt den brittiska ambassadörens dagbok i Moskva, försäkrade den brittiske premiärministern John Major personligen Gorbatjov: ”Vi talar inte om en förstärkning av Nato”. När den sovjetiska försvarsministern marskalk Dmitri Yazov senare frågade Major om östeuropeiska ledares intresse för ett Nato-medlemskap svarade den brittiske ledaren: ”Ingenting av det slaget kommer att hända”. (Se dokument 28)

När ryska deputerade från Högsta Sovjet kom till Bryssel för att se Nato och träffa Natos generalsekreterare Manfred Woerner i juli 1991, sade Woerner till ryssarna att ”Vi bör inte tillåta […] att Sovjetunionen isoleras från den europeiska gemenskapen”. Enligt det ryska memorandumet om samtalet ”betonade Woerner att Nato-rådet och han själv är emot en utvidgning av Nato (13 av 16 Nato-medlemmar stöder denna synpunkt)”. (Se dokument 30)

Gorbatjov gick alltså till slutet av Sovjetunionen i förvissning om att västvärlden inte hotade hans säkerhet och inte expanderade Nato. Istället genomfördes Sovjetunionens upplösning av ryssar (Boris Jeltsin och hans ledande rådgivare Gennadij Burbulis) i samförstånd med de före detta partiledarna i sovjetrepublikerna, särskilt Ukraina, i december 1991. Det kalla kriget var sedan länge över vid det laget. Amerikanerna hade försökt hålla ihop Sovjetunionen (se Bushs tal ”Chicken Kiev” den 1 augusti 1991). Natos utvidgning låg flera år fram i tiden, när dessa tvister skulle bryta ut igen och fler försäkringar skulle komma till den ryske ledaren Boris Jeltsin.

Arkivet sammanställde dessa avklassificerade dokument för en paneldiskussion den 10 november 2017 vid den årliga konferensen för Association for Slavic, East European and Eurasian Studies (ASEEES) i Chicago under titeln ”Who Promised What to Whom on NATO Expansion?”. I panelen ingick:

* Mark Kramer från Davis Center vid Harvard, redaktör för Journal of Cold War Studies, vars artikel i Washington Quarterly från 2009 hävdade att löftet om ”ingen Nato-utvidgning” var en ”myt”,[4].

* Joshua R. Itkowitz Shifrinson från Bush School vid Texas A&M, vars artikel om internationell säkerhet från 2016 hävdade att USA spelade ett dubbelspel 1990, genom att få Gorbatjov att tro att Nato skulle ingå i en ny europeisk säkerhetsstruktur, samtidigt som man arbetade för att säkerställa hegemoni i Europa och bibehållandet av Nato,[5].

* James Goldgeier från American University, som skrev den auktoritativa boken om Clintons beslut om Nato-expansion, Not Whether But When, och som beskrev USA:s vilseledande försäkringar till den ryske ledaren Boris Jeltsin i en artikel i WarOnTheRocks från 2016;[6]

* Svetlana Savranskaya och Tom Blanton från National Security Archive, vars senaste bok The Last Superpower Summits: Gorbachev, Reagan, and Bush: Conversations That Ended the Cold War (CEU Press, 2016) analyserar och publicerar de avklassificerade utskrifterna och relaterade dokument från alla Gorbatjovs toppmöten med amerikanska presidenter, inklusive dussintals försäkringar om att skydda Sovjetunionens säkerhetsintressen[7].

[Dagens inlägg är det första av två i ämnet. Den andra delen kommer att behandla Jeltsins diskussioner med västliga ledare om Nato].

FOTNOTER:

[1] See Robert Gates, University of Virginia, Miller Center Oral History, George H.W. Bush Presidency, July 24, 2000, p. 101)

[2] See Chapter 6, “The Malta Summit 1989,” in Svetlana Savranskaya and Thomas Blanton, The Last Superpower Summits (CEU Press, 2016), pp. 481-569. The comment about the Wall is on p. 538.

[3] For background, context, and consequences of the Tutzing speech, see Frank Elbe, “The Diplomatic Path to Germany Unity,” Bulletin of the German Historical Institute 46 (Spring 2010), pp. 33-46. Elbe was Genscher’s chief of staff at the time.

[4] See Mark Kramer, “The Myth of a No-NATO-Enlargement Pledge to Russia,” The Washington Quarterly, April 2009, pp. 39-61.

[5] See Joshua R. Itkowitz Shifrinson, “Deal or No Deal? The End of the Cold War and the U.S. Offer to Limit NATO Expansion,” International Security, Spring 2016, Vol. 40, No. 4, pp. 7-44.

[6] See James Goldgeier, Not Whether But When: The U.S. Decision to Enlarge NATO (Brookings Institution Press, 1999); and James Goldgeier, “Promises Made, Promises Broken? What Yeltsin was told about NATO in 1993 and why it matters,” War On The Rocks, July 12, 2016.

[7] See also Svetlana Savranskaya, Thomas Blanton, and Vladislav Zubok, “Masterpieces of History”: The Peaceful End of the Cold War in Europe, 1989 (CEU Press, 2010), for extended discussion and documents on the early 1990 German unification negotiations.

Svenska EU-parlamentariker orsakar enorma koldioxidutsläpp

Jag såg i något av SVTs nyhetsprogram 211218 Centerpartiets EU-parlamentariker Emma Wiesner komma från ett i bakgrunden stående flygplan in i flygplatsterminalen där hon strålande glad mötte SVTs reporter och fotograf. Emma Wiesner var så strålande glad för att hon varit med och förhandlat fram ett nytt utsläppspaket där utsläppshandel nu även ska omfatta flyg (samt sjöfart, transporter, bostadssektorn och avfallsförbränning).
Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta åt detta enormt cyniska hyckleri: att komma från ett flygfärd från Bryssel där ens personliga koldioxidutsläpp för flygresan beräknas till 156,6 kilo och utan att skämmas – tvärtom strålande glad – berätta för svenska folket att hon minsann varit med och infört utläppsrätter även för flygresor – vilket kommer att öka kostnaderna för flygresor i syfte att avhålla vanligt folk från att flyga men inte påverka de som själva inte betalar sina flygresor så som EU-parlamentariker Emma Wiesner.

Denna cynism gjorde mig nyfiken på EU-byråkratins miljöpåverkan. Finns det över huvud taget några beräkningar på hur mycket koldioxid denna enorma byråkrati släpper ut? Hur mycket släpper den månatliga flytten mellan Bryssel och Strassburg ut då många lastbilar transporterar handlingar mellan orterna och 705 ledamöter plus assistenter och annan personal ska åka fram och tillbaka mellan orterna? Hur mycket släpper de 705 EU-parlamentarikerna och annan personal ut när de varje vecka förflyttar sig mellan sina hemorter och Bryssel, och i förekommande fall Strassburg? Och hur mycket släpper de 20 svenska EU-parlamentarikerna ut när de varje vecka, förutom semestermånaden augusti, pendlar mellan Sverige och Bryssel/Strassburg?

Söker men på EUs hemsidor så finner man faktisk svaret.

Går man till EU-parlamentets sida med rubriken
Utsläpp från flygplan och fartyg: fakta och siffror så hittar man en bit ner på sidan en länk: Ta reda på hur mycket koldioxid din flygresa släpper ut. Klickar man där får man fram ett uträkningsformulär enligt ovan där man kan skriva in olika flygplatser och få uträknat hur mycket kolidioxid per passagerare som släpps ut under flygresan. Som framgår av bilden ovan släpper en enkelresa mellan Arlanda och Bryssel ut 156,6 kilogram koldioxid. En tur och returresa mellan Arlanda och Bryssel släpper ut 313,2 kilogram koldioxid. – Till Strassburg är det längre så flygresorna dit släpper alltså ut ännu mer koldioxid.
Dessa siffror kanske inte säger så mycket men…

Går man nu in på EU-kommissionens hemsida för koldioxidutsläpp CO2 emissions of all world countries finner man siffror att jämföra med. En bit ner på sidan under rubriken Fossil CO2 emissions by country kan man själv kolla alla länders utsläpp av koldioxid både totalt och per capita.

Så här många ton koldioxid släpper vi svenskar ut i genomsnitt per person och år[siffrorna visar från vänster till höger åren 1990, 2000, 2005, 2010, 2015, 2019, 2020, och 2021]:

Nu ska vi se hur det förhåller sig mellan den glada flygande EU-parlamentarikern Emma Wiesners (givetvis gäller samma för alla svenska EU-parlamentariker) koldioxidutsläpp och en genomsnittlig svensks.

Tar man en tur och returresa mellan Arlanda och Bryssel för EU-parlamentarikern Emma Wiesner – som ger ett koldioxidutsläpp på 313,2 kilogram (0,313 ton per ToR-resa) – och jämför med en genomsnittlig svensks årliga koldioxidutsläpp – på 3 820 kilogram per år (3,82 ton per år) – så finner man att Emma Wiesner och hennes kolleger släpper ut lika mycket som en genomsnittlig svensk på endast 12 (12,1966794381) tur och returresor mellan Arlanda och Bryssel.
Uträkningen görs genom att dela den genomsnittlige svenskens koldioxidutsläpp per år med Emma Wiesners koldioxidutläpp under en resa tur och returresa mellan Arlanda och Bryssel.

Så på 12 veckor – 3 månader – har Emma Wiesner släppt ut lika mycket enbart på Arlanda-Brysselresor som en genomsnittlig svensk släpper ut på ett år. Kanske är det därför hon är så glad…
Men detta är inte nog. Emma Wiesner lever och bor ju också. Alla de utsläpp som hon gör i övrig; för konsumtion, boende, bil och taxiresor m.m. m.m. tillkommer. Dessutom är Emma Wiesner extremt överbetald – dvs extremt högavlönad – och som Oxfam konstaterar:

Klimatojämlikheten inom Sverige
Det finns stora skillnader i konsumtionsutsläppen mellan olika inkomstgrupper i Sverige. De rikaste 10 procenten stod för en oproportionerligt stor andel av utsläppen mellan 1990 och 2015. Vår analys visar att:
• De rikaste 10 procenten av svenskarna stod för 24 procent av de kumulativa utsläppen under 25-årsperioden. Den rikaste procenten stod för 6 procent av de kumulativa utsläppen.
• De mellersta 40 procenten stod för 44 procent av de kumulativa utsläppen, medan de 50 procenten med lägst inkomst stod för 32 procent av de kumulativa utsläppen.
• Sveriges totala konsumtionsutsläpp per år minskade med 11 procent (10 miljoner ton CO2) mellan 1990 och 2015 men minskningen var inte jämlikt fördelad.
• De rikaste inkomstgrupperna bidrog knappt till minskningen. De rikaste 10 procenten förändrade inte sina totala utsläpp nämnvärt – de minskade bara med 1 procent – och den rikaste procenten ökade sina utsläpp med 11 procent. Istället var det de 50 procenten med lägst inkomst och de 40 procenten i mitten som stod för nästan hela minskningen. De totala utsläppen hos de 50 procenten med lägst inkomst minskade med 16 procent medan utsläppen hos de 40 procenten i mitten minskade med 12 procent.

Utsläppen per capita minskade i alla inkomstgrupper, men minskningen var inte proportionerlig.
• De rikaste 10 procenten minskade sina utsläpp per capita med 12 procent, medan den rikaste procenten endast minskade sina utsläpp med 3 procent. Den rikaste procenten minskade sina utsläpp minst per capita. Eftersom befolkningen ökade under perioden, gjorde det att gruppens totala utsläpp ändå ökade.
• De 50 procenten med lägst inkomst minskade sina genomsnittliga konsumtionsutsläpp med 26 procent. De 40 procenten i mitten minskade i sin tur sina utsläpp med 22 procent.

Kanske är det därför Emma Wiesner är så glad… för att hon släpper ut mångdubbelt mer koldioxid än sina undersåtar och en stor del utan att själv behöva betala för det. Även med utsläpprätter på flyg kommer Emma Wiesner att slippa betala och kan därför utan personliga negativa ekonomiska konsekvenser fortsätta flyga fram och tillbaka varje vecka mellan Sverige och EU-parlamentet.

Nu kanske någon tycker att jag överdriver och tycker att de svenska EU-parlamentarikernas flygresor är obetydliga i förhållande till Sveriges totala utsläpp.
OK. Ska vi gå på den linjen så kan jag avslöja att Sveriges totala koldioxidutsläpp är obetydliga i förhållande till de totala koldioxidutsläppen i världen. Sveriges totala koldioxidutsläpp står för endast 0,1 procent av världens utsläpp. Detta enligt samma källa som ovan CO2 emissions of all world countries.

Så här många miljoner ton koldioxid släpper Sverige ut totalt per år, samt längst till höger sveriges andel av världens koldioxidutsläpp i procent för år 2021 [siffrorna visar från vänster till höger åren 1990 [de skymda siffrorna för år 1990 är 58, alltså 58,09], 2000, 2005, 2010, 2015, 2019, 2020, 2021, samt andel av världens utsläpp 2021]:

Ska inte EU-parlamentarikernas flygresor ses som en klimatbelastning som måste åtgärdas så kan vi med samma resonemang se Sveriges totala koldioxidutsläpp som något som i det stora hela inte spelar någon roll och därför inte behöver åtgärdas. Då kan den så kallade gröna omställningen avbrytas omedelbart och spara multum med miljarder skattekronor som kan användas till att stärka välfärden, sjukvården, skolorna, äldreomsorgen m.m. m.m.
Men hittintills har hela det svenska etablissemanget sett Sveriges relativt obetydliga utsläpp som väldigt väldigt viktiga att åtgärda. Då borde samma klimatalarmistiska etablissemang även anse politikers flygresor som allvarliga klimatpåverkare som måste miskas till ett absolut minimum.

Den slutsats som jag önskar att Emma Wiesner och hennes kolleger drar av mitt avslöjande är att EU-möten i framtiden ska hållas som videokonferenser via internet för att slippa onödiga flygresor och dess onödiga koldioxidutsläpp. På så sätt tar EU och alla EUs politiker och byråkrater det klimatansvar som de vill påtvinga undersåtarna men som de hittills vägrat att ta.
“Ansvar, ansvar, ansvar“, predikar politikerna. Och så tvingar de på undersåtarna alla möjliga uppoffringar. Men att ta ansvar innebär att man själv gör uppoffringar. Ansvar innebär inte att man tvingar andra till uppoffringar men avstår för egen del. Ett sådant beteende är i stället ett uttryck för förtryck, psykopati, hyckleri, dubbelmoral och framför allt ansvarslöshet.
Den enda vägen mot ett bättre samhälle är ett intensivt angrepp mot alla former av hyckleri och dubbelmoral för att tvinga etablissemangets hycklare att bli vuxna; att bli goda förebilder i stället för dåliga dito och att behandla andra så som de själva vill bli behandlade.

Mejl till Sveriges Television idag.


Mejl till Sveriges Televisions Helena Sjögren idag.


Hej [ang: AI-tekniken visar: ”Kameleont-kvinnan” vid Putins sida är olika personer]

Det var verkligen ett imponerande och för demokratin viktigt journalistisk arbete, med stort allmänintresse, som du gjort. Det visar med all tydlighet att public service är relevant och uppfyller sitt samhällsuppdrag med bred marginal. Hur skulle vi korkade undersåtar kunna orientera oss i världen och tillvarata våra demokratiska rättigheter utan er. Tyvärr så har ni ju alternativmedia emot er. Alternativmedierna sysslar ju med oväsentligheter som realpolitik och att avslöja etablissemangets lögner. Tvi vale för sådant. Alternativmedia borde förbjudas så att ni får monopol på “sanningen“ och slipper avslöjas med byxorna nere när ni låter er rövknullas av samhällets eliter och njutningsfullt skriker ut deras lögner.

mvh
från en som tvingas betala din lön
Magnus Berg