logo

Magnus Berg – Motbild.Se

Min bild av världen

Medierna är roten i demokratin

Politik - måndag 4 september 2017

Medierna är roten i demokratin! Det får vi inte glömma när vi talar om mediernas ansvar. Medierna är vår vanligaste länk till våra politiska företrädare och verkligheten utanför vårt närområde.

Vi upplever världen genom media. Utifrån mediernas rapportering grundar vi våra värderingar, om människor, om länder och om händelser. Demokrati kräver en opartisk nyhetsförmedling.

Jag utgår ifrån att vi alla vill kommunicera så effektivt som möjligt. Jag utgår ifrån att vi är demokrater i själ och hjärta. Jag förutsätter att vi alla vill vara sanna, utan det övertag som lögnen kan ge.

Självcensuren i medierna måste uppmärksammas. Det är inte acceptabelt att journalisterna förtiger förhållanden som deras arbetsgivare inte vill ska nå offentligheten. Den nykolonialism som går under namnet globalisering och den accelererande utsugning av arbetarna som går under namnet flexibel arbetsmarknad framställs enbart ur storföretagens perspektiv. Den anpassning som u-länderna och även arbetarklassen i i-länderna tvingas till, på grund av storföretagens önskemål om ännu högre vinster, får vi inte läsa eller höra talas om.
Medierna och politikerna underordnar sig de multinationella företagen i dess kamp mot folklig demokrati, och journalisterna blir dess språkrör. Med en ”köpt” journalistkår som förmedlar halva sanningen kommer debatten aldrig till stånd, och samhällsförändringarna kan genomföras utan märkbart folkligt motstånd. Helt enligt storföretagens planer.

Moralism ska hålla arbetarklassen kvar i fållan som produktionsboskap. Med ständiga mediala påhopp påtalas för arbetarna hur lata de är och vems ansvar det är när ekonomin går dåligt. Den ekonomi som framställs vara livets mening är kapitalägarnas piska på arbetarnas ryggar. De ryggar som kapitalisterna lättjefullt rider på genom livet.
Arbetarna måste vara ansvarsfulla. Arbetarna måste öka sin produktionstakt. Arbetarna måste hålla igen på sina förväntningar om en bättre framtid. Annars går det åt helvete, säger kapitalisterna och deras journalister i kör. Den omvälvning som skulle kunna ge arbetarna en lön som motsvarar värdet på sin produktion hotar kapitalisternas profiter, och skulle tvinga kapitalisterna att själva nöja sig med en levnadsstandard som motsvarar deras samhällsnytta.
Inget roligt framtidsscenario för utsugarna, och därför heller inget roligt scenario för ja-sägarna inom media.
Därför tiger journalisterna om att utgifterna för riksdagsledamöternas inkomstgarantier och förtidspensioner ökar med en takt som är högre än ökningstakten av arbetarnas sjukskrivningar och förtidspensioner var när den var som mest. Däremot förmedlar journalisterna gärna och ofta bilden av arbetarklassen som en parasiterande hoper fuskande kverulanter. Moralismens piska viner över de som betalar både sin egen och utsugarnas livsföring.
Journalisterna är de som slår, och mellan slagen – raderna – framträder ett förakt för den samhällsgrupp som journalisterna har minst kontakt med. En främlingsfientlighet som har sin grund i det faktum att majoriteten journalister kommer från medelklassen. De umgås helst med andra journalister och inte de som arbetar med kroppen och skulle kunna ge andra perspektiv.

Skriv kommentar


Medierna är inte bättre nu än på George Orwells tid

Politik - torsdag 29 juni 2017

Medierna har problem. De har ekonomiska problem. Och de har problem med sin trovärdighet. Det är inte svårt att se att problemen hänger ihop. Varför ska man ta del av lögner och halvsanningar? Och varför ska man betala för att bli vilseledd?
Men medierna själva förmår inte inse fakta. De är faktaresistenta och hämtar sin verklighetsbild ur sin egen mediebubbla. Medierna hävdar att det är de som berättar sanningen och att de som lever i verkligheten har fel. Knappast en hållning som leder till ökad trovärdighet eller bättre journalistik. I stället tror medierna att journalistiken blir bättre och trovärdigheten ökar om man sätter en kvalitetsstämpel under artiklarna. En kvalitetsstämpel som på inget sätt förändrat innehållet i artiklarna. Artiklarna är lika vinklade och med citat av samma partiska så kallade experter som tidigare. Medier tror att de kan lura människor till att tro att journalistiken är bra; opartisk, sann och relevant. Men syftet med den så kallade journalistiken är detsamma: Inte att förmedla sanningen utan att påverka opinionen och politiken i önskvärd riktning. För det är det som är pressfrihet.

Pressfrihet = Rätten att med lögner och halvsanningar styra den allmänna opinionen och politiken i önskvärd riktning.

Medierna tycks i alla tider ha haft ett annat syfte och andra ideal än de utger sig för att ha. Läser man George Orwells förord till hans roman Djurfarmen som utkom precis efter andra världskriget – efter att först fått flera förläggare att inte vilja ge ut den pga att den hade en för den tiden kontroversiell hållning mot Sovjetunionen – så känner man igen sig nu sjuttio år senare. Byt ut Sovjet och Ryssland i George Orwells text mot USA så ger George Orwell en exakt beskrivning av dagens medier.

Den största faran för tanke- och yttrandefriheten för närvarande är inte Informationsministeriets eller någon annan myndighets direkta inblandning. Om förläggare och redaktörer anstränger sig för att vissa frågor inte ska komma i tryck, är det inte för att de är rädda för att bli åtalade, utan för att de är rädda för den allmänna opinionen. I det här landet är intellektuell feghet den största fiende som en författare eller journalist ställs inför, och detta faktum tycks mig inte ha diskuterats i den grad som det förtjänar.
[…]
Impopulära idéer kan tystas ned och obekväma fakta förtigas utan något behov av officiella förbud. Alla som har vistats länge i ett främmande land känner till exempel med sensationella nyhetsnotiser – saker som på sina egna meriter får de stora rubrikerna – som har hållits borta från pressen, inte för att regeringen har lagt sig i, utan på grund av en generell stillatigande överenskommelse att »det inte passar sig« att omnämna just detta faktum.
[…]
Var och en som utmanar rådande ortodoxi finner sig själv tystad med överraskande effektivitet. En genuint omodern åsikt får nästan aldrig en chans att försvara sig, vare sig i populärpressen eller i kultursnobbarnas tidskrifter.
[…]
Det som för tillfället krävs av den rådande ortodoxin är en okritisk beundran av Sovjetryssland. Alla vet detta, nästan alla agerar utifrån det. All seriös kritik av den sovjetiska regimen, varje avslöjande av sådana fakta som den sovjetiska regeringen helst ser förblir i det fördolda, är så gott som otryckbart.
[…]
När som helst uppstår en ortodoxi, en mängd idéer som alla rättänkande människor förväntas acceptera utan att ifrågasätta dem.
[…]
I den ena kontroversiella frågan efter den andra har den ryska ståndpunkten accepterats utan granskning och sedan publicerats med total missaktning av historisk sanning och intellektuell hederlighet.
[…]
Om man älskar demokrati – så lyder argumentet – måste man krossa dess fiender till varje pris. Och vem är då demokratins fiender? Det förefaller alltid som om det inte enbart är de som angriper den öppet och medvetet, utan också de som »objektivt« utsätter den för fara genom att sprida falska doktriner. Med andra ord, demokrati inrymmer förstörelsen av allt oberoende tänkande.
[…]
Dessa personer inser inte att om du uppmuntrar totalitära metoder så kommer kanske en dag då de används mot dig i stället för för dig.
[…]
Resultatet av att predika totalitära doktriner är att försvaga instinkten med vilken fria människor vet vad som är farligt eller inte.
[…]
Om frihet över huvud taget betyder något är det rätten att berätta för folk vad de inte vill höra.
[…]
I vårt land är det liberalerna som fruktar friheten och de intellektuella som vill smutsa ned intellektet. Det är för att dra uppmärksamhet till detta faktum som jag har skrivit detta förord.

Jag ska här presentera några mycket namnkunniga och erfarna journalisters synpunkter på journalistik.

Göran Rosenberg skriver i sin bok ‘Tankar om journalistik’:

”Valet av journalistisk berättelse är alltid ett subjektivt val, i de här sammanhangen oftast styrt av inomredaktionella förväntningar och koder, av ett slags journalistisk ideologi om man så vill. Som alla ideologer får den oss att betrakta världen, inte som den är, utan som den borde vara. Den belyser det vi bör se, och lägger i skugga det vi bör bortse från.”

Rosenberg berör också lokalpressen. 😉

”Det okritiska refererandet, det mekaniska återgivandet, det ogrundade påståendet, är inte bara ytlig journalistik. Det är inte journalistik alls.”

Tryckfrihetsexperten Erik Göthe har sagt:

”Idag måste varje intresse och politik – och varje krig – drivas kraftfullt också via massmedia. Det ideologiska trycket på journalisterna blir oerhört starkt. Ytterst få lyckas stå emot.”

Anders R Olsson skriver i sin bok ‘Lögn, förbannad lögn och journalistik‘:

”Vi journalister är anställda och/eller ekonomiskt beroende. Det finns ägare och politruker inom massmedia – och de ger oss order. Överheten kontrollerar utbudet av yttranden i första hand via budget och chefsutnämningar, inte genom censur och grundlagsmygel.”

Läs också vad den mångåriga Ekots reportern, dåvarande Studio Ett krönikören, Björn Elmbrant skrev i en debattartikel i Expressen, med titeln ‘Är granskningsnämnden en politisk domstol?‘. Hans bakgrund och slutsats var följade:

”I krönikan [Egyptierna på Bromma] sa jag att händelsen på Bromma var en del av ett större system, att USA efter attacken den elfte september fängslat både svagt och starkt terroristmisstänkta personer världen runt, som utan rättegång hämtas via specialplan och förts till fängelser i länder där de kan torteras, eftersom detta inte kan ske i USA. Om denna krönika anförde granskningsnämnden att det kan ”diskuteras om krönikören inte gick lite väl långt när han sade att USA fraktar misstänkta terrorister till länder där tortyr kan utföras eftersom tortyr inte får förekomma i USA och ett antal andra länder”.
[…]
”Granskningsnämndens omdöme att jag i min krönika ”gick väl långt” rymmer därför principiella konsekvenser. Medarbetarna på Sveriges Radio får därmed en signal att saklighet är att springa i exakt samma drev som alla andra journalister gör. Man ska akta sig för att gå utanför vad de stora svenska tidningarna skriver, undvika att självständigt söka egna källor.”

Ekots Östeuropakorrespondent Maria Persson Löfgren berättade om hur Ekot väljer att hålla sig med dubbla måttstockar.
Hon börjar i en krönika i Kommunalarbetaren. Hon berättar att ett inslag med kritik mot Carl Bildt aldrig sändes i Ekot. I inslaget anklagar Srebrenicas mödrar Europa och den svenske utrikesministern Carl Bildt för massakern i Srebrenica, som skedde i juli 1995. Maria Persson Löfgren skriver:

”Det är mycket hårda ord. Långt från svenskt ”lagom” och det går inte: Det kan tas politiskt, som att jag är en allianshatande reporter, är ute efter utrikesministern och att svärta ned Sverige under EU-ordförandeskapet.
Hatet mot Bildt kommer inte med i svensk radio.”

Men gäller det t.ex Ryssland och andra länder och dess ledare, som av självgoda mainstreammedier anses mindre demokratiska, är det fritt fram för varjehanda obelagda påståenden. Maria Persson Löfgren fortsätter:

”Jag tänker på hur många gånger jag gjorde inslag med samma hätska utfall mot en annan politisk toppman, presidenten i Ryssland Vladimir Putin.
Aldrig en invändning om huruvida argumenten eller ilskan mot Putin var saklig eller ej. Det var självklart att släppa fram kritiska röster mot den ­en­väldige presidenten i Ryssland utan att egentligen kontrollera om han ­verk­ligen hade makten att göra något åt det ena eller det andra.”

Jag har verkligen hatat, hatat, hatat Maria Persson Löfgren, ända sedan hon började rapportera från Ryssland, just för att många av hennes inslag var grundade på rykten och spekulationer. Efter hennes krönika insåg  jag att det inte var hon det var fel på utan den Eko-ledning som befinner sig i Sverige, som vill styra lyssnarnas världsbild så att den instämmer med den politiska agenda och de politiska mål Eko-ledning önskar förverkliga.

Maria Persson Löfgren fick också utveckla sin kritik ytterligare i radioprogrammet Medierna. Där är hon ännu tydligare i sin kritik.

Skriv kommentar


Förnedringen jag känner på min 51-årsdag

Politik - fredag 26 maj 2017

Idag är det min födelsedag. Det är ingen glad dag. Mina födelsedagar påminner mig extra mycket – mer än andra dagar – om min förlamande feghet att inte våg ta mitt liv. Så har mina födelsedagar varit sedan sena tonåren. Idag fyller jag 51…

Det sprids uppgifter i media om att man kan få hjälp mot depression , ångest och självmordsambitioner. Hjälp skulle jag vilja ha.
Eftersom min självmordsambition numera grundar sig på den förnedring jag är utsatt för samt ekonomisk stress hjälper inte s.k. lyckopiller.
Att som lösning medicinskt avtrubba förmågan att känna förnedring är en förnedring i sig; Förnedringen kvarstår men jag kan inte uppleva den lika starkt.
Likaså är medicinering ingen hjälp mot ekonomisk stress.

Utan att fördjupa mig i medicinering som bot för depression, ångest och självmordsambitioner vill direkt jag göra klart att jag medicinerat med olika sorters s.k. lyckopiller under många år. På mig fungerar de så att jag blir och känner mig avtrubbad. Och de ger absolut ingen eufori, vilket t ex. hasch ger. Lyckopiller gör att jag inte kan ägna mig åt intellektuella sysslor som att tänka, läsa och skriva på ett så intelligent och skärpt sätt som dessa sysslor kräver.

Efter att ha avfärdat s.k. lyckopiller som hjälp återstår endast rent konkret hjälp mot min psykiska ohälsas grundproblem.

Som hjälp mot ekonomisk stress mottar jag gärna månatligt ekonomiskt stöd på samma nivå som riksdagsledamöter kravlöst erhåller efter 12 års tjänstgöring. Det kan inte föreligga några som helst moraliska eller andra problem att erbjuda mig och alla andra, som liksom avsuttna riksdagsledamöter inte har ett arbete som ger 50 000 kronor i månaden, ett så generöst ekonomiskt stöd . I en representativ demokrati ska självfallet inte de valda företrädarna ha andra och bättre trygghetssystem och villkor än de medborgare de representerar. En sådan orätt finns det inte demokratiskt stöd för bland folket, som all makt ska utgå ifrån enligt regeringsformen.
Därmed förväntar jag mig att min ekonomiska stress är ett minne blott inom kort.

Som hjälp mot förnedringen behöver en hel del åtgärdas. Med tanke på att Sverige skrivit under FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna – där det i det engelska orginalet talas om värdighet (dignity) medan det i den svenska översättningen av någon anledning översatts till värde – förväntar jag mig att även dessa åtgärder kommer att bemötas positivt och genomföras. Värdighet är alltså viktigt. Det finns inget parti i Sveriges riksdag som motsätter sig detta. Inte heller i det övriga offentliga Sverige – media, myndigheter, organisationer – finns någon som motsätter sig FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna.

Värdighet är motsatsen till förnedring. Att bli manipulerad; utsatt för det offentliga Sveriges lögner, halvsanningar och förtigande är förnedrande. Det strider dessutom mot den demokratiska idén att medborgarna ska vara upplysta och kunna göra rationella val. Rationella val kan bara göras om medborgarna känner till alla fakta som behövs för beslutet. Bland demokratiskt sinnade människor och institutioner finns inte fog för lögner, halvsanningar och förtigande. Dessutom är det inte värdigt att utsättas för detta.

När värdigheten är återställd är jag inte längre förnedrad; deprimerad och ångestfylld. Då kommer jag inte längre att längta efter att få dö. Då kommer jag att känna hopp inför framtiden; för min egen del, för media och politiker, för representativa demokratin och för Sverige.

FN:s ALLMÄNNA FÖRKLARING OM DE MÄNSKLIGA RÄTTIGHETERNA – Artikel 1
Engelskt orginal: ”All human beings are born free and equal in dignity and rights. They are endowed with reason and conscience and should act towards one another in a spirit of brotherhood.”
Svensk översättning: ”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.”

Skriv kommentar


Varning: Flytta inte till Gotland!

Gotland - söndag 6 november 2016

160831-001Pigge tar man inte ner…

Idag kunde man i lokalpressen under den oroande rubriken 800 intresserade av att flytta till Gotland läsa:

”Inspiration Gotland är ett regionägt bolag som bland annat jobbar aktivt med att få folk att flytta till ön. Just nu har man drygt 800 namn i sin intressedatabas. Det handlar om familjer och enskilda som vill prova på och bo här.”

Gotland är en förrädisk frukt – fin på ytan men i övrigt rutten. Eftersom jag själv på sätt och vis blev lurad – juridiskt blev jag absolut lurad – att flytta till Gotland av det kommunägda bostadsbolaget Gotlandshem så vill jag utfärda en stark varning för att flytta till Gotland. Jag utformar min varning nedan som en kombinerad varning till potentiella inflyttare och uppmaning till öns kommunala företrädare.

—–

Varning: Flytta inte till Gotland!

Det vore nyttigt för kommunens företrädare att få statistik på hur inflyttare från fastlandet tenderar att flytta tillbaka. Hur stor andel av inflyttarna flyttar tillbaka och efter hur lång tid. Nu avser jag inte att inkludera högskolestudenter och andra studerande i en sådan undersökning.

Det vore också nyttigt för kommunens företrädare att få svar på varför inflyttare från fastlandet flyttar tillbaka.
Känner de att de bemöts med förakt, nonchalans och negligeras? Känner de att deras enda funktion är att bidra med skatt till kommunens satsningar på besökare och sommargäster? Känner de sig som en andra klassens invånare efter turister och fritidshusägare?

För de infödda kan den prioritering kommunens företrädare gör på andra än de bofasta kanske inte upplevas som märklig, precis som barn uppväxta i dysfunktionella familjer, med våld och hot, upplever sin situation och det sätt de blir behandlade som fullt normalt.

Det vore nyttigt för kommunens företrädare att få statistik på hur inflyttade upplever kommunens största, och av kommunen ägda, bostadsbolag Gotlandshem. Är det OK med 17 år mellan renoveringarna? Är det OK att leva i slitna och eftersatta lägenheter? Är det OK med billiga tapeter som bleknat och blivit flammiga redan efter halva renoveringsintervallen. Är det OK att bemötas med nonchalans och att inte få den service och boendestandard lagen föreskriver? Är det OK att behöva möta företagets falska floskler och självgodhet?

Det vore nyttigt för lokalmedias företrädare att få veta hur inflyttare ställer sig till den falska verklighetsbild som lokalpressen utmålar. Tycker inflyttare att Gotland är bäst i, och på, allt? Tycker inflyttare att allt som görs på Gotland är succé? Tycker inflyttare att det är bra att lokalpressen ordnar propagandamöten tillsammans med företrädare från Försvarsmakten och att högsta hönset för lokalpressen sitter som ordförande i de lokala turistföretagarnas intresseförening?

För inflyttare och de infödda som bott på fastlandet ter sig Gotland som ett mycket märkligt samhälle. Det påminner i mycket om de forna öststaterna, och påminner i annat om så kallade bananrepubliker. Det mest märkliga är att kommunens företrädare inte vill lyssna på kritiken eller ändra något. Men fler invånare vill de ha…

—–

Då, när jag skulle flytta från Stockholm, och funderade på vart, hade Gotlandshem ingen som helst information om att deras lägenheter i Burgsvik uthyrdes med kallhyra. Jag hade tänkt flytta neråt Småland men råkade komma att tänka på Gotland och besökte Gotlandshems hemsida. Jag tyckte det var väldigt billig hyra. Det väckte min dröm om Gotland. När jag sedan blev uppringd av Gotlandshems så berättade den uppringande kvinnan först att jag stod först i kön och kunde få hyra lägenheten. Som nummer två frågade hon om jag visste att hyra avsåg kallhyra. Först i detta skede fick jag alltså veta att jag förutom hyra även skulle betala för uppvärmning av lägenhet och dess varmvatten. Men då var gotlandsdrömmen redan väckt. Detta undanhållande av totalkostnad strider mot marknadsföringslagen. Just i syfte att inte luras genom att väcka förhoppningar genom att priset framstår som lägre än vad det i själva verket är.

2 kommentarer


Gotlands regiondirektör Peter Lindvall är en dålig ledare

Gotland - måndag 27 juni 2016

110519-001
Peter Lindvall, regiondirektör i Region Gotland, klarar inte att hantera kritik. Han blir trots sin lön på 116 000 i månaden ledsen när den kommun han basar över utsätts för kritik. Och den senaste tiden har kritiken blivit väldigt skarp i tonen. Tonen börjar nu nå den nivå som Region Gotland, i sin institutionaliserade inkompetens, alltid förtjänat. Först ut var ledarskribenten Mats Linder, Gotlands Allehanda:

”På grund av ett av Regionen begånget formellt fel har mark- och miljödomstolen i veckan upphävt den nya detaljplanen för Snäck.

Detaljplanen för Snäck är en sådan långkörare av haverier och felsteg att man nästan förundras över att Region Gotland inte ger upp och försöker pådyvla området på någon annan kommun. Vad sägs om att ha en liten bit av Västervik eller Nynäshamn på den här sidan vattnet? Eller finns det någon inlandskommun som skulle vilja ha lite kust?

Byggnadsnämnden lyckades under veckan avverka snabba möten för att i all hast upphäva ett tidigare benhårt och orubbligt rivningsbeslut för paviljongen vid Slitebaden. Inte så kul för den företagare som tidigare i år sålde fastigheten bland annat just på grund av att han inte fick använda paviljongen.”
[…]
”Hur styrs egentligen Gotland? Hur kan så mycket gå så snett?” ”Hur färdas en gotländsk medborgare i dag? I bagageutrymmet. Vägen är knagglig och föraren tycks sakna körkort.”

Sedan kom en sakligt, och i ton, fullt relevant text från nyhetschef Mats Pettersson, helagotland.se:

”Gotland? Ankeborg? Jag vet snart inte vart jag bor någonstans.

Det tycks sannerligen inte finnas något slut på taffligheterna i Region Gotlands ledning.

Efter att försäljningen av gamla hamnterminalen till Spendrups upphävts av förvaltningsrätten är det svårt att ens bli upprörd. Det blir bara ett enda stort jaha.

Frågan är berättigad: Kan Region Gotland göra någonting rätt, någonsin?”
[…]
”Vi kan inte ha en ledning som inte tar sin uppgift på allvar. Vi kan inte ha förvaltningschefer och tjänstemän som gång efter annan trampar i klaveret så att skattebetalarna blir lidande.”

Nu tog regiondirektör Peter Lindvall det dåliga beslutet att svara på kritiken. Det gjorde han i två texter. Dels ett direkt svar på Mats Petterssons kritik, dels en insändare. Det Peter Lindvall därmed uppnådde var att han bevisade att han är en mycket välsvarvad kugge som passar väl in i kommunens inkompetenskultur. Hans moral är av den sämre sorten. – Han nämner inte problemen. Han kommer med självömkande gnäll, där han borde visat ansvarstagande och presenterat lösningar. – Hans retorik är obefintlig. Hans intellekt likaså. Han är helt enkelt en väldigt dålig ledare. Och honom gav de då styrande i kommunen, de som beslutade anställa honom – bl a kommunstyrelsens ordförande Björn Jansson (s) – en månadslön på 116 000 kronor. Så här – under rubrikerna Regiondirektören svarar på kritiken och Var rädd om din Region – försvarade regiondirektör Peter Lindvall sin egen och sina medarbetares inkompetens:

”Det blir fel ibland. Vi ska då lära av våra misstag och det är mitt ansvar att säkra kvaliteten i den ärendeberedning som ligger under regionstyrelsen. Detsamma gäller övriga förvaltningschefer som alla jobbar åt de olika politiska facknämnderna. När det inte fungerar så är det vårt ansvar att göra något åt det.”

”De fel vi gör ska vi rätta till och vi ska lära oss av dessa. Men att döma hela regionens verksamhet utifrån dessa fel är orättvist.”

”Jag blir ledsen och bekymrad när jag i sociala medier, på insändarsidor och i kommentarsfält läser nedlåtande, föraktfulla och elaka kommentarer som berör våra medarbetare och våra verksamheter. Ingen människa växer och får självförtroende genom förakt och ett nedlåtande förhållningssätt. Ingen människa växer genom ogrundad och osaklig kritik.”

”Jag vill bo och leva på en plats som har ambitioner och som vill utvecklas.”

”Våra utmaningar på Gotland i allmänhet och i Region Gotland i synnerhet kräver att vi behandlar varandra med större respekt än i dag.”

”Region Gotland är din region. Ta hand om den och hjälp oss att utveckla den.”

Ledarskribenten Mats Linder, Gotlands Allehanda, replikerade på Peter Lindvalls insändare:

”Visst. Han är inte ute i helt ogjort väder. Allt det han beskriver förekommer och kritiken är verkligen inte alltid saklig och precis.

Men samtidigt är ju Peter Lindvall själv intimt förknippad med en av de händelser som negativt påverkat allmänhetens förtroende för Regionen. Som nytillträdd vd bad Peter Lindvall en advokatbyrå att granska försäljningen av Hantverket 1. Vilket i förlängningen bland annat ledde till att regionstyrelsens ordförande tvingades avgå. En rättslig prövning är inledd.

Det saknas ju inte precis andra exempel där Regionen kommit till korta. Försäljningen av bryggeritomten som domstolen stoppade. Ett antal havererade eller på goda grunder starkt kritiserade fastighetsaffärer. Jag kan räkna upp ett halvdussin utan att ens tänka efter, om jag får gå några år tillbaka i tiden. Detaljplanen för Snäck. Snäcks camping. Följetongen om p-avgifterna. Regionens och i synnerhet hälso- och sjukvårdsnämndens underskott. Kritiken från revisorerna. Och så vidare. Men jag måste stanna där om jag ska få plats med mer text i denna ledare.”
[…]
”Men ingenting blir ju heller bättre om man bara rycker på axlarna åt misstag, missförhållanden och misslyckanden och uppmuntrande säger.

– Ajdå. Men nästa gång lyckas ni säkert. Vi tror på er. Sassa brassa mandelmassa!

Det är ju inte knattefotboll vi talar om. Det är maktutövning, myndighetsutövning och skattefinansierade regionala tjänster som allmänheten är beroende av.”
[…]
”Det kan ju upplevas som rätt provocerande när Regionens högsta tjänsteman förbigår alla anledningar till bristande förtroende med tystnad – förutom konstaterandet att det blir ”fel ibland” – och sedan ber om ett debattklimat som medger att medarbetarna blir ”mer engagerade och mer stolta över sitt arbete samt sin arbetsgivare”.

Det finns ju faktiskt en hel del som Regionens högsta tjänstemän och politiker själva kan göra för att medarbetarna ska bli mer stolta över sin arbetsgivare. De kan också göra mycket för att bygga upp medborgarnas förtroende för Regionen – även om det är en process som tar lång tid. Det är definitivt inte ett problem man löser med en insändare om hur: ”Region Gotland är din region.””

Även privatpersonen Leif Gustafsson i Lärbro replikerade på Peter Lindvalls insändare. Bättre än Leif Gustafsson går det knappast att formulera sig om Peter Lindvalls och kommunens inkompetenskultur och dess bristande förståelse för det uppdrag de har att utföra:

”Det var med stor förvåning jag tog del av din insändare. Det är synnerligen anmärkningsvärt att du som regionens högste tjänsteman ger dig på din arbetsgivare för att försvara dina tjänstemäns agerande. Jag har inte tagit del av vad som skrivs på sociala medier men jag har stor erfarenhet av hur dina tjänstemän agerar mot sina uppdragsgivare. Arroganta maktfullkomliga småpåvar som ägnar sig åt rena trakasserier av sina uppdragsgivare. Du har ett digert arbete framför dig att lära dessa veta hut i sitt bemötande. Jag har många års erfarenhet från olika kommuner när det gäller offentlig förvaltning på toppnivå. Region Gotland ligger i botten när det gäller bemötande.

Regional och kommunal offentlig förvaltning styrs av ett antal lagar, reglementen och delegationsordningar, där kommunallagen och förvaltningslagen är de mest grundläggande för förvaltningen av regionen. När dina tjänstemän inte ens kan vad som föreskrivs i förvaltningslagen i hanteringen av ett ärende är tjänstemannen inkompetent för sin arbetsuppgift. Det ska man tåla att kritiseras för. Men flera tjänstemän blir stötta och anser sig kränkta om man tillrättavisar dem.

Du skriver: ”Våra utmaningar på Gotland i allmänhet och regionen i synnerhet kräver att vi behandlar varandra med större respekt än i dag.” Det är ett viktigt konstaterande, där din uppgift är att se till att dina tjänstemän behandlar sina arbetsgivare (regioninvånarna) med respekt. Du ska inte ha åsikter om hur din arbetsgivare agerar.”

Om man utgår ifrån den kritik som riktas mot kommunen på lokaltidningarnas webbsida helagotland.se så är det inte en generell och svepande kritik mot majoriteten av de 6000 kommunanställda som förekommer. Det är de styrande – politiker och de högsta cheferna – som kritiseras i 99 % av kritiken. Tål inte Peter Lindvall den kritiken? Klarar inte Peter Lindvall av att använda sig av den kritiken för att förbättra verksamheten – utveckla och utbilda inkompetenta och dåliga chefer – då är Peter Lindvall definitivt inte en bra ledare för Region Gotland. Att, som Peter Lindvall gör i sin text, rikta kritik mot de som framför kritik är inte att vara utvecklingsbenägen eller vilja ta ansvar och förbättra verksamheten. Tvärt om ger Peter Lindvalls text uttryck för att vilja stå still, vilja fortsätta som tidigare.

Peter Lindvall skriver: ”Region Gotland är din region. Ta hand om den och hjälp oss att utveckla den.”

Peter Lindvall, menar du verkligen allvar med det du skriver? Vill du verkligen ha hjälp med att ta hand om och utveckla regionen? Är du öppen för samtal med de som har kritik mot det som är dåligt? Vill du lyssna till förslag som kan svida i överkänsliga själar. Vill du ha bot mot den rådande inkompetenskulturen? Vill du verkligen ha myndighetskultur där kompetens och ansvarstagande, samt kommuninvånarnas bästa, blir ledstjärna för kommunens styrande politiker och tjänstemän? I så fall hjälper jag mer än gärna till. Men om du inte vill förändra en dysfunktionell organisationskultur, utan hellre skuldbelägger dess kritiker, ska du inte ge sken av motsatsen. Vi, Peter Lindvalls arbetsgivare, kan hoppas att han har åtminstone så mycket ambition i sin yrkesutövning att han själv sätter sig in i kommunallagen och förvaltningslagen. För hur ska han kunna förstå den omfattande inkompetens som präglar myndighetsutövningen om han inte själv är något så när insatt i regelverket? Så vi får hoppas att Peter Lindvall gör det för Gotland så ovanliga; att omsätta ord i handling.

Skriv kommentar