Electrolux-fallet – Hur korrupta är svenska domstolar?

Tore Gannholm som företrätt gotländska uppfinnaren Lars-Erik Jacobsson mot multinationella storkoncernen Elextrolux i upphovsrrättsstriden om ett inovativt dammsugarrör gästbloggar och skriver om sina bittra erfarenheter av det svenska rättsväsendet.

Orsaken till att jag givit plats åt Tores text är att han, trots stora ansträngningar, inte fått någon tidning att ta in texten. Ingen medieredaktion har intresserat sig för fallet. Att det är ytterst känsligt att offentligt kritisera det svenska rättsamhället vittnade Sveriges förre justitiekansler Göran Lambertz om i sitt sommarprogram. Hellre än att ta tag i rättsrötan ska oegentligheterna tigas ihjäl var den devis som Socialdemokraternas dåvarande justitieminister Thomas Bodström höll sig till enligt Lambertz.
Media hjälper hjärna till med tigandet, men det gör inte jag. Här kommer Tore Gannholms berättelse:

P.S. Läs sedan också det överklagande som inlämnades till Högsta domstolen 091109, och avslogs. D.S.

—–

Hur korrupta är svenska domstolar?

Samtidigt som Electrolux-målet kom upp i Hovrätten hade det varit mycket publicitet kring Pirate bay-målet. Det visade sig att det var samme domare i Pirate bay-målet som i Electrolux-målet i Tingsrätten.

Dessutom visade det sig att domaren satt i styrelsen för en förening som ser efter företags rättigheter. I samma styrelse satt också Electrolux advokat. Dessutom var domaren i Hovrätten medlem i samma förening.

Vid genomgång av Tingsrättens dom är det helt uppenbart att domaren systematiskt har uteslutit alla vittnesmål från Electrolux egna vitten som stödjer Lars-Eriks utsago.

Här följer några punkter i sammandrag:

  • Tingsrättens dom baseras på felaktigt faktapåstående.
  • Hovrätten har missat de ytterligare fakta som presenterats sedan tingsrätten.
  • Tingsrätten har inte tagit hänsyn till alla fakta utan endast valt ut vissa delar.
  • Tingsrätten har i sin hast att finna fel i bevisföringen ignorerat starka bevis för samma punkt.
  • Tingsrätten gör påståenden som är i direkt konflikt med vittnesmålen.
  • Både tingsrätten och hovrätten har missat att det är en funktion som är det väsentliga utan har istället bara fokuserat på en designritning.

Allt detta kan naturligtvis rättas till genom att Högsta domstolen tar upp fallet och går igenom handlingarna och ser till att inga rättsfel begåtts. Emellertid vägrade det justitieråd som fick i uppgift att bevilja prövningstillstånd att göra så. Vilket motiv han har att vägra att ta upp de uppenbara felaktigheter som begåtts i de lägre domstolarna i Electroluxmålet är okänt? Förutom att rätta till dessa uppenbara felaktigheter är det HD:s skyldighet att tala om hur lagen skall tolkas. Dvs att sätta prejudikat i detta fall. Lagen är från 1990 har aldrig tidigare prövats i HD.I Lag (1990:409) om skydd för företagshemligheter står i första paragrafen:

”Med information förstås både sådana uppgifter som har dokumenterats i någon form, inbegripet ritningar, modeller och andra liknande tekniska förebilder, och enskilda personers kännedom om ett visst förhållande, även om det inte har dokumenterats på något särskilt sätt.”

I och med att ett justitieråd vägrat att detta unika fall prövas i HD har han degraderat Sverige till en bananrepublik utan rättssäkerhet för små uppfinnare och de facto sanktionerat att stora företag som Electrolux kan stjäla små uppfinnares uppfinningar hur som helst.Enda sättet HD kan rädda ansiktet och inte bli beskyllda för korruption är att ta upp Electrolux-målet och fastställa hur lagen ifråga skall tolkas. Då vet de små uppfinnarna vad de har att rätta sig efter.Beslutet är fattat av ett justitieråd och genom sitt beslut komprometterar denne därmed hela HD.

Att Electrolux-målet faller under lagen (1990:409) om skydd för företagshemligheter har Tingsrätten fastslagit så det är ingen tvekan om att det är rätt lagparagraf.
Det är av stort intresse för rättssäkerheten att HD klargör hur denna lagparagraf skall tolkas. Det är en etablerad affärskontakt med två fysiskt muntliga demonstrationer av en funktion med en enkel prototyp. Därefter har de bett att få göra en bättre prototyp i aluminium som sedan kompletteras med en efterfrågad designritning. Frågan är om det är tillräckligt för att andemeningen i lagen skall uppfyllas.

Vilket skydd ger lagen för otillbörligt användande av information som förmedlas på detta sätt?

Dessutom bör förtydligas vilken ”konkretisering” av en demonstrerad funktion som krävs.

Detta är en juridisk prejudikatfråga som berör affärskontakter på många plan och är av vikt för ledningen av rättstillämpningen att överklagandet prövas av Högsta domstolen.

När Lars-Erik försökte hitta en advokat i Stockholm som kunde företräda honom fanns det ingen som var villig att åta sig målet. Alla var mer eller mindre involverade med Electrolux. Man biter inte den hand som föder en. Flera personer har påpekat att även domare har privata konsultuppdrag.

Målet kom upp i Stockholms tingsrätt 2-3 juni 2008. Både Electrolux egna vittnen och expertvittnet en tidigare ordförande i Svenska uppfinnarföreningen styrkte i sina vittnesmål Lars-Eriks utsago.

I domen den 4 juli 2008 saknas den del av dessa vittnesmål där Electrolux vittnen vittnar hur funktionen med en enkel prototyp visats två gånger. Dessutom sägs det i domen: ”Vare sig den muntliga eller skriftliga bevisningen ger något som helst stöd för att Lars-Erik Jacobsson skulle ha fått ett uppdrag från Electrolux avseende design av rör. Tvärtom har G S, T L och L T omvittnat att de vid mötet i augusti bedömde Lars-Erik Jacobssons v-rör som en praktiskt ogenomförbar lösning som de inte hade intresse av.”

Här har vi en uppenbar lögn i tingsrättsdomen där Tingsrätten förfalskar vad vittnet sagt eftersom L T vittnade:

”Min minnesbild är att vi höll den kvar. Jag har ett svagt minne av att vi skulle göra en bättre prototyp för att testa det.” Domaren har tydligen bestämt sig för att döma till Electrolux förmån. Då tar man bara med det som styrker domen. Hade domaren tagit med hela vittnesmålen hade han antagligen varit tvungen att döma till Lars-Eriks förmån.

Vi får inte glömma att Electrolux två gånger bett Lars-Erik att demonstrera sin uppfinning och sedan bett att få göra en bättre prototyp i aluminium. Den prototyp Jacobsson demonstrerade vid två tillfällen för Electrolux var en mycket enkel prototyp med två rördelar sammansatt av tillgängliga delar men som klart visade funktionen. Mer behövs inte för att demonstrera en funktion. Det visar också att den Electroluxanställde som fick funktionen demonstrerad för sig på Gotland förstod hur det fungerade och rekommenderade att Lars-Erik skulle inbjudas till Stockholm och demonstrera sin idé för hela utvecklingsavdelningen. Electrolux egna vittnen har också vittnat att funktionen som visades är att man kan dammsuga på vanligt sätt samt vrida om rören 180 grader och då på ett enkelt sätt dammsuga under möbler och sängar. Demonstration har som sagt skett för Electrolux medarbetare, först på Gotland och sedan för hela Electrolux utvecklingsavdelning i Stockholm.

I tingsrätten gör man anteckningar och vittnesmålen är inspelade.

Har domaren, som uppenbarligen i detta mål,  inriktat sig på att döma i Electrolux favör är det naturligt att han endast registrerar sådant som är positivt för Electrolux och ser inte resten.

Det är kanske mänskligt att man bara ser vad man vill.

I överklagandet till hovrätten påpekades detta och de för Lars-Erik positiva vittnesmålen var utskrivna. I hovrätten var det dessutom omförhör med Electolux vittnen och där kom vittnena med mer information som ytterligare stärkte Lars-Eriks utsago. Bl a hade tingsrätten i sin dom skrivit att det måste vara en rak linje på röret för att det skulle fungera.

I hovrätten fick Electrolux vittne visa om Electrolux rör hade en rät linje. Detta hade han i tingsrätten förklarat var nödvändigt för att det skulle fungera. Tingsrätten hade i sin dom tagit fasta på detta som en viktig ingrediens i domen. Till vittnets förtvivlan hade inte heller Electrolux rör en rak linje, varför detta inte är ett argument och Tingsrättens påstående ren lögn.

Hovrätten tog inte heller någon notis om att detta i tingsrättsdomen viktiga påstående var falskt.

Trots detta vägrade Hovrätten att ha några synpunkter i sin dom utan accepterade Tingsrättens dom rätt upp och ner trots att det var bevisliga felaktigheter i tingsrättens dom. Därmed har även Hovrätten blivit delaktig i samma korrupta beteende som förekommit i Tingsrätten.

Tore Gannholm
0708-117653

Media – ett mått på det moraliska och politiska förfallet i det här landet

100219-001

Rapports nyhetsankare Claes Elfsberg deltog i radioprogrammet Medierna den 15 augusti 2009. 14 minuter in i programmet framförde han följande:

”En nyhet är det icke förväntade.”

”Nyhetsjournalistiken fungerar ju som nervsystemet i en demokrati. Vi måste slå larm. Vi måste tala om att har finns det en misskötsel, här är utvecklingen på väg mot galet håll. Så att människor kan göra någonting åt det.”

”Jag tror att folk har en god uppfattning om samhällsutvecklingen, i stort, och att det de får i nyhetsprogram i TV eller i tidningar är sådant dom behöver veta för att ta ställning för den fortsatta utvecklingen.”

När jag för några kvällar sedan såg och hörde Claes Elfsberg i Rapport berätta att stödet för den svenska krigsföringen i Afghanistan hade ökat drog jag mig till minnes vad samme Elfsberg sagt i Medierna.
Tror Claes Elfsberg på vad han själv sa i Medierna? Vad kände han när han igår berättade om det ökade stödet för krigsinsatsen i Afghanistan? Var han förvånad?

Varför väljer då mainstreammedierna – de medier som når flest medborgare och därmed har störst möjlighet att berätta om vår verklighet och att påverka/indoktrinera – att vanligtvis vinkla sina nyheter bort från det väsentliga till det relativt oväsentliga?
Jag har tidigare skrivit om Anna Odells försök att belysa behandlingen av tvångsvårdade psykiatripatienter. I mainstreammedia kom inte en rad att handla om patientsäkerhet. Allt medialt utrymme handlade om Anna Odells arbetsmetod.
Jag har också skrivit om Afganistankriget som inte heller ifrågasätts utan bara framställs så som ockupanterna vill få sin påstått ”humanitära insats” framställd. Inget mainstreammedia har frågat hur det kommer sig att USA:s ”humanitära insatser” dödar så många civila och förstör så mycket civil infrastruktur. Inte heller ifrågasätt varför USA:s ”humanitära insatser” alltid slutar med att det tillsätts en lydregim som i första hand tillvaratar USA:s intressen, framför den egna befolkningens grundläggande mänskliga behov.
Vi har av mainstreammedia fått veta att de svenska soldaterna i Afghanistan deltar i en NATO-ledd organisation vid namn ISAF som har FN-mandat. Varför berättar inte mainstremmedia det Pierre Schori, mångårig FN-ambassadör och toppdiplomat, berättar i sin bok ”Draksåddens år”?

”I [ISAF] operationen i Afghanistan har USA ett mycket stort inflytande, och frågor om uthållighet och färdriktning är inte lika tydliga som i en FN-ledd mission.”
/…!
”Problemen ökade genom att en amerikansk general 2007 utsågs till befälhavare för ISAF. Inom FN undrade man varför inte USA hade slutit ett SOFA (Status of Forces Agreement) – ett avtal av den typ som FN har med afghanska staten. Då skulle afghanerna ha fått inflytande över exempelvis när och hur amerikanerna brukar sin verkanseld.”

Och på tal om NATO-ledd: Varför berättar inte mainstreammedia om den utvidgning av NATO:s ömsesidiga försvarförpliktelse – som USA tvingade igenom 1999 – som säger att ömsesidigheten att hjälpa varandra militärt inte bara gäller vid fientliga angrepp utan även ”andra risker av omfattande slag” såsom ”störningar av tillförsel av vitala resurser” d.v.s. olja och gas.
Och varför får inte ockupationens motståndare, i de ockuperade länderna, komma till tals?
Varför är det alltid samma länder som kritiseras hårt i mainstreammedia medan andra länder, vars regimer beter sig lika illa eller värre, aldrig uppmärksammas? Har vi inte fått veta nog om regimen i Iran och dess ”kärnvapenhot”, ”terrororganisationen” Hamas och Cubas ”enpartiddiktatur”?
Finns det inte utrymme för ”det icke förväntade” som Claes Elfsberg talar om? Som USA och Israels folkrättsvidriga inlåsning av icke dömda. USA och Israel håller människor i fångenskap i åratal utan rättegång. Berätta om alla demokratiskt valda regeringar som blivit störtade av USA:s statligt tillsatta och finansierade terroristorganisation CIA. Berätta om USA:s stöd till korrupta länder och diktatorer, som har tortyr, fängslande och förtryck av politiskt oppositionella på sin agenda. Berätta om USA:s tortyrskola School of the Americas, där många militärer tillhörande sydamerikanska diktatorer blivit utbildade i att plåga människor så mycket det bara går utan att för den skulle ha ihjäl dem.
Varför får vi aldrig höra om detta? Varför alltid samma tjat om samma länder? Den röda tråden är inte svår att finna.
USA självt eller länder som underordnar sig USA eller styrs av en USA-tillsatt regim är per definition – mainstremmedias definition – goda nation med goda regimer. Att de sedan begår folkrättsbrott och ägnar sig åt terrorism som är grövre än vad Iran, Hamas och Cuba någonsin har gjort är tydligen något som Sveriges medborgare – enligt mainstremmedia och Claes Elfsberg – inte ska få veta och följaktligen inte ska bry sig om, och absolut inte försöka påverka.

Nedan en insiktsfull text om media samt det därav följande moraliska och politiska förfallet i det här landet. Av Rudi Dutschke.

”Säg att en våldsam brand har brutit ut i ett bostadsområde i kvarteret X. Minst en person har förolyckats, flera har fått föras till sjukhus. Säg att du bor i samma stad, och att din färd med tunnelbanan för dig rakt under det olycksdrabbade området. Av en händelse beslutar du dig dock för att stiga av vid stationen A. Avståndet från A till X är stort: du hör inte utryckningsfordonen, känner inte brandröken. Du går in i den närbelägna blomsterhandeln, köper dina blommor och fortsätter utan vetskap om händelsen till din slutliga destination. Säg i stället att du går av vid station B. Här hörs utryckningsfordonen tuta i fjärran, men brandröken känns inte. Du tänker att i en stor stad som denna är det normalt att utryckningsfordonen då och då ger sin närvaro till känna och uppsöker din blomsterhandlare. Säg att du stiger av vid stationen C. Nu hörs utryckningsfordonen, nu känns brandröken. Du värjer dig genom att hålla handen för ansiktet och söker i stället upp en blomsterhandlare som ligger på en skyddad bakgata. Säg i stället att du bor i kvarteret X. Du står inför ett val: du kan hjälpa till att ta hand om skadade eller låta bli. Vad gör du?
Säg nu att du bor i en avlägsen förort, och att du först stigit av tunnelbanan vid stationerna A, B eller C. När du kommer hem och slår på TV:n visar det sig att H, en stor potentat i vårt mäktiga grannland i väster, tillfälligt gästar staden. Nyhetsmedierna viker nästan all sändningstid åt besöket. En eldsvåda av det slag som drabbat kvarteret X bedöms som alltför oväsentligt för att komma med i rapporteringen.
Enskilda människors mod och dådkraft har testats. Men själv har du ingenting fått veta, och därför heller ingenting kunnat göra.
Det är nu inte kvarteret X, utan en hel världsdel som står i brand. Är det då inte rimligt att fordra att varje individ, liksom varje myndighet som representerar oss medborgare, bör ställas inför valet att gripa in – eller låta bli. Att så inte sker, att möjligheten att välja till och med undanhålls medborgarna, är ett mått på det moraliska och politiska förfallet i det här landet.”

Eva Bofride ljuger om journalistik

IMG_6298

”Journalister har inga egna syften (även om det finns mängder av konspirationsteorier även om detta). Det som publiceras av olika medier med en ansvarig utgivare kan ställas till svars. I fria medier kommer flera sidor av samma verklighet till tals.”

Så skriver Gotlands Tidningars centerpartistiske ledarskribent Eva Bofride idag. Eftersom journalistik är ett ämne som intresserar mig – Dels har jag jobbat som journalist, d.v.s. fotograf, och vet att verkligheten bestäms av uppdragsgivarens/arbetsgivarens intentioner. Dels anser jag att media bestämmer, genom indoktrinering, hur människor ska tycka och tänka i politiska och andra frågor, vilket gör journalistik/media till den största maktfaktor vi har i vårt samhälle. – så blev jag självklart förbannad. Inte fan kan man vara så okunnig och/eller så oreflekterande att man som f.d. journalist inte vet hur det fungerar i branschen. Läser Eva Bofride inga böcker???

Jag ska här presentera några mycket namnkunnigare och erfarnare journalisters synpunkter på journalistik.

Göran Rosenberg skriver i sin bok ’Tankar om journalistik’:

”Valet av journalistisk berättelse är alltid ett subjektivt val, i de här sammanhangen oftast styrt av inomredaktionella förväntningar och koder, av ett slags journalistisk ideologi om man så vill. Som alla ideologer får den oss att betrakta världen, inte som den är, utan som den borde vara. Den belyser det vi bör se, och lägger i skugga det vi bör bortse från.”

Rosenberg berör också Gotlands lokalpress. 😉

”Det okritiska refererandet, det mekaniska återgivandet, det ogrundade påståendet, är inte bara ytlig journalistik. Det är inte journalistik alls.”

Tryckfrihetsexperten Erik Göthe har sagt:

”Idag måste varje intresse och politik – och varje krig – drivas kraftfullt också via massmedia. Det ideologiska trycket på journalisterna blir oerhört starkt. Ytterst få lyckas stå emot.”

Men det gör GT:s stadiga klippa Eva Bofride… 🙂 🙂 🙂

Anders R Olsson skriver i sin bok ’Lögn, förbannad lögn och journalistik’:

”Vi journalister är anställda och/eller ekonomiskt beroende. Det finns ägare och politruker inom massmedia – och de ger oss order. Överheten kontrollerar utbudet av yttranden i första hand via budget och chefsutnämningar, inte genom censur och grundlagsmygel.”

Läs också vad den mångåriga Ekots reportern, dåvarande Studio Ett krönikören, Björn Elmbrant skrev i en debattartikel i Expressen, med titeln ’Är granskningsnämnden en politisk domstol?’. Hans bakgrund och slutsats var följade:

”I krönikan [Egyptierna på Bromma] sa jag att händelsen på Bromma var en del av ett större system, att USA efter attacken den elfte september fängslat både svagt och starkt terroristmisstänkta personer världen runt, som utan rättegång hämtas via specialplan och förts till fängelser i länder där de kan torteras, eftersom detta inte kan ske i USA. Om denna krönika anförde granskningsnämnden att det kan ”diskuteras om krönikören inte gick lite väl långt när han sade att USA fraktar misstänkta terrorister till länder där tortyr kan utföras eftersom tortyr inte får förekomma i USA och ett antal andra länder”.
/…/
”Granskningsnämndens omdöme att jag i min krönika ”gick väl långt” rymmer därför principiella konsekvenser. Medarbetarna på Sveriges Radio får därmed en signal att saklighet är att springa i exakt samma drev som alla andra journalister gör. Man ska akta sig för att gå utanför vad de stora svenska tidningarna skriver, undvika att självständigt söka egna källor.”

Nyligen var det Ekots f.d. Östeuropakorrespondent Maria Persson Löfgren som berättade hur Ekot väljer att hålla sig med dubbla måttstockar.
Hon börjar i en krönika i Kommunalarbetaren. Hon berättar att ett inslag med kritik mot Carl Bildt aldrig sändes i Ekot. I inslaget anklagar Srebrenicas mödrar Europa och den svenske utrikesministern Carl Bildt för massakern i Srebrenica, som skedde i juli 1995. Maria Persson Löfgren skriver:

”Det är mycket hårda ord. Långt från svenskt ”lagom” och det går inte: Det kan tas politiskt, som att jag är en allianshatande reporter, är ute efter utrikesministern och att svärta ned Sverige under EU-ordförandeskapet.
Hatet mot Bildt kommer inte med i svensk radio.”

Men gäller det t.ex Ryssland och andra länder och dess ledare, som av självgoda mainstreammedier anses mindre demokratiska, är det fritt fram för varjehanda obelagda påståenden. Maria Persson Löfgren fortsätter:

”Jag tänker på hur många gånger jag gjorde inslag med samma hätska utfall mot en annan politisk toppman, presidenten i Ryssland Vladimir Putin.
Aldrig en invändning om huruvida argumenten eller ilskan mot Putin var saklig eller ej. Det var självklart att släppa fram kritiska röster mot den ­en­väldige presidenten i Ryssland utan att egentligen kontrollera om han ­verk­ligen hade makten att göra något åt det ena eller det andra.”

Jag har verkligen hatat, hatat, hatat Maria Persson Löfgren, ända sedan hon började rapportera från Ryssland, just för att många av hennes inslag var grundade på rykten och spekulationer. Nu inser jag att det inte var hon det var fel på utan den Eko-ledning som befinner sig i Sverige, som vill styra lyssnarnas världsbild så att den instämmer med den politiska agenda och de politiska mål Eko-ledning önskar förverkliga.

Maria Persson Löfgren fick också utveckla sin kritik ytterligare i radioprogrammet Medierna. Där är hon ännu tydligare i sin kritik.

Jag påstår, på goda grunder, att Eva Bofride ljuger när hon påstår att:

”Journalister har inga egna syften (även om det finns mängder av konspirationsteorier även om detta). Det som publiceras av olika medier med en ansvarig utgivare kan ställas till svars. I fria medier kommer flera sidor av samma verklighet till tals.”

Ekot censurerar enligt politiska preferenser

090106-010

I sin kolumn i tidningen Kommunalarbetaren skriver Ekots tidigare Östeuropakorrespondent Maria Persson Löfgren att ett inslag hon gjort censurerades. I inslaget anklagar Srebrenicas mödrar Europa och den svenske utrikesministern Carl Bildt för massakern i Srebrenica, som skedde i juli 1995. Maria Persson Löfgren skriver:

”Det är mycket hårda ord. Långt från svenskt ”lagom” och det går inte: Det kan tas politiskt, som att jag är en allianshatande reporter, är ute efter utrikesministern och att svärta ned Sverige under EU-ordförandeskapet.
Hatet mot Bildt kommer inte med i svensk radio.”

Maria Persson Löfgren skriver också om den osakliga Rysslandskritiken som släppts fram och ständigt malt på i Ekot:

”Jag tänker på hur många gånger jag gjorde inslag med samma hätska utfall mot en annan politisk toppman, presidenten i Ryssland Vladimir Putin.
Aldrig en invändning om huruvida argumenten eller ilskan mot Putin var saklig eller ej. Det var självklart att släppa fram kritiska röster mot den ­en­väldige presidenten i Ryssland utan att egentligen kontrollera om han ­verk­ligen hade makten att göra något åt det ena eller det andra.”

Maria Persson Löfgren uppmanar till mer mod i media och mindre svenskt lagom.

Jag har själv under många år uppmärksammat hur olika Ekot behandlar olika länder. Exempelvis stormakterna behandlas så här:
* USA och dess ledning får alltid komma till tals samt sätta dagordningen och utsätts nästan aldrig för kritik.
* Ryssland och dess ledning får aldrig komma till tals men utsätts nästan dagligen för kritik, kritik som många gånger bara baseras på rykten.

På samma sätt skiljer det sig mellan USA:s lydstater och de stater som inte underkastar sig USA. USA:s lydstaters härskare kallas aldrig diktatorer, även om de är det. Däremot framhålls att diktatorer är diktatorer om de inte underkastar sig USA.

När USA fosforbombade den Irakiska staden Faluja rapporterade italienska TV-kanalen RAI om detta. Eftersom Ekot teg skickade jag ett mejl till dåvarande utrikeschefen Ginna Lindberg och frågade om orsaken till Ekots tigande om detta människorättsbrott. Svaret löd (avsänt 051110 klockan 11.36):

”Vi har tittat igenom RAIs reportage och försökt kontrollera deras uppgifter. Problemet är att de forskare vid FOI (Totalförsvarets forskningsinstitut) som vi talat med säger att vit fosfor helt enkelt inte kan användas så som RAI hävdar. I korthet gick forskarnas förklaring ut på att vit fosfor börjar brinna direkt i luften, och därmed inte kan regna ner så som beskrivs i reportaget. Detta gör att vi har svårt att gå vidare på RAIs uppgifter”

Först en vecka senare kunde Ekot sända det faktum som de förtigit och som FOI förnekat. Detta efter att en Amerikansk armetidning publicerat uppgifter som bekräftade att fosforbomber använts i Faluja. Därmed ansåg Ekot att det var sant, det som tidigare inte varit sant. Sådan hänsyn visas generellt aldrig av Ekot mot andra länder som begår människorättsbrott.
Man kan också kritisera Ekots val av ”expertkommentatorer” när det gäller USA:s krigföring. Att det finns starka band, genom ett formellt och informellt samarbete, mellan svenska försvarets olika grenar och USA:s dito, är ingen hemlighet. Därmed kan man förutsätta att svensk militär inte är en neutral part som kan göra oberoende analyser.

Jag tycker det är tvärt emot det journalistiska och demokratiska uppdraget att såsom Ekot censurera samt behandla olika parter enligt olika måttstockar. Det är dax att slå hål på Ekots image som trovärdig, sann, tillförlitlig och som stående på barrikaderna för att värna demokratin. Ekot har en politisk agenda!

Israellobbyister vill inskränka yttrandefriheten för meningsmotståndare

050503-001

Idag läste jag en så dum debattartikel i tidningen Journalisten. Det var Israellobbyisterna Lisa Bjurwald och Jonathan Leman som klagade på att webbsajten Newsmill blivit nominerad till Bonniers stora journalistpris. Argumenten för att Israellobbyisterna inte ville att Newsmill skulle få priset vara två.

  • Newsmill hade publicerat texter av islamisten Mohamed Omar.
  • Newsmill hade publicerat texter av nazisten Björn Björkqvist.

Så är dom Israellobbyisterna

  • endast åsikter som överenstämmer med deras ska få förekomma i offentligheten
  • endast personer som har åsikter som överenstämmer med deras ska få förekomma i offentligheten
  • alla som inte har åsikter som överenstämmer med deras ska bli utfrysta från det offentliga rummet

Den sista punkten är själva grunden för antisemitstämpeln. Israellobbyn ropar antisemit så fort någon säger eller skriver något de inte gillar, i hopp om att få personen stigmatiserad så att skraja redaktörer slutar ge personen utrymme att delta i det offentliga samtalet. Israellobbyisterna vill avskaffa yttrandefriheten för de som inte tycker som dem.

Jag kan hålla med om att Newsmill inte ska ha Stora journalistpriset. Den åsikten baserar jag enbart på att jag anser att Newsmill inte är en journalistisk produkt utan ett debattforum.

Men sedan. Ska vi avskaffa yttrandefriheten? Med det resonemang som journalisterna (sic) Lisa Bjurwald och Jonathan Leman för så pläderar de för detta. Men det har de antagligen inte själva insett att de gör. Tänker man dock i några fler steg, och dessutom reflekterar över historien, så leder deras inställning till vad som får och inte får sägas till detta.
Det som är tillåtet att säga idag är förbjudet i morgon. Så ser historien ut. Det är den för tillfället rådande makten som bestämmer.

Att utesluta personer från det offentliga rummet p.g.a. att de avviker från de politiskt korrekta åsikter som är legio just nu är en antidemokratisk hållning. Jag är till 100 procent demokrat, vilket innebär att jag kan anses som ett hot mot rikets säkerhet enligt den definition som bl.a. SÄPO omfattar. (Fundera över begreppet rikets säkerhet. Vad innebär det egentligen? Vem och vad ska det skydda?) I en riktig demokrati, med reell yttrandefrihet, ska man få diskutera och opinionsbilda utan andra begränsningar än förbud mot rent osakliga lögner om personer och folkgrupper o.dyl. Men om någon, vid något tillfälle, framför synpunkter som ligger inom gränsen för vad som är straffbart så ska detta inte hindra att personen ska få uttrycka sin åsikt, när den håller sig inom lagens råmärken, vid andra tillfällen. Att på livstid avstänga personer från det offentliga rummet är inte bara antidemokratisk, det är dumt också, eftersom en fri debatt utvecklar vårt samhälle och leder till ökad förståelse mellan människor.

Hädanefter önskar jag slippa läsa flera texter av antidemokraterna Lisa Bjurwald och Jonathan Leman eftersom de inte skriver som jag tycker och det som jag vill läsa. 😉